Bara massa tankar

Idag vill jag skriva av mig om massa olika tankar som jag har. Så kanske blir jätte rörigt och konstigt och ni inte fattar nånting alls eller så gör ni det om nån ens orkar läsa. Men ja bara så ni vet så är det bara massa tankar och så.
En sak är det här om kontroll och såna saker och att andra bestämmer. Som vissa verkar tro att jag bara vägrar göra som dom säger bara föratt. Och så är det INTE utan jag försöker verkligen HELA HELA TIDEN att göra som dom bestämmer. Alltså exakt varje gång jag ska äta så vill jag klara det och inte få massa ångest eller sånt. Och jag försöker så mycket jag kan att INTE lyssna på monstret och bara göra det. Och det kanske inte går att fatta för nån som inte har känt så men det GÅR ibland inte och jag KAN inte och det är inte för att jag inte vill eller inte försöker eller nånting sånt. Utan jag är väl för dålig bara som inte kan.
Och allt hur det går med maten bestämmer allt om hela dagen. Så om jag misslyckas så får jag ångest och mår dåligt och om jag inte klarar maten och mår för dåligt liksom så får jag inte åka till stallet eller gå ut. Och jag VET att dom inte menar det som ett straff men det blir ju ändå så för mig. Även fast jag fattar varför så känns det inte mindre som att jag misslyckas och då får jag inte göra dom enda sakerna jag mår lite bra av.
Sen en annan sak som jag har tänkt på endel är skillnaden mellan nu mot när jag hade anorexi förut när jag var yngre. Och då var jag aldrig såhär sjuk liksom om man kan jämföra. Men iallafall så då var det som att när jag fick att jag hade det och mamma och pappa skulle typ bestämma med maten och så och då var det typ som jag släppte allting och bara gjorde som dom bestämde. Som att då bestämde dom istället för monstret och det var bara skönt och enkelt att jag inte behövde ha koll på allt liksom. Men nu funkar inte det ALLS lika. Och jag fattar inte varför. Och skulle verkligen verkligen önska att det var lika nu så jag inte hade alla jobbiga tankar och känslor men det går bara inte.
Och sen är det en helt annan sak men det är med ponnysarna. Och när jag fick träffa dom igen så började jag ju sakna dom och bry mig och allt sånt. Och nu känns det som varje dag som jag inte får träffa dom så kommer dom längre bort igen. Typ som att jag inte kan känna för mycket och sakna dom för då blir det så jobbigt så jag typ inte står ut nästan. Men dom är på samma gång största andledningen att jag går mot monstret för vet att det är det jag måste göra så jag får åka till stallet och börja rida igen nångång och allt. Så jag VILL liksom inte sluta sakna dom heller men ändå är det som att jag känner att dom känslorna stängs av ungefär. Och det är både skönt och hemskt på samma gång.
Sista så vill jag bara förklara och hoppas att ni fattar. Men ifall jag verkar sur eller låter elak eller nåt sånt så är det inte att jag menar mot er personligt eller att jag tror att ni VILL vara taskiga eller nåt sånt. Men känns ändå ibland som att alla bara säger tusen saker jag gör som är fel eller att jag tänker på fel sätt eller att jag väljer monstret eller att jag behöver ändra mig och såna saker. Så allt bara är om alla saker jag INTE kan och gör fel och så. Och sen är det JAG som tänker taskiga tankar om mig själv och ska ändra på dom. Men det enda alla säger eller skriver och alla bryr sig om här är allt jag misslyckas med och gör fel. Så alla andra får peka ut alla fel och misslyckanden och dåliga saker med mig men jag ska på nåt sätt ändå kunna bara tänka på bra saker och säga snälla saker till mig själv. Som jag inte ens kommer på en enda sak som är bra med mig eller som jag är nöjd med eller nåt sånt. Och ingen annan heller verkar det ju som för alla bara klagar ju iallafall.
Men ja det var det jag ville skriva av mig om idag. Och ifall nån tänker att jag bara fokuserar på dåliga saker så fördetförsta så nej det gör jag inte men idag har varit en skit dålig dag. Och det andra så behöver jag kanske inte skriva av mig om nånting har varit lite bra så bara för jag inte skriver exakt ALLT så betyder inte det att jag sitter hela dagarna och bara klagar. Utan jag försöker vara possitiv och glad och göra mitt bästa men när jag skriver av mig så är det oftast jobbiga saker jag vill skriva om som jag kanske inte kan säga alltid. Bara så ni vet så dethär är inte ALLT jag tänker på ALLTID.

