Barn utan sambo?

[Kenya]

Jag börjar bli såpass gammal att det börjar bli osannolikt att jag skulle hinna skaffa barn med en partner. Jag måste ju då först hitta en partner som verkar lämplig som jag är romantiskt intresserad av och det måste vara ömsesidigt. Sen måste vi lära känna varandra. Sen får vi väl flytta ihop för att se om det fungerar. Utvärdera i nått år. Och om vi sen vill ha barn med varandra så ska vi alltså försöka bli gravida, vilket ju kan ta ett tag i denna åldern eller då kanske det inte ens går. Och om det under vägen visar sig att det inte passar så var det nog sista försöket.
Jag har inte ens nån direkt lust att ha den typen av relation med en man.

Jag har en bra relation nu men vi bor inte ihop och ska inte ha några barn och har inga seriösa framtidsplaner. Passar mig mycket bra. Men jag vill inte avstå från att få barn för att jag har en relation jag trivs med utan mitt eget liv går först liksom. Så jag funderar alltmer på mina alternativ.

Jag menar verkligen inte att jag har tänkt göra något av de här tankarna, jag bara funderar lite.

Kan man skaffa barn som ensamstående? Med berått mod? Är det galet? Man kan ju inseminera sig och få ensam vårdnad. Men då har ju barnet bara en förälder. Tänk om man blir sjuk eller dör? Eller om man inte pallar att vara ensamstående mamma i 20 år. (klarar man de första 20 åren klarar man nog resten också..)

Eller skaffa barn med en man som är lämplig som pappa. Och redan från början satsa på en varannan-vecka-tillvaro. Det är det som känns mest lockande för min del. Verkar enklare att bara fokusera på att vardagen med barnet ska fungera och strunta i allt runtomkring som om man passar att bo ihop eller om man är romantiskt intresserade av varandra osv.

Kanske kan man hitta en man som redan är själv med ett barn och vill ha en extra förälder och ett syskon till sitt barn? Eller ett homosexuellt par? Finns fler möjligheter?

Vad är egentligen värst, att tvingas lämna bort sitt barn varannan vecka eller att vara ensamstående heltidsförälder med allt vad det innebär? Klart att det beror på omständigheterna, men ändå.

Vad krävs för att det ska ha en chans att fungera någorlunda smärtfritt för alla inblandade?

Jag leker som sagt bara med tanken, men det kan jag ju inte vara helt ensam om. Har Buke några kloka tankar att bidra med?

 

[SaraXX]

Ropar på @Voeux

 

[Lingon]

Om man trivs med att som kvinna skaffa barn själv genom inseminering är nog upp till var och en. Jag tycker inte att det är något konstigt med det. Kör på det om det känns rätt för dig.

Jag hade kanske inte gjort om jag verkligen var helt ensam i hela världen. Jag hade velat ha antingen familj/släkt/nära vänner som backup om jag hade behövt det. T.ex. om jag blev sjuk och inte kunde ta hand om barnet eller liknande. Men det är väl upp till var och en kan jag tycka.

 

[Voeux]

Ropar på @Voeux

Jag hör mitt kall! Nej men vad kul att du ropade hit mig, jag har ju många tankar om detta.

@Kenya jag förstår dina tankar fullt ut. För några år sedan hade jag varit singel i några år och var just då inte heller intresserad av en romantisk relation med någon. Det kanske var aktuellt i framtiden, men inte just då. Om du tänker att du kanske vill ha en relation med någon senare i livet så tycker jag att det är ett bra alternativ att skaffa barn ensam. Jag tyckte att det kändes trassligt att ha en fadersfigur som jag själv inte levde tillsammans med, och om en annan man eller kvinna kommer in i mitt liv senare i livet så blir det många vuxna som ska samsas. Det finns för och nackdelar med många vuxna, men själv tyckte jag att det kändes enklare att vara ensam då tillsvidare. För att sedan eventuellt bli två i framtiden.

Det är inga problem för ett barn att enbart ha en förälder. Jag gjorde en fertilitetsutredning och sedan görs en utredning om de bedömer att man har kapacitet och möjlighet ensam. De tittar på ens eventuella nätverk, ekonomi, hjälp osv. De bad även om ett rekommendationsbrev från en anhörig. Detta om man vill ha hjälp från regionen då. Allt detta går ju såklart att göra privat och betala för. De jag träffade under denna utredning har varit supergulliga och stöttande, och berättade även att man efter lyckas insemination får hem lite barnböcker som handlar om barn med en förälder som man kan läsa för barnet.

