Barn och jämställdhet

[ameo]

Det jag menar är att man inte kan bli helt jämställd utan att dela (i det närmaste) lika på dem.

Och jag menar att det kan man visst!
Även om det kanske inte är så vanligt, så kan man visst vara 100% jämställd även om man inte delar föräldradagarna helt lika. Eftersom jämställdhet är så väldigt mycket mer än vem som får pengar från försäkringskassan.

 

[Pontevecchio]

Det var inte det jag skrev. Självklart är man inte helt jämställd bara för att man delar exakt lika på föräldradagarna, utan hänsyn till några andra faktorer. Det jag menar är att man inte kan bli helt jämställd utan att dela (i det närmaste) lika på dem.

Fast du bekräftar ju det Ameo skriver? Att oavsett vad man gör är man inte jämnställd om man inte delar 50/50? Jag flrstår det resonemanget på strukturell nivå men inte på individnivå. Självklart kan man vara jämnställd oavsett föräldrardagar.

 

[Quickstep]

Jag vill inte låta sån men att ha det som ni har det är en stor riskfaktor till att man går skilda vägar. Tänkte mest att om man är medveten om riskerna så har man en hel del vunnet.

Den mest alarmerande varningssignalen för mig är "....men är oftast trött å vill vila". I mina öron låter det väldigt illa faktiskt.

Jag jobbar mycket nu, någon måste ju sponsra att min man bara jobbar 50% just nu . Och jag jobbar mycket trots det (eller kanske därför att) tar jag varje chans jag får att vara med barnen.

Det är dom jag längtar hem till hela dagarna

Å då har jag ändå inte berättat allt, verkligheten är tio gånger värre. Förfinade det lite...
Men men, jag har ju själv valt att skaffa inte bara ett utan två barn med min man. Och känner lite så, att aningen så accepterar man situationen eller så gör man ngt åt det.

 

[Teilani]

Om vi är exakt på millimetern jämställda vågar jag inte svara på, för det är vi säkert inte.

Men, vi delade lika på föräldraledigheten, vi tar varannan nattning och båda är väldigt engagerade i barnet. Han lär sig rida med mamma och mekar motorcykel med pappa.

Jag står för största delen av matlagning och tvätt, mannen har badrumsrengöring och dammsugning mer på sin lista. Diskning och städning delar vi hyfsat på, jag kanske diskar lite mer och han städar mer. Vi handlar alltid tillsammans hela familjen en gång i veckan.

När det kommer till tid som spenderas på hästryggen vs tid som det åks motorcykel kan jag känna att det åks mer motorcykel. Jag är osäker på varför det blir så, min tid verkar ta slut fortare än mannens. Det beror delvis på att jag har längre dagar (pendlingstid) och att daglig hästskötsel tar mer tid än daglig motorcykelskötsel. Men jag tycker ändå det känns som om han har mer fritid än mig. När vi diskuterar det känner han tvärtom, att han får mindre fritid. Så det kan vara så att vi delar rätt jämnt, men båda vill ha mer tid till sina fritidsintressen.

Nu har ju jag pluggat i flera år utan CSN och blivit försörjd av karln så på det sättet är vi mycket ojämställda. Men efter jul är jag klar och har fått jobb, vilket betyder både att jag får egna pengar och blir av med pendlingstiden. Det ska bli väldigt roligt, och intressant, om jag får mer tid eller om den kommer att försvinna någon annan stans.

 

[Tassetass]

L är snart sju månader och maken är den som varit föräldraledig större delen av tiden, så jag borde kanske skicka in honom och svara.

Skämtåsido. På det stora hela blev det som jag hade tänkt mig. Jag känner igen det där med att vissa saker behöver ventileras mer, vilket inte är så konstigt egentligen. Innan gjorde maken lite som han ville och jag lite som jag ville, vi är båda rätt självständiga människor och inte ett sånt par som hänger ihop jämt. Nu har vi ju i och med dottern en gemensam beröringspunkt där allt den ena göra påverkar den andra. Vi har båda fått ta oss lite i kragen emellanåt, vi tar varandra för givna ibland (på olika sätt) och det är inte bra.

 

[Lo_]

Jag tänker väldigt mycket på den här frågan, på om vi lyckas vara jämställda eller inte. Jag vet faktiskt inte, men jag tror och vill att vi båda tar lika ansvar för hemmet och vår dotter.

