Bara massa tankar

Idag vill jag skriva av mig om massa olika tankar som jag har. Så kanske blir jätte rörigt och konstigt och ni inte fattar nånting alls eller så gör ni det om nån ens orkar läsa. Men ja bara så ni vet så är det bara massa tankar och så.
En sak är det här om kontroll och såna saker och att andra bestämmer. Som vissa verkar tro att jag bara vägrar göra som dom säger bara föratt. Och så är det INTE utan jag försöker verkligen HELA HELA TIDEN att göra som dom bestämmer. Alltså exakt varje gång jag ska äta så vill jag klara det och inte få massa ångest eller sånt. Och jag försöker så mycket jag kan att INTE lyssna på monstret och bara göra det. Och det kanske inte går att fatta för nån som inte har känt så men det GÅR ibland inte och jag KAN inte och det är inte för att jag inte vill eller inte försöker eller nånting sånt. Utan jag är väl för dålig bara som inte kan.
Och allt hur det går med maten bestämmer allt om hela dagen. Så om jag misslyckas så får jag ångest och mår dåligt och om jag inte klarar maten och mår för dåligt liksom så får jag inte åka till stallet eller gå ut. Och jag VET att dom inte menar det som ett straff men det blir ju ändå så för mig. Även fast jag fattar varför så känns det inte mindre som att jag misslyckas och då får jag inte göra dom enda sakerna jag mår lite bra av.
Sen en annan sak som jag har tänkt på endel är skillnaden mellan nu mot när jag hade anorexi förut när jag var yngre. Och då var jag aldrig såhär sjuk liksom om man kan jämföra. Men iallafall så då var det som att när jag fick att jag hade det och mamma och pappa skulle typ bestämma med maten och så och då var det typ som jag släppte allting och bara gjorde som dom bestämde. Som att då bestämde dom istället för monstret och det var bara skönt och enkelt att jag inte behövde ha koll på allt liksom. Men nu funkar inte det ALLS lika. Och jag fattar inte varför. Och skulle verkligen verkligen önska att det var lika nu så jag inte hade alla jobbiga tankar och känslor men det går bara inte.
Och sen är det en helt annan sak men det är med ponnysarna. Och när jag fick träffa dom igen så började jag ju sakna dom och bry mig och allt sånt. Och nu känns det som varje dag som jag inte får träffa dom så kommer dom längre bort igen. Typ som att jag inte kan känna för mycket och sakna dom för då blir det så jobbigt så jag typ inte står ut nästan. Men dom är på samma gång största andledningen att jag går mot monstret för vet att det är det jag måste göra så jag får åka till stallet och börja rida igen nångång och allt. Så jag VILL liksom inte sluta sakna dom heller men ändå är det som att jag känner att dom känslorna stängs av ungefär. Och det är både skönt och hemskt på samma gång.
Sista så vill jag bara förklara och hoppas att ni fattar. Men ifall jag verkar sur eller låter elak eller nåt sånt så är det inte att jag menar mot er personligt eller att jag tror att ni VILL vara taskiga eller nåt sånt. Men känns ändå ibland som att alla bara säger tusen saker jag gör som är fel eller att jag tänker på fel sätt eller att jag väljer monstret eller att jag behöver ändra mig och såna saker. Så allt bara är om alla saker jag INTE kan och gör fel och så. Och sen är det JAG som tänker taskiga tankar om mig själv och ska ändra på dom. Men det enda alla säger eller skriver och alla bryr sig om här är allt jag misslyckas med och gör fel. Så alla andra får peka ut alla fel och misslyckanden och dåliga saker med mig men jag ska på nåt sätt ändå kunna bara tänka på bra saker och säga snälla saker till mig själv. Som jag inte ens kommer på en enda sak som är bra med mig eller som jag är nöjd med eller nåt sånt. Och ingen annan heller verkar det ju som för alla bara klagar ju iallafall.
Men ja det var det jag ville skriva av mig om idag. Och ifall nån tänker att jag bara fokuserar på dåliga saker så fördetförsta så nej det gör jag inte men idag har varit en skit dålig dag. Och det andra så behöver jag kanske inte skriva av mig om nånting har varit lite bra så bara för jag inte skriver exakt ALLT så betyder inte det att jag sitter hela dagarna och bara klagar. Utan jag försöker vara possitiv och glad och göra mitt bästa men när jag skriver av mig så är det oftast jobbiga saker jag vill skriva om som jag kanske inte kan säga alltid. Bara så ni vet så dethär är inte ALLT jag tänker på ALLTID.