Jag tyckte att det verkade ganska mysigt att vara ensam med bebis Men såklart mycket jobb också, så om du överväger det så är det nog bra att tänka innan vilka som eventuellt kan hjälpa dig om du behöver avlastning.

 

[Kilauea]

Jag skulle hellre göra det själv med insemination än att vänta in den "rätta" och ev missa chansen.
Tycker inte det är nåt konstigt.

 

[Kiwifrukt]

Jag hade kunnat tänka mig att göra det, om mitt liv i övrigt med jobb och ekonomi tillät ett barn (vilket det inte gör nu, varken med eller utan pappa till det). Just nu har jag inte en tillräckligt trygg (varaktig) anställning för det, och jag känner heller inte att barn är ett måste för mig just nu, men i takt med att åren går kan det ju definitivt ändra sig.

För mig hade inseminering inte varit några konstigheter, barnet hade fått fadersfigurer ändå i sitt liv genom min pappa och mina bröder. Men jag tänker att om det är just den delen om att vara ensamstående som skrämmer dig kanske det kan vara ett alternativ att skaffa barn med ett homosexuellt par som på det sättet också kan få ett barn? Och att ni sen har delad vårdnad som vilket annat "separerat" välfungerande par som helst? Eller en man som sitter i samma sits som du, det vill säga vill ha barn men har ingen att skaffa barn med?

 

[Tilly_85]

Att ha delad vårdnad eller utgå från att det barnet som kommer till världen ska vara i två familjer tycker jag känns som ett stort nej. Som skilsmässobarn som pratar av erfarenhet är det sämsta förutsättning nånsin egentligen, mkt bättre att isåfall att vara ensam, förutsatt man tror man klarar av det. Har man nära personer som kan avlasta och hjälpa till men att barnet bor i en familj är det en sak, men just det med att bo på flera ställen, snälla så långt som möjligt låt barn få slippa det

 

[Voeux]

Men jag tänker att om det är just den delen om att vara ensamstående som skrämmer dig kanske det kan vara ett alternativ att skaffa barn med ett homosexuellt par som på det sättet också kan få ett barn? Och att ni sen har delad vårdnad som vilket annat "separerat" välfungerande par som helst? Eller en man som sitter i samma sits som du, det vill säga vill ha barn men har ingen att skaffa barn med?

Jag hade också dessa tankar. Dock är det ju lika svårt att hitta en lämplig fader, eller fäder, som en livspartner. Det ska ju vara barnets pappa livet ut, så det kräver nog lika mycket relation och kunskap om varandra som om det vore en livspartner man skaffar barn med. Jag tycker det är ett bra alternativ om man redan är vän med ett homosexuellt par, eller en ensamstående man, som man har en nära relation med och i diskussion om barn så dyker detta upp som alternativ. Men ska man ge sig ut och hitta den här pappan, eller papporna, från grunden. Ja, då kan man lika gärna använda den tiden till att hitta en partner tycker jag, om det ändå hade varit ens förstahandsval. Efter som båda kräver lång tidsinvestering och risk för att man bryter på vägen om det inte känns rätt.

 

[Kenya]

Tack alla för svar hittills! Intressant att läsa hur ni tänker.

För mig hade inseminering inte varit några konstigheter, barnet hade fått fadersfigurer ändå i sitt liv genom min pappa och mina bröder. Men jag tänker att om det är just den delen om att vara ensamstående som skrämmer dig kanske det kan vara ett alternativ att skaffa barn med ett homosexuellt par som på det sättet också kan få ett barn?

Nja, det som skrämmer mig mest med att skaffa barn är att det kan bli dåligt mellan mig och pappan, det verkar ju fruktansvärt jobbigt.
Fadersfigur kan säkert ordnas. Jag har många vänner som är skilsmässobarn men jag har nog uppfattat det som att en svekfull fadersfigur som inte tar sitt ansvar är värre än att inte ha någon alls. Jag har ju flera bra män i mitt liv så sett.

Det som skrämmer mig mest med att vara ensamstående är att ha absolut noll egentid under så många år. Alltså, jag fattar ju att det är en uppoffring man kan behöva göra för barn oavsett hur man skaffar det och jag är beredd att göra det. Men hade jag fortfarande varit en bra person efter 10 år utan egna intressen, utan egentid, utan att kunna hålla kontakten med mina vänner?
Kanske går det att vara ensamstående och ändå hålla igång nått slags eget liv men föräldrar brukar ofta berätta om hur de måste prioritera bort allt annat.
Är man två kan man ju i alla fall prata med varandra och kör man varannan vecka får man ju gott om egentid. Men att vara själv med ett barn och inte kunna dela glädjeämnen och motgångar med någon och inte få hålla vuxna vettiga samtal på flera år, det verkar tungt.
Men det kanske inte behöver bli så farligt som det kan verka ibland.