Jag vet att vi inte är jämställda på den punkten att jag har en mycket tidskrävande hobby med egen häst och daglig ridning men det hade jag innan vi fick barn också. Då var ju skillnaden att min sambo bara fick himla massa egentid, som han då i regel ägnade åt sin son eller vår hund. Nu är han med vår sjumånaders dotter (och sin son såklart om han är hos oss). Vilket förvånar människor till höger och vänster, men vem skulle inte vilja vara med bästa barnet efter jobbet?

Vi delar lika på föräldraledigheten. Det var ett krav från min sida innan vi blev gravida, och jag var inte alls övertygad om att jag ville bli förälder så det var ett gemensamt, och för mig läskigt, beslut att vi skaffade barn. Och det blev grymt bra, ångrar det inte alls. Jag var väldigt rädd att inte vilja/kunna/orka med mitt liv som det var innan, men jag är samma person och vill fortfarande göra det som var viktigt innan jag blev förälder. Tar med barnet på det mesta, hon är en riktig frilufsare.

Städ, matlagning och tvättning är rätt tråkigt, det tycker vi båda så vi delar det sinsemellan så rättvist det går. Jag handlar oftare nu när jag är hemma, men om två veckor byter vi så då lär det ändras.

 

[Imogen]

Jag skulle inte påstå att vi är mer eller mindre jämställda nu än innan vi fick barn (sonen är 6,5 månader). Vi har inte på något sätt diskuterat hur vi ska ha ett jämställt förhållande utan det har bara blivit som det har blivit. Jag ser det inte heller som att "falla ner i normträsket" är något som vi aktivt måste undvika. Vi lever vårt liv som vi vill och så länge vi är helt nöjda med det är det helt ointressant om någon annan har bestämt att det är en norm som ska undvikas.

När det gäller sonen så har jag helammat honom i 6 månader och jag har tagit alla nätter. Nu har det varit väldigt oproblematiskt och inget jag har lidit av. Maken har verkligen ansträngt sig för att tillbringa så mycket tid med honom som bara möjligt. Han ska vara pappaledig i nästan 10 månader med start när sonen är ett år.

Gällande hushållssysslor så delar vi nog hyfsat lika. Vi har båda pedantiska drag i olika delar av hushållsarbetet så det brukar lösa sig!

 

[Cocos]

Å då har jag ändå inte berättat allt, verkligheten är tio gånger värre. Förfinade det lite...
Men men, jag har ju själv valt att skaffa inte bara ett utan två barn med min man. Och känner lite så, att aningen så accepterar man situationen eller så gör man ngt åt det.

Jag är ensamstående så har inget här i tråden att göra men måste säga att jag blir ledsen i hela kroppen när jag tänker på att du både sköter hushållet och umgås med barnen, och din man ligger och vilar.
Kan inte karln kliva ur bingen och umgås med sina barn?

 

[Raderad medlem 6459]

Hade han inte jobbat så mycket som han gör så hade d varit svårt för oss å leva som vi gör med nybyggt hus, dyr bil, semestrar, hästar, hund och jag som går hemma.

Är det värt det? Jag hade alla gånger hellre valt enkelt hus, billig bil, budgetsemestrar och inga djur om det innebar att jag fick mycket tid med min man och han i sin tur orkade prioritera sina barn. Inget dyrt hus eller bil i världen skulle kunna kompensera för det faktum att jag aldrig knappt såg min man för att han jobbade så mycket eller att han inte ens orkar umgås med sina barn.

Menar inte att hoppa på dig alls! Det var bara en spontan tanke.

 

[hljomalind]

