Bara massa tankar

Idag vill jag skriva av mig om massa olika tankar som jag har. Så kanske blir jätte rörigt och konstigt och ni inte fattar nånting alls eller så gör ni det om nån ens orkar läsa. Men ja bara så ni vet så är det bara massa tankar och så.
En sak är det här om kontroll och såna saker och att andra bestämmer. Som vissa verkar tro att jag bara vägrar göra som dom säger bara föratt. Och så är det INTE utan jag försöker verkligen HELA HELA TIDEN att göra som dom bestämmer. Alltså exakt varje gång jag ska äta så vill jag klara det och inte få massa ångest eller sånt. Och jag försöker så mycket jag kan att INTE lyssna på monstret och bara göra det. Och det kanske inte går att fatta för nån som inte har känt så men det GÅR ibland inte och jag KAN inte och det är inte för att jag inte vill eller inte försöker eller nånting sånt. Utan jag är väl för dålig bara som inte kan.
Och allt hur det går med maten bestämmer allt om hela dagen. Så om jag misslyckas så får jag ångest och mår dåligt och om jag inte klarar maten och mår för dåligt liksom så får jag inte åka till stallet eller gå ut. Och jag VET att dom inte menar det som ett straff men det blir ju ändå så för mig. Även fast jag fattar varför så känns det inte mindre som att jag misslyckas och då får jag inte göra dom enda sakerna jag mår lite bra av.
Sen en annan sak som jag har tänkt på endel är skillnaden mellan nu mot när jag hade anorexi förut när jag var yngre. Och då var jag aldrig såhär sjuk liksom om man kan jämföra. Men iallafall så då var det som att när jag fick att jag hade det och mamma och pappa skulle typ bestämma med maten och så och då var det typ som jag släppte allting och bara gjorde som dom bestämde. Som att då bestämde dom istället för monstret och det var bara skönt och enkelt att jag inte behövde ha koll på allt liksom. Men nu funkar inte det ALLS lika. Och jag fattar inte varför. Och skulle verkligen verkligen önska att det var lika nu så jag inte hade alla jobbiga tankar och känslor men det går bara inte.
Och sen är det en helt annan sak men det är med ponnysarna. Och när jag fick träffa dom igen så började jag ju sakna dom och bry mig och allt sånt. Och nu känns det som varje dag som jag inte får träffa dom så kommer dom längre bort igen. Typ som att jag inte kan känna för mycket och sakna dom för då blir det så jobbigt så jag typ inte står ut nästan. Men dom är på samma gång största andledningen att jag går mot monstret för vet att det är det jag måste göra så jag får åka till stallet och börja rida igen nångång och allt. Så jag VILL liksom inte sluta sakna dom heller men ändå är det som att jag känner att dom känslorna stängs av ungefär. Och det är både skönt och hemskt på samma gång.
Sista så vill jag bara förklara och hoppas att ni fattar. Men ifall jag verkar sur eller låter elak eller nåt sånt så är det inte att jag menar mot er personligt eller att jag tror att ni VILL vara taskiga eller nåt sånt. Men känns ändå ibland som att alla bara säger tusen saker jag gör som är fel eller att jag tänker på fel sätt eller att jag väljer monstret eller att jag behöver ändra mig och såna saker. Så allt bara är om alla saker jag INTE kan och gör fel och så. Och sen är det JAG som tänker taskiga tankar om mig själv och ska ändra på dom. Men det enda alla säger eller skriver och alla bryr sig om här är allt jag misslyckas med och gör fel. Så alla andra får peka ut alla fel och misslyckanden och dåliga saker med mig men jag ska på nåt sätt ändå kunna bara tänka på bra saker och säga snälla saker till mig själv. Som jag inte ens kommer på en enda sak som är bra med mig eller som jag är nöjd med eller nåt sånt. Och ingen annan heller verkar det ju som för alla bara klagar ju iallafall.
Men ja det var det jag ville skriva av mig om idag. Och ifall nån tänker att jag bara fokuserar på dåliga saker så fördetförsta så nej det gör jag inte men idag har varit en skit dålig dag. Och det andra så behöver jag kanske inte skriva av mig om nånting har varit lite bra så bara för jag inte skriver exakt ALLT så betyder inte det att jag sitter hela dagarna och bara klagar. Utan jag försöker vara possitiv och glad och göra mitt bästa men när jag skriver av mig så är det oftast jobbiga saker jag vill skriva om som jag kanske inte kan säga alltid. Bara så ni vet så dethär är inte ALLT jag tänker på ALLTID.

