Jag ska posta mitt sista inlägg i den här tråden, helt seriöst så fixar inte mitt blodtryck att fortsätta
. Det ligger för nära det jag arbetar med och jag känner alldeles för starkt för den här frågan för att vilja sitta, på min fritid, och stånga huvudet mot en vägg.
@tanten Du gör det väldigt lätt för dig när du gör om det här till en praktisk fråga. Jag har sagt det tidigare men säger det igen: det är en ideologisk fråga. Du gör det som är väldigt vanligt i debatter: du gör om det till en strikt praktisk fråga och sen säger "Lös problemet" till den som har andra värderingar än du. Som alltid när det gäller mer komplexa problem så kan man inte kräva av en person att hen ska kunna komma med lösning i en post på ett internetforum, världen ser inte så ut.
För är det en praktisk fråga så kan vi återigen föra över resonemanget på andra situationer: Pappor som inte vill att deras döttrar åker på klassresa för att pojkar ska med. Pappor som inte vill att deras döttrar är med på gympan. Pappor som inte vill att deras döttrar är med på sexualundervisningen. Pappor som inte vill att deras döttrar ska gå med pojkar i skolan. Etc i all evinnerlig tid. Om vi ser det här som praktiska frågor är svaret enkelt: Könsseparation. Resultat kommer dock i förlängningen bli förödande. Du tror att problemet löser sig självt - männen kommer haka på och sluta tycka att det är en big deal. Det är både okunnigt och farligt resonemang. Flickor, och pojkar, utsatta för hedersrelaterat våld och förtryck har släktingar, mammor och pappor som bott i Sverige i olika lång tid (hur länge hade Fadimes pappa Rahmi bott i Sverige?) och som alla vittnar om samma sak: det går inte över av sig självt. Många känner sig svikna när vuxenvärlden och samhället bortförklarar allt de inte får göra med deras "kultur".
Det vi pratar om - att män inte vill att deras fruar, eller kvinnliga släktingar, ska bli sedda av andra män är just hedersrelaterat förtryck. Om du läser Aldrig hora eller kuvads (VHEK) rapporter från Göteborg och Stockholm kan du se hur situationen ser ut på många håll - man får inte välja sin partner, sina vänner, sina kläder. Om du läser (dåvarande) Ungdomsstyrelsens nationella kartläggning ser du samma sak.
Det här är ett problem som bokstavligt talat dödar flickor och pojkar.
Vissa sakfrågor och värderingar får man inte hytta ut och göra sig av med bara för att lösa en tillfällig praktisk fråga. Gör vi så då kan vi helt plötsligt försvara och rättfärdiga massa gräsliga saker (tortyr? jamen det kan du inte vara emot om du inte kan garantera att vi får ut exakt så mycket information vi behöver utan tortyr).
Med din lösningen kan nog absolut fler kvinnor, på kort sikt, lära sig simma. Men resten då? Deras människovärde? Deras liv? Med skärmarna på SFI var det kanske en del av kvinnorna som kunde få komma till skolan, men det tyckte du var oacceptabelt. Jag hävdar att skillnaden är noll och ingen: det är oacceptabelt att gömma kvinnor bakom skärmar på SFI och det är oacceptabelt att böja sig för förtryckande män och gömma kvinnor på simhallen på särskilda tider. Punkt slut.