Barn och jämställdhet

[Badger]

Nu har jag snokat lite i vintertråden. Det var mest om nätter så det kanske jag inte kan säga så mycket om. A sov ganska bra utom när han skulle ammas två gånger på natten varje natt och det valde jag att göra sittandes i soffan tittandes på TV. Så jag tog nog alla nätter i början på det viset. Vi delade på sovmornar och jag fick eftermiddagslur istället (han jobbade skift då så att han var hemma i flera dagar ibland och borta i dagar och sov när han var hemma ibland.). När han var ett så var det på sommaren varannan morgon och varannan eftermiddagslur. Man kunde välja att sova eller jogga sin morgon. Men som sagt jag tog alla nätter med amning och det är inte så jämställt. Men jag vet inte riktigt hur vi hade kunnat göra på annat vis.

 

[Raderad medlem 6459]

@Hyacinth Jätteintressant tråd du startat tycker jag! Jag är jätteorolig för att skaffa barn, mest för att jag är rädd för att vi ska hamna i nåt sorts ojämställt träsk. Tvärtom om vad de flesta svarar i den här tråden så blir ju faktiskt relationer generellt sett mindre jämställda efter barnskaffande och trots att många på Buke sagt att jag borde "chilla mer" över det så kan jag faktiskt inte det. Jag tror jag skulle sluta vara kär i min partner om jag märkte att vi hamnat där.

 

[Badger]

Jo, fast jag vet inte om jag skulle kalla det ojämställt, bara att ni har stereotypa intressen, vilket ju inte är särskilt ovanligt . Huvudsaken är att man trivs med sina intressen och kan utöva dem i den utsträckning man kan och/eller vill. Sen måste man såklart kompromissa när man har barn, men så länge det sker på lika villkor spelar det ingen roll exakt vilket intresse man har, eller hur stereotypt det är.

Sen tänker jag att det är skillnad på att utföra ens stereotypa intresse för att jag tycker det är genuint roligt och råkar vara kvinna, och att utföra ett stereotypt intresse just för att jag är kvinna.

Jag har ridningen som största intresse och mer "manliga intressen" har sällan tilltalat mig. Om det beror på att jag är kvinna eller inte, låter jag vara osagt, men det tål att funderas på .

Mjo det gör ju det. Jag tänkte nog alltid att jag var en "pojkflicka" men så blev det såhär. Alla äventyrsgrejor som klättra vägg osv blev fokuserade till tjejiga ridningen (men jag är usel på att fläta man och fundera över täcken). Man borde kört på datorer istället eller snickeri.

Bakningen är mammas fel, hon bakade aldrig någonting så jag fick göra det själv om det skulle vara till skolan eller efterrätt. Det är iofs ofta "manlig/hipsterbakning" med surdeg och experiment som gör att jag får slänga resultatet ibland. Min man experimenterar med mat istället.

 

[glittra]

Fast behöver det vara negativt att man har stereotypa intressen? Så länge det genuina intresset finns ser inte jag att det är någon nackdel. Problemet är väl snarare när man känner sig "tvingad" att avstå eller utföra ett intresse eftersom det förväntas av dig som kvinna/man? Och kanske framförallt (och som verkar vara väldigt vanligt) att kvinnan förväntas dra ner på sina intressen eftersom hon ska ta hand om barnen, medan pappan kan fortsätta träna fotboll 3-4 gånger i veckan som vanligt. Att intresset i sig är stereotypt betyder inte per automatik att man lever ojämställt .

Nja, nog tror jag att de påverkar barn i familjen om pappan mekar med traktorn och bygger ett garage medan mamman bakar bullar och stickar tröjor. Men såklart håller jag med dig så tillvida att jag inte tycker att det är en bra idé att låtsas vara intresserad av något som egentligen känns trist bara för sakens skull. För min/vår del tycker jag dock att det är viktigt att fortsätta fundera på varför vi gör som vi gör (uppdelning av hushållssysslor och de intressen vi har).