 

[tuaphua]

Tack för alla svar Jag fattar vad ni menar att det nog skulle vara bra att berätta och jag TROR att jag ska göra det men känns så dumt också. För liksom det var ju ganska länge sen så om mina föräldrar får veta det NU så kanske dom undrar varför jag inte har sagt det på hela tiden eller att dom inte tror på det eller nånting. Eller om jag säger till nån av personalen och den kanske inte tycker det är så farligt och att jag över driver. Och såklart så vet jag att det är många som är med om värre saker så dethär är inte så stort liksom. Så känns typ dumt eller hur man ska säga. Som att jag inte borde bry mig om det alls liksom fast ändå så kommer det ibland så blir det jätte starka minnen och känner mig sååå äcklig och typ som jag vill bort från min egen kropp på nåt sätt och det är en av andledningarna till när jag får såndär panik och det. Så ja det kanske skulle vara bra om jag berättade så personalen och mamma och pappa och alla fattar varför men känns ändå som jag inte borde bli så liksom.

Jag förstår att det är jobbigt för dig att berätta. Men jag tror det är en jättestor bit i ditt tillfrisknande att du berättar. Det är jättevanligt att det går lång tid innan den som utsatts berättar! Och tyvärr också jättevanligt att man pga den psykiska ohälsan övergrepp för med sig utvecklar någon form av självskadebeteende/försöker dämpa känslorna med träning/svält/alkohol etc.
Så det kan vara så att det påverkar ditt mående kraftigt även om det gått ett tag.

Jag vet flera som först i medelåldern berättat vad de utsatts för som unga. De hade mått mycket bättre om de kunnat få vård tidigare.
Hoppas du orkar berätta!

Det framkommer tydligt att du när på mycket skam. Och det är inte ditt fel, vare sig det du utsatts för eller anorexin!
Skam är en av de svåraste känslorna att bli av med. Och det just för att man gärna gömmer det man skäms över.
Men du har inget att skämmas för i detta. Det tror jag tyvärr inte du känner 100% nu. Men du har inte det!

 

[LiviaFilippa]

Orkar inte svara på allt nu men har iallafall läst allt ni skriver och så!
Men tänkte bara berätta att nu vet typ alla. Eller såklart inte ALLA men mamma och pappa och iallafall minst en i personalen och hon säger det säkert till andra eller skriver i journalen eller nånting. Iallafall så var det jätte jobbigt och hade jätte mycket ångest både innan och efter jag sa det så behövde få en sån ångest medicin. Men har ändå massa ångest nu också men inte LIKA mycket men jobbigt ändå. Plus ont i magen så då kommer mellis vara mera jobbigt än det brukar också för det. Så ja just nu så känns det iallafall skit och känns jätte dumt att jag berättade och som jag inte borde ha gjort det.
Och jag skulle få åka hem idag en liten stund men om jag inte mår bättre då så kommer jag inte göra det för då känns det ändå fööör jobbigt. Så får se men känns inte så possitivt just nu iallafall.

 

[Lovisaleonora]

Först och främst: för hela den vuxna världen ber jag om ursäkt och förlåtelse. Jag är så, så, så innerligt ledsen för vad du har råkat ut för. Att vuxna människor är sådana outsägliga rövhattar gör mig ont ända in i hjärteroten. Det finns inga ursäkter i världen som kan börja att fylla det sår som du har fått av den här dj*a idioten, men det är ju det enda som jag kan sitta här i mitt hörn och erbjuda. Det finns så mycket jag är leden för, att inte vuxenvärlden fanns där att skydda dig t ex. För du är och var ett barn, du har ingen skuld i detta och det är otroligt vanligt att inte berätta om detta eftersom rövhattarna är duktiga på att dunka i sina offer att det är en hemlighet och att det är dåligt att berätta. Du har alltså handlat fullt logiskt enligt den logiken. Och du är OTROLIGT modig som vågar och orkar berätta nu. Sååååå himla bra gjort.