 

[Lobelia]

Jag vet inte om det skulle hjälpa nånting för vet ju redan att dom berättar vidare saker om DOM tycker att det behövs. Och att läkaren är den som har själva ansvaret så då får hon veta typ ALLT.
Så vet inte som med psykologen och den dagboken så hon sa ju att den är mellan oss. Men jag vet inte om hon menar det påriktigt eller om hon bara sa så och sen kanske hon ändå berättar saker från den för mina föräldrar eller läkaren eller nån.

Du kanske kan inleda nästa samtal med psykologen med att sätta upp spelregler om vad hon får föra vidare och vad som är privat?

 

[LiviaFilippa]

Du kanske kan inleda nästa samtal med psykologen med att sätta upp spelregler om vad hon får föra vidare och vad som är privat?

Ja men även ifall jag gör det så vet jag ju inte om hon kommer hålla det. För det går inte att lita helt på nån ändå.

 

[LiviaFilippa]

Jag förstår, det här var ju något väldigt känsligt för dig. Det var så starkt att du delade med dig av det. Tyvärr är du nog inte den första patienten de har som har haft såna här dåliga erfarenheter. De är vana vid att få höra olika svåra saker som hänt. Så för personalen var det inte en pinsam sak, bara tragiskt att du blivit utsatt för det. Det du var med om är ju sånt som kan påverka jättemycket hur någon ser på sig själv och tex göra att anorexin blir värre. Så det är jättebra att de vet nu så du kan få rätt hjälp.

Men det spelar ingen roll för MIG om dom tycker det är pinsamt och äckligt eller om dom inte tycker det. För JAG tycker det är pinsamt och äckligt och mår skit dåligt när jag vet att typ alla vet om det.

 

[sorbifolia]

Men det spelar ingen roll för MIG om dom tycker det är pinsamt och äckligt eller om dom inte tycker det. För JAG tycker det är pinsamt och äckligt och mår skit dåligt när jag vet att typ alla vet om det.

Jag förstår att du känner så, och att det är otroligt jobbigt. Försök tänka såhär - om någon har en sjukdom som till exempel inkontinens, dvs. att man kissar på sig ibland när man t.ex. skrattar, så är det enormt pinsamt för den personen. Men om den ska få hjälp att bli frisk så måste läkaren få veta om det, annars går det ju inte för läkaren att ge rätt hjälp. Och det är ju ingen personen rår för, så ingen vårdpersonal skulle tycka att det var en äcklig person även om hen känner så själv.

På samma vis är det med ditt problem. Läkaren måste veta. Ingen "utanför" BUP och ditt vårdteam behöver dock veta, om det är någon tröst?

 

[Lobelia]

Ja men även ifall jag gör det så vet jag ju inte om hon kommer hålla det. För det går inte att lita helt på nån ändå.

Jo du kan lita på att hon håller det om ni är överens om gränsdragningen. Jag tror ditt problem hittills är att du uppfattat att du berättat något i förtroende och den som fört det vidare menat att förtroendet gällt hela vårdlaget och nu har de passerat en gräns där du känner dig kränkt och sårad. Jag tror inte de är medvetna om att du anser att de brutit ett förtroende? Det kanske är sent nu men jag tror snarare att det är "spelreglerna" på BUP du inte varit medveten om.

Gissar jag rätt så var det en jättehemlighet som absolut ingen skulle få reda på för det var så hemskt och så är det för dig fortfarande. Det spelar ingen roll för dig om personalen hört massor av historier om övergrepp/misshandel osv, för dig är det din stora hemlighet och sviker en person ditt förtroende så kommer alla andra göra det också? Och de talar om det bakom din rygg också? Det är som en mardröm antar jag?