 

[Sleepy]

Om det första så ja det är ju typ så att när nån rör mig så blir jag som påmind om det där och får massa äckel känslor liksom. Men sen fattar att dethär kanske låter konstigt men om det typ är mamma eller pappa så känns det jätte skämmigt och äckligt att jag får äckel känslor av dom eller hur jag ska förklara det så då blir det ännu mera att jag känner mig jätte äcklig och konstig så det blir som en ond cirkel eller hur man säger.
Och sen så det var inte sååå länge sen så jag var inte liten då. Men det var iallafall ganska länge sen.

Din kropp reagerar automatiskt; den kopplar beröringen till den otäcka händelsen, du kan inte rå för att du reagerar med äckelkänslor även om det nu är dina föräldrar som vill hålla om dig. Du är inte konstig. Du har varit med om något riktigt otäckt, ett övergrepp. Du har sår i själen som behöver läka, sen kommer du att kunna kramas igen och det känns bra.

Och det spelar ingen roll när det var, du behöver inte känna att du har ljugit ändå. Såna saker kan vara riktigt svåra att berätta om. Du är så stark som har gjort det nu. Låt dina föräldrar reagera, det är ok. Ta det lugnt bara.

 

[LiviaFilippa]

Fast du är inte anledningen. RÖVHATTEN är anledningen till att dina föräldrar ö h t har något att vara upprörda över. RÖVHATTEN har gjort saker som gör oss normaltänkande vuxna rosenrasande. Det är enbart och endast rövhattens ansvar. Inget av detta är ditt ansvar. Det är bara rövhattens. Bara.

Alltså jag fattar hur du menar. Men även ifall man tänker så så hade ju inte mina föräldrar varit upprörda nu om det inte var för jag berättade nu. Så känns som mitt fel att dom är det just NU iallafall.

 

[nullo-modo]

Tack Vet inte hur jag ska förklara dethär men även ifall man tänker att inget av det att det hände eller att jag inte har sagt nåt innan är mitt fel. Så är det ju ändå att jag berättade som är andledningen att mina föräldrar är typ upprörda nu. Så det känns ändå som det är mitt fel NU att dom är det eller hur jag ska säga. Fast jag somsagt vet att dom inte är arga på mig men det är ändå jobbigt att jag är andledningen att dom är arga och så. Och jag hatar att göra dom arga och ledsna och såna saker.

Nej nej nej nej absolut nej, inte ditt fel utan bara och endast den personen som gjort dej något.

Hade den personen som gjort dej något inte gjort det så hade inte dina föräldrar blivit arga och så.

 

[LiviaFilippa]

Jag tycker att det är bra att dina föräldrar är arga. De reagerar på att någon har gjort deras barn illa. Tänk om de istället sagt: Det där var väl inget.

Samtidigt förstår jag att det är jobbigt för dig, men jag tror att du tar alldeles för mycket ansvar för andras känslor. Du behöver inte göra det. Mamma och pappa kan ta hand om sina egna känslor.

Nej jag vet och ja det hade såklart varit jätte jobbigt ifall dom inte tyckte det var nåt att bry sig om liksom. Men tycker ändå det är jobbigt fast jag vet att dom kan ta hand om sina känslor men blir jobbigt ändå. Men kan inte förklara hur på ett bra sätt.

