Barnmisshandel

[Enya]

Jag tror i och för sig att det även bland de "normalfungerande" vuxna som blev agade som barn ofta lever kvar någon slags obehagskänsla. Jag har pratat med många (här i UK verkar det mer norm än undantag att de som är runt 40-50 år fick smisk på stjärten eller värre som små, och det som är gemensamt för nästan alla är "HÖHÖ, men inte är det fel på mig!" Det ska verkligen skrattas och starkt påpekas att det var rätt och riktigt. Ingen skuld på föräldrarna alls.
Tycker jag ser samma sak i amerikanska videos på youtube och annat. Det är mycket "Och då drog morsan minsann fram tofflan, HÖHÖ!"

Jag tror man gör det ofta för att visa att det var fel, för att det anses så fel i dag, inte att man sådär definitivt behöver må dåligt av det, bara att man kanske skäms över att ha haft sådana föräldrar. Det är min tanke.

 

[Sel]

Jag tror man gör det ofta för att visa att det var fel, för att det anses så fel i dag, inte att man sådär definitivt behöver må dåligt av det, bara att man kanske skäms över att ha haft sådana föräldrar. Det är min tanke.

Så kan det vara, men i USA är det ju fortfarande vanligt förekommande, särskilt hos konservativa föräldrar. De uttrycker sig på precis samma vis innan de går och slår sina egna barn.

 

[Enya]

Så kan det vara, men i USA är det ju fortfarande vanligt förekommande, särskilt hos konservativa föräldrar. De uttrycker sig på precis samma vis innan de går och slår sina egna barn.

Om det är föräldrar som slår sina egna barn så är det ju ett sätt att försvara sin ståndpunkt. Folk anser att det är fel att slå barn och så finns det en del som slår barn ändå och de måste ju stå för det så "det är inget fel på mig" är ju ett vanligt argument, tänker jag.

 

[Sel]

Om det är föräldrar som slår sina egna barn så är det ju ett sätt att försvara sin ståndpunkt. Folk anser att det är fel att slå barn och så finns det en del som slår barn ändå och de måste ju stå för det så "det är inget fel på mig" är ju ett vanligt argument, tänker jag.

Sant! Det är bara det där ständiga, plastiga skämtandet som får det hela att stå ut för mig. Jag hör aldrig "Jomen det funkade hos oss. Vi skärpte till oss." till exempel.
I andra kulturer kan jag tänka mg att det är annorlunda, jag är rätt begränsad till samtal med västeuropeér och amerikanare.

 

[Enya]

Sant! Det är bara det där ständiga, plastiga skämtandet som får det hela att stå ut för mig. Jag hör aldrig "Jomen det funkade hos oss. Vi skärpte till oss." till exempel.

De går ju i försvarsställning, en stor del av världens folk slår inte barn för uppfostra dem i dag, så nog kan det kännas skamligt att behöva försvara sitt val att 2023 aga sin unge? Du förhålla dig ju inte neutral till något du egentligen vet är fel.

 

[Sel]

De går ju i försvarsställning, en stor del av världens folk slår inte barn för uppfostra dem i dag, så nog kan det kännas skamligt att behöva försvara sitt val att 2023 aga sin unge? Du förhålla dig ju inte neutral till något du egentligen vet är fel.

Så kan det vara. Jag upplever dock att i deras kultur och samhälle anses det fortfarande vara norm. De pratar på samma sätt även med föräldrar med samma åsikt, då HÖHÖar de i grupp istället.
Kanske, i och för sig, för att de inte känner varandra väl.

 

[Enya]

Så kan det vara. Jag upplever dock att i deras kultur och samhälle anses det fortfarande vara norm. De pratar på samma sätt även med föräldrar med samma åsikt, då HÖHÖar de i grupp istället.
Kanske, i och för sig, för att de inte känner varandra väl.

Fast i deras kultur och samhälle ja, men den är ju inte jättestor, direkt utanför den bubblan är det alltid någon som reagerar högt och de får stå till svars, jag har inga svårigheter att förstå deras hö hö och försiktighet.