Att ha delad vårdnad eller utgå från att det barnet som kommer till världen ska vara i två familjer tycker jag känns som ett stort nej. Som skilsmässobarn som pratar av erfarenhet är det sämsta förutsättning nånsin egentligen, mkt bättre att isåfall att vara ensam, förutsatt man tror man klarar av det. Har man nära personer som kan avlasta och hjälpa till men att barnet bor i en familj är det en sak, men just det med att bo på flera ställen, snälla så långt som möjligt låt barn få slippa det ❤

Tack för din input! Jag har inte själv erfarenhet av detta och även om många av mina vänner har skilda föräldrar så har de bott hos sina mammor och varit hos sina pappor max varannan helg. För mig låter det jättejobbigt att flytta varje vecka. Samtidigt så är det ju många som växer upp så som verkar ha bra liv ändå. Men jag hör dig!
Skulle vara intressant att läsa mer om ämnet dock. Både av dig och andra med erfarenhet. Vad är jobbigast med varannan-vecka-boende? Ur barnets perspektiv. Är det främst jobbigt att ha olika rum och behöva flytta sina grejer eller är det mer slitsamt att mamma och pappa har olika rutiner och regler osv? Eller annat jag inte har tänkt på. Jag har nog mest hört om varannan-vecka ur föräldrarnas perspektiv inser jag nu.

Men på många sätt verkar det vettigare att skaffa barn själv än att göra det med en partner. Så vet man vad man har liksom.

Tack även @Voeux för praktisk info och pepp

 

[Voeux]

Skulle vara intressant att läsa mer om ämnet dock. Både av dig och andra med erfarenhet. Vad är jobbigast med varannan-vecka-boende? Ur barnets perspektiv. Är det främst jobbigt att ha olika rum och behöva flytta sina grejer eller är det mer slitsamt att mamma och pappa har olika rutiner och regler osv? Eller annat jag inte har tänkt på. Jag har nog mest hört om varannan-vecka ur föräldrarnas perspektiv inser jag nu.

Jag är varannan vecka barn och tycker att det har gått alldeles utmärkt. Mina föräldrar har varit nära vänner sedan skilsmässan och bodde, i alla fall de första åren, ganska nära varandra. Sedan blev det lite längre pendling. Varken skilsmässan eller att bo varannan vecka har gjort mig ont alls, tror min bror skulle säga detsamma. Så det är nog väldigt individuellt. Men ett gott recept är nog att båda föräldrar är bra vänner, har samma regler och sedan är det nog bra om man bor åtminstone relativt nära varandra så det inte blir allt för bökigt med ens hobbys och vänner.

 

[Tilly_85]

Tack alla för svar hittills! Intressant att läsa hur ni tänker.



Nja, det som skrämmer mig mest med att skaffa barn är att det kan bli dåligt mellan mig och pappan, det verkar ju fruktansvärt jobbigt.
Fadersfigur kan säkert ordnas. Jag har många vänner som är skilsmässobarn men jag har nog uppfattat det som att en svekfull fadersfigur som inte tar sitt ansvar är värre än att inte ha någon alls. Jag har ju flera bra män i mitt liv så sett.

Det som skrämmer mig mest med att vara ensamstående är att ha absolut noll egentid under så många år. Alltså, jag fattar ju att det är en uppoffring man kan behöva göra för barn oavsett hur man skaffar det och jag är beredd att göra det. Men hade jag fortfarande varit en bra person efter 10 år utan egna intressen, utan egentid, utan att kunna hålla kontakten med mina vänner?
Kanske går det att vara ensamstående och ändå hålla igång nått slags eget liv men föräldrar brukar ofta berätta om hur de måste prioritera bort allt annat.
Är man två kan man ju i alla fall prata med varandra och kör man varannan vecka får man ju gott om egentid. Men att vara själv med ett barn och inte kunna dela glädjeämnen och motgångar med någon och inte få hålla vuxna vettiga samtal på flera år, det verkar tungt.
Men det kanske inte behöver bli så farligt som det kan verka ibland.