Förstår att det känns piss just nu, du har ju burit runt på det här så länge. Och det sätter sår i själen och hjärtat hos dig, det är också väldigt vanligt att börja avsky sin kropp efter en sådan händelse du gått igenom. Tyvärr är du inte ensam, det är så tragiskt, men det är alldeles för många som råkat ur för samma som du.

Jag hoppas att du får en OK dag, även om du väljer bort permission. Kanske kan du landa halvvägs och träffa hundarna utanför?

Alla varma tankar till dig och otrolig beundran för ditt mod. Du är så himla bra.

 

[Sleepy]

Orkar inte svara på allt nu men har iallafall läst allt ni skriver och så!
Men tänkte bara berätta att nu vet typ alla. Eller såklart inte ALLA men mamma och pappa och iallafall minst en i personalen och hon säger det säkert till andra eller skriver i journalen eller nånting. Iallafall så var det jätte jobbigt och hade jätte mycket ångest både innan och efter jag sa det så behövde få en sån ångest medicin. Men har ändå massa ångest nu också men inte LIKA mycket men jobbigt ändå. Plus ont i magen så då kommer mellis vara mera jobbigt än det brukar också för det. Så ja just nu så känns det iallafall skit och känns jätte dumt att jag berättade och som jag inte borde ha gjort det.
Och jag skulle få åka hem idag en liten stund men om jag inte mår bättre då så kommer jag inte göra det för då känns det ändå fööör jobbigt. Så får se men känns inte så possitivt just nu iallafall.

Så starkt gjort av dig. Jättebra. Kram på dig. Förstår att det är jättejobbigt, bra att du fick medicin mot ångesten. Försök andas lite nu.

Det är alltid jobbigt när hemlisar släpps ut så alla vet, men det kommer att kännas lättare efter ett tag. Tänk att du har gått och burit något så tungt och skrämmande inom dig så länge. Jag blir så arg på den som utsatte dig för det, stackars lilla dig. Ett övergrepp sätter djupa spår i själen under lång tid. Men nu kan du få hjälp att bearbeta det, den psykologen du skulle få träffa kanske kan hjälpa dig med det. Kom ihåg att det inte var ditt fel. Du har ingen skuld alls i det.

 

[gammalek]

Orkar inte svara på allt nu men har iallafall läst allt ni skriver och så!
Men tänkte bara berätta att nu vet typ alla. Eller såklart inte ALLA men mamma och pappa och iallafall minst en i personalen och hon säger det säkert till andra eller skriver i journalen eller nånting. Iallafall så var det jätte jobbigt och hade jätte mycket ångest både innan och efter jag sa det så behövde få en sån ångest medicin. Men har ändå massa ångest nu också men inte LIKA mycket men jobbigt ändå. Plus ont i magen så då kommer mellis vara mera jobbigt än det brukar också för det. Så ja just nu så känns det iallafall skit och känns jätte dumt att jag berättade och som jag inte borde ha gjort det.
Och jag skulle få åka hem idag en liten stund men om jag inte mår bättre då så kommer jag inte göra det för då känns det ändå fööör jobbigt. Så får se men känns inte så possitivt just nu iallafall.

Du är så modig. Du kämpar så mycket fast att det är svårt. Du berättar om det som är tungt trots att det tar emot. Du verkligen vill framåt, till det som kommer att göra det lättare så småningom. Det kräver ofantligt mycket, men du gör det. Vilken beundransvärd tjej du är, vilken kämpe

 

[sorbifolia]

Orkar inte svara på allt nu men har iallafall läst allt ni skriver och så!
Men tänkte bara berätta att nu vet typ alla. Eller såklart inte ALLA men mamma och pappa och iallafall minst en i personalen och hon säger det säkert till andra eller skriver i journalen eller nånting. Iallafall så var det jätte jobbigt och hade jätte mycket ångest både innan och efter jag sa det så behövde få en sån ångest medicin. Men har ändå massa ångest nu också men inte LIKA mycket men jobbigt ändå. Plus ont i magen så då kommer mellis vara mera jobbigt än det brukar också för det. Så ja just nu så känns det iallafall skit och känns jätte dumt att jag berättade och som jag inte borde ha gjort det.
Och jag skulle få åka hem idag en liten stund men om jag inte mår bättre då så kommer jag inte göra det för då känns det ändå fööör jobbigt. Så får se men känns inte så possitivt just nu iallafall.