 

[dobbis]

Tog ingen skada alls av att få smisk/stryk/barnaga.
Snarare tvärt om, från 15 års ålder så tog jag ingen skit alls längre.

 

[tuaphua]

Det är ju så många olika variablar som kan spela in gällande hur väl man kan hantera sådana övergrepp. Vissa känns knappt påverkade och andra har väldiga problem.

Jag har en vän som hade missbrukande föräldrar som misshandlade hen svårt, psykiskt misshandlade och kunde säga åt hen som barn att stå blick still i ett mörkt garage i flera h och komma in och kontrollera och ge stryk om hen råkat röra sig, även slänga ut hen i snön utan vinterkläder om mamma fick hem en torsk och skulle droga och glömma hen ute. Föräldrarna var ökända för missbruk, småstölder, bråk etc. De såg inte till att vännen fick nog med mat, hade rena kläder eller tvättade sig(när man var så ung att det behövdes hjälp/att lära sig det) och hen mobbades i skolan iom det. Om ngt stulits på skola/fritids etc så antog alla att den var hen trots att hen aldrig gjorde något sånt, bara pga vilka föräldrar hen hade.
Till slut fick hen flytta hemifrån med hjälp av soc som 15-åring till egen lägenhet. Bra att slippa misshandel, vanvård, att föräldrarna drogade upp pengar hen tjänat och sparat etc. Men hen hade alltså aldrig någon vuxen som stöttade, lärde hen saker om livet, tog ansvar för vuxensaker etc. Hen fick också sitta själv hemma alla högtider när vänner var med sina familjer.

Många skulle ju kunnat missbruka själv efter sådan uppväxt. Eller må skit resten av litet. Den här personen har inte gått i terapi alls. Däremot har hen pratat en hel del med mig och senare också en jättefin partner.
Hen mår sedan många år kanon, har skapat sig en jättefin karriär, har massor med goda vänner och är liksom allmänt högfungerande.
Jag tror ingen som lär känna hen i dag kan ana att det funnits en så fruktansvärd uppväxt och avsaknad av vettiga vuxna.
Jag har så klart funderat kring hur det kom sig att just hen kunde nå en sådan bra plats och andra med kanske mindre jobbigt liv inte riktigt kan det trots betydligt mer hjälp.
Men det är väl liksom bara så att vi är olika. Och våra förutsättningar dito.

 

[Wille]

Det är ju så många olika variablar som kan spela in gällande hur väl man kan hantera sådana övergrepp. Vissa känns knappt påverkade och andra har väldiga problem.

Jag har en vän som hade missbrukande föräldrar som misshandlade hen svårt, psykiskt misshandlade och kunde säga åt hen som barn att stå blick still i ett mörkt garage i flera h och komma in och kontrollera och ge stryk om hen råkat röra sig, även slänga ut hen i snön utan vinterkläder om mamma fick hem en torsk och skulle droga och glömma hen ute. Föräldrarna var ökända för missbruk, småstölder, bråk etc. De såg inte till att vännen fick nog med mat, hade rena kläder eller tvättade sig(när man var så ung att det behövdes hjälp/att lära sig det) och hen mobbades i skolan iom det. Om ngt stulits på skola/fritids etc så antog alla att den var hen trots att hen aldrig gjorde något sånt, bara pga vilka föräldrar hen hade.
Till slut fick hen flytta hemifrån med hjälp av soc som 15-åring till egen lägenhet. Bra att slippa misshandel, vanvård, att föräldrarna drogade upp pengar hen tjänat och sparat etc. Men hen hade alltså aldrig någon vuxen som stöttade, lärde hen saker om livet, tog ansvar för vuxensaker etc. Hen fick också sitta själv hemma alla högtider när vänner var med sina familjer.