Tack för din input! Jag har inte själv erfarenhet av detta och även om många av mina vänner har skilda föräldrar så har de bott hos sina mammor och varit hos sina pappor max varannan helg. För mig låter det jättejobbigt att flytta varje vecka. Samtidigt så är det ju många som växer upp så som verkar ha bra liv ändå. Men jag hör dig!
Skulle vara intressant att läsa mer om ämnet dock. Både av dig och andra med erfarenhet. Vad är jobbigast med varannan-vecka-boende? Ur barnets perspektiv. Är det främst jobbigt att ha olika rum och behöva flytta sina grejer eller är det mer slitsamt att mamma och pappa har olika rutiner och regler osv? Eller annat jag inte har tänkt på. Jag har nog mest hört om varannan-vecka ur föräldrarnas perspektiv inser jag nu.

Men på många sätt verkar det vettigare att skaffa barn själv än att göra det med en partner. Så vet man vad man har liksom.

Tack även @Voeux för praktisk info och pepp

Hmmm det finns nog inget som är värst utan det är mer att en kombination av många små saker samlat som blir för mycket. Mina föräldrar var vänner genom sin skilsmässa, bodde på samma gata och jag å min bror kunde välja var vi ville gå efter skolan. Har hela tiden under hela min uppväxt fått höra att det blivit löst så bra för oss, att mina föräldrar är vänner och att jag inte lidit av det. Det är först nu (30+) som jag har stabilitet och förstår vad det faktiskt innebär som gör att jag förstått att jag inte hade det så bra ändå. Känns nästan som att jag blivit hjärntvättad av min omgivning till att tycka att jag hade det bra, men nä det var mycket som jag ändå tyckte var svårt.

Skolan blev nog lite lidande, sporter detsamma, ingen av mina föräldrar följde upp utan blev lite sporadiskt beroende på vems tur det var tror jag. Dom försökte säkert följa upp men det blev liksom så hackigt och rörigt. Det blev också en konstig balans hemma med nya partners, nya gemensamma barn, fler familje och släkt medlemmar och det var rörigt länge.

På nått sätt kände jag mig liksom som en del av flera familjer men ändå aldrig hel nånstans eller att jag hade 100% tillhörighet till något, dvs allt var alltid lite splittrat. Jag kan nästan känna det som att mina föräldrar fick/skaffade sig varsin hel familj men att jag blev delad i två.

På lov, speciellt julen kände man alltid plikt och lite lätt ångest inför hur man skulle fira den det året. Inte för att det är så ovanligt att känna ångest inför julen men hade gärna sluppit huvudbryet om tex var jag skulle fira julafton som 12 åring.

Det var mkt som man missade eller tackade nej till i ena familjen eller gjorde i den andra som inte alla ändå var en del av. Man kände mkt besvikelse själv men kände också på att man gjorde andra besvikna, det kunde jag gärna varit utan. Det var liksom så många viljor som var med i spelet att man ofta bara skickades runt utan att få vara med och faktiskt planera. Sen är det mkt mer än så som gjorde att det var jobbigt, men det är det jag kommer och hinner skriva ner nu ^^

Men med det sagt, det är aldrig lätt eller enkelt och skilsmässor blir av av en anledning. Dom flesta gör väl sitt bästa eller försöker så gott man kan och det är väl egentligen det enda man kan begära. Men.. kan man undvika att ha delad tillvaro som utgångspunkt, så är det för mig att föredra alla gånger

 

[nejlica]

Det som skrämmer mig mest med att vara ensamstående är att ha absolut noll egentid under så många år. Alltså, jag fattar ju att det är en uppoffring man kan behöva göra för barn oavsett hur man skaffar det och jag är beredd att göra det. Men hade jag fortfarande varit en bra person efter 10 år utan egna intressen, utan egentid, utan att kunna hålla kontakten med mina vänner?
Kanske går det att vara ensamstående och ändå hålla igång nått slags eget liv men föräldrar brukar ofta berätta om hur de måste prioritera bort allt annat.

Nu har jag ju bara ett barn, som dessutom bara är 1,5 år än så länge och jag är gift med barnets pappa. Men vill bara flika in att det är klart livet blivit annorlunda med barn, men det har verkligen inte inneburit att jag gett upp mina egna intressen och vänner.