Vi blev nog mer jämställda när vi fick barn. Innan var vi ojämställda "åt andra hållet". Min sambo gjorde nästan allt. Städade, diskade, handlade, tvättade, lagade vardagsmat och lunchlådor. Jag lagade nån lyxig middag då och då, tog hand om den tekniska biten,(men hur ofta behövs sånt?) och drog in mer ekonomiskt. Som traditionella könsroller, fast tvärtom.
Nu när vi har barn så gör han fortfarande merparten av hushållsjobb, vi båda spenderar mycket tid själva med barnet, men då vi båda är hemma blir det ofta han som fixar käk/diskar osv medan jag pysslar eller leker ute med barnet. Det passar oss båda då jag är tålmodig och sävlig, han snabb och rastlös. Jag tar mer ansvar för barnets kläder, lämna in dagistider osv. Nu när sambon börjat ta tag i att på sikt komma ut i arbetslivet måste jag sköta mer i hushållet än innan, men han är mycket bättre än mig på att fokusera på att hålla ordning när han är själv hemma med sonen än vad jag är, så jag har ofta lite dåligt samvete över att det blir kaos. Men det kanske bara är nån gammal könsroll som trots allt lurar där så att jag får nån känsla av att inte vara tillräcklig. Han tycker att det funkar bra.
När barnet var liten bäbis tog jag mest ansvar för honom, hade ju honom fastsatt i tutten dygnet runt kändes det som, och alla nätter tog jag så länge jag ammade. Men pappan bar i sele, gick med vagnen, och skötte allt hemma, så jag hade det ju ändå lätt i jämförelse med alla som är själva hemma i långa dagar med en liten. Så är det ju för de flesta, och jag är full av beundran att ni fixar det! Upplevde en stor skillnad i frihetskänsla när jag trappade ner/slutade amma, och kunde komma bort ibland, och han å sin sida slapp ha dåligt samvete över att han kunde sticka iväg själv på träning och annat, medan jag alltid var låst.

I statistiken ser det ut som att min sambo inte tagit ut en enda föräldradag, men vi var båda två hemma hela min föräldraledighet, och när jag började jobba var han hemma utan att ta ut fp. Så visst kan statistiken luras i vissa fall, men jag tycker inte att man kan snacka bort den. Jag tror generellt att den skeva fördelningen av dagarna säger en del om jämställdheten, och jag är för en mer individuell föräldrapenning (typ 6 mån vardera öronmärkta, och resten valfritt?) även om det inte hade varit bra just i vår situation.

 

[Bexzor]

@Bexzor Tycker inte din partner alls att det är tråkigt att ta ut så otroligt lite föräldraledighet?

Min sambo bestämde när vår son var 3 månader att han inte ville vara hemma så mycket, fram till dess var det öppet och han hade behållit alla sina fp-dagar då jag ville att han skulle känna efter innan han bestämde sig. Minst 2 månader innan min föräldraledighet gick ut så var han tvungen att bestämma sig, skulle jag meddela chefen att jag skulle återgå till jobbet eller förlänga de 6 månader vi bestämt först. Vi valde att han inte skrev över alla dagar man kunde eftersom det skulle finnas en möjlighet till dubbeldagar (de tas ifrån den "pott" som skrivs över, och inte på de 60 låsta dagarna). Så sambon har dagar kvar som ska plockas ut i samband med kejsarsnittet i mars så han blir hemma mer än 10 dagar. Även denna gång kommer han inte skriva över alla dagar då vi vill ha möjlighet till dubbeldagar, ifall sambon vill vara hemma mer.

Men visst om jag stått på mig så hade han tagit mer föräldraledigt, men vi fann det då möjligt att jag kunde läsa klart mitt slutbetyg från gymnasiet. Blandade ämnen och betygsättning i ett slutbetyg skulle bara vara möjligt fram till sommaren 2015, nu har den tiden blivit förlängd men det visste vi inte då. D

 

[Bexzor]

Alltså oj, jag menade verkligen inte att göra någon upprörd. Självklart behöver du inte redovisa hur du och din man har organiserat ert familjeliv? Måhända var det otydligt uttryckt, men jag skulle säga att uttag av föräldraledighet absolut är ett mått på hur jämställda ett par är (och självklart ett ännu bättre mått på jämställdhet på en strukturell nivå). Föräldraledighet får påverkan på allt ifrån mäns relation till sina barn (med allt vad det innebär av vårdnad vid skilsmässa, föräldraskap osv), kvinnors tillgång till arbetslivet, pension och löneutveckling, och inte minst i förlängningen synen på vad som är manligt och kvinnligt kodade sysslor.

Sådana här frågor går ju egentligen inte att diskutera på individnivå, pga massa orsaker, utan det mitt ursprungliga inlägg syftade till var att ifrågasätta det tvärsäkra uttalandet om att vara jämställd. För det är verkligen nästan INGA par. Plus att synliggöra att all forskning och statistik säger emot det påståendet som jag fetade.

Ditt inlägg har en poäng, för visst kan man se ett mönster mellan lite föräldraledigt på mannen och en ojämställdhet i förhållandet. Märks väl i samhället både på arbetsplatser, sociala medier osv när detta kommer på tal. Många kvinnor vill vara hemma länge, hävdar att de förlorar inkomst i hushållet om mannen är hemma. Ren bortförklaring om du frågar mig, då man förlorar inkomst även om kvinnan är hemma. Jag personligen förlorar flera tusen i månadsinkomst, mindre pension (vi sparar iofs i en framtida pensionsfond till mig då jag kommer vara hemma i grovt räknad 4 år när bebisen i magen är tillräckligt gammal för att skolas in.)

