Autismspektrumstörning?

[TinyWiny]

Du har nu skrivit två utförliga inlägg där du argumenterar mot åsikter som TS aldrig ens antytt. Du gör en halmgubbe och det är inte schysst.

Va? Jag svarade på ditt inlägg.

 

[TinyWiny]

Fast att möta en person med en allvarligare grad av autism kräver en alldeles unik öppenhet som människa om denne inte har någon som helst kunskap om diagnosen. En person med svår autism har ofta väldigt svårt att förstå sociala koder och det kan leda till att personen sårar människor i sin omgivning eller rent av ger sig på dem fysiskt. Även högfungerande personer med autismspektrumstörning kan vara svåra för en "normalstörd" att förstå sig på eftersom det i många sammanhang förutsätts att man ska kunna läsa mellan raderna. Om jag vet om att personen har en autismspektrumstörning så är det ju en enkel sak för mig att vara lite tydligare i min kommunikation och att kanske inte bli sur om personen är lite väl ärlig i sin kommunikation med mig.

Ja det kräver öppenhet. Jag vet mer än väl hur dumt det kan bli om någon inte förstår. Jag anser ändå att man ska bemöta en person utifrån hur hen är. Nu vet ju Ts att personen har en diagnos inom autismspektrat och jag utgår då ifrån att Ts har läst allmänt om vad den diagnosen kan innebära och vad som kan vara bra att tänka på. Har hen inte det går det att läsa här t ex; http://www.autism.se/content1.asp?nodeid=19410 I övrigt tycker jag att man bör utgå ifrån personen det handlar om. Även om jag skulle skriva om alla jag känner och har känt som har diagnos inom autismspektrat så skulle det inte hjälpa Ts för Ts behöver utgå ifrån den personen hen har framför sig. Inte utifrån hur Olle, Stina, Bengt och Lisa fungerar/inte fungerar i olika situationer.

 

[trazel]

Jag jobbar på ett gruppboende som är inriktat mot autism. Här handlar det alltså om grav autism, ofta tillsammans med andra diagnoser. Jag kan inte säga vad som beror på personens autism, annan diagnos eller om personen helt enkelt är sådan som person. De är individer, inte diagnoser.

 

[Raderad medlem 19815]

Nej, jag läste faktiskt inlägget innan jag svarade. Men "personliga erfarenheter" kan innefatta precis vad som helst, och för att få hjälpsamma svar så är det bra att specificera vad man vill veta mer om. Jag tycker inte det är för mycket begärt? Som jag redan sagt så är spekrumet brett och individskillnaderna stora, så det känns lite... off att delge erfarenheter sådär svepande. Och det var det jag ville ha sagt med mitt inlägg - att TS tog det på ett dåligt sätt får stå för hen. Att sedan klaga över halshuggning för att några undrar över frågeställningen och motiv/kunskap bakom, det är helt enkelt dålig stil.

Jag tycker inte att du har rätt att "begära" någonting från en främmande person som ställer en fråga på ett internetforum. Jag tycker snarast att det är märkligt att du har åsikter om hur ts ska formulera sig för att du ska bli nöjd.

 

[Raderad medlem 120709]

Jag tycker inte att du har rätt att "begära" någonting från en främmande person som ställer en fråga på ett internetforum. Jag tycker snarast att det är märkligt att du har åsikter om hur ts ska formulera sig för att du ska bli nöjd.

Och jag tycker inte det är för mycket att begära att TS ska formulera sig mer ingående för att man ska kunna ge vettiga svar på frågan. Du får tycka att det är hur märkligt som helst, men jag tycker att det ska sägas ifrån när folk uttrycker sig okunnigt. Nu bad TS om ursäkt, och det ska hen ha eloge för, men inlägget hade en underton av "ni är så dumma", och det tyckte jag var oschysst när ingen här inne hade svarat på ett elakt sätt, utan bara påpekat hur svår frågan är att svara på. Har jag gjort mig förstådd nu, eller tycker du vi ska sumpa ner tråden med ännu fler inlägg där du polisar mitt tonfall?