 

[Badger]

@Hyacinth Jätteintressant tråd du startat tycker jag! Jag är jätteorolig för att skaffa barn, mest för att jag är rädd för att vi ska hamna i nåt sorts ojämställt träsk. Tvärtom om vad de flesta svarar i den här tråden så blir ju faktiskt relationer generellt sett mindre jämställda efter barnskaffande och trots att många på Buke sagt att jag borde "chilla mer" över det så kan jag faktiskt inte det. Jag tror jag skulle sluta vara kär i min partner om jag märkte att vi hamnat där.

Jag inbillar mig att det gäller att inte bli MODER i sina egna ögon utan mer vara en människa på något vis, så långt det går. (försöka i alla fall och fortsätta försöka).

 

[Badger]

Nja, nog tror jag att de påverkar barn i familjen om pappan mekar med traktorn och bygger ett garage medan mamman bakar bullar och stickar tröjor. Men såklart håller jag med dig så tillvida att jag inte tycker att det är en bra idé att låtsas vara intresserad av något som egentligen känns trist bara för sakens skull. För min/vår del tycker jag dock att det är viktigt att fortsätta fundera på varför vi gör som vi gör (uppdelning av hushållssysslor och de intressen vi har).

Jag håller med. Det är viktigt men svårt att låta bli. Vi försöker låtsas lite, i stallet med medishästar är det hälften män så jag tar hellre A dit än till ridskolan. Min man låtsas som att jag hade kunnat skruva isär datorn, lite grann och nu när jag lastade ur däcken ur bilen (och han hade ont i axeln) så sa jag typ -titta vilka stora tunga däck -A säger till sin pappa -Mamma är starkast och han bara -jo så kan det ju vara (Min man är 20 cm längre och 40 kg tyngre.)

 

[Imogen]

Nja, nog tror jag att de påverkar barn i familjen om pappan mekar med traktorn och bygger ett garage medan mamman bakar bullar och stickar tröjor. Men såklart håller jag med dig så tillvida att jag inte tycker att det är en bra idé att låtsas vara intresserad av något som egentligen känns trist bara för sakens skull. För min/vår del tycker jag dock att det är viktigt att fortsätta fundera på varför vi gör som vi gör (uppdelning av hushållssysslor och de intressen vi har).

Här växer sonen upp med en mamma som visserligen är idrottsnörd men med rätt stereotypa intressen. Däremot har han en pappa som när han får tid över helst kollar på fotboll eller amerikansk fotboll på tv med en stickning i knät! Det var ett par år sen när han inte hittade en halsduk i rätt färg i affären och på den vägen är det (alternativt att det hela är en konspiration för att få mig att uppskatta amerikansk fotboll på tv )

 

[Hyacinth]

@Hyacinth Jätteintressant tråd du startat tycker jag! Jag är jätteorolig för att skaffa barn, mest för att jag är rädd för att vi ska hamna i nåt sorts ojämställt träsk. Tvärtom om vad de flesta svarar i den här tråden så blir ju faktiskt relationer generellt sett mindre jämställda efter barnskaffande och trots att många på Buke sagt att jag borde "chilla mer" över det så kan jag faktiskt inte det. Jag tror jag skulle sluta vara kär i min partner om jag märkte att vi hamnat där.

Jag skulle inte "chilla", tvärt om. Annars hade vi lätt hamnat i normträsket. De flesta jag möter är ju där (i mina ögon) så det kräver lite aktivt jobb. Vardagen är enklast, svårast semestern på landet... Där blir det lätt väldigt könsstyrt.
Jag upplever att jag automatiskt ger min partner möjlighet till ex fritidsintressen, medan jag ibland måste påpeka att jag behöver mer utrymme. Ok för mig, sålänge partnern lyssnar på mig.

