Sv: Beach 2014 del II
(jag ber om ursäkt på förhand för ett negativt och självcentrerat inlägg med mycket vikt & siffer-fokus)
Alltså, det här var ju inget kul... Förvisso var det ingen armékille som mötte mig i morse utan snarare en tjej som var kortare än mig och såg väldigt snäll ut, men själva upplevelsen fick mig bara att kliva rakt in tillbaka i mina gamla tankebanor om att jag är tjock, värdelös och att träningen jag gör på egen hand inte ger någonting alls.
Hon ville börja med att väga och mäta mig och jag sa direkt att jag inte vill veta några siffror men att hon kunde få göra det för egen del om hon ville (fast inte ens det kändes särskilt bra). Det gick bra, men sedan var det som att hon glömde sig och plötsligt visste jag både min vikt och mitt BMI. BMI 21,6 och vikt 54,5 kg. Jag vill väga 50 kg och ha BMI 19, för de siffrorna låter bra i mitt huvud. Den riktigt knäckande punkten var dock när hon räknade ut mitt kroppsfett och sa att jag ligger ca 4 % för högt för min ålder, jag hade 28,2 och och normalt/önskvärt är 20-25 %. Hon sa att jag inte behöver gå ner i vikt, utan snarare tona kroppen lite mer för att bränna fett och bygga muskler, men det hjälpte mig inte ett dugg; jag hade redan låst fast mig vid att jag vägde för mycket och hade för mycket fett på kroppen. Och här sitter jag och gråter.
Själva träningspasset som följde var bra som sådant, men jag var så himla ledsen och upprörd (utan att visa det såklart) att det verkligen inte var roligt någonstans. Jag lärde mig dock en massa nya övningar som jag kan använda, och var både illamående och skakig när jag gick därifrån.
Hade jag varit normal (?) så hade jag kanske tyckt att det var trevligt att mitt BMI ligger så pass långt under överviktens 25 och sett det här med att bränna fett som motiverande och intressant. Som det är nu tycker jag dock bara väldigt illa om mig själv, tankarna om att jag är tjock har återvänt på riktigt och ångesten för det onyttiga jag ätit på senaste har kraschat in med full kraft. Jag ska försöka äta någonting nu för att återhämta mig, men kan inte komma på en enda sak som jag känner att jag kan äta med gott samvete. Skit också.