Självklart underlättar det att hon inte behöver vara med i stallet varje dag utan lika gärna kan vara hemma med sin pappa, annars hade det varit svårt att få till ridningen. Men i stallet är vi själva flera gånger i veckan och pysslar och går promenader. Hunden är vi ofta ute med själva. Det är så mycket som hon kan vara med på liksom. På mina styrelsemöten i förening är hon alltid med och umgås med vänner gör jag nog nästan mer de dagar jag är själv med henne än innan, och definitivt mer själv med henne än att jag lämnar henne hemma för att umgås med någon, det gör jag väldigt sällan och tycker inte det påverkar mina vänskapsrelationer det minsta (och de vänner jag har som är ensamstående utan närvarande pappa tycker jag helt klart verkar umgås mycket med vänner, det kan ju säkert underlätta livet en del det med). Så mycket fler intressen har jag nog inte

Ja, det hade varit skittufft att ta varenda natt själv, speciellt när hon i några månader förra året vaknade varje halvtimme hela nätterna, när vi liksom hade börjat hoppas att hon var stor nog att börja sova lite bättre. Hon sover fortfarande inte hela nätterna, men mycket bättre nu. Men jag hade nog hellre tagit det än att dela henne med någon som jag inte hade en väldigt stabil relation till.

Oavsett hur du gör, så lycka till!

 

[Angel]

Vad ”man” kan göra är nog ytterst individuellt. Att bli gravid som ensamstående är nog en av mina värsta mardrömmar medan andra tycker att det är en utmärkt idé. Men jag är å andra sidan inte speciellt sugen på barn alls och det enda som verkar minsta tilltalande med det är familjekonceptet.

Men rent objektivt så känns det tufft med både fördröjning och sömn om man inte har någon form av stöd utifrån. Sen kan det stödet säkert lika gärna komma ifrån egna föräldrarna, syskon eller vänner som från en partner.

 

[Blyger]

En fd kollega till mig skaffade barn genom insemination i Danmark. Hon var helt själv förutom vänner, släkten var gammal/bodde för långt bort/hade ingen kontakt.

Klart det är tufft ffa utan fast jobb (som hon inte fick förrän barnet var ett par år gammal) men såsom jag uppfattade det löste sig saker ändå.

 

[vemsomhelst123]

Jag börjar bli såpass gammal att det börjar bli osannolikt att jag skulle hinna skaffa barn med en partner. Jag måste ju då först hitta en partner som verkar lämplig som jag är romantiskt intresserad av och det måste vara ömsesidigt. Sen måste vi lära känna varandra. Sen får vi väl flytta ihop för att se om det fungerar. Utvärdera i nått år. Och om vi sen vill ha barn med varandra så ska vi alltså försöka bli gravida, vilket ju kan ta ett tag i denna åldern eller då kanske det inte ens går. Och om det under vägen visar sig att det inte passar så var det nog sista försöket.
Jag har inte ens nån direkt lust att ha den typen av relation med en man.

Jag har en bra relation nu men vi bor inte ihop och ska inte ha några barn och har inga seriösa framtidsplaner. Passar mig mycket bra. Men jag vill inte avstå från att få barn för att jag har en relation jag trivs med utan mitt eget liv går först liksom. Så jag funderar alltmer på mina alternativ.

Jag menar verkligen inte att jag har tänkt göra något av de här tankarna, jag bara funderar lite.

Kan man skaffa barn som ensamstående? Med berått mod? Är det galet? Man kan ju inseminera sig och få ensam vårdnad. Men då har ju barnet bara en förälder. Tänk om man blir sjuk eller dör? Eller om man inte pallar att vara ensamstående mamma i 20 år. (klarar man de första 20 åren klarar man nog resten också..)

Eller skaffa barn med en man som är lämplig som pappa. Och redan från början satsa på en varannan-vecka-tillvaro. Det är det som känns mest lockande för min del. Verkar enklare att bara fokusera på att vardagen med barnet ska fungera och strunta i allt runtomkring som om man passar att bo ihop eller om man är romantiskt intresserade av varandra osv.

Kanske kan man hitta en man som redan är själv med ett barn och vill ha en extra förälder och ett syskon till sitt barn? Eller ett homosexuellt par? Finns fler möjligheter?

Vad är egentligen värst, att tvingas lämna bort sitt barn varannan vecka eller att vara ensamstående heltidsförälder med allt vad det innebär? Klart att det beror på omständigheterna, men ändå.

Vad krävs för att det ska ha en chans att fungera någorlunda smärtfritt för alla inblandade?

Jag leker som sagt bara med tanken, men det kan jag ju inte vara helt ensam om. Har Buke några kloka tankar att bidra med?