 

[Badger]

Jag skulle inte "chilla", tvärt om. Annars hade vi lätt hamnat i normträsket. De flesta jag möter är ju där (i mina ögon) så det kräver lite aktivt jobb. Vardagen är enklast, svårast semestern på landet... Där blir det lätt väldigt könsstyrt.
Jag upplever att jag automatiskt ger min partner möjlighet till ex fritidsintressen, medan jag ibland måste påpeka att jag behöver mer utrymme. Ok för mig, sålänge partnern lyssnar på mig.

Ja usch inte chilla, det är väl värt att vara stressad över. Tror det behövs att båda försöker lite också, inte bara kvinnan. Mannen kan ju fösa ut kvinnan genom dörren om hon försöker negligera sin hobby.

I slutändan är det ju för sina barns skull, att dottern ska känna att hon har rätt till ett fritidsintresse även som vuxen och sonen att han inte behöver pressas ut ur varje område där flickor tar för sig.

 

[Lo_]

@Hyacinth Jätteintressant tråd du startat tycker jag! Jag är jätteorolig för att skaffa barn, mest för att jag är rädd för att vi ska hamna i nåt sorts ojämställt träsk. Tvärtom om vad de flesta svarar i den här tråden så blir ju faktiskt relationer generellt sett mindre jämställda efter barnskaffande och trots att många på Buke sagt att jag borde "chilla mer" över det så kan jag faktiskt inte det. Jag tror jag skulle sluta vara kär i min partner om jag märkte att vi hamnat där.

Tycker din oro är befogad, men med medvetenhet, vilja och kommunikation så tror jag man kommer långt.

 

[Lo_]

I vår familj är det bara jag som har körkort (än) och bilen/släpet är såklart mina. Sambon byter däcken men jag hoppas min roll som ständig chaufför väger upp. Jag bakar, sambon syr (ihop mina eksemtäcken), matlagningen delar vi på. Båda tror/tycker vi gör mer än den andra.

 

[Bluefish]

Tycker din oro är befogad, men med medvetenhet, vilja och kommunikation så tror jag man kommer långt.

Har inget att tillföra ursprungsfrågan men detta tycker jag är tänkvärt! Jag tycker om mitt förhållande, det är jämställt på vissa plan sedan inte på andra, åt båda hållen. Men jag kan inte tänka mig att det varit bättre med någon annan partner jag haft, och jag tror inte att vi överlag "kommit så långt" att ansvaret i hemmet och ffa för barnet fördelas 50/50 per automatik i de flesta familjer. Däremot kan jag känna att man skäms lite över att det är så, att man måste prata om det hela tiden och vara medveten om vart det bär hän. Vi har olika uppväxt och kom in i förhållandet med olika värderingar, nu är det mycket tid som går åt till att prata och försöka förstå och tillmötesgå varandra. Och jag känner lite, är det okej? Eller är man dum som skaffar barn med en sån partner från början?

Vår ambition är att dela lika på föräldraledigheten, vara lika delaktiga i barnet och hur det ska skötas (annars blir det nog lätt att jag bestämmer att såhär vill jag ha det och om du inte kan göra så så låt bli) samt underlätta för den andre så att vi kan fortsätta med våra respektive intressen. Men man vet ju aldrig.

 

[Snowwhite]

För mig (oss) är det inte så viktigt med millimeterrättvisa eller jämställdhet dragen till sin yttersta spets i allt bara för sakens skull.
Vi vill och bör båda få tid till våra intressen och få egen tid med barnet, det är däremot viktigt.
Men det kräver stundtals lite mer planering och kommunikation än innan vi fick barn.

 

[Och_Aye]

Jag är gravid med det som ska bli vår första unge och jag har ju verkligen inget facit än. Däremot försöker jag att inte alls "slappna av" utan vi pratar en massa om hur vi önskar att framtiden ska se ut. Om det fungerar återstår ju att se, men jag vill inte bara sitta och anta att allt ska bli som på rosa moln. Jag är väldigt väl medveten om hur det "brukar se ut" - och ibland upplever jag att både jag och min sambo har lätt att hamna i typiska mönster, så det känns väldigt viktigt att veta om dem och försöka tackla dem genom vettig kommunikation.