 

[Lovisaleonora]

Alltså jag fattar hur du menar. Men även ifall man tänker så så hade ju inte mina föräldrar varit upprörda nu om det inte var för jag berättade nu. Så känns som mitt fel att dom är det just NU iallafall.

Fast du kan inte ändra historien. Det är som det är. Det du kan ändra är det du själv bidrar med. Att INTE berätta hade gjort dem oändligt ont i det långa loppet eftersom du hade haft svårt med livet utan att de vet vad som hänt dig. Att du HAR berättat visar att du litar på dem och att du vill förändra ditt destruktiva beteende. Att du inte är tillfreds med hur det är idag.

Det är inte ditt fel.

Jag förstår hur du känner, men grunden till din känsla är fel. Känslan bygger på fel delar. Jag misstänker att dina föräldrar är lättade över att du har kunnat berätta och att du litar på dem och vill sträva efter att bli frisk.

 

[sorbifolia]

Tack Vet inte hur jag ska förklara dethär men även ifall man tänker att inget av det att det hände eller att jag inte har sagt nåt innan är mitt fel. Så är det ju ändå att jag berättade som är andledningen att mina föräldrar är typ upprörda nu. Så det känns ändå som det är mitt fel NU att dom är det eller hur jag ska säga. Fast jag somsagt vet att dom inte är arga på mig men det är ändå jobbigt att jag är andledningen att dom är arga och så. Och jag hatar att göra dom arga och ledsna och såna saker.

Jag förstår hur du menar, men det vore absolut inte bättre om du låtit bli att berätta. Jag är 110% säker på att de VILLE veta detta, och jag tror även det kommer kännas bättre för dom så småningom, nu kommer de äntligen kunna förstå varför du inte vill att de kramar dig, och inte behöva tro att det är på grund av dom.

Även om de är arga och ledsna nu så är de helt helt säkert även glada för att få veta.

 

[Lobelia]

Tack Vet inte hur jag ska förklara dethär men även ifall man tänker att inget av det att det hände eller att jag inte har sagt nåt innan är mitt fel. Så är det ju ändå att jag berättade som är andledningen att mina föräldrar är typ upprörda nu. Så det känns ändå som det är mitt fel NU att dom är det eller hur jag ska säga. Fast jag somsagt vet att dom inte är arga på mig men det är ändå jobbigt att jag är andledningen att dom är arga och så. Och jag hatar att göra dom arga och ledsna och såna saker.

Tror du inte dina föräldrar är glada för att du berättade?

De är arga och upprörda för att du ens hade anledningen att berätta, inte att du berättade. Känslan finns där ändå och du kan göra något åt det om du vill, kanske du kan ta mod till dig en gång till och berätta för dina föräldrar hur du känner nu? Så de själv kan tala om hur de känner istället för att du ska behöva kämpa med den känslan också?

 

[LiviaFilippa]

Det har hänt. Och det är lika lite ditt fel som om det hade handlat om att bli rånad på mobilen på väg hem från skolan. Du har ingen del i detta.

Det är förståligt att du inte berättat, att dina föräldrar är oroliga och arga är heller inte svårt att förstå, men det är inte ditt fel eller ditt problem. Du ska bara ta hand om dig själv, vara snäll mot dig själv och ta emot den hjälpen du kan få för att komma vidare efter det här.

Om det inte går att komma vidare då? För alltså ingen kan ju ändra att det har hänt och jag har dom jobbiga reaktionerna. Så ja jag kan prata om det men ifall det inte hjälper vad gör man då?
För det känns som varje sak jag berättar om så är det mer och mer problem som måste bli bra innan jag ska räknas som frisk och få göra allt normalt. Så känns som det är jätte stor risk att dethär blir en till sak som kommer göra så allt tar ännu längre tid
Och det här låter säkert jätte knäppt för er men jag har typ haft som mål att jag vill vara frisk när jag fyller 15 och det känns som om jag inte är det så är det ingen mening att fortsätta försöka så då måste jag dö. Och jag vet att det bara är en ålder för dom flesta men känns som att det är då man får börja göra endel saker och bli lite mera vuxen men om jag inte får nån mer frihet alls då och bara har problem så känns det typ som det är försent.
Och nu är det liksom en till sak som kanske blir ännu mer problem nu när alla vet det.

