Barnuppfostran - vad tycker ni?

[tott]

Hoppas den här tråden får bli kvar på senior. Tycker den passar bättre här än under "Föräldrar".

Följande scenario önskar jag era synpunkter på:
Vi har "barn 1" som är 20 år, bor hemma med mamma, styvpappa och 7-årig syster ("barn 2").
Barn 1 och barn 2 är ensamma hemma. Barn 1 nämnde i något skede att en av barn 2 favoritartister spelar i en större stad 5 timmar bort. Barnen googlar på konserten och ser att den är fullsatt. Barn 2 blir skitarg!!

Mamman kommer hem och barn 2 är fortfarande på riktigt dåligt humör. Jag pratar med mamman och hon nämner detta. Hon tycker att barn 1 måste förstå att man inte gör så med/mot en 7-åring. Man kan inte börja kolla biljetter innan man ens vet om det finns möjlighet att åka. Hon skyller allt på barn 2 alltså, och säger att en 7-åring inte kan/behöver förstå sånt där (att man kollar på biljetter innan man ens vet om det annars finns möjlighet) Dessutom så var det ju slutsålt - inget att snacka om liksom.

 

[Asko]

[...]Hon skyller allt på barn 2 alltså, [...]

Du menar väl barn 1 (20-åringen) va? Annars har jag missförstått allt.

Men personligen så tycker jag att 7 år kanske är en ålder för att förstå att man inte kan få allt man vill ha här i livet. Jag vet att det är skitjobbigt att bli så där arg när man inte får som man vill, så desto tidigare man lär sig det desto bättre.
Kanske lite dumt att kolla upp om biljetter fanns när det var väldigt osäkert men finner inget "fel" i det så att säga.

 

[Mirre]

Det äldre barnet kunde ju inte veta att det var fullsatt, det var väl snarare schyst av honom/henne att kolla om chansen fanns att gå på konserten. Att det sedan var fullt är ju som det är, inget barn 1 kan hjälpa.

Att 7 åringen blev besviken är ju fullt förståeligt, vem vill inte se sin favoritartist liksom.
Men mamman borde väl, i mitt tycke då, satt sig ner med barnet och förklarat att man såklart får vara besviken och arg men att det inte kan hjälpas att biljetterna var slut. Barn 1 försökte ju faktiskt få tag i biljetter, så det var väl snarare omtanke om syskonet. Oschyst av mamman att lägga skulden på 20 åringen.

 

[tott]

Hon skyller allt på barn 2 alltså,

Fel barn! Ska vara barn 1

 

[Petruska]

Jag förstår inte riktigt problemet. Sjuåringen blev arg. Det blir barn i den åldern ideligen, enligt min erfarenhet. Det går över. Sen blir de arga över något annat.

Varför är det ett problem att ett barn blir argt?

 

[Amha]

Tycker att det är mamman det är fel på i det här fallet. Det är väl super att 7-åringen får förstå att det inte alltid går som man vill och att lära sig att hantera sina känslor kring det. Bra lärdom för resten av livet alltså. En 20-åring ska väl inte heller behöva tänka igenom vad denne kan och inte kan göra för att 7-åringen eventuellt kan bli arg. Det ligger inte på dennes ansvar, om det nu inte råkar vara så att denne är medvetet elak.

 

[Mabuse]

Jag förstår inte riktigt problemet. Sjuåringen blev arg. Det blir barn i den åldern ideligen, enligt min erfarenhet. Det går över. Sen blir de arga över något annat.

Varför är det ett problem att ett barn blir argt?

Att bli arg och besviken är ju inte så roligt, och för en sjuåring står det kanske inte heller klart att det går fler tåg, så då blir ju besvikelsen desto större. Jag tycker nog att även om barn, särskilt små barn, blir ledsna och arga ideligen, så innebär inte det att omgivningen bör rycka på axlarna om de blir det, och strunta i hur deras handlingar påverkar barnen. Om nån är elak mot mina barn, eller lurar dem, så att de blir arga och besvikna, så skulle jag inte tycka att det är väl inget problem, de blir ändå arga ideligen, strunt samma vad de känner.