Vi har hittills lyckats planera föräldraledighet så att vi får ta del av en hel del jämställdhetsbonus, det känns lovande!

 

[hljomalind]

Inte svar till nån speciell men ett inlägg i diskussionen om stereotypa intressen: Det handlar inte bara om intresse utan också om självförtroende. En som alltid låter partnern ta hand om de ena eller andra hamnar lätt i känslan av att inte kunna, och det blir en ond cirkel. Jag har förstått nu på senare år att jag faktiskt är ganska teknisk av mig, eftersom jag har en partner som är fruktansvärt oteknisk (han har det till och med på diagnospapper) så det har naturligt blivit jag som fått ta den biten, och när jag ser vad jag klarar av blir det förstås mycket roligare! Tidigare var jag handfallen och lät gärna andra ta över. Precis på samma sätt tror jag det är men män som inte tror sig kunna laga mat/handla barnkläder osv. De har aldrig behövt försöka då nån annan så gärna tagit över, och då blir det nåt de "inte har fallenhet för". dvs något tråkigt. Och där kan jag känna ibland att jag själv så lätt gör fel mot min sambo och "tar över" ansvaret för saker i onödan, brukar inse det i efterhand då och då.
Blir ledsen också över hur snabbt vi ska in i våra könsroller, det påverkar ju också det livslånga självförtroendet. Än så länge leker min tvååring ibland med bilar/tåg, och ibland hemmapappa med bäbisar som ska matas och kramas och köras i vagn. Men snart kommer han ju att förstå vad han som kille "får" leka med och inte. Det är synd.

 

[Badger]

Inte svar till nån speciell men ett inlägg i diskussionen om stereotypa intressen: Det handlar inte bara om intresse utan också om självförtroende. En som alltid låter partnern ta hand om de ena eller andra hamnar lätt i känslan av att inte kunna, och det blir en ond cirkel. Jag har förstått nu på senare år att jag faktiskt är ganska teknisk av mig, eftersom jag har en partner som är fruktansvärt oteknisk (han har det till och med på diagnospapper) så det har naturligt blivit jag som fått ta den biten, och när jag ser vad jag klarar av blir det förstås mycket roligare! Tidigare var jag handfallen och lät gärna andra ta över. Precis på samma sätt tror jag det är men män som inte tror sig kunna laga mat/handla barnkläder osv. De har aldrig behövt försöka då nån annan så gärna tagit över, och då blir det nåt de "inte har fallenhet för". dvs något tråkigt. Och där kan jag känna ibland att jag själv så lätt gör fel mot min sambo och "tar över" ansvaret för saker i onödan, brukar inse det i efterhand då och då.
Blir ledsen också över hur snabbt vi ska in i våra könsroller, det påverkar ju också det livslånga självförtroendet. Än så länge leker min tvååring ibland med bilar/tåg, och ibland hemmapappa med bäbisar som ska matas och kramas och köras i vagn. Men snart kommer han ju att förstå vad han som kille "får" leka med och inte. Det är synd.

Jo, exakt så har min man gjort. När vi träffades lagade han inte mat och om han gjorde det med sina vänner tog hans flickvänner över och ändrade och fixade och gjorde klart och rätt såklart. Jag har alltid lagat mat på en viss nivå och har koll på matlagning från stekar till grytor men har alltid föredragit att läsa en bok framför att hänga över axeln på folk och klaga (jag bryr mig bara om det riskerar bli giftigt). Äter också utan protester men med mycket tacksamhet märkliga saker som ställs framför mig. Tio år senare får jag hemgjord majonnäs, helt hemgjord kycklingsoppa, grytor och risotto veckligen och det drösar in matlådor till mig i frysen med jämna mellanrum. mycket effekt för lite tacksamhet.