Vad tror du kommer att hända nu när de vet? Tänk om det verkligen är så att det inte är något konstigt för dem, verkligen, på riktigt? Och att de nu har mycket bättre möjligheter att hjälpa dig?

Personligen tror jag att det är bra att "alla vet" men inte på bekostnad av att du känner dig sviken. Tar du upp det med psykologen och läkaren de kommer att kunna hjälpa dig med de känslorna också.

 

[LiviaFilippa]

Jag vet att det säkert är jag som är neggativ och tänker fel och allt sånt. Men det känns ändå som att det viktigaste för personalen är att dom ska bestämma allt och att dom inte bryr sig vad jag vill säga.
Och INGEN bryr sig egentligen vad JAG vill och tänker om olika saker. Och om dom nu bryr sig så borde dom väl iallafall fatta att dom gör allt värre som bara bestämmer och typ tvingar mig till massa saker som DOM tycker. Men det är ingen som fattar eller bryr dig.

 

[Lobelia]

Jag vet att det säkert är jag som är neggativ och tänker fel och allt sånt. Men det känns ändå som att det viktigaste för personalen är att dom ska bestämma allt och att dom inte bryr sig vad jag vill säga.
Och INGEN bryr sig egentligen vad JAG vill och tänker om olika saker. Och om dom nu bryr sig så borde dom väl iallafall fatta att dom gör allt värre som bara bestämmer och typ tvingar mig till massa saker som DOM tycker. Men det är ingen som fattar eller bryr dig.

Vad är det du vill bestämma själv och som du blir tvingad att göra? En massa saker skriver du. Är det att du ska äta, vad du ska äta, att du ska vila osv?

 

[sorbifolia]

Jag vet att det säkert är jag som är neggativ och tänker fel och allt sånt. Men det känns ändå som att det viktigaste för personalen är att dom ska bestämma allt och att dom inte bryr sig vad jag vill säga.
Och INGEN bryr sig egentligen vad JAG vill och tänker om olika saker. Och om dom nu bryr sig så borde dom väl iallafall fatta att dom gör allt värre som bara bestämmer och typ tvingar mig till massa saker som DOM tycker. Men det är ingen som fattar eller bryr dig.

Om det känns så, så är det inte "fel", det är ju din verklighet och bara du vet hur du känner.

Men det viktigaste för dom är nog inte att bestämma, utan att försöka hjälpa dig att bli frisk. Det är det som är deras jobb. Så allting dom gör är utifrån vad som de tror kan vara bra för dig, även om det inte får dig att må bättre direkt.

Har du försökt förmedla vilka saker de gör som du tycker får dig att bli värre? De borde iaf kunna förklara för dig varför det måste vara så, om inte det går att undvika dessa sakerna.

 

[tuaphua]

Jag vet att det säkert är jag som är neggativ och tänker fel och allt sånt. Men det känns ändå som att det viktigaste för personalen är att dom ska bestämma allt och att dom inte bryr sig vad jag vill säga.
Och INGEN bryr sig egentligen vad JAG vill och tänker om olika saker. Och om dom nu bryr sig så borde dom väl iallafall fatta att dom gör allt värre som bara bestämmer och typ tvingar mig till massa saker som DOM tycker. Men det är ingen som fattar eller bryr dig.

Jag förstår att det är skittufft att inte få bestämma själv.

Men ingen där vill bestämma för bestämmandets skull. De bryr sig om dig och vad du känner och vill.
Men eftersom du är sjuk så kan du inte få bestämma själv IOM att du skadar dig själv väldigt och brukar inte heller riktigt se det. Det är väldigt vanligt med anorexi att man inte ser det själv och tycker det är fullt normalt.
Du har ju blivit så pass sjuk att du fick problem med hjärtat, fick sond, behövde sitta i rullstol etc. Då är man riktigt sjuk och inte bara lite underviktig. Och de tankarna som gjorde att du blev så sjuk är du inte fri från. Alltså måste de bestämma. För annars är du snart tillbaks där du började.
Nu när du berättat allt börjar ditt tillfrisknande på riktigt. Du kommer säkert må sämre en period nu IOM att du börjat dra fram jobbiga händelser och känslor. Men det är förmodligen enda sättet att bli frisk.

