Jag tror inte man ska försöka få en diagnos till sitt barn för att det-kan-vara-bra-ha utan en diagnos bör vara en sista utväg. Med en diagnos öppnas en del dörrar, men andra stängs.
Om jag har förstått saken rätt kan man aldrig t.ex. bli polis i Sverige om man en gång har blivit diagnostiserad med ADHD. Många ungdomar och unga vuxna försöker bli av med sina diagnoser för de känner att de har blivit feldiagnoserade som barn. Alla vet ju hur svårt det är att få tid för få en diagnos, tänk då hur svårt det måste vara för att få tid för att bli av med en.
Hur långt menar du att det ska gå innan man når denna sista utväg?
Jag är biased från andra sidan pga mitt yrke. Och jag ser denna ovilja till diagnoser, ovilja att söka hjälp i rädsla för någon "stämpel", ovilja att alls utreda i mitt yrkesliv. Och det jag ser är barn som inte får hjälp. Vi vet att vi kan träna upp färdigheter och att det är lättare om vi börjar tidigt.
Jag tycker inte att det är fair mot barnen att vänta tills de misslyckas. Inte när det funnits varningstecken som vi hade kunnat hantera tidigare.