Jag är ensam mycket med vårt barn i perioder. Det blir lättare och lättare ju större hon blir. Men min åsikt är att det inte finns något härligt och mysigt över att vara ensam med precis allt. Jag blir personligen rätt dum i huvudet och väldigt väldigt trött efter någon vecka eller två. Nu är det ju kanske skillnad om man verkligen har en barnlängtan och ställt in sig på att vara ensam alltid från början. Men jag skulle inte rekommendera någon som är det minsta tveksam att skaffa barn själv. Då har jag ändå haft ett barn som från ca 6 veckor sovit hela nätter (dvs 8-10 h/natt Och ofta längre) oftast, utvecklats enligt alla ”riktlinjer” och som halva tiden är till största delen pappans ansvar. Jag hade personligen blivit knäpp av att vara ensam mer än vad jag är.

 

[kamomillo]

Jag är bekant med en tjej som skaffade barn ensam.
Klockan tickade mot de 40....
Hon har enormt stort stöd av unga pigga föräldrar, och det finns många vänner runt dom.
De hon saknade var att dela graviditeten, förlossningen och föräldraskapet med någon som "är lika inblandad som hon"
I övrigt verkar hon trivas med att vara ensam med barnet.
De är ingen dans på rosor att vara två om ett barn heller

* Jenny *

 

[SaraXX]

Jag är ensam mycket med vårt barn i perioder. Det blir lättare och lättare ju större hon blir. Men min åsikt är att det inte finns något härligt och mysigt över att vara ensam med precis allt. Jag blir personligen rätt dum i huvudet och väldigt väldigt trött efter någon vecka eller två. Nu är det ju kanske skillnad om man verkligen har en barnlängtan och ställt in sig på att vara ensam alltid från början. Men jag skulle inte rekommendera någon som är det minsta tveksam att skaffa barn själv. Då har jag ändå haft ett barn som från ca 6 veckor sovit hela nätter (dvs 8-10 h/natt Och ofta längre) oftast, utvecklats enligt alla ”riktlinjer” och som halva tiden är till största delen pappans ansvar. Jag hade personligen blivit knäpp av att vara ensam mer än vad jag är.

Jag håller med. Jag har varit ensam i perioder. Månader.
Jag blev ingen bra mamma av det. Sömnbristen ffa. Jag behöver någon kväll för mig själv ibland för att funka.

Men jag kan heller inte sätta mig in i barnlängtan och att inte ha en partner, så det är svårt att råda.

Mysigt skulle jag dock inte beskriva det som, även om bebis såklart var mysig.

 

[Soapbubble]

Har du sett dokumentären Född 2010 på SVT play? Alla säsonger ligger upp nu https://www.svtplay.se/fodd-2010?tab=productionPeriod-2016-44138

Jacks mamma väljer att bli ensam mamma. Där borde du få en inblick hur det kan vara att välja det ensamma mödraskapet.

 

[Lingon]

Jag tror att allt beror på hur man är som person. En del människor verkar se föräldraskapet som sitt största intresse i livet och bebistiden är ett enda rosa moln av glädje. De människorna trivs förmodligen alldeles utmärkt som ensamma föräldrar. Så finns det såna som jag som har andra intressen, behöver en del ensamtid och tycker att bebistiden är ett nödvändigt ont man måste genomlida för att komma till den roliga tiden när barnet är större. Jag hade förmodligen aldrig trivts som ensam förälder till en bebis/litet barn.

Så fundera på hur du är. Jag känner ensamma mammor som trivs alldeles utmärkt och verkar vara som gjorda för det. För de har beslutet att bli en ensam mamma varit helt rätt!

 

[SaraXX]

Jag tror att allt beror på hur man är som person. En del människor verkar se föräldraskapet som sitt största intresse i livet och bebistiden är ett enda rosa moln av glädje. De människorna trivs förmodligen alldeles utmärkt som ensamma föräldrar. Så finns det såna som jag som har andra intressen, behöver en del ensamtid och tycker att bebistiden är ett nödvändigt ont man måste genomlida för att komma till den roliga tiden när barnet är större. Jag hade förmodligen aldrig trivts som ensam förälder till en bebis/litet barn.

Så fundera på hur du är. Jag känner ensamma mammor som trivs alldeles utmärkt och verkar vara som gjorda för det. För de har beslutet att bli en ensam mamma varit helt rätt!

Plus att det är olika hur barn tex sover. Att få sova max två timmar i sträck i flera månader i rad gör inte underverk med humöret. Eller att ständigt bära bebis som inte vill vara ensam. Andra har bebisar som sover länge i säng/vagn nästan från start.