Bara en fundering!

[Gilan]

Ofta läser jag saker som. "du måste visa hästen att det är du som är ledaren och att dte är du som bestämmer". För att i nästa sekund läsa av samma människa "Hästen måste ha respekt för dej som han har för dom andra hästarna,Ni måste vara som vänner och respektera varandra."

Hur går detta ihop?! Visst har hästarna respekt för sin flockledare. Men är det samma respekt som kompisar har?

Ska jag styra och ställa över min häst bara för att få respekt eller kan jag få det ändå?

Om hästen biter mej ska jag ge den en utskällning och tala om för den att den inte FÅR göra så?
eller
Ska jag skita i det och ignorera det?
eller
ska jag slå tillbaka?

vad är mest naturligt för en häst och hur gör jag för att få dens respekt?

 

[Diabetikern]

Ur min synvinkel så får du respekten genom att vara lugn och konsekvent. Gör hästen fel tillrättavisa. Gör hästen rätt beröm.
Det är alltid en fin balansgång man får gå för att komma tillrätta.
Hästen måste kunna lita på dig. Få hästen att förstå varför den får en tillrättavisning och inte bara göra det hipp som happ.
Hoppas du förstod någonting utav det här eftersom klockan är mycket och jag är väldigt trött. :smirk:

 

[millansnillan]

Se hur hästarna gör i hagen.

De hästar som jag sett biter tillbaka eller sparkar till rejält om någon försöker stödda upp sig.

Nu säger jag inte att du ska bita hästen men se hur de gör i hagen.

 

[ika77]

Jag är mycket intresserad av Natural Horsemanship och jobbar efter mina egna och även andras teorier.
Men det som jag tycker att alla borde sträva efter är att skapa en tvåvägs- kommunikation med sin häst.

Att ni ska förstå varandra på bästa sätt och att du ska lära dig att läsa din hästs signaler.
De ÄR tydliga om du verkligen TITTAR efter dem.

Jag leker fram ett förtroende men ändå på ett bestämt vis.
Mina hästar får under inga omständigheter vara "högre" än jag.
JAG bestämmer när leken är slut och hur den ska utföras.

Viktigt att poängtera är att man ska skapa ett förtroende för sin häst. Att den ska lita på dig i alla situationer.

Detta för att ha en säkrare relation till sin häst då det är stora djur som lätt kan få ödesdigra konsekvenser om den blir rädd eller i rädsla gör saker den inte menar så mycket med av ill-vilja.

Man kan inte "GÖRA SIG till ledare för sin häst", utan man måste få hästen att VILJA accpetera dig som sin ledare..
Och det gör man ju genom att vägldea hästen i situationer då den behöver nån som kan guida den genom olika hinder.
Man hör så mycket om det här med NH.
men jag tror att genom att vara hästens vän , men på ett bestämt sätt så kommer hästen att behöva dig.
Det finns ingen regelbok på hur man kan bli "hästens ledare".
Det kommer utav sig självt.
Jag tror det har med personkemi att göra.. Ungefär som med människor. Man passar bättre ihop med olika individer.
Och har man ingen personkemi till sin häst så tror jag inte att man får ett bra ledarskap på RÄTT sätt.
Man kan ju inte tukta hästen till respekt..
Då blir det pannkaka av alltihopa.

Man ska ju få en ömsesidig respekt till hästen.
När jag t.ex tar ut min häst ur hagen så ska jag ju ta "över" rollen efter ledaren i hagen..
Och ja, man SKA respektera sin häst såsom den ska respektera dig. En häst är ju fortfarande en häst och måste ju behandlas därefter.
Jag strävar inte efter att bli ledare för min häst för att jag vill dominera den. Utan jag vill bli min hästs ledare OCH bästa vän för att det känns säkrare.
Den ska veta vart den har mig och jag ska veta vart jag har den..
Man ska inte styra och ställa över hästen för att få respekt. Du ska få den att VILJA lyssna på dig.

Min häst bits inte, men om den skulle bitit mig så biter jag tillbaka.
Skrika och slå är inget som är bekant för hästen.. Det blir typ : -jaha, och varför gjorde du så??
Inte sagt att jag aldrig har rytit i åt en häst eller klatschat till den. Det har jag visst.
Och ibland är det lätt när man blir rädd eller överraskad att man gör det i ren reflex..