Håller med de andra, vad tuff och modig du är som vågade berätta! Jag tror faktiskt inte att jag själv skulle vara så modig som du är. Men det är en jättebra sak att du gjorde det, även om det inte känns så bra just nu - ännu är det ju ingen som hunnit "ställa om" liksom och skaffa dig den hjälpen du behöver utifrån det du berättade. Kan du säga till den i personalen som vet, att du har ont i magen nu? Och kanske fråga lite vad hen tror kommer hända nu, för det är säkert det som är jobbigast för dig att inte veta?

Fantastiskt bra att våga berätta oavsett, är så imponerad över dig!

 

[Gotthard]

Så starkt av dig att berätta! Det inte ditt fel att det hände och du har inget att skämmas för

Vet inte om det är så du känner men om du gör det så vill jag bara säga att det är helt normalt att vara arg eller besviken på sig själv över saker man sagt och gjort, eller saker man inte sagt eller inte gjort. Man kan tyvärr inte ändra saker som har hänt men man kan få hjälp att bearbeta det och lära sig att hantera känslorna som uppstår kring det. Att någon är dum mot dig är inte ditt fel

Hoppas du får en jättefin dag och får komma hem en stund om du vill det. Solen skiner här hos mig, hoppas det gör det hos dig också

 

[Lobelia]

Orkar inte svara på allt nu men har iallafall läst allt ni skriver och så!
Men tänkte bara berätta att nu vet typ alla. Eller såklart inte ALLA men mamma och pappa och iallafall minst en i personalen och hon säger det säkert till andra eller skriver i journalen eller nånting. Iallafall så var det jätte jobbigt och hade jätte mycket ångest både innan och efter jag sa det så behövde få en sån ångest medicin. Men har ändå massa ångest nu också men inte LIKA mycket men jobbigt ändå. Plus ont i magen så då kommer mellis vara mera jobbigt än det brukar också för det. Så ja just nu så känns det iallafall skit och känns jätte dumt att jag berättade och som jag inte borde ha gjort det.
Och jag skulle få åka hem idag en liten stund men om jag inte mår bättre då så kommer jag inte göra det för då känns det ändå fööör jobbigt. Så får se men känns inte så possitivt just nu iallafall.

Så modig du är, du kommer att landa i det och det kommer att kännas bättre, att berätta är första steget men nödvändigt om du vill komma vidare. Du behöver även hjälp att hantera det och känslorna som kommer upp nu.

 

[LiviaFilippa]

Jag tänkte svara på några saker iallafall. Och först så det att det som har hänt påverkar hur jag mår och sånt så ja det gör det ju säkert. Men det har inte med själva anorexin och dom jobbiga tankarna och sånt att göra utan det är mest typ att jag inte vill att nån ska röra mig och jag typ får panik om nån håller fast mig och sånt. Men liksom att jag är här har inte med det att göra.
Sen en annan sak som mer är att jag vill skriva av mig bara men ja det är att när pappa och en sköterska frågade om bilden så först undrade hon om det var nånting som hade hänt mig så sa jag ja. Och då frågade pappa om det var en person och sa en gång och om det var då. Och det var det men saken är att typ några dagar efter det så frågade mamma om hur jag mådde och sånt och ifall nåt hade hänt för dom tyckte jag verkade må dåligt. Men jag sa att det inte var nåt. Så nu fick dom ju veta att jag hade ljugit då så det kändes jätte dumt. För har ju gått hela den tiden då och inte sagt nåt fast jag kunde ha gjort det då.
Plus att pappa blev jätte typ arg och så och ja jag vet att han inte blev arg på mig men ändå jobbigt.