Helt ärligt har jag aldrig begripit folk som bryr sig om hur lakan viks och hur någonting vispas eller hur en blöja byts bara resultatet är vikta lakan och vispad grädde och torrt barn. Ibland blir jag inte så lite förvånad över kvinnor -typ alltid kvinnor, på jobbet som faktiskt bryr sig om HUR diskmaskinen töms. De kan väl göra på sitt sätt på sin dag? Eller hemma?

Nåja det är nog ett problem för manligheten och för kvinnligheten. För när kvinnliga kvinnor verkar uppfostrade att göra saker exakt på ett visst sätt verkar manliga män uppfostrade mot resultat och pigheadedness- att gå sin egen väg inte svärmors väg. Så när man (i ordets betydelse) inte får ta sin mammas sätt eller efter ett tag påverka processen istället för svärmors sätt exakt så skiter de bara i det och låter kvinnan göra på mammas sätt, exakt, torklapp märke B, INTE A, lägg till höger INTE till vänster osv.

 

[Badger]

Eller stall förresten, man blir helt matt över hur arga folk kan bli när man byter stall eller rider på ett nytt ställe en gång. Jag är jättestressad varje gång jag kliver över tröskeln och ser helt vimsig och tafatt ut. Ena stället leder hästar med tygeln liggande över halsen i en hand (eftersom allt annat är livsfarligt och man är en IDIOT om man gör på annat vis) nästa leder hästar med tygeln i vänster hand och med ett finger mellan tyglarna under hästens käke (det är LivsFarligt att göra på annat sätt) på nästa måste man hålla tio cm nedanför käken, bara IDIOTER gör på annat vis. Eller att gå från en ridlärare som låter gruppen gå in själva, står ni kvar här än? och rida fram själva till en som på sekunden blir hysterisk om man gör just det, utan att berätta vilka hennes krav är, de är ju så självklara.

Eller England, rida barbacka är du inte riktigt klok, vansinniga människa. Nu ska vi rida ut och ha korta tyglar för rätt vad det är sätter vi av i spränggalopp och jag tänker inte säga när innan. Håll lite avstånd för jordkokorna som sprätter i ansiktet. . Dessa papper i tre exemplar måste du fylla i om du fallit av.

Tycker att folk bar kan lugna sig och tänka att tja, hon har lärt sig så men jag tycker såhär så om det är min häst och stall eller kök så säger jag vänligt till och är det någon annans häst och stall eller delat stall och korridorskök så håller jag klaffen så länge hen inte skalar gröna potatisar eller serverar lättstekt kyckling.

 

[stjarnhimmel]

Har inte barn själv.
Men ser på vänner och familj att i de fall när kvinnan varit hemma mest så blir hennes sätt att göra något " det rätta"
Har haft flera diskussioner med kvinnor sim klagar på att mannen inte gör si eller så. Trots att det inte är någon given naturlag att göra på hennes sätt.

Så jag tror delad föräldraledighet är bra också för att kvinnorna ska släppa in männen och lära sig att stå tillbaka.

 

[trazel]

Vi har varit hemma ungefär lika mycket med båda barnen. På pappret ser det dock ut som att min sambo tagit mycket mer föräldraledigt. Jag var hemma mycket utan ersättning under första året och sedan var han hemma mer efter barnet fyllt ett och då behövde han skydda SGIn... Tror jag knappt tagit en enda VAB-dag heller, vi prioriterar mina studier. Har det passat har jag stannat hemma med barnen (då utan VAB), men annars tar ju sambon VAB. Gällande hushållsysslor så är vi ganska jämställda. Jag lagar mat, diskar och tvättar, medan sambon städar och plockar. Det jämnar ut sig och för första gången i hela vårt förhållande är det inte dagligen diskussioner om att vi inte gör lika mycket hemma (för att jag tagit tag i mig själv typ - tidigare gjorde sambon nästintill allt). Jag lämnar och hämtar i stort sett varje dag på förskolan, för det är så det blir lättast och jag är mer flexibel än sambons jobb. Däremot pluggar jag 100% och sambon jobbar 75%.