Och att hellre vilja att monstret bestämmer än läkare etc visar också på att du fortf är sjuk.
Monstret bestämmer och gör att du måste sondmatas, att du blir så undernärd att hjärtat strejkar och att du får panik av att äta. Monstret gör så du riskerar att dö eller iaf få permanenta men.
Vården försöker hjälpa dig bli frisk och bli en glad, sund tonåring som kan leva livet.
Dina föräldrar älskar dig och vill bara se dig lycklig.

Att du upplever att du inte får bestämma ngt är ju just för att du pga anorexin/monstret fokuserar på sånt som monstret/anorexin inte vill styras kring. Det är extremt viktigt för dig att få bestämma kring just de sakerna för att du är sjuk i anorexi.

Jag förstår att du är frustrerad och att allt känns skit. Men ingen vill bestämma bara för att, ingen vill dig illa etc - förutom monstret. Alla andra vill att du ska få må bra!

 

[LiviaFilippa]

Jag förstår att du känner så, och att det är otroligt jobbigt. Försök tänka såhär - om någon har en sjukdom som till exempel inkontinens, dvs. att man kissar på sig ibland när man t.ex. skrattar, så är det enormt pinsamt för den personen. Men om den ska få hjälp att bli frisk så måste läkaren få veta om det, annars går det ju inte för läkaren att ge rätt hjälp. Och det är ju ingen personen rår för, så ingen vårdpersonal skulle tycka att det var en äcklig person även om hen känner så själv.

På samma vis är det med ditt problem. Läkaren måste veta. Ingen "utanför" BUP och ditt vårdteam behöver dock veta, om det är någon tröst?

Fast det är ju inte samma sak och läkaren MÅSTE inte veta. För alltså om man kissar på sig så är ju det själva problemet som man behöver hjälp med. Så ja då behöver man berätta om det. Men den händelsen som hände är ju inte en sjukdom eller nåt sånt. Så det är inte att läkaren MÅSTE veta för det har ju ingen betydelse i själva anorexi behandlingen ändå.

 

[LiviaFilippa]

Jo du kan lita på att hon håller det om ni är överens om gränsdragningen. Jag tror ditt problem hittills är att du uppfattat att du berättat något i förtroende och den som fört det vidare menat att förtroendet gällt hela vårdlaget och nu har de passerat en gräns där du känner dig kränkt och sårad. Jag tror inte de är medvetna om att du anser att de brutit ett förtroende? Det kanske är sent nu men jag tror snarare att det är "spelreglerna" på BUP du inte varit medveten om.

Gissar jag rätt så var det en jättehemlighet som absolut ingen skulle få reda på för det var så hemskt och så är det för dig fortfarande. Det spelar ingen roll för dig om personalen hört massor av historier om övergrepp/misshandel osv, för dig är det din stora hemlighet och sviker en person ditt förtroende så kommer alla andra göra det också? Och de talar om det bakom din rygg också? Det är som en mardröm antar jag?

Vad tror du kommer att hända nu när de vet? Tänk om det verkligen är så att det inte är något konstigt för dem, verkligen, på riktigt? Och att de nu har mycket bättre möjligheter att hjälpa dig?

Personligen tror jag att det är bra att "alla vet" men inte på bekostnad av att du känner dig sviken. Tar du upp det med psykologen och läkaren de kommer att kunna hjälpa dig med de känslorna också.

Det är inte att jag inte vet att dom berättar allt och skriver i journalen och sånt. För det vet jag redan. Men jag tycker iallafall att om det är väldigt privata saker så borde dom inte göra så utan då borde man få bestämma själv vem som ska veta och sånt.
Och jag vet inte vad jag tror kommer hända men jag vill bara inte att alla vet. För att FÖR MIG så är det mycket jobbigare och så jävla äckligt och pinsamt att dom vet.
Och jag vill inte prata om det med läkaren eller att hon ska försöka hjälpa mig med det.

 

[LiviaFilippa]

Vad är det du vill bestämma själv och som du blir tvingad att göra? En massa saker skriver du. Är det att du ska äta, vad du ska äta, att du ska vila osv?