 

[Amha]

Det beror ju helt på graden, hur personens diagnos yttrar sig osv som flera skrivit. Jag tror att om det handlar om att ts ska in i en relation med en person med diagnosen är det dumt att läsa in sig på hur det är att leva med personen. Det bättre alternativet vore att, om personen har lite självinsikt, fråga vad denne behöver av den som bor under samma tak. Precis som man gör med en person utan diagnos innan man flyttar ihop. Det blir nog väldigt galet om man läser på hur andra individer fungerar och räknar med att det ska vara liknande.

För att svara på frågan: jättekul och ibland lite jobbigt.

 

[Raderad medlem 19815]

Och jag tycker inte det är för mycket att begära att TS ska formulera sig mer ingående för att man ska kunna ge vettiga svar på frågan. Du får tycka att det är hur märkligt som helst, men jag tycker att det ska sägas ifrån när folk uttrycker sig okunnigt. Nu bad TS om ursäkt, och det ska hen ha eloge för, men inlägget hade en underton av "ni är så dumma", och det tyckte jag var oschysst när ingen här inne hade svarat på ett elakt sätt, utan bara påpekat hur svår frågan är att svara på. Har jag gjort mig förstådd nu, eller tycker du vi ska sumpa ner tråden med ännu fler inlägg där du polisar mitt tonfall?

Du får gärna förklara det okunniga i att efterlysa personliga erfarenheter av att leva med en partner med ast. Och nej, jag tycker inte att du eller någon annan har rätt att begära något alls av TS. man behöver inte göra det så komplicerat; har man erfarenhet så kan man väl berätta lite om det om man känner för det , och annars låta bli. Vidare ser jag verkligen inte att TS har något att be om ursäkt för.

I den här tråden har buke verkligen visar sig från sin suraste sida. Usch.

 

[Raderad medlem 120709]

Du får gärna förklara det okunniga i att efterlysa personliga erfarenheter av att leva med en partner med ast.

Det trodde jag redan att jag klargjort - faktumet att det inte går att svara rent allmänt pga den stora variationen inom spektrumet. Det är okunnigt att fråga efter erfarenheter som att alla med AST går att bunta ihop, och det var därför somliga av oss poängterade från början att det är bättre att ställa mer specifika frågor. Sen barkade allt åt helvete eftersom det togs på fel sätt av både TS och flera andra i tråden.

Är det någon som är sur så är det du, som leker tonpolis för att vissa inte håller med dig. Känner du TS personligen eller vad är det frågan om, eftersom du går i försvar på det här viset?

 

[Milosari]

Ja det kräver öppenhet. Jag vet mer än väl hur dumt det kan bli om någon inte förstår. Jag anser ändå att man ska bemöta en person utifrån hur hen är. Nu vet ju Ts att personen har en diagnos inom autismspektrat och jag utgår då ifrån att Ts har läst allmänt om vad den diagnosen kan innebära och vad som kan vara bra att tänka på. Har hen inte det går det att läsa här t ex; http://www.autism.se/content1.asp?nodeid=19410 I övrigt tycker jag att man bör utgå ifrån personen det handlar om. Även om jag skulle skriva om alla jag känner och har känt som har diagnos inom autismspektrat så skulle det inte hjälpa Ts för Ts behöver utgå ifrån den personen hen har framför sig. Inte utifrån hur Olle, Stina, Bengt och Lisa fungerar/inte fungerar i olika situationer.

Jag tycker ändå det kan hjälpa med konkreta exempel. För vi snackar inte nödvändigtvis normal öppenhet, ibland kan det krävas extrem öppenhet. För någon med autism kan det t ex vara totalt ointressant att prata om annat än sig själv och sina egna intressen och om jag som medmänniska inte förstår att det är en del av diagnosen så ska det nog mycket till för att jag inte slutar umgås med personen. Om jag vet att så kan det vara så är jag beredd på det, och kan välja att prata om mina saker vid ett annat tillfälle. Därmed inte sagt att alla med autism är på det viset, men det kan vara så och det är bra att känna till. Visst handlar det till allra största delen om personen, men diagnosen har ändå vissa gemensamma nämnare.