 

[nullo-modo]

Alltså jag fattar hur du menar. Men även ifall man tänker så så hade ju inte mina föräldrar varit upprörda nu om det inte var för jag berättade nu. Så känns som mitt fel att dom är det just NU iallafall.

Om inte nu så hade dom varit upprörda senare eller tidigare beroende på när föräldrarna fick veta.
Fortfarande inte ditt fel någonstans utan endast den som gjort dej något.

 

[Lovisaleonora]

Om det inte går att komma vidare då? För alltså ingen kan ju ändra att det har hänt och jag har dom jobbiga reaktionerna. Så ja jag kan prata om det men ifall det inte hjälper vad gör man då?
För det känns som varje sak jag berättar om så är det mer och mer problem som måste bli bra innan jag ska räknas som frisk och få göra allt normalt. Så känns som det är jätte stor risk att dethär blir en till sak som kommer göra så allt tar ännu längre tid
Och det här låter säkert jätte knäppt för er men jag har typ haft som mål att jag vill vara frisk när jag fyller 15 och det känns som om jag inte är det så är det ingen mening att fortsätta försöka så då måste jag dö. Och jag vet att det bara är en ålder för dom flesta men känns som att det är då man får börja göra endel saker och bli lite mera vuxen men om jag inte får nån mer frihet alls då och bara har problem så känns det typ som det är försent.
Och nu är det liksom en till sak som kanske blir ännu mer problem nu när alla vet det.

Inget är svartvitt, men jag har varit likadan själv. Innan tänkte jag ofta "antingen städar jag hela huset kl. 10.00 eller så blir det inget alls". Och det blev oftast inget alls och jag var frustrerad och tyckte jag var värdelös. Sedan kom jag på att det är bättre att få lite städat kl. när som helst, och vara nöjd med det.

Det är bra att ha ett mål, men det är ännu bättre att kunna justera sitt mål efter omständigheterna. Om hästen blir halt behöver du ju inte ställa in allt tävlande, men du kanske inte kan satsa på tävlingen om tre veckor, du får satsa på den tävlingen som kommer om 10 veckor.

Du behöver en massa verktyg för att handskas med dina tankar när de kommer. Brottas med monstret mer effektivt. Det finns jättebra verktyg för det. Det är ett jobb som är pågående, under många år i livet. Men det är inte lika jobbigt hela tiden. Första biten på resan är värst. Och jag tror att det kommer att bli lite rörigare innan du hittar rätt vägar. Håll ut. Du har ett helt liv framför dig.

 

[gammalek]

Nej jag vet och ja det hade såklart varit jätte jobbigt ifall dom inte tyckte det var nåt att bry sig om liksom. Men tycker ändå det är jobbigt fast jag vet att dom kan ta hand om sina känslor men blir jobbigt ändå. Men kan inte förklara hur på ett bra sätt.

Jo, jag tror att vi alla förstår att det är jobbigt för dig och du förklarar jättebra. Det jag vill försöka visa att det finns andra sätt att se på det. Jag förstår att du inte tror det nu, men jag vill säga det ändå. Kanske ploppar de tankarna/orden upp någon annan gång.

För det känns som varje sak jag berättar om så är det mer och mer problem som måste bli bra innan jag ska räknas som frisk och få göra allt normalt. Så känns som det är jätte stor risk att dethär blir en till sak som kommer göra så allt tar ännu längre tid

Har du tänkt på att alla de här sakerna kanske hänger ihop och har med varann att göra? Då är det ju bra att du berättar om allt.