Ja ALLT med maten. Så när och vad och hur mycket och allt sånt. Och att jag måste vila och om jag får ha permison och hur dom pratar om saker. Och säkert annat också för det är ALLT.

 

[LiviaFilippa]

Om det känns så, så är det inte "fel", det är ju din verklighet och bara du vet hur du känner.

Men det viktigaste för dom är nog inte att bestämma, utan att försöka hjälpa dig att bli frisk. Det är det som är deras jobb. Så allting dom gör är utifrån vad som de tror kan vara bra för dig, även om det inte får dig att må bättre direkt.

Har du försökt förmedla vilka saker de gör som du tycker får dig att bli värre? De borde iaf kunna förklara för dig varför det måste vara så, om inte det går att undvika dessa sakerna.

Nej det har jag inte för det spelar ju ingen roll. Om dom tycker att jag ska göra en sak så är det så och spelar ingen roll vad jag tycker. Så är ingen mening med att försöka få fram att en del gör allt värre för dom kommer ändå inte ändra nåt.

 

[LiviaFilippa]

Jag förstår att det är skittufft att inte få bestämma själv.

Men ingen där vill bestämma för bestämmandets skull. De bryr sig om dig och vad du känner och vill.
Men eftersom du är sjuk så kan du inte få bestämma själv IOM att du skadar dig själv väldigt och brukar inte heller riktigt se det. Det är väldigt vanligt med anorexi att man inte ser det själv och tycker det är fullt normalt.
Du har ju blivit så pass sjuk att du fick problem med hjärtat, fick sond, behövde sitta i rullstol etc. Då är man riktigt sjuk och inte bara lite underviktig. Och de tankarna som gjorde att du blev så sjuk är du inte fri från. Alltså måste de bestämma. För annars är du snart tillbaks där du började.
Nu när du berättat allt börjar ditt tillfrisknande på riktigt. Du kommer säkert må sämre en period nu IOM att du börjat dra fram jobbiga händelser och känslor. Men det är förmodligen enda sättet att bli frisk.

Och att hellre vilja att monstret bestämmer än läkare etc visar också på att du fortf är sjuk.
Monstret bestämmer och gör att du måste sondmatas, att du blir så undernärd att hjärtat strejkar och att du får panik av att äta. Monstret gör så du riskerar att dö eller iaf få permanenta men.
Vården försöker hjälpa dig bli frisk och bli en glad, sund tonåring som kan leva livet.
Dina föräldrar älskar dig och vill bara se dig lycklig.

Att du upplever att du inte får bestämma ngt är ju just för att du pga anorexin/monstret fokuserar på sånt som monstret/anorexin inte vill styras kring. Det är extremt viktigt för dig att få bestämma kring just de sakerna för att du är sjuk i anorexi.

Jag förstår att du är frustrerad och att allt känns skit. Men ingen vill bestämma bara för att, ingen vill dig illa etc - förutom monstret. Alla andra vill att du ska få må bra!

Men om jag aldrig blir av med dom tankarna så kommer dom ju alltid bestämma isåfall. Och då finns det ingen andledning att jag försöker kämpa om jag ändå aldrig kommer få bestämma själv.
Och det där att mitt till friskande börjar påriktigt nu när jag har berättat den där saken så fattar jag inte riktigt hur du menar? För det ändrar ju inget med monstret eller nånting med anorexin. Eller jo att det blir värre för har ju gått sämre med maten och har spytt flera gånger som jag inte brukar. Så jag fattar inte vad som skulle vara bättre med det.
Och ja monstret kan göra så jag blir jätte sjuk och dör. Det är ju typ hela poängen att jag mycket hellre lyssnar på monstret och blir så sjuk igen och dör än att jag måste fortsätta såhär föralltid.
Och det sista är inte heller sant att ingen vill nåt dumt och ingen vill bestämma bara föratt och det. För dom har ju redan visat att dom inte går att lita på med att dom pratar om saker hur dom vill utan att jag vet om det. Och jag vet att folk kan verka snälla och omtänksamma och sen ändras och typ förstöra allt för en. Och menar inte att nån i personalen skulle göra nåt sånt men menar bara att det inte går att lita på nån och man vet inte om dom typ bara tycker om att bestämma. Så jag kan inte lita på dom och kan inte tro på att dom inte vill nåt dumt. För det vet man ALDRIG.