Många skulle ju kunnat missbruka själv efter sådan uppväxt. Eller må skit resten av litet. Den här personen har inte gått i terapi alls. Däremot har hen pratat en hel del med mig och senare också en jättefin partner.
Hen mår sedan många år kanon, har skapat sig en jättefin karriär, har massor med goda vänner och är liksom allmänt högfungerande.
Jag tror ingen som lär känna hen i dag kan ana att det funnits en så fruktansvärd uppväxt och avsaknad av vettiga vuxna.
Jag har så klart funderat kring hur det kom sig att just hen kunde nå en sådan bra plats och andra med kanske mindre jobbigt liv inte riktigt kan det trots betydligt mer hjälp.
Men det är väl liksom bara så att vi är olika. Och våra förutsättningar dito.

Hur hen mår inuti kanske ingen vet.

 

[MiaMia]

Handlar frågan om lite standardmässig barnaga i ett i övrigt välfungerande föräldraskap, där det bara var så att man på den tiden använde andra verktyg, eller handlar den om den om en på flera fronter dålig uppväxtmiljö som i dag hade klassats som omsorgssvikt och psykisk misshandel?

Jag tycker det låter som det lite inbakat i frågan finns en presumtion om att aga före förbudet per automatik skulle hänga ihop med ett paket av andra negativa faktorer?

 

[Tuvstarr]

Det är väl en mängd olika omständigheter som påverkar ifall man blir traumatiserad av något, oberoende av om det händer som barn eller vuxen.

Folk som har upplevt andra hemskheter som olyckor, krig, naturkatastrofer osv. reagerar ju också på alla möjliga olika vis. En del kan lämna upplevelserna bakom sig relativt fort, medan andra plågas länge och behöver terapi.

Vad jag har läst så blir man ofta mer påverkad av nya trauman om man har varit med om fler trauman tidigare. Men annars skulle jag anta att det har mest med personligheten och skyddande faktorer att göra om man påverkas mer eller mindre.

 

[tuaphua]

Hur hen mår inuti kanske ingen vet.

Hen och jag lärde känna varann för över 20 år sedan och mådde då båda väldigt dåligt. Jag var den enda och första hen pratade om sådant. Och det har vi fortsatt med båda två. Vi har inget vi behöver dölja inför varann vad gäller negativa känslor.
Så jag vet vad som finns där inne och vice versa fortfarande.
I dag finns inte det mörka mer än att hen som alla så klart blir påverkad om tex anhöriga mår dåligt, det är stressigt på jobbet, kärleksrelation tar slut etc.
Hen har också förlåtit föräldrarna och har viss kontakt med dem i dag när de är nyktra. Det var ett väldigt stort, men viktigt steg för hen att förlåta dem, för hens egen del. Inte för att de skulle förtjäna det eller för att de skulle ha kontakt. Utan för att själv kunna släppa det och gå vidare.

 

[Motacilla]

HÄR en intressant länk till en artikel om olika typer av svåra uppväxtförhållanden.

Det kan vara värt att tänka på, precis som skrivits, att aga påverkar barn olika och föräldrar som använder aga också är olika.

Uppfostringsmetoder är olika. Det är givetvis en skillnad på aga i en i övrigt varm familjerelation (där ungen förstår varför den blir straffad) och aga i en familj som beter sig oväntat och kallt mot varandra och där föräldrarna är oberäkneliga/opålitliga för barnet.

 

[Hippocampus]

Klarade du dig alltså från skam- och skuldkänslor, relationsproblem, negativ självbild och bristande känsloreglering?

Skam- och skuldkänslor över att jag blev misshandlad har jag aldrig haft, det var inte jag som slog eller psykade ner någon annan, så det är inte jag som skämmas.
Däremot lärde jag mig snabbt att den enda personen jag kan lita på fullt ut är mig själv.
Jag vet inte om jag har relationsproblem, jag har valt att inte ha så mycket relationer och det kan ju vara en bakomliggande orsak, att jag inte kan lita på folk. Men jag har förlikat mig med det, jag är trevlig och social i jobbet, omtyckt där, men asocial på min fritid pga låg ork med andra människor. Så visst kan det vara så att det har påverkat.