I det aktuella fallet tycker jag 20-åringen är en klumpeduns, och gjorde sjuåringen besviken i onödan. Men å andra sidan, det är tjugoåring, jag vet inte om man borde förvänta sig annat. Däremot skulle jag nog prata med tjugoåringen om att kolla saker först nästa gång, men jag skulle inte bli arg.

 

[Mabuse]

Tycker att det är mamman det är fel på i det här fallet. Det är väl super att 7-åringen får förstå att det inte alltid går som man vill och att lära sig att hantera sina känslor kring det. Bra lärdom för resten av livet alltså. En 20-åring ska väl inte heller behöva tänka igenom vad denne kan och inte kan göra för att 7-åringen eventuellt kan bli arg. Det ligger inte på dennes ansvar, om det nu inte råkar vara så att denne är medvetet elak.

Du tror inte att sjuåringen kan ha märkt det tidigare också, att det inte alltid blir som man vill? Jag tror inte man behöver lägga in pedagogiska besvikelser för att barn ska märka det, det lär man sig i alla fall. Väldigt mycket i barns liv blir inte som de vill, ohjälpligt, utan att de vuxna behöver anstränga sig särskilt att göra dem besvikna så att de får lära sig.

 

[Petruska]

@Mabuse Jag tror inte att man kan hoppas på mer än så av en genomsnittlig tjugoåring - om man inte vill hysa förhoppningar som sedan gör en själv besviken. Tjugoåringar levererar mycket ojämnt, enligt min erfarenhet. (Från mig själv minns jag bara toppnoteringarna, men jag tror tyvärr inte att jag var så bra som mitt minne vill göra gällande. Varför skulle just jag ha varit så mycket bättre än alla tjugoåringar jag träffar nuförtiden, menar jag.)

Jag ser heller inget som helst pedagogiskt värde med att barnet blir besviket, det lär det bli ofta nog för att lära sig ändå - om de nu lär sig något. (De kanske snarare härdas.) Jag räknar väl helt enkelt den här händelsen till ett av de tillfällena. Någon klantar sig, och barnet blir argt och ledset. Sånt händer.

(Om tjugoåringen gjorde det hela för att retas, kommer saken i annan dager, men då handlar det ju inte om barnuppfostran längre, utan snarare om sadism från en ung vuxen persons sida.)

 

[tott]

@Mabuse

(Om tjugoåringen gjorde det hela för att retas, kommer saken i annan dager, men då handlar det ju inte om barnuppfostran längre, utan snarare om sadism från en ung vuxen persons sida.)

Definitivt inte för att retas, så vi kan lämna de spekulationerna. Barn 1 ville väl bara kolla tillsammans med barn 2 - googla helt enkelt

 

[Amha]

Alldeles säkert, @Mabuse. Man behöver ju inte provocera fram ilskan och det tror jag inte heller att 20-åringen tänkte att den gjorde. Dock ser jag inte heller det dåliga i att barnet blir på dåligt humör för att viljan inte går igenom. Även för mig som "vuxen" (jag är ju inte mycket äldre än 20-åringen så min mognad ligger kanske efter) kommer det ju reaktioner när saker inte blir som jag tänkt mig även om dessa inte är lika som de jag fick när jag var 7. Det är liksom sånt man får lära sig med tiden att hantera. T.ex genom "klantiga" syskon, magsjuka när man skulle varit på kalas etc. Shit happens.

 

[em-pirre]

Jag fattar inte. Varför var tjugoåringen klumpig? Hade hen lovat att sjuåringen skulle få gå på konserten hade det väl varit dumt. Det framgår dock inte av inlägget.

Annars tycker jag väl att det var en trevlig tanke, och att det var kul att de kollade upp saken tillsammans. Sen blir man besviken ibland.