 

[Tualma]

God morgon, @EmmaFilippa. Hoppas att du fått sova gott och att det känns liiite bättre idag.
Jag tror också att det är väldigt bra för ditt tillfrisknande att du hade modet att berätta om din hemlighet. Även om det inte känns så nu.
Du är modig. Du är klok. Jag tror på dig.

 

[sorbifolia]

Men om jag aldrig blir av med dom tankarna så kommer dom ju alltid bestämma isåfall. Och då finns det ingen andledning att jag försöker kämpa om jag ändå aldrig kommer få bestämma själv.
Och det där att mitt till friskande börjar påriktigt nu när jag har berättat den där saken så fattar jag inte riktigt hur du menar? För det ändrar ju inget med monstret eller nånting med anorexin. Eller jo att det blir värre för har ju gått sämre med maten och har spytt flera gånger som jag inte brukar. Så jag fattar inte vad som skulle vara bättre med det.
Och ja monstret kan göra så jag blir jätte sjuk och dör. Det är ju typ hela poängen att jag mycket hellre lyssnar på monstret och blir så sjuk igen och dör än att jag måste fortsätta såhär föralltid.
Och det sista är inte heller sant att ingen vill nåt dumt och ingen vill bestämma bara föratt och det. För dom har ju redan visat att dom inte går att lita på med att dom pratar om saker hur dom vill utan att jag vet om det. Och jag vet att folk kan verka snälla och omtänksamma och sen ändras och typ förstöra allt för en. Och menar inte att nån i personalen skulle göra nåt sånt men menar bara att det inte går att lita på nån och man vet inte om dom typ bara tycker om att bestämma. Så jag kan inte lita på dom och kan inte tro på att dom inte vill nåt dumt. För det vet man ALDRIG.

Ledsen att du känner att du inte kan lita på någon. Jag förstår varför det känns så, men de flesta människor är faktiskt snälla och vill andra väl, hoppast du med får uppleva det snart.

 

[LiviaFilippa]

God morgon, @EmmaFilippa. Hoppas att du fått sova gott och att det känns liiite bättre idag.
Jag tror också att det är väldigt bra för ditt tillfrisknande att du hade modet att berätta om din hemlighet. Även om det inte känns så nu.
Du är modig. Du är klok. Jag tror på dig.

Jag har sovit jätte dåligt men klarade iallafall frukosten lite bättre idag så det är väl bra.
Och tack Men ja du har rätt att det inte känns som det blev nåt bra av att jag berättade.

 

[LiviaFilippa]

Ledsen att du känner att du inte kan lita på någon. Jag förstår varför det känns så, men de flesta människor är faktiskt snälla och vill andra väl, hoppast du med får uppleva det snart.

Ja dom flesta är säkert snälla påriktigt men man kan ju aldrig veta. Och som det verkar så av nån andledning så antingen drar jag till mig såna eller gör nåt så dom blir såna men verkar ju finnas flera som inte bara vill snälla saker.

 

[LiviaFilippa]

Iallafall så är planen nu att jag ska till stallet i eftermiddag. Men jag vill egentligen inte ta mera medicin mot ångesten för hatar att jag blir så konstig av den. Men om jag inte tar den så är det mindre chans att jag kan ha kontrollen liksom och då kommer jag ju inte kunna åka till stallet. Så jag vet inte riktigt hur jag ska göra men jag vill bara känna mig som migsjälv helt och inte i en bubbla hela tiden.

 

[Tualma]

Vad bra att der gick bättre med frukosten.
Det kanske får vara så att du behöver ta ångestdämpande medicin just nu och känna dig avtrubbad för att kunna åka till stallet och klara att behålla kontrollen.
Rom byggdes inte på en dag. Inte ditt tillfrisknande heller.
Men du kommer att komma dit. Du kommer att klara dig utan ångestdämpande medicin. Du kommer att kunna vara dig själv fullt ut.
Idag får målet vara ett delmål inom räckhåll för vad som är möjligt just nu.