Sv: Beach 2013 del VII
Sockergryn-Tack, jag hoppas verkligen det kommer gå lättare och lättare, det är så otroligt kämpigt att hålla kvar modet och styrkan hela tiden men det gäller att aldrig ge upp. Hur var det för dig? Växlade du också mellan panik över maten och enorm rädsla för viktuppgång och sen panik över att inte gå upp i vikt? Hur lång tid tog det för dig att gå upp det du skulle och hur lång tid tog det efter det tills du vant dig vid kroppen? Jag vet inte om du skrivit det men vilken sorts behandling fick du?.
Det ÄR kämpigt, jobbigt hemskt och ångestfyllt! Det måste få vara det! Det är okej, bara man aldrig låter det vinna i slutet. Man måste vara modig! Men det betyder inte att man alltid sitter och njuter av maten, tycker allt går lätt eller känns inte allt ångestfyllt. Grejen är att den dag jag upptäckte att det som var min bästa ångestdämpning var just att äta. Genom att inte bli vrål-hungrig hela tiden slapp jag tänka på mat HELA tiden, och kunde sysselsätta mig med annat. Att faktiskt våga äta sig mätt och inte bara stilla hungern är ett enormt steg!
Jag växlade enormt. Kunde gå flera dagar då jag promt skulle "anpassa" matmängden till aktiviteterna under dagen, till att sisådär 3-5 dagar innan invägning få panik över att "jag kanske inte alls gått upp.." och sköta mig mer exemplarisk, och äta mer än vad schemat sa. Sen kunde det gå dagar som jag åt med extrem ångest, förvred all mat till att bli onyttig trots att det var vanlig mat. Eller tvärtom: Äta diverse onyttigheter utan problem!
Det jag tyckte var allra allra jobbigast var "mellan-tids-perioden". Då man har ena foten i sjukdomens läger och den andra i friskhetens. Jag vägde fram och tillbaka, vågar jag.. vågar jag inte? Det var den absolut jobbigaste perioden! Då kunde jag växla från glädje till ångest, ångest till glädje. Men en dag tog den tiden slut antar jag och jag hade placerat mina fötter, om än försiktigt, i friskhetens läger. Alla i lägret jublade.
Jag tror, efter det jag läst, att du är i mellan-läget. Du vågar ibland, ibland inte. Du säger "jag klarar det här!" fast du är inte säker. Men låt det ta tid, låt dig känna alla känslor! Men har du kommit såhär långt har du kommit LÅNGT! Det ska du veta! Du har insett och accepterat att
jag har problem! Fortsätt som du gör, försök inte ens kompromissa med sjukdomen, du kommer alltid tryckas ner. Alltid. Försök inte bli vän med sjukdomen, för det är ingen riktig vän. Tro inte att du nånsin kommer kunna komma kunna deala med sjukdomen så du vinner på det - du blir alltid förloraren. Bli vän med dig själv istället, för du är underbar! Lägg tid på dig själv istället för sjukdomen, den har tagit tid ifrån dig som du kunnat vara med vänner, partner, familj, häst, djur - ja vad som helst som
stärker dig och gör dig lycklig! Detta är ett unikt och toppenläge att inse hur värdefull du är och att du måste inse ditt egna värde. Ingen siffra i världen kommer någonsin kunna förklara ditt värde. För ditt värde sitter varken i sina lårs storlek, din vikt på vågen eller hur länge du kan gå utan att äta. Den sitter inuti dig och jag svär på av hela mitt hjärta att du är en underbar person som förtjänar att må bra. Det gör vi alla!
Dagar då jag velade "är det inte onödigt mycket?" eller "jag har inte gjort mig förtjänt av det här" bestämde jag mig för att kanske peta ner något "otäckt" ändå. För att smälla sjukdomen på käften. Kanske en nöt. Eller chokladbit. Vad som helst! Sen har du, antar jag, likt jag hade, livsmedel man var
rädd för. Mina var exempelvis fullfeta produkter, banan, nötter/fröer, feta såser, ost, bröd, pasta och i stort sett alla kolhydrater och fett. Men det går att komma över! Jag lovar!
Men kom ihåg att det är okej att vara livrädd. Det är okej att känna ångest, känna alla känslor. Känslor är tecken på styrka! Ju mer du uthärdar, ju hårdare tag du tar kring viljan att bli fri(sk) destu lättare blir det. Sen kommer dagen då du har ångest och undrar "Vad är felet på mig?" Då har du glömt hur det känns att
ständigt gå runt med ångest. Då blir man plötsligt glad och inser "f-n vad stark och BRA jag är!!" Ju mer du kämpar och tar dig framåt destu snabbare rullar bollen och det blir bara lättare! Det lovar jag!
Jag gick på öppenvård (tackade nej till dagbehandling och tacka ja till ett jobb istället) och hur jag vande mig vid kroppen? Såg till att ta mycket foton faktiskt var en del. Det var inte kul att känna sig skallig. Eller ständigt ha blödande/ömmande fötter. Jag insåg att det är rätt skönt att kunna sova på en säng utan att vakna om nätterna för det gjorde ont eller på morgonen inse att jag har blåmärken. Det blev roligare att shoppa! Kläder satt bättre. Kunna ta på sig gamla jeans igen. Se någorlunda kvinnlig ut och inte som ett förvuxet barn. Jag har/hade inte så svårt med kroppen (trodde jag skulle ha det) men såklart att jag kan sakna mina pinn-ben. Men
det är och har aldrig varit jag! Jag vet att jag duger även fast jag inte har mina drömben. För hade nyckeln till lyckan varit (som jag antagligen trott) att ha dessa skat-ben jag hade jag då hade jag ruttnat inombords ändå. Jag vet idag att mitt värde sitter inte där. Ingen av mina vänner har någonsin valt - eller inte valt - att bli vän med mig för mina
lårs stolrke. Det finns något mer vackert och fint än det. Det kallas personlighet och vem man är som person. Det är det som betyder något! Man måste påminna sig det varje dag.
Jösses! Som jag skriver! Men jag hoppas jag på något sätt kan hjälpa dig med motivation och inspiration! För sånt betydde (och betyder! Jag har fortfarande någon dålig dag då och då och jag uppskattar att kunna skriva av mig!) mycket för mig och kanske gör det det även för dig!
ENORM, VARM HÄRLIG STYRKE-CYBERKRAM TILL DIG FINA DU!
Fortsätt, var modig! våga!
KL
Dagens pass var intensivt men rätt!! Squats
mig. Kände lite "make that ass grow"-feeling under passet!