Men på individnivå finns undantag. Min sambo skötte det mesta med bebisen på både BB och neonatalen, så mycket att personalen berömde hans engagemang ( ). När vårt mellanbarn var 2 veckor så åkte jag på mat + bio med äldsta sonen (ammade inte), året efter åkte jag och äldsta sonen till Stockholm och Monster Jam. Vårt mellanbarn tyr sig mest till pappan, och när vi arbetar båda två så är det mest pappan som sköter hämtning och lämning på honom medan jag tar äldsta sonen till skolan. När vi börjar samtidigt så kör vi varsitt barn då de ska åt olika håll. Som lite exempel på hur vi har det, även om sambons uttag av föräldradagar är betydligt mindre än mina

 

[Bexzor]

H
Däremot så betalar han alla räkningar nu när jag går hemma förutom min teleräkning, mina hästar, barnens kläder och vår mat. Hade han inte jobbat så mycket som han gör så hade d varit svårt för oss å leva som vi gör med nybyggt hus, dyr bil, semestrar, hästar, hund och jag som går hemma.

Du behöver inte svara om du inte vill. Men menar du att du betalar barnens kläder och maten medan han betalar allt annat ?

 

[Tassetass]

Min sambo skötte det mesta med bebisen på både BB och neonatalen, så mycket att personalen berömde hans engagemang ( ).

Det där känns igen. Min man helgonförklaras emellanåt för att han varit hemma sen lillan föddes.

 

[Snurrfian]

Jag tror inte att man ska stirra sig blind på hur man delade föräldraledigheten, och tyvärr så handlar inte familjelivet om hur mycket man är med barnen och städar hemma. Det som jag känner är tyngst och som jag kan bli slutkörd på är att alltid var den som har koll, födelsedagar, föräldramöten, saker som har bestämts osv. Sen får jag till viss del "skylla mig själv" i och med att jag tar på mig mer saker än vad jag kanske borde, och att jag har en högra ambitionsnivå än vad maken har.
Är vi jämställda? Nej men det är jag rätt medveten om och visste hur det skulle bli när vi fick barn, litet familjeföretag som står och faller med varje invid gör det väldigt svårt att ha normala arbetstider. Förra året fick maken en spricka i benet och var gipsad sex veckor, det höll på att sluta med att de två som utöver sina egna arbetsuppgifter fick ta makens, höll på att braka ihop... Just nu är jobbet en stor diskussion inom familjen och inom företaget eftersom ingen av de tre ägarna/arbetarna känner att de får in så pass mycket att det är värt arbetsbördan.

Men är maken en dålig pappa? Nej inte alls, han är med dem, han har koll på deras läxor, engagerad i deras träningar, hittar på saker med dem som jag inte tar mig för osv.

Jag tror inte att det finns ett enkelt svar i det här, tyvärr.

 

[Raderad medlem 19815]

inspirerad av en annan tråd ( som jag blev rätt upprörd av men inte vill trådkapa) är jag nyfiken på hur era förhållanden förändrats sedan ni fick barn? Var ni jämställda innan, delade på alla sysslor och har fortsatt på samma vis? Eller är ni helt plötsligt trippelarbetande, ledsna ensamma mammor med gröt i håret? Blev det som du tänkte dig? Är din partner den ansvarsfulla jämställda kndivid som du trodde? Är du?
Jag upplever att den stora skillnaden för oss är att vi mer aktivt måste prata och diskutera hur vi vill ha det för att det ska funka. Saker som innan löste sig självt måste ventileras mer och det är stundtals svårt att inte ramla ner i normträsket. Jag ångrar att jag var hemma i ett år och att sambon inte var det, han borde haft mer ensamtid, vi hade istället mycket tid tillsammans men jag tog nog ett större ansvar och gav ibland upp mina egna intressen för att han skulle kunna fortsätta utöva sina. Sanslöst korkat. Tack och lov slutade jag med det tämligen kvickt.

Vi har tagit ut nästan exakt lika mycket föräldraledighet med båda barnen och på det stora hela gör vi ungefär lika mycket hemma men tyvärr är vi på det stora hela inte helt jämställda faktiskt.