Negativ självbild, jovisst men jag har arbetat hårt med det, både själv och med terapi. Att lära mig vända tankarna, tänka på hur jag uttrycker mig mot mig själv, vad jag skriver osv. Om den negativa självbilden kom pga misshandel? Det tror jag inte, jag tror mer det handlade om att jag var ensam och ingen ville vara kompis med mig när jag var ung. Men ja, det kan ju vara en del av det.

Bristande känsloreglering...nja, jag vet att jag har en "missbrukshjärna" men har aldrig missbrukat något. Jag slutade dricka alkohol för 20 år sedan för att minimera risken för alkoholmissbruk. Däremot märker jag att jag hamnar i vissa tankar när jag mår psykiskt dåligt, tex kan jag få för mig att äta massor och så mår jag dåligt av det, jag har aldrig kräkt upp maten men vet att den gränsen är hårfin, skulle jag någongång ge hjärnan den kontrollen kommer jag hamna i självskadebeteende.

Jag mådde dåligt psykiskt under hela min uppväxt, mycket pga ensamheten, då den enda föräldern misshandlade och den andra föräldern bodde på annan ort. Jag tog själv kontakt med kurator när jag var runt 19 år och tillsammans med henne behövde jag ett avslut av min barndom. På något sätt var det viktigt för mitt mående och faktiskt, för mig själv, säga "nu är barndomen över, nu är jag fri".
Observera nu, INTE GLÖMMA OCH FÖRNEKA, utan för min egen skull att bearbeta och kunna gå vidare. För min del innehöll avslutet en polisanmälan. När den var gjord bestämde jag mig att nu har jag lagt tillräckligt mycket tid att fundera över varför misshandeln skedde osv, nu är det dags att ta hand om mig själv, göra mig fri från detta. Det är jag som mår dåligt, jag måste reda upp detta i min hjärna och kropp.

 

[Sel]

Fast i deras kultur och samhälle ja, men den är ju inte jättestor, direkt utanför den bubblan är det alltid någon som reagerar högt och de får stå till svars, jag har inga svårigheter att förstå deras hö hö och försiktighet.

Jag tycker tvärtom att den Är stor och att det Är en norm och att det är märkligt att de fortfarande reagerar på det sättet. Även här i UK måste det liksom skämtas om trots att i princip alla människor över en viss ålder jag pratar med blev agade som straff antingen hemma eller i skolan eller både och.
De skämtar med varandra om det helt enkelt. Det är ofta först när de upptäcker att jag är tyst som de överhuvudtaget reflekterar över att någon i gruppen eventuellt inte varit med om samma sak. Någonstans känns det som ett obehag som skaver ändå. Så jävla roligt var det nog inte.

 

[hastflicka]

De går ju i försvarsställning, en stor del av världens folk slår inte barn för uppfostra dem i dag, så nog kan det kännas skamligt att behöva försvara sitt val att 2023 aga sin unge? Du förhålla dig ju inte neutral till något du egentligen vet är fel.

Sa stor del av varlden's folk har inte avskaffat aga. Det ar bara 53 lander som har avskaffat aga.

De lander som avskaffat aga

 

[Enya]

Sa stor del av varlden's folk har inte avskaffat aga. Det ar bara 53 lander som har avskaffat aga.

De lander som avskaffat aga

Det var inte vad jag skrev heller.

 

[hastflicka]

De går ju i försvarsställning, en stor del av världens folk slår inte barn för uppfostra dem i dag, så nog kan det kännas skamligt att behöva försvara sitt val att 2023 aga sin unge? Du förhålla dig ju inte neutral till något du egentligen vet är fel.

Jag kanske missforstod ditt inlagg, men jag trodde att det fetade betydde att du trodde det var mer vanligt att INTE aga an att aga.

 

[nullo-modo]

Sa stor del av varlden's folk har inte avskaffat aga. Det ar bara 53 lander som har avskaffat aga.

De lander som avskaffat aga

Intressant att polen förbjöd skolaga redan på 1700talet men inte barnaga fören 2010.