 

[TinkerBell]

Mina erfarenheter (från ett ex) minns iofs mest de negativa :
(-)
Självisk
Självcentrerad
Offerkofta på (dvs, jag har AS därför ska jag behandlas/tas hänsyn till "bla bla")
Lat
Barnslig
Hyffsat snål

(+)
Intelligent
Påhittig
Snäll

 

[TinkerBell]

Jag kommer nog aldrig att ha ett förhållande igen med någon som har en AS-dignos...

 

[KattenKorven]

Finns det någon här som har erfarenhet av att umgås/leva med en person med en autismspektrumstörning?
Det är så svårt att greppa då diagnosen är bred. Hjälp!

Min man har ADHD och ligger även till viss del inom autismspektrat. De utmaningar vi har och har haft i vårt förhållande är främst att vi har väldigt olika behov av kommunikation och närhet. Jag har fått lära mig att bli tydligare med mina behov och önskemål och kan inte utgå ifrån att han "bara ska förstå" vad han förväntas göra i vissa situationer. Ibland måste jag konkret säga att jag har ett behov av närhet/kramar/att prata/whatever.

Han har också börjat bli bättre på att förmedla sina tankar och känslor i vissa lägen medan han i början av vår relation bara utgick ifrån att jag automatiskt skulle förstå hans tankegångar utan att han behövde säga dem högt. Han har även, för att fungera smidigare socialt, medvetet tränat in olika beteenden som vi neurotypiska människor tar för givet men som inte alls kommer naturligt för honom.

Hade jag inte varit villig att läsa på och medvetet försökt anpassa min kommunikation för att förenkla vår samvaro så hade vi nog inte kunnat leva ihop. Samma hade gällt om han inte varit beredd att träna på sina kommunikations-skills.

 

[mandalaki]

Min man har ADHD och ligger även till viss del inom autismspektrat. De utmaningar vi har och har haft i vårt förhållande är främst att vi har väldigt olika behov av kommunikation och närhet. Jag har fått lära mig att bli tydligare med mina behov och önskemål och kan inte utgå ifrån att han "bara ska förstå" vad han förväntas göra i vissa situationer. Ibland måste jag konkret säga att jag har ett behov av närhet/kramar/att prata/whatever.

Han har också börjat bli bättre på att förmedla sina tankar och känslor i vissa lägen medan han i början av vår relation bara utgick ifrån att jag automatiskt skulle förstå hans tankegångar utan att han behövde säga dem högt. Han har även, för att fungera smidigare socialt, medvetet tränat in olika beteenden som vi neurotypiska människor tar för givet men som inte alls kommer naturligt för honom.

Hade jag inte varit villig att läsa på och medvetet försökt anpassa min kommunikation för att förenkla vår samvaro så hade vi nog inte kunnat leva ihop. Samma hade gällt om han inte varit beredd att träna på sina kommunikations-skills.

Bara för att jag är vetgirig och vill lära mig mer: har du lust att berätta vad det är för beteenden han tränat in?

 

[KattenKorven]

Bara för att jag är vetgirig och vill lära mig mer: har du lust att berätta vad det är för beteenden han tränat in?

Oj, det var svårare än jag trodde att skriva ner konkreta exempel. Gick och frågade maken om några exempel på saker han gör nu som han inte skulle gjort om jag inte förklarat att det "förväntades" av honom:

Han försöker tänka på att ha ögonkontakt när han pratar med någon. Hade han inte tränat på det skulle han helst inte möta motpartens blick överhuvudtaget.