 

[Lobelia]

Om det inte går att komma vidare då? För alltså ingen kan ju ändra att det har hänt och jag har dom jobbiga reaktionerna. Så ja jag kan prata om det men ifall det inte hjälper vad gör man då?
För det känns som varje sak jag berättar om så är det mer och mer problem som måste bli bra innan jag ska räknas som frisk och få göra allt normalt. Så känns som det är jätte stor risk att dethär blir en till sak som kommer göra så allt tar ännu längre tid
Och det här låter säkert jätte knäppt för er men jag har typ haft som mål att jag vill vara frisk när jag fyller 15 och det känns som om jag inte är det så är det ingen mening att fortsätta försöka så då måste jag dö. Och jag vet att det bara är en ålder för dom flesta men känns som att det är då man får börja göra endel saker och bli lite mera vuxen men om jag inte får nån mer frihet alls då och bara har problem så känns det typ som det är försent.
Och nu är det liksom en till sak som kanske blir ännu mer problem nu när alla vet det.

Du kan komma vidare, men det kan ta tid, Det är ju inte att du berättar som gör att du mår dåligt, även om det känns värre i stunden utan att det hänt och att inte berätta gör ju knappast att det onda försvinner. Att berätta är första steget till att läka men det är en del jobb kvar med att bearbeta alla känslor du gått och burit på.

 

[LiviaFilippa]

Jo, jag tror att vi alla förstår att det är jobbigt för dig och du förklarar jättebra. Det jag vill försöka visa att det finns andra sätt att se på det. Jag förstår att du inte tror det nu, men jag vill säga det ändå. Kanske ploppar de tankarna/orden upp någon annan gång.

Har du tänkt på att alla de här sakerna kanske hänger ihop och har med varann att göra? Då är det ju bra att du berättar om allt.

Nej allt hänger inte ihop. Endel saker kanske gör det men inte allt.

 

[LiviaFilippa]

Du kan komma vidare, men det kan ta tid, Det är ju inte att du berättar som gör att du mår dåligt, även om det känns värre i stunden utan att det hänt och att inte berätta gör ju knappast att det onda försvinner. Att berätta är första steget till att läka men det är en del jobb kvar med att bearbeta alla känslor du gått och burit på.

Jag tror inte att du menade så nu men lite känns det också som att jag har slösat bort massa tid och kommer må dåligt för det här jätte mycket i onödan för jag inte sa nåt direkt. Alltså med att berätta är första steget att det ska bli bättre liksom. Somsagt tror jag inte att du menade typ att det var dumt att jag inte sa nåt förut men det känns ändå så.

 

[sorbifolia]

Jag tror inte att du menade så nu men lite känns det också som att jag har slösat bort massa tid och kommer må dåligt för det här jätte mycket i onödan för jag inte sa nåt direkt. Alltså med att berätta är första steget att det ska bli bättre liksom. Somsagt tror jag inte att du menade typ att det var dumt att jag inte sa nåt förut men det känns ändå så.

Svarar på det här fast det inte var riktat till mig. Jag känner tyvärr flera som varit utsatt för övergrepp, och den av dom som var snabbast med att berätta gjorde det efter 2,5 år av gentagna övergrepp.... Den som tog längst tid på sig väntade i över 25 år.... Så det tar tyvärr nästan alltid sin tid innan man är redo att berätta för någon.

Därmed så kan det bli lite fel att tänka så bokstavligt att det att säga det är första steget - innan dess så behövs det att processera händelsen och bygga upp tillräckligt med mod. Vilket du tydligen gjort mycket snabbare än de jag känner!

Men när man faktiskt har kommit dit att man berättat, så har man tagit ett jättekliv på vägen mot att bli frisk, försök se det så istället.

 

[sorbifolia]

Och du, en sak till - det är även jättebra att du kan peka på en sak som sagts/skrivits och berätta för oss att den får dig att må dåligt, samt hur du uppfattade det. Och även att du inser att det troligen inte var menad så.

Du är så klok och reflekterad, och dina kommunikations-skills övergår många som är minst dubbelt så gamla som dig!

