I andras ögon är vi säkert inte alls jämställda men jag anser ända att vi är det utifran vara förutsättningar och att vi bada är nöjda och aldrig brakar om hur vi har det.
När jag blev (oplanerat) gravid med första barnet bodde jag i Sverige och han i Österrike sa vi hade aldrig bott ihop eller delat vardagen pa riktigt tillsammans (han pluggade 10 man i Sverige men livet som utbytesstudent är inte rikigt ett vardagsliv). Sa det blev en utmaning för oss. Dottern föddes i Sverige och sen flyttade jag ner till honom eftersom han hade ett ar kvar att plugga och jag precis var färdigpluggad. Han hade ordnat en lägehet till oss. Hushallsarbetet har vi alltid delat pa men ibörjan var det svart för honom att anpassa sig till ett liv med barn, han ville gärna fortsätta som innan med fest och aktiviterer medan jag hade lämnat allt mitt i Sverige och inte kände ngn sa det var en tuff tid.
Nu 6,5 ar senare fungerar allt utan problem. Jag är hemmafru (ett kort tag till) och för mig är det självklart att jag gör det mesta här hemma, jag tvättar, vardagsstädar, handlar osv. Storstädning och andra saker gör vi tillsammans. För mig är det bra sa för jag vet ocksa att om det var han som var hemma sa skulle han ta hand om allt sant. Jag känner inte heller krav pa att jag maste göra allt och jag tycker om att fixa här hemma, trivs bra med det. Han tar hand om saker som ska byggas här hemma, saker som har med bilen att göra osv. Ja, det är typiska man/kvinno roller och jag kan göra sant men det blir sa mkt bättre när mannen gör det och han gör sant mkt fortare än mig. För mig känns det viktigast att veta att bada kan göra allt om det behövs.
Jag har tagit ut nästan all föräldraledighet, helt enkelt för att det inte har funnits ngr alternativ rent ekonomiskt. Hade vi bott i Sverige hade det säkert sett annorlunda ut. Det är det enda som han tycker är lite jobbigt, att inte ha mer tid med barnen. Det kommer vi kompensera med att han kommer fa ta all Vab med barnen, sa länge det gar (här har man bara 10 vabdagar per förälder och ar). Han kommer ocksa försöka ga ner i arbetstid när ekomomin tillater det
När jag börjar jobba igen kommer vi dela pa allt, jag kommer inte acceptera att jag jobbar+gör allt hushallsarbete.
Jämfört med andra är vi väldigt jämnställda här, bara det att jag kommer börja jobba igen innan minsta är vuxen är stort. Och att mannen aker iväg och gör saker själv med alla tre barnen (hur klarar han det?), att jag bär tunga saker, fixar punktering pa cykeln , vet hur man byter däck pa bilen "imponerar" pa manga, malade hela huset själv förvanar manga. Självklara saker för mig.
Min äldsta dotter grät häromdagen och sa att hon vill inte att jag ska jobba, alla andras mammor är ju hemma.
En kompis man kan inte göra ngt, att värma korv är avancerat matlagning för honom och dammsugaren vet han nog inte vart den bor, det skulle jag aldrig sta ut med.
Jag tackar min pappa och min svärmor. Pappa för att han alltid tyckte det var självklart att jag och min syster skulle göra samma saker som min bror. Min svärmor för att hon ansag att det var viktigt att hennes son lärde sig att laga mat och ta hand om hemmet ocksa.