Jag kan ge ett exempel:
För ett X antal år sen hade jag en treårig valack som bet ibland.
Jag på den tiden var en helt vanlig stalltjej som inte var äldre än 14 år.
Varje ggn han bet eller naffsade så daskade jag till honom och röt i åt honom att lägga av.
Och han fortsatte..
Men så en dag så blev jag så arg, för det gjorde alltså RIKTIGT ont när han bet mig i armen.
Jag bet tillbaka riktigt hårt i halsen på honom.
Han blev så arg: sparkade i väggen, la öronen tätstrukna bakåt och hotade med tänderna.
MEN han satte tänderna i boxväggen istället för mig!
Han blev så överraskad på mitt beteende. Men tro det eller ej, han bet mig ALDRIG efter det sen.
Tilläggas kan att detta var en hästhandlar-häst som jag köpte loss och red in.
Så hans beteende berodde på att han inte visste hur man betedde sig mot folk. = ouppfostrad.
Och han slutade faktiskt med sina dumheter.
Så jag tror stenhårt på det här med att straffa på "hästars vis"
Biter han, så biter jag tillbaka.
Tränger han in mig i en vägg så tränger jag tillbaka.
Är han otrevlig mot mig ute i hagen så kör jag iväg honom tills han får komma fram när JAG säger det.
Just för att visa tydligt för hästen att jag inte vill bli behandlad hur som helst.
Jag är värd att respektera. Och det lönar sig inte att försöka sätta sig upp mot mig.

Och om du tittar noga så kan du se att även din häst och ledaren är kompisar så länge din häst sköter sig och är vänlig.
De kan klia halsar åt varandra men endast när ledaren vill det.
Så även om hästen har respekt för sin ledare så kan de vara kompisar ändå..

Hoppas jag har gett dig några svar ur MIN synpunkt.
Bara för att jag säger detta så menas det ju inte är rätt.
Alla har ju sin synpunkt, så det vore roligt att höra andras...=)

 

[Yrja]

I alla situationer är din handling beroende av anledningen till varför hästen gör som den gör.
Ledare tycker jag är fel ord att använda egentligen. Jag skulle hellre säga ledsagare eller guide. Ledaren visar vägen och hästen följer av egen vilja. Ledaren tvingar aldrig någon till något, förutom när det gäller att avvisa hästar från flocken.
Ledaren erbjuder skydd, trygghet och guidning i utbyte mot att de andra hästarna sköter sig och samarbetar så att säkerheten kan upprätthållas. I en flock är ingen fånge. Alla flockmedlemmar är fria att ge sig av när de vill.

Alltså är det egentligen svårt när det kommer till hästhållning. För hos oss är hästarna fångar. Därav är vikten av ett bra ledarskap ännu större. Inte för din skull, utan för hästens.

 

[Gilan]

Det var en väldig intressant läsning. Har länge vart intresserad av dte här men NH. men har inte hittat nån bra tränare att ta till hjälp här i min närhet. Finns dte några bra böcker man kan läsa för att få hjälp?

 

[peter_lundin]

En lite liknade grej men inte helt spontan: En dag när jag gav hästarna eftermiddagshö i hagen sprang min frus PRE rätt över mig så jag nästan gick omkull, klart farlig situation o jag uppfattade det inte som något misstag.
Mycket riktigt nästa dag försökte hon exakt samma sak men då var jag beredd, flyttade mig åt sidan o sparkade henne i magen.
Hon vart inte misstänksam mot mig o hon gjorde aldrig om det, timingen blev helt perfekt.
PL

 

[BeastieBabe]

helt rätt.. man ska aldrig braka ut helt okontrollerat över en häst, det förvirrar bara.. gör man som i ditt fall vet hästen exakt vad som hände..

*hittar inte fler ord nu*

 

[ika77]

Jag vet inte.. Det här med NH- litteratur kanske det finns nån annan som är lite mer inne på..

 

[ika77]

Nä precis, man måste vara komsekvent i sitt handlande och en rektion från min sida måste komma EXAKT när den är befogad.
2 sekunder för sent så är det knas..
Blir jag biten så kan jag inte stå och ojja mig i 3 minuter och SEN klargöra för hästen att det var fel.. Då är det lika bra att inte bry sig förräns nästa ggn det händer..
Då får man hålla god min och vara som vánligt och låstas att det inte kändes alls..
Så som Peter_Lundin sa: Tajmningen är A och O i alla hästhantering.

 

[nettan77]

gå in på jaana.just.nu så får du en ide vad det här med nh handlar om.kram nettan

 

[nettan77]

jag skulle ställt mig i vägen och viftat istället, de får absolut inte springa över en!! men det du gjorde verkade ju funka oxå! kram

 

[nettan77]

timingen är skitviktig eller hur??

 

[peter_lundin]

Det är klart att jag svor som fan första gången men det brydde ju inte hästen sig om, hon var ju redan förbi.
PL

 

[ika77]

Mmmm.. jag kan tänka mig det..
Och när man blir överraskad som sagt och kanske tappar fästet eller nåt så är det ju inte alltid helt lätt att agera blixtsnabbt..