Han sitter kvar vid matbordet och umgås tills jag också ätit färdigt och är redo att resa mig. När vi träffades kunde han bara plötsligt kliva upp i total tystnad, ställa undan sin tallrik och gå ut ur köket medan jag satt kvar som ett frågetecken och trodde att han blivit sur för något. Hans svar när jag ifrågasatte det var ungefär "Men jag var ju klar? "

Han ger nuförtiden oftast någon form av respons på saker jag pratar om även om det inte är saker han själv är oerhört intresserad av. Han tycker egentligen att tystnad är en neutral och naturlig respons när någon säger något som inte är en konkret fråga eller något han inte har någon direkt åsikt om, men har accepterat att de flesta människor förväntar sig någon form av svar även om det bara är "Jag har ingen åsikt i den frågan, bestäm du" eller "Okej, då vet jag". Det har även underlättat för honom i den sociala samvaron på jobbet.

(Måste för att undvika eventuella missförstånd påpeka att det här såklart ändå är högst personliga issues och jag påstår absolut inte att det här är saker som andra personer med liknande diagnoser har problem med.)

 

[Amha]

Min man har ADHD och ligger även till viss del inom autismspektrat. De utmaningar vi har och har haft i vårt förhållande är främst att vi har väldigt olika behov av kommunikation och närhet. Jag har fått lära mig att bli tydligare med mina behov och önskemål och kan inte utgå ifrån att han "bara ska förstå" vad han förväntas göra i vissa situationer. Ibland måste jag konkret säga att jag har ett behov av närhet/kramar/att prata/whatever.

Haha! "När du kommer hem vill jag att du säger 'åh vad fint du har gjort! Vad duktig du är!'" var ett standardmeddelande jag skrev till min partner när jag hade städat hela dagen innan. Han hann inte öppna dörren innan han sa "åh vad fint du har gjort! Vad duktig du är!" när han kom hem

 

[mandalaki]

Oj, det var svårare än jag trodde att skriva ner konkreta exempel. Gick och frågade maken om några exempel på saker han gör nu som han inte skulle gjort om jag inte förklarat att det "förväntades" av honom:

Han försöker tänka på att ha ögonkontakt när han pratar med någon. Hade han inte tränat på det skulle han helst inte möta motpartens blick överhuvudtaget.

Han sitter kvar vid matbordet och umgås tills jag också ätit färdigt och är redo att resa mig. När vi träffades kunde han bara plötsligt kliva upp i total tystnad, ställa undan sin tallrik och gå ut ur köket medan jag satt kvar som ett frågetecken och trodde att han blivit sur för något. Hans svar när jag ifrågasatte det var ungefär "Men jag var ju klar? "

Han ger nuförtiden oftast någon form av respons på saker jag pratar om även om det inte är saker han själv är oerhört intresserad av. Han tycker egentligen att tystnad är en neutral och naturlig respons när någon säger något som inte är en konkret fråga eller något han inte har någon direkt åsikt om, men har accepterat att de flesta människor förväntar sig någon form av svar även om det bara är "Jag har ingen åsikt i den frågan, bestäm du" eller "Okej, då vet jag". Det har även underlättat för honom i den sociala samvaron på jobbet.

(Måste för att undvika eventuella missförstånd påpeka att det här såklart ändå är högst personliga issues och jag påstår absolut inte att det här är saker som andra personer med liknande diagnoser har problem med.)

Tack, jätteintressant!

 

[Haemoglobin]

generellt mycket tydlighet och trygghet men vem tusan vill inte ha det tydligt och tryggt?!

Nu hackar jag inte personligen på dig utan i allmänhet stör jag mig på åsikter i stil med denna.

Alla vi har traits, egenskaper och släng av alla möjliga diagnoser - det som gör oss till individer. Men jag ser en sån problematik med att normalisera symtom, för man förminskar på så sätt diagnosen. När man tar Adhd som exempel, en diagnos många inte ens tror existerar; "Jag har också koncentrationsvårigheter, Adhd har väl alla?!". Hänger dina koncentrationssvårigheter (Jobbigt långt ord) ihop med andra Adhd-symtom som stör ditt tänkande? Är ditt liv funktionellt? Är du deprimerad för att det känns som att dessa symtom hela tiden motarbetar dig? Nä? Då har du förmodligen inte Adhd.

Ursäkta. Tvungen att få ur mig lite. Ta som sagt inte åt dig !

