Jag vet att det är vanligt och brukar gå över, men finns det något man kan göra för att få det att gå över snabbare?
Jag var mammaledig tills barnet var 6,5 månader. Under min mammaledighet dög inte pappa alls, jag ammade och barnet vägrade flaska. Sen var pappan hemma i 7 månader och jag dög inte alls.
Barnet är idag 2,5 år och pappan är fortfarande favorit. Jag känner mig ratad och värdelös... allt går bra om vi är hemma själva, men så fort pappan kommer hem är det han som gäller. Jag får inte hjälpa till på toa eller dela maten. Vissa dagar är bättre än andra, men pappa är ändå bäst.
Jag är hemma mest med barnet, jobbar oregelbundet och även dygn. Pappan jobbar dagtid på vardagar. Vårt främsta problem är nätterna, då duger bara pappa. Jag kan duga efter en stund om inte han är hemma. Antar att det beror på att pappan alltid finns där på nätterna och att jag ibland jobbar.
Hur ska jag tackla det? Jag blir sårad, ledsen och arg när jag inte duger. Vilket jag försöker att inte visa, men tålamodet brister då och då. Tidigare har vi låtit barnet hållas då hon fått såna stora utbrott att det inte går att få kontakt med henne...
Funderar på att föreslå att pappan åker bort typ en helg? Så hon måste gå med på att det är mamma som gäller, men då är det väl bara samma sak när han kommer hem igen.
Eller är det bara vänta och hoppas att det löser sig?
Jag var mammaledig tills barnet var 6,5 månader. Under min mammaledighet dög inte pappa alls, jag ammade och barnet vägrade flaska. Sen var pappan hemma i 7 månader och jag dög inte alls.
Barnet är idag 2,5 år och pappan är fortfarande favorit. Jag känner mig ratad och värdelös... allt går bra om vi är hemma själva, men så fort pappan kommer hem är det han som gäller. Jag får inte hjälpa till på toa eller dela maten. Vissa dagar är bättre än andra, men pappa är ändå bäst.
Jag är hemma mest med barnet, jobbar oregelbundet och även dygn. Pappan jobbar dagtid på vardagar. Vårt främsta problem är nätterna, då duger bara pappa. Jag kan duga efter en stund om inte han är hemma. Antar att det beror på att pappan alltid finns där på nätterna och att jag ibland jobbar.
Hur ska jag tackla det? Jag blir sårad, ledsen och arg när jag inte duger. Vilket jag försöker att inte visa, men tålamodet brister då och då. Tidigare har vi låtit barnet hållas då hon fått såna stora utbrott att det inte går att få kontakt med henne...
Funderar på att föreslå att pappan åker bort typ en helg? Så hon måste gå med på att det är mamma som gäller, men då är det väl bara samma sak när han kommer hem igen.
Eller är det bara vänta och hoppas att det löser sig?