Asa_S
Trådstartare
Vi bor i skogen en bit bort från närmsta granne, inte ödsligt men avskilt och har 3 barn. Jag läste nyss en notis om någon som växte upp på 60-talet och då hade barnen en "egen" värld som de vuxna inte fanns med i, på något sätt, och de menade att så ser det inte ut för barn idag. Jag är helt med på vad som menas i artikeln, men har funderingar kring mina egna barn. De äldsta, 4 och 6 år gamla är numera ute några timmar åt gången själva och springer i markerna runt omkring. De har rätt stora ytor att vara på och vet gränserna åt de håll det finns några, i övrigt ger de sig inte av så långt såvitt jag vet. Den ungste (2 år) har bara precis efter sommaren fått börja vara ute med dem utan att jag är med precis hela tiden, men han får förstås inte vara ute själv ensam. Han är ju mindre och orkar inte gå så långt, och jag finns som regel ute inom hörhåll, även om jag kan gå in för att börja med lunch el. så.
De brukar plocka blåbär, i övrigt vet jag inte riktigt vad de gör, men de är glada och nöjda (och friska och starka!) och tycks inte ta någon skada, men borde jag passa dem mer? De går alltså i skogen ca 100 m bort från huset, samt längre när de är i skogshagen, där ponnyerna gjort stigar (de får inte vara i någon hage det går hästar i). De kommer tillbaka när de vill någonting :smirk: .
De brukar plocka blåbär, i övrigt vet jag inte riktigt vad de gör, men de är glada och nöjda (och friska och starka!) och tycks inte ta någon skada, men borde jag passa dem mer? De går alltså i skogen ca 100 m bort från huset, samt längre när de är i skogshagen, där ponnyerna gjort stigar (de får inte vara i någon hage det går hästar i). De kommer tillbaka när de vill någonting :smirk: .