 

[nullo-modo]

Jag tänkte svara på några saker iallafall. Och först så det att det som har hänt påverkar hur jag mår och sånt så ja det gör det ju säkert. Men det har inte med själva anorexin och dom jobbiga tankarna och sånt att göra utan det är mest typ att jag inte vill att nån ska röra mig och jag typ får panik om nån håller fast mig och sånt. Men liksom att jag är här har inte med det att göra.
Sen en annan sak som mer är att jag vill skriva av mig bara men ja det är att när pappa och en sköterska frågade om bilden så först undrade hon om det var nånting som hade hänt mig så sa jag ja. Och då frågade pappa om det var en person och sa en gång och om det var då. Och det var det men saken är att typ några dagar efter det så frågade mamma om hur jag mådde och sånt och ifall nåt hade hänt för dom tyckte jag verkade må dåligt. Men jag sa att det inte var nåt. Så nu fick dom ju veta att jag hade ljugit då så det kändes jätte dumt. För har ju gått hela den tiden då och inte sagt nåt fast jag kunde ha gjort det då.
Plus att pappa blev jätte typ arg och så och ja jag vet att han inte blev arg på mig men ändå jobbigt.

Ser inte det som att du ljugit utan ser det som att du inte var redo att berätta just då ❤

 

[Thaliaste]

Jag tänkte svara på några saker iallafall. Och först så det att det som har hänt påverkar hur jag mår och sånt så ja det gör det ju säkert. Men det har inte med själva anorexin och dom jobbiga tankarna och sånt att göra utan det är mest typ att jag inte vill att nån ska röra mig och jag typ får panik om nån håller fast mig och sånt. Men liksom att jag är här har inte med det att göra.
Sen en annan sak som mer är att jag vill skriva av mig bara men ja det är att när pappa och en sköterska frågade om bilden så först undrade hon om det var nånting som hade hänt mig så sa jag ja. Och då frågade pappa om det var en person och sa en gång och om det var då. Och det var det men saken är att typ några dagar efter det så frågade mamma om hur jag mådde och sånt och ifall nåt hade hänt för dom tyckte jag verkade må dåligt. Men jag sa att det inte var nåt. Så nu fick dom ju veta att jag hade ljugit då så det kändes jätte dumt. För har ju gått hela den tiden då och inte sagt nåt fast jag kunde ha gjort det då.
Plus att pappa blev jätte typ arg och så och ja jag vet att han inte blev arg på mig men ändå jobbigt.

Är på väg ut nu så det här blir kortfattat, men skulden och skammen ÄR INTE DIN! Kom ihåg det. Det är den andra personen som borde förstått bättre och inte gjort och sagt som den gjorde. Det är den personen som satte dig i den omöjliga sisten att du inte kunde berätta där och då när det precis hänt men när du inte berättade så känns det nu som att du gjort fel som undanhållit det. Men det fanns ingen enkel eller rätt lösning för dig som blev utsatt, och du har inte gjort något fel. Jag tror som alla andra här att det är bra att det kommit ut nu. Det kommer säkert bli jobbigt nu ett tag, men sen kan det bli bättre. Det här har säkert påverkat din relation till din egen kropp jättemycket så det är bra att det blir känt för dem som ska hjälpa dig att må bättre.

Tänker att det kanske är bra också att det kom ut just nu, när du är inom vården och har personal där som säkert har hört liknande saker tidigare. Tänkte på din tidigare fråga om hur man som förälder reagerar över att få höra att ens barn varit med om något som du har. Jag är helt säker på att föräldrarna inte blir arg på dig, och att de kommer tro på dig. Det är ju dock så att även dina föräldrar är människor och inte robotar som alltid reagerar perfekt. De flesta föräldrar skulle nog bli väldigt arga på personen som gjort det som den gjorde mot dig, och kanske också arga på sig själva, eller skäms, för att de inte skyddat sitt barn mot att göras illa. Och när man blir arg eller skäms agerar man ibland irrationellt eller t o m dåligt. Då är det också viktigt att du kommer ihåg att det är INTE DITT FEL, det är inte du som orsakat dina föräldrars ilska eller skam och de är vuxna personer som kommer att behöva reda ut de känslorna på egen hand eller med hjälp genom att t ex prata med någon. Så jag tänker att det är jättebra att det kom ut nu, när alla ni i familjen kan få det stöd ni behöver.