 

[Vallmo]

Jag tycker inte att du ska snöa in på diagnoser. Jag hade inte velat bli sedd som en diagnos utan som den människa jag är med alla mina fel, brister och styrkor oavsett varför de finns där. Fråga personen (eller i de fall hen inte är kommunikativ, någon som känner henom väl) och utgå ifrån vad hen berättar om sig själv precis som du (förhoppningsvis) gör med alla människor. Om det sedan är något du har svårt att greppa så läs på om just det. Precis som du skriver är autismspektrat väldigt brett och i vardagligt umgänge är det inte alls säkert att du ens märker något hos vissa medans det i andra fall är tydligare och ibland behöver personen mer eller mindre stöd och hjälp för att ADL;en ska fungera bra.

Att ha en teoretisk grund är aldrig fel om du frågar mig.
Jag tycker man i princip kan applicera det på allt (barn, ridning, mat, diagnoser..... you name it).
Med den teoretiska kunskapen i bakhuvudet är det lättare att möta någon med funktionsnedsättning/psykisk sjukdom.
Det finns inget motsatsförhållande i det, enligt mig. Snarare tvärtom

 

[Amha]

Nu hackar jag inte personligen på dig utan i allmänhet stör jag mig på åsikter i stil med denna.

Alla vi har traits, egenskaper och släng av alla möjliga diagnoser - det som gör oss till individer. Men jag ser en sån problematik med att normalisera symtom, för man förminskar på så sätt diagnosen. När man tar Adhd som exempel, en diagnos många inte ens tror existerar; "Jag har också koncentrationsvårigheter, Adhd har väl alla?!". Hänger dina koncentrationssvårigheter (Jobbigt långt ord) ihop med andra Adhd-symtom som stör ditt tänkande? Är ditt liv funktionellt? Är du deprimerad för att det känns som att dessa symtom hela tiden motarbetar dig? Nä? Då har du förmodligen inte Adhd.

Ursäkta. Tvungen att få ur mig lite. Ta som sagt inte åt dig !

Jag kan se lite vad personen menade. Äldsta dottern har en pedagog som har diagnoser på sina barn och brukar ofta understryka att de flesta nog skulle må bra av att man strukturerade upp dagarna bättre även om det inte blir lika nödvändigt som för en med diagnoser som " kräver" det. Jag måste faktiskt hålla med. Det finns jättebra hjälpmedel från habiliteringen som är otroligt smarta och ger mycket positivt. Struktur i dagen sparar massor med energi för mig/oss varför det inte alls är en belastning att lägga in den vanan, däremot är den nödvändig på ett helt annat sätt för en person med diagnos.

 

[Cherarriduracell]

Nu hackar jag inte personligen på dig utan i allmänhet stör jag mig på åsikter i stil med denna.

Alla vi har traits, egenskaper och släng av alla möjliga diagnoser - det som gör oss till individer. Men jag ser en sån problematik med att normalisera symtom, för man förminskar på så sätt diagnosen. När man tar Adhd som exempel, en diagnos många inte ens tror existerar; "Jag har också koncentrationsvårigheter, Adhd har väl alla?!". Hänger dina koncentrationssvårigheter (Jobbigt långt ord) ihop med andra Adhd-symtom som stör ditt tänkande? Är ditt liv funktionellt? Är du deprimerad för att det känns som att dessa symtom hela tiden motarbetar dig? Nä? Då har du förmodligen inte Adhd.

Ursäkta. Tvungen att få ur mig lite. Ta som sagt inte åt dig !

Poängen är att det inte är särskilt jobbigt för mig att det finns struktur. Som sagt, någon med diagnos kan BEHÖVA ett visst mått struktur för att känna sig trygg medan andra utan diagnos "bara" mår bra av struktur. Att ha ordning på livet är ju gött vare sig man har en diagnos eller ej.


Tips till framtiden kan ju vara att inte citera någon om man bara ska spekulera "helt fristående" från någons inlägg. Kan tbh inte alls se hur jag förminskar diagnoser för att jag är av uppfattningen att ca alla mår bra av en tydlig och trygg vardag.