 

[Sleepy]

Om det inte går att komma vidare då? För alltså ingen kan ju ändra att det har hänt och jag har dom jobbiga reaktionerna. Så ja jag kan prata om det men ifall det inte hjälper vad gör man då?
För det känns som varje sak jag berättar om så är det mer och mer problem som måste bli bra innan jag ska räknas som frisk och få göra allt normalt. Så känns som det är jätte stor risk att dethär blir en till sak som kommer göra så allt tar ännu längre tid
Och det här låter säkert jätte knäppt för er men jag har typ haft som mål att jag vill vara frisk när jag fyller 15 och det känns som om jag inte är det så är det ingen mening att fortsätta försöka så då måste jag dö. Och jag vet att det bara är en ålder för dom flesta men känns som att det är då man får börja göra endel saker och bli lite mera vuxen men om jag inte får nån mer frihet alls då och bara har problem så känns det typ som det är försent.
Och nu är det liksom en till sak som kanske blir ännu mer problem nu när alla vet det.

Lugn och fin nu. Det går att bearbeta och att må bättre. Allt kommer att bli bra. Men du kommer nog behöva ett antal samtal med en psykolog, för att få rätt hjälp och stöd. Det är en bra egenskap att vara målmedveten, men svårt att sätta datum för när du kommer att må bra. Det tar den tid det behöver ta. Det går inte att gömma saker inom sig och bära omkring på för att komma fortare framåt; tvärtom. Ut med allt, bara. Ta den här tiden till att starta om, så kommer du att må så mycket bättre sen.

 

[Mirtai]

Jag har en tjej hemma som är i din ålder och som brottas med psykisk ohälsa. Det finns inget som gör oss vuxna gladare än när hon faktiskt uttrycker hon hon mår och vad hon tänker! Visst, det är jobbigt att höra delar av det men att kunna berätta är ett så stort steg framåt.

 

[Lobelia]

Jag tror inte att du menade så nu men lite känns det också som att jag har slösat bort massa tid och kommer må dåligt för det här jätte mycket i onödan för jag inte sa nåt direkt. Alltså med att berätta är första steget att det ska bli bättre liksom. Somsagt tror jag inte att du menade typ att det var dumt att jag inte sa nåt förut men det känns ändå så.

Visst känns det lätt så när man skjutit upp något, jag har varit där själv, jag talade aldrig om för någon att jag var mobbad och har brottats med samma tankar. En ska som fick mig att tänka om var att tänka mig att jag skulle säga det till mig själv som 9-åring (eller för den delen när jag gick på högstadiet då det fortfarande pågick) och insåg att inte kan jag lägga det på ett litet barn, aldrig att jag skulle klandra varken en 9-åring eller 15-åring för de var rädda, kände skam och skuld. En annan sak är att det faktiskt inte går att påverka vad som redan hänt, och kan jag inte påverka något så leder det bara till mer skuld, det går inte att ändra det förflutna. Så nej jag klandrar dig inte på något sätt att du inte berättat tidigare, tvärt om, du är fantastiskt modig att våga berätta, många berättar aldrig eller får ta hand om det som vuxna.

Nu vet jag inte hur gammal du var, men oavsett åldern så är det knappast enklare att tala om något så tabubelagt som sexuella övergrep.

 

[LiviaFilippa]

Nu har jag träffat hundarna iallafall Men bara utanför ett tag men har iallafall träffat dom. Och B ville sitta i mitt knä helatiden som hon brukar Men sen blev det jätte jobbigt också för mamma sa nånting om den personen som det där jobbiga handlar om och då blev pappa typ ledsen. Alltså inte jätte ledsen men ändå att jag såg att han grät lite liksom. Och ja jag VET att det inte är pågrund av mig liksom men det spelar ingen roll att alla säger det så känns det ändå som jag rår för det. Och det är jätte jobbigt.
Men ja gosade med mest B och lite med dom andra hundarna iallafall men det är nästan bara det jag har gjort idag för har inte orkat nånting. Och nu snart så är det middag som också känns jobbigt men det är iallafall den bästa sköterskan som jag ska äta med.