Exempelvis har jag precis som du tyvärr en förmåga att låta mig själv stå tillbaka lite för att min sambo ska kunna fortsätta utöva sina intressen och jag tar även i övrigt ta mer ansvar för att han ska må bra. Min sambo är lite skör psykiskt och behöver sova hela nätter så exempelvis har jag tagit i princip alla nätter sedan första barnet föddes för 4,5 år sedan. Min sambo får också sovmorgon nästan varje lördag och söndag (till ca 8.30, barnen vaknar mellan 7 och 8). Han behöver också sitta ner och ta det lugnt från 21 varje vardagskväll så behövs det diskas, tvättas, lagas mat, plockas undan, vikas tvätt eller handlas efter denna tid så är det jag som gör det. Jag har också mer en förmåga att tänka framåt och göra flera saker på samma gång. T ex kan jag på kvällen sortera tvätt och bära ner i tvättstugan för att smita in och lägga i tvätt i maskinerna innan jag hämtar på förskolan nästa dag och hänga upp tvätten i samband med att vi går hem från parken en timme efter hämtning.

Ibland så bestämmer jag mig för att nu ska vi dela lika på nätter och morgnar och allt annat men det slutar med att han blir så trött, så trött och jag blir så sur, så sur.

Det här är en källa till bitterhet för mig och vi har diskuterat det en miljon gånger men jag vet inte riktigt hur jag ska göra för att lösa det.

Sen tycker han säkert att han är bättre än mig på vissa saker.

Man brukar väl säga att man ofta lever mindre jämställt nar man fått barn än innan man fick barn. Hinner dock inte analysera det nu.

 

[Raderad medlem 19815]

På sina lediga dagar så kan han hjälpa till lite med barnen.

Vad snällt ändå, att han hjälper till lite med barnen!

(Förlåt, men det lät så hemskt.)

 

[Derivata]

Tja, innan barn hade vi fjorton år av eget liv tillsammans. Hyfsat jämställda även om de aldrig riktigt ställs till sin spets som livet som småbarnsföräldrar. Visst har jag säkert genom åren tagit större del av städning, dels för att jag är mer effektiv, under de första åren hade jag inte heller full sysselsättning vilket gjorde att jag hade mer tid att fixa vår lilla lägenhet och vår lilla dammansamling medan maken jobbade.

Sedan fick vi barn. Jag har båda gångerna varit hemma på heltid tills barnen blivit 5-6 månader och sedan har vi jobbat halvtid båda två. Det har fungerat väldigt bra. Jag måste säga att jag är lite imponerad över vilken förälder och modern man som min lite kärt sagt dogmatiska och något konservativa man är. Fler än en gång har han bitit ifrån när de lyckade karriärkarlarna med karlakarlsinställningar om att "kvinnor ska vara hemma och sköta jobb" gått på.

Nu har vi två småbarn och livet är rätt intensivt, den minsta börjar dagis nu i december och det är inte lätt att bolla två karriärer på halvtid med ett kaous där hemma. Visst kanske jag gör lite mer hemmapyssel. Men där är det mer jag och verkligen inget sorts krav från honom, utan jag är mer rastlös och behöver göra något, städa, springa, träna, eller jobba, han är mer ligga på soffan och pyssla med teknik den lugna timman efter barnen har lagt sig. Med barnen är han fantastisk och tar mer ansvar över dem än vad jag gör. Vi kör 50/50 principen, varannan "journatt" och varannan helgmorgon är sovmorgon.

Min man, min klippa, vi diskuterade ett tag möjligheten att jag skulle kunna få ett riktigt toppjobb, detta skulle dock ha inneburit att jag hade behövt resa en massa, kanske upp till tre dagar i veckan och därmed lämna honom helt ensam med allt ansvar och ingen backup (vi har ingen familj i närheten), det var aldrig något snack om att han ville verkligen ge mig den möjligheten. Nu blev det inte så, dels kände jag att jag inte ville sätta min familj i den situationen och dels kanske jag inte riktigt är där ännu yrkesmässigt. Men just vetskapen om att han stöttar mig fullt ut är underbart att bära med sig.

Just nu jobbar jag verkligen med mig själv, insikten om att vi just nu inte riktigt kan bo i ett "hemnethem" måste sjunka in hos mig...