 

[Gilan]

Okej där ska jag verkligen gå in.=)

Alla andra...Tack för svaren

 

[Tassetass]

Tankar och funderingar om ledarskap, vet inte om de besvarar dina "konkreta" frågor, men det kanske ger något, i alla fall :smirk:

***

Lite allmänt om ledarskap och rang



Ledarskap. Vissa jublar över det, andra kräks bara de hör ordet. Vad är det med detta ledarskap som upprör så många känslor?

För det första så finns det så många definitioner och uppfattningar om vad ett ledarskap är. Vissa tolkar det som att den som innehar ledarskapet har kommit dit på grund av man visat för hästen att man är en person värdig respekt och förtroende, andra tolkar det som något man tar med våld och tvång och sedemera knäcker hästen med hjälp av sitt ledarskap. Jag hör till den första gruppen, som ser ledarskap som något positivt, som något man förtjänar och inte kräver av sin häst.

Men jag tycker inte att det är alltför sunt att bara haka upp sig på ledarskap, rangordning och dominans då man väldigt lätt blir enkelspårig. Man lägger för mycket energi på att alltid "vinna" (vilket jag tycker är ett dåligt ordval, för om det finns en vinnare finns det alltid en förlorare, och hästar ska inte behöva känna sig som förlorare), på att hela tiden hålla benhårt koll på hur hästen beter sig och man blir helt enkelt för dominant. Det finns en risk att man börjar kontrollera, och då går allt vad ledarskap heter upp i rök - ur hästens synvinkel sett, för då har man tappat den där tvåvägskommunikationen som är grunden i en bra relation.

En person som besitter ett bra ledarskap har de egenskaper som dennes häst efterlyser. Vissa hästar vill ha tuffa bossar, andra vill ha fjäderlätta människor, en tredje vill ha en som är precis sådär lagom. I en flock innehållande kanske 10-20 hästar så finns säkerligen alla typer representerade, så en häst som innehar en ledarroll måste vara flexibel nog för att se till att alla individer i gruppen känner sig trygga och tillfreds i flocken. Samma princip gäller oss människor, då de flesta av oss hanterar och rider flera olika hästar - vi måste vara flexibla och anpassa oss efter varje individ. Givetvis kan man välja att bara umgås med hästar som passar ens egna grundförutsättningar, men jag tycker att det är nyttigt och lärorikt att lära sig anpassa sitt beteende och sin attityd för att passa olika hästar. Jag själv har haft svårt för hästar som är väldigt stressiga, "på tå", som reagerar på minsta lilla rörelse och som alltid ska gå i 190 knyck - jag umgås i såna fall hellre med aggressiva, "farliga" hästar som är väldigt burdusa och "råa". Men genom att ändå försöka umgås med hästar som är stressade och känsliga så har jag kunnat förfina och utveckla mitt kroppsspråk ännu mer - eftersom det inte legat "naturligt" för mig på samma sätt, vilket givetvis hjälpt mig även i hanteringen av hästar som är mer "min" typ.

Ens ledarskap och relation med hästen ska vara uppbyggt på ett sådant sätt att hästen verkligen vinner på det. Den ska få utvecklas, känna sig duktig och stark, den ska få ta initiativ och känna sig delaktig.

En annan sak jag funderat mycket på är den ständiga påminnelsen om att man måste vara ledare över hästen. Det är en sådan där grej som i sig är sant, men jag har ändå hakat upp mig på det. Jag har träffat väldigt många som säger sig vara ledare över sina hästar, och jag kunde med gott samvete säga att hittills har jag inte träffat någon som verkligen levt upp till sina ord. Många har varit högre i rang än sina hästar, men ledare? Nej. Var i ligger då skillnaden?

Sätt ihop en skock med hästar av det "mindre intelligenta" slaget, sådana som alltid är lägst i rang i alla konstellationer de förekommit. Även i denna samling ranglåga hästar kommer det att bildas en rangordning, och någon kommer att bli högst i rang. Men är denne då ledare? Jag vill säga att det är den faktiskt inte. Varför? Helt enkelt för att den inte har de egenskaper som en regelrätt ledare besitter, men den hr tillräckligt många goda egenskaper - i förhållande till övriga flocken - för att den ska passa som högst i rang.