Gällande barnen så delade vi lika på nätter när första barnet föddes, trots helamning i nästan ett år (jag sov medan han ammade i alla fall). Stora barnet vaknade fortfarande på nätterna när lilla barnet föddes och då tog vi varsitt barn varje natt. Av bekvämlighet tog jag lilla och pappan stora. Så har det fortsatt sedan dess för snart tre år sedan och idag har vi ett mammigt barn och ett pappigt. Jag vill inte påstå att det är bra någonstans, men det är ju så det har blivit och något som vi dagligen nuförtiden jobbar på att förändra.

 

[turbofling]

I andras ögon är vi säkert inte alls jämställda men jag anser ända att vi är det utifran vara förutsättningar och att vi bada är nöjda och aldrig brakar om hur vi har det.

När jag blev (oplanerat) gravid med första barnet bodde jag i Sverige och han i Österrike sa vi hade aldrig bott ihop eller delat vardagen pa riktigt tillsammans (han pluggade 10 man i Sverige men livet som utbytesstudent är inte rikigt ett vardagsliv). Sa det blev en utmaning för oss. Dottern föddes i Sverige och sen flyttade jag ner till honom eftersom han hade ett ar kvar att plugga och jag precis var färdigpluggad. Han hade ordnat en lägehet till oss. Hushallsarbetet har vi alltid delat pa men ibörjan var det svart för honom att anpassa sig till ett liv med barn, han ville gärna fortsätta som innan med fest och aktiviterer medan jag hade lämnat allt mitt i Sverige och inte kände ngn sa det var en tuff tid.

Nu 6,5 ar senare fungerar allt utan problem. Jag är hemmafru (ett kort tag till) och för mig är det självklart att jag gör det mesta här hemma, jag tvättar, vardagsstädar, handlar osv. Storstädning och andra saker gör vi tillsammans. För mig är det bra sa för jag vet ocksa att om det var han som var hemma sa skulle han ta hand om allt sant. Jag känner inte heller krav pa att jag maste göra allt och jag tycker om att fixa här hemma, trivs bra med det. Han tar hand om saker som ska byggas här hemma, saker som har med bilen att göra osv. Ja, det är typiska man/kvinno roller och jag kan göra sant men det blir sa mkt bättre när mannen gör det och han gör sant mkt fortare än mig. För mig känns det viktigast att veta att bada kan göra allt om det behövs.

Jag har tagit ut nästan all föräldraledighet, helt enkelt för att det inte har funnits ngr alternativ rent ekonomiskt. Hade vi bott i Sverige hade det säkert sett annorlunda ut. Det är det enda som han tycker är lite jobbigt, att inte ha mer tid med barnen. Det kommer vi kompensera med att han kommer fa ta all Vab med barnen, sa länge det gar (här har man bara 10 vabdagar per förälder och ar). Han kommer ocksa försöka ga ner i arbetstid när ekomomin tillater det

När jag börjar jobba igen kommer vi dela pa allt, jag kommer inte acceptera att jag jobbar+gör allt hushallsarbete.

Jämfört med andra är vi väldigt jämnställda här, bara det att jag kommer börja jobba igen innan minsta är vuxen är stort. Och att mannen aker iväg och gör saker själv med alla tre barnen (hur klarar han det?), att jag bär tunga saker, fixar punktering pa cykeln , vet hur man byter däck pa bilen "imponerar" pa manga, malade hela huset själv förvanar manga. Självklara saker för mig.
Min äldsta dotter grät häromdagen och sa att hon vill inte att jag ska jobba, alla andras mammor är ju hemma.
En kompis man kan inte göra ngt, att värma korv är avancerat matlagning för honom och dammsugaren vet han nog inte vart den bor, det skulle jag aldrig sta ut med.

Jag tackar min pappa och min svärmor. Pappa för att han alltid tyckte det var självklart att jag och min syster skulle göra samma saker som min bror. Min svärmor för att hon ansag att det var viktigt att hennes son lärde sig att laga mat och ta hand om hemmet ocksa.