 

[1887]

Jag är lite besviken över hur det har blivit. Jag trodde min sambo skulle ta ut så mycket ledighet han kunde då han uttryckt en sån önskan. Så kommer det nog inte bli då han är rädd att firman han jobbar på kommer att skicka iväg honom till typ, Umeå (läs långt bort) för jobb om de blir sura för att han är ledig. Han har fått jobba borta förr så det är ju en befogad oro så det kan jag ju förstå, och jag vill också ha honom här. Det som jag tycker känns jobbigast är att jag har blivit den som har koll på allt som har med bebis, hem, familj och släkt att göra, lyfter upp bebis när han är ledsen, byter blöjor, koll på vilka kläder som passar, vad som behöver köpas nytt osv. Har äntligen fått honom att hjälpa till mer med städning, får se om det håller i sig. Det är inte det att han tycker att allt är mitt jobb utan han har bara ingen aning om hur mycket jag gör. Verkar som han tror att allt händer genom magi.

Det känns helt enkelt som att jag aldrig är ledig då vår lille pojk kräver all ens uppmärksamhet och ständigt vill bli underhållen.

 

[Badger]

inspirerad av en annan tråd ( som jag blev rätt upprörd av men inte vill trådkapa) är jag nyfiken på hur era förhållanden förändrats sedan ni fick barn? Var ni jämställda innan, delade på alla sysslor och har fortsatt på samma vis? Eller är ni helt plötsligt trippelarbetande, ledsna ensamma mammor med gröt i håret? Blev det som du tänkte dig? Är din partner den ansvarsfulla jämställda kndivid som du trodde? Är du?
Jag upplever att den stora skillnaden för oss är att vi mer aktivt måste prata och diskutera hur vi vill ha det för att det ska funka. Saker som innan löste sig självt måste ventileras mer och det är stundtals svårt att inte ramla ner i normträsket. Jag ångrar att jag var hemma i ett år och att sambon inte var det, han borde haft mer ensamtid, vi hade istället mycket tid tillsammans men jag tog nog ett större ansvar och gav ibland upp mina egna intressen för att han skulle kunna fortsätta utöva sina. Sanslöst korkat. Tack och lov slutade jag med det tämligen kvickt.

Vilken tråd var det? (iofs kanske det står i tråden som jag inte läst ngnstans)

Vårt förhållande har inte förändrats sedan vi fick barn tror jag. Vi är fortfarande jämförbart slarviga och min man är fortfarande usel på att diska men fantastisk på att laga mat och handla. Jag är fortfarande usel på att handla, medioker på att laga mat men hygglig på att tvätta. Städa är vi båda dåliga på. Båda tycker att vi gör lite mer än den andre hemma, det hm "diskuterar" vi ibland... så gissningsvis är det jämförbart. (många hushållsysslor är bortstrukna från listan över vad som görs, det är roligare att läsa).

Båda ber om lov innan de gör någon aktivitet och båda gör ungefär lika många aktiviteter på en vecka, om man fördelar över året där jag rider mer på somrarna och han hobbyar mer på vintrarna. Han spelar datorspel på kvällarna och jag läser böcker (eller dataspel i perioder). Vi har mammor som drar strån till stacken den ena med barnpassning tre dagar i sträck någon gång i månaden, den andra med dagishämtning en gång i veckan.

Vi delade föräldraledighet nästan exakt visade det sig, även om jag trodde jag låg före genom att ta åtta månader först. Men sedan fick vi ingen dagisplats vid ett år så efter sommarens trassel låg vi ungefär lika. Vabbar ungefär varannan dag.

Båda kommer på att overall behövs snart ungefär samtidigt och båda kan komma hem med nya kläder till A självständigt (även om min man ofta fick frågan om det skulle vara inslaget som present i början nu tar han ju ofta med A.). Jag får hitta och laga hål för min man är usel på att sy.

Ingen av oss är nog sådär härligt ansvarsfull tyvärr. Ingen kör livspusslet från Mama tidningen utan möten och grejor skrivs upp någonstans och så lyckas vi komma iväg på det, den som kan. Lustigt nog placerade vårt förra dagis oss bland de ordningsamma föräldrarna trots vår "gör det den som kan" filosofi (kanske för att vi körde på -de vet bäst teorin och bara köpte det de sa och gjorde som de sa. Har ingen god mor identitet som kan skadas.). Det nya dagiset har inte sagt ngt. De gånger jag blir lite butter är när det är en miljon hörselkontroller och hälsogrejer och BVC saker som förra året och han är sämre på att boka saker.