Lycka till, du kämpar på så himla bra! ❤

(Det här blev inte alls kortfattat men det var så mycket som jag ville skriva...Nu får jag springa )

 

[Lovisaleonora]

Jag tänkte svara på några saker iallafall. Och först så det att det som har hänt påverkar hur jag mår och sånt så ja det gör det ju säkert. Men det har inte med själva anorexin och dom jobbiga tankarna och sånt att göra utan det är mest typ att jag inte vill att nån ska röra mig och jag typ får panik om nån håller fast mig och sånt. Men liksom att jag är här har inte med det att göra.
Sen en annan sak som mer är att jag vill skriva av mig bara men ja det är att när pappa och en sköterska frågade om bilden så först undrade hon om det var nånting som hade hänt mig så sa jag ja. Och då frågade pappa om det var en person och sa en gång och om det var då. Och det var det men saken är att typ några dagar efter det så frågade mamma om hur jag mådde och sånt och ifall nåt hade hänt för dom tyckte jag verkade må dåligt. Men jag sa att det inte var nåt. Så nu fick dom ju veta att jag hade ljugit då så det kändes jätte dumt. För har ju gått hela den tiden då och inte sagt nåt fast jag kunde ha gjort det då.
Plus att pappa blev jätte typ arg och så och ja jag vet att han inte blev arg på mig men ändå jobbigt.

Du har inte ljugit. Du har dolt i en form av självförsvar. Det ÄR svårt med såna här hemligheter. Monsterhemligheter. Jag vill nog ändå mena att händelsen du ritat har påverkat din självbild och din inställning till din kropp.

Du har varit väldigt modig som orkat ta tag och börja berätta, jag förstår att det kostar på men hoppas att du känner att det är rätt beslut i längden.

 

[Lobelia]

Jag tänkte svara på några saker iallafall. Och först så det att det som har hänt påverkar hur jag mår och sånt så ja det gör det ju säkert. Men det har inte med själva anorexin och dom jobbiga tankarna och sånt att göra utan det är mest typ att jag inte vill att nån ska röra mig och jag typ får panik om nån håller fast mig och sånt. Men liksom att jag är här har inte med det att göra.
Sen en annan sak som mer är att jag vill skriva av mig bara men ja det är att när pappa och en sköterska frågade om bilden så först undrade hon om det var nånting som hade hänt mig så sa jag ja. Och då frågade pappa om det var en person och sa en gång och om det var då. Och det var det men saken är att typ några dagar efter det så frågade mamma om hur jag mådde och sånt och ifall nåt hade hänt för dom tyckte jag verkade må dåligt. Men jag sa att det inte var nåt. Så nu fick dom ju veta att jag hade ljugit då så det kändes jätte dumt. För har ju gått hela den tiden då och inte sagt nåt fast jag kunde ha gjort det då.
Plus att pappa blev jätte typ arg och så och ja jag vet att han inte blev arg på mig men ändå jobbigt.

Jag ser det inte som du ljugit och det tror jag inte dina föräldrar gör heller om de får lite tid på sig. Du råkade illa ut och utsattes för påtryckning att inte tala om det och vågade inte. Det är ingen riktig lögn, det är att vara rädd och försök att hantera en situation. Du skäms och det känns hemskt och det är givetvis inte fel, men det som hänt är inte ditt fel och inte heller att du inte talat om det tidigare.

 

[Motacilla]

Bra att du berättade!
Jag ser absolut inte det som att du ljugit, jag ser det också som att du inte var redo att berätta tidigare.

Att din pappa blev arg kan jag förstå. Han vill ju att du ska ha det bra, och vill skydda dig. Då blir han arg när han fått höra att någon gjort något fult mot dig.
Ilska är ingenting farligt, ibland är det bara bra att känna så. Det får en att ta tag i saker.

Andas djupt när du känner ängsligheten komma smygande. 10 djupa andetag.