Regelrätta ledarhästar är sådana som i vilt tillstånd kan leda en flock, hålla ihop den och hålla den vid liv. Sådana är väldigt ovanliga, och människor som besitter sådana egenskaper är än mer ovanliga. Jag tror inte ens Pat Parelli, min "guru", kallar sig fullfjädrad ledare ännu, för det är en position som är så fruktansvärt svår att nå. Men inte är det något att deppa över, för antalet hästar som verkligen kräver en ledare är så ovanliga. Hästar vill ha någon de anser är klok, som de kan respektera och lita på och som kan kommunicera på ett vettigt sätt. Sådana människor sätter hästarna över sig själva i rang, och är oftast extremt nöjda med det. Hästar tänker nog inte i termer som ranghög och ranglåg, utan jag tror mer att de är måna om att känna sig trygga och att de har en kompis i sin människa - en kompis som är konsekvent och erbjuder en fast tillvaro.

Men att "bara" vara kompis räcker inte, utan man måste ha någon sorts pondus, en rätt att bestämma om saker och ting när så behövs. För i en situation där hästens önskemål kan skapa problem - antingen för hästen själv, för människan eller för båda - måste människan kunna lägga in sin vetorätt och säga "Nej, nu gör vi saker och ting på mitt sätt". Det handlar, tycker jag, först och främst om en säkerhetsaspekt, då hästar inte alltid tänker i samma "säkerhetsanda" som vi gör. Att springa tokfort är roligt, men kanske inte helt lyckat om underlaget är dåligt, hästen är oskodd och ryttaren sitter barbacka.

Men till syvende och sist, tänk inte så mycket på rang och ledarskap och allt sånt där. Analysera inte allting i "ledarskapstermer", utan om ni har ett problem så undersök först och främst om kommunikationen och förståelsen finns där. För när det finns, så brukar respekten och förtroendet växa fram, rangordningen ordnar sig och nästa gång hästen vill tokspringa så räcker ett mjukt, mentalt "Inte den här gången, okej?", för att hästen ska ta det lugnt.

***

 

[martha]

...och du blir bara klokare o klokare

 

[ika77]

Naturligtvis ska man inte låta hästen ta nederlag efter nederlag och alltid vara "förloraren"..
Det är ju inte det det handlar om.. Eller det är inte det det SKA handla om.
Nu vet jag ju att det sitter många därute som förväxlar det här med ömsesidig respekt och dominans.
Man vill inte dominera sin häst då det ska vara på nåt slags "lika villkor" och ena dagen kanske hästen är herre i ett ögonblick för att sedan acceptera dig som "ledare" på nytt.
En häst kan i hagen ifrågasätta flockledarens ledarskap upp till 15 ggr/dag !!! Det är ganska mycket.
Och hur troligt är det att man skulle kunna bevisa för sin häst att man är värd dess respekt om hästen inte ens får ifrågasätta MITT ledarskap ens 2 ggr / dag...
Man får ju inte glömma att ibland kan man t.o.m få backa tillbaka lite och låta hästen stega fram en bit.
Jag som har ett VÄLDIGT lågrangat sto är ju i behov av att "plocka fram" henne emellanåt.
Annars blir hon ingen rolig häst. Hon blir som en nickedocka ungefär som går dit jag går, stannar när jag stannar.
Visst, det är ett av mig inlärt beteende, men ibland så måste man visa för hästen att nu är det ok.. Ta för dig!!
Däremot min förra valack jag hade var enormt högrangad.
Vi hade våra duster i hagen näe han inte ville ta på sig grimman i hagen..Han ville äta istället.
Gav honom inte min tillåtelse att äta. Han fick springa runt den där höhögen.. Efter 15 minuters springande och tappra försök till att äta.. så kommer hästen och ställer sig.
Jag tar på honom grimman, klappar, leder till höet och släpper grimman.
DÄR fick han sin första lektion att det kan vara värt att
behandla mig väl..
Dessvärre så funkade vi inte ihop till 100 % han och jag.
Han var alldeles för ranghög för min personlighet.
Jag kände många gånger att det var ett evigt "testande" från hans sida.
Så ibland blev jag osäker till själv om det kanske blev lite för mycket "dominans" från mitt håll.
Han var en 18-årig valack som inte var NH-hanterad tidigare.
Han tyckte det både var tråkigt och att han inte behövde det alls..
Och kombinationen en tuff valack och ett vekt sto var ganska mycket att ta hand om..
Inte bara för att det var jobbigt stundtals med test och trots från valacken. Utan det att jag var hela tiden tvungen att ställa om mig själv beroende på vilken häst jag höll på med.
Valacken krävde en fast konsekvent hand och att jag fick passa mig för att "göra mig liten". Det tog han direkt!
Stoet däremot kräver en MJUK, konsekvent hand med massor av
uppbackning.
Det är ofta jag måste göra mig ganska liten näör jag är med henne.
Det är nog så svårt ibland.. Men ändå så passade det min personlighet mer än en trotsig som hela tiden ifrågasätter mig.

 

[Tassetass]