 

[stjarnhimmel]

Men om man tycker att 20-åringen är klumpig - då vågar man ju inte göra ngt med tanke på att barnet kan bli besviket. Häromdan gick jag och en kompis med hennes barn till affären för att köpa glass. Då skulle vi alltså inte gjort det för glassen kunde ha varit slut? Jag skulle ha sprungit dit innan för att kolla om det fanns glass innan jag sa det till barnet? Jag tror inte man kan skydda barn på det sättet och jag vet inte om msn behöver göra det heller. Behöver inte barn lära sig art man inte kan få precis allt man vill ha?

 

[Lovisaleonora]

Snacka om storm i ett vattenglas.

Den äldre avkomman har i förbigående nämnt något om artisten Pelle som kommer till grannstaden. Lite konversation. När den yngre inser att det inte finns möjlighet att se Pelle (p g a biljettbrist) blir besvikelsen stor. Självklart. Sedan får man väl inte uppföra sig hur som helst även om man är ung och blir besviken?

Hur det skulle kunna bli 20-åringens fel förstår jag inte alls - har 20-åringen köpt alla biljetterna för att retas med den yngre?

 

[Mia_R]

Det är väl snarare ett problem idag att många barn och unga är så curlade att det alltid är någon annas fel så fort något går dem emot. Se bara på skoltråden, där är det politikernas, skolan och lärarnas fel att ungarna inte lär sig något, istället för att titta närmare på föräldrarnas roll i det hela.

 

[stjarnhimmel]

Det är väl snarare ett problem idag att många barn och unga är så curlade att det alltid är någon annas fel så fort något går dem emot. Se bara på skoltråden, där är det politikernas, skolan och lärarnas fel att ungarna inte lär sig något, istället för att titta närmare på föräldrarnas roll i det hela.

Exakt vad jag tänkte också. Är det inte bra att få lära sig vissa saker som barn för att mogna? Och sen när man kommer upp i tonåren har man lärt sig att hantera vissa saker.

 

[Lovisaleonora]

Jag tycker exemplet med glassen ovan är väldigt relevant. Hur mycket ska man curla barn egentligen? Ska de aldrig behöva bli besvikna? Uppleva att förutsättningarna ändras och vi med dem? Lära sig att acceptera och hantera?

Eller är det egentligen så att föräldrarna är dåligt rustade att möta barnens besvikelse? Det blir jobbigt att lägga tid och energi på ett besviket barn, att förklara, bekräfta och omvärdera. Det är helt enkelt lättare att aldrig behöva komma till den punkten, genom att vaddera, skydda och linda in till dessa att barnet är 18 år och går ut i den riktiga världen utan användbara verktyg för att hantera livet.

Inte konstigt att det verkliga livet ger de verkliga människorna panikångest...

 

[tott]

Exakt vad jag tänkte också. Är det inte bra att få lära sig vissa saker som barn för att mogna? Och sen när man kommer upp i tonåren har man lärt sig att hantera vissa saker.

Har medvetet hållit mig lite tyst och inte kommenterat desto mera i tråden. Håller helt och hållet med dig och Mia_R.

Det är min syster som är mamman och vi har inte riktigt samma åsikt vad gäller barnuppfostran. Nämnde exakt det där mer curlande som Mia_R och att det inte är fel att lära sig sådant som 7-åring.
...men jag "förstår ju inte" för jag har ju inga egna barn...

 

[Inte_Ung]

Det är ingens fel alls.
Det är inte ens något som är fel.
Men alla bör hjälpas åt att trösta 7-åringen och förklara att det tyvärr är så i livet.
Och att det kommer nya chanser och då måste man ligga på om biljetter.

Mamman är nog mest litet bekväm av sig och vill slippa det besvär som en upprörd 7-åring innebär.

 

[escodobe]

Jag Håller helt med. Det är klart att man kan bli ledsen och besviken. Jag hade också blivit det och jag är vuxen. Men det verkar en helt orimlig att aldrig utsätta någon för risken att bli besviken. Det är inte som om 20åring lovat att gå med barnet och sedan gått med någon annan. De skulle kolla efter biljetter och de var slut. Det är ingens fel.