 

[Sleepy]

Jag tänkte svara på några saker iallafall. Och först så det att det som har hänt påverkar hur jag mår och sånt så ja det gör det ju säkert. Men det har inte med själva anorexin och dom jobbiga tankarna och sånt att göra utan det är mest typ att jag inte vill att nån ska röra mig och jag typ får panik om nån håller fast mig och sånt. Men liksom att jag är här har inte med det att göra.
Sen en annan sak som mer är att jag vill skriva av mig bara men ja det är att när pappa och en sköterska frågade om bilden så först undrade hon om det var nånting som hade hänt mig så sa jag ja. Och då frågade pappa om det var en person och sa en gång och om det var då. Och det var det men saken är att typ några dagar efter det så frågade mamma om hur jag mådde och sånt och ifall nåt hade hänt för dom tyckte jag verkade må dåligt. Men jag sa att det inte var nåt. Så nu fick dom ju veta att jag hade ljugit då så det kändes jätte dumt. För har ju gått hela den tiden då och inte sagt nåt fast jag kunde ha gjort det då.
Plus att pappa blev jätte typ arg och så och ja jag vet att han inte blev arg på mig men ändå jobbigt.

Att du får panik när någon rör dig är nog för att det påminner dig om det otäcka du var med om; och plötsligt blir du lika rädd som du var då. Det blir en reaktion i kroppen, en flashback. Du återupplever den situationen. Förstår att det är riktigt otäckt. Det finns hjälp att få dock, att bearbeta det så att det blir bättre och du kan må bra.

Du behöver inte känna att du ljög för din mamma när hon frågade. Du var liten, det var jätteotäckt och du klarade inte att berätta det då. Det är ok. Dina föräldrar förstår. Att din pappa blev arg nu är inte konstigt, någon har gjort illa hans dotter. Det är inte ditt fel. Du är fantastisk. Kram.

 

[LiviaFilippa]

Är på väg ut nu så det här blir kortfattat, men skulden och skammen ÄR INTE DIN! Kom ihåg det. Det är den andra personen som borde förstått bättre och inte gjort och sagt som den gjorde. Det är den personen som satte dig i den omöjliga sisten att du inte kunde berätta där och då när det precis hänt men när du inte berättade så känns det nu som att du gjort fel som undanhållit det. Men det fanns ingen enkel eller rätt lösning för dig som blev utsatt, och du har inte gjort något fel. Jag tror som alla andra här att det är bra att det kommit ut nu. Det kommer säkert bli jobbigt nu ett tag, men sen kan det bli bättre. Det här har säkert påverkat din relation till din egen kropp jättemycket så det är bra att det blir känt för dem som ska hjälpa dig att må bättre.

Tänker att det kanske är bra också att det kom ut just nu, när du är inom vården och har personal där som säkert har hört liknande saker tidigare. Tänkte på din tidigare fråga om hur man som förälder reagerar över att få höra att ens barn varit med om något som du har. Jag är helt säker på att föräldrarna inte blir arg på dig, och att de kommer tro på dig. Det är ju dock så att även dina föräldrar är människor och inte robotar som alltid reagerar perfekt. De flesta föräldrar skulle nog bli väldigt arga på personen som gjort det som den gjorde mot dig, och kanske också arga på sig själva, eller skäms, för att de inte skyddat sitt barn mot att göras illa. Och när man blir arg eller skäms agerar man ibland irrationellt eller t o m dåligt. Då är det också viktigt att du kommer ihåg att det är INTE DITT FEL, det är inte du som orsakat dina föräldrars ilska eller skam och de är vuxna personer som kommer att behöva reda ut de känslorna på egen hand eller med hjälp genom att t ex prata med någon. Så jag tänker att det är jättebra att det kom ut nu, när alla ni i familjen kan få det stöd ni behöver.

Lycka till, du kämpar på så himla bra! ❤

(Det här blev inte alls kortfattat men det var så mycket som jag ville skriva...Nu får jag springa )

Tack Vet inte hur jag ska förklara dethär men även ifall man tänker att inget av det att det hände eller att jag inte har sagt nåt innan är mitt fel. Så är det ju ändå att jag berättade som är andledningen att mina föräldrar är typ upprörda nu. Så det känns ändå som det är mitt fel NU att dom är det eller hur jag ska säga. Fast jag somsagt vet att dom inte är arga på mig men det är ändå jobbigt att jag är andledningen att dom är arga och så. Och jag hatar att göra dom arga och ledsna och såna saker.

 

[Lovisaleonora]

Tack Vet inte hur jag ska förklara dethär men även ifall man tänker att inget av det att det hände eller att jag inte har sagt nåt innan är mitt fel. Så är det ju ändå att jag berättade som är andledningen att mina föräldrar är typ upprörda nu. Så det känns ändå som det är mitt fel NU att dom är det eller hur jag ska säga. Fast jag somsagt vet att dom inte är arga på mig men det är ändå jobbigt att jag är andledningen att dom är arga och så. Och jag hatar att göra dom arga och ledsna och såna saker.

Fast du är inte anledningen. RÖVHATTEN är anledningen till att dina föräldrar ö h t har något att vara upprörda över. RÖVHATTEN har gjort saker som gör oss normaltänkande vuxna rosenrasande. Det är enbart och endast rövhattens ansvar. Inget av detta är ditt ansvar. Det är bara rövhattens. Bara.

 

[gammalek]

Tack Vet inte hur jag ska förklara dethär men även ifall man tänker att inget av det att det hände eller att jag inte har sagt nåt innan är mitt fel. Så är det ju ändå att jag berättade som är andledningen att mina föräldrar är typ upprörda nu. Så det känns ändå som det är mitt fel NU att dom är det eller hur jag ska säga. Fast jag somsagt vet att dom inte är arga på mig men det är ändå jobbigt att jag är andledningen att dom är arga och så. Och jag hatar att göra dom arga och ledsna och såna saker.

Jag tycker att det är bra att dina föräldrar är arga. De reagerar på att någon har gjort deras barn illa. Tänk om de istället sagt: Det där var väl inget.

Samtidigt förstår jag att det är jobbigt för dig, men jag tror att du tar alldeles för mycket ansvar för andras känslor. Du behöver inte göra det. Mamma och pappa kan ta hand om sina egna känslor.

 

[LiviaFilippa]

Att du får panik när någon rör dig är nog för att det påminner dig om det otäcka du var med om; och plötsligt blir du lika rädd som du var då. Det blir en reaktion i kroppen, en flashback. Du återupplever den situationen. Förstår att det är riktigt otäckt. Det finns hjälp att få dock, att bearbeta det så att det blir bättre och du kan må bra.

Du behöver inte känna att du ljög för din mamma när hon frågade. Du var liten, det var jätteotäckt och du klarade inte att berätta det då. Det är ok. Dina föräldrar förstår. Att din pappa blev arg nu är inte konstigt, någon har gjort illa hans dotter. Det är inte ditt fel. Du är fantastisk. Kram.

Om det första så ja det är ju typ så att när nån rör mig så blir jag som påmind om det där och får massa äckel känslor liksom. Men sen fattar att dethär kanske låter konstigt men om det typ är mamma eller pappa så känns det jätte skämmigt och äckligt att jag får äckel känslor av dom eller hur jag ska förklara det så då blir det ännu mera att jag känner mig jätte äcklig och konstig så det blir som en ond cirkel eller hur man säger.
Och sen så det var inte sååå länge sen så jag var inte liten då. Men det var iallafall ganska länge sen.

 

[Lovisaleonora]

Om det första så ja det är ju typ så att när nån rör mig så blir jag som påmind om det där och får massa äckel känslor liksom. Men sen fattar att dethär kanske låter konstigt men om det typ är mamma eller pappa så känns det jätte skämmigt och äckligt att jag får äckel känslor av dom eller hur jag ska förklara det så då blir det ännu mera att jag känner mig jätte äcklig och konstig så det blir som en ond cirkel eller hur man säger.
Och sen så det var inte sååå länge sen så jag var inte liten då. Men det var iallafall ganska länge sen.

Det har hänt. Och det är lika lite ditt fel som om det hade handlat om att bli rånad på mobilen på väg hem från skolan. Du har ingen del i detta.

Det är förståligt att du inte berättat, att dina föräldrar är oroliga och arga är heller inte svårt att förstå, men det är inte ditt fel eller ditt problem. Du ska bara ta hand om dig själv, vara snäll mot dig själv och ta emot den hjälpen du kan få för att komma vidare efter det här.