Att vara två i en tvåsamhetsnorm

[Lingon]

Tror jag med. Hon ville bara vara artig och säga något och tror hon egentligen sket fullständigt i svaret faktiskt. Tror inte man ska läsa in för mkt i sånt vanligt kallprat.

Nä, hon blev helt förfärad över mitt svar och frågade varför och verkade helt förundrad över att någon kan välja att bara skaffa ett barn.

 

[Badger]

Känner igen det där... också. Inte just komma och kolla på arbetsplatsen, men det har hänt att jag blivit förföljd ute på stan och på nätet av kvinnor (partner + partners vänner) för att partner varit övertygad om att mannen varit otrogen med mig. Hon var visserligen inte psykiskt stabil, men herregud vad less jag blev! Less på att hon inte tog diskussionen med partnern istället och less på vännerna som rakt av köpte hennes knäppa idéer och hjälpte henne.

Mjo jag känner igen när jag tänker efter, gjorde en D-uppsats med två killar (alltså det var ju knappt ens frivilligt för dem att hänga med mig, även om de var en av de bästa uppsatsgrupper jag haft.) varav en gift med bebis. Hans fru gav mig mörka blickar hela tiden om vi var hemma hos dem och ringde och grät en gång och frågade om han var hos mig, jag bara eh, va? nej? (Det var ungefär då jag förstod att hon såg mig som ett mörkt hot .)

Vid 25? års ålder eller vad det var så gav dessutom bebin mig rysningar (och jag tyckte inte att han var snygg alls), så det var verkligen ingen sannolikhet att jag skulle ha velat ha honom, dvs jag borde inte ha glittrat med ögonfransarna eller dyl utan att jag märkte det.

 

[Kiwifrukt]

Känner igen det där... också. Inte just komma och kolla på arbetsplatsen, men det har hänt att jag blivit förföljd ute på stan och på nätet av kvinnor (partner + partners vänner) för att partner varit övertygad om att mannen varit otrogen med mig. Hon var visserligen inte psykiskt stabil, men herregud vad less jag blev! Less på att hon inte tog diskussionen med partnern istället och less på vännerna som rakt av köpte hennes knäppa idéer och hjälpte henne.

Hade det hänt en gång, med en snubbe, hade jag väl inte reagerat så mycket, men när det händer så fort jag har någon slags vänskapsrelation med en man, då börjar det bli riktigt trist. På mitt ena jobb var vi tre stycken (jag och två killar) i hyfsat samma ålder som hängde ihop ganska mycket (på jobbet!), den ena är sambo och har barn, den andra singel. Sambon till ena killen kom dit ibland, och släpade dessutom med sig barnet (!), uppträdde väldigt trevligt mot alla andra kollegor och extremt avmätt mot mig. Hon är inte psykiskt labil på något sätt, utan förmodligen en helt normal trevlig tjej, men just det där... beteendet kan göra mig galen. Bara.för.att.jag.är.singel.tänker.jag.inte.kasta.mig.över.din.kille.

På mitt sista sommarjobb blev chefens fru så sur för att hennes man pratade med mig att hon gick hem. Han är nästan 20 år äldre än mig, herregud, jag försökte vara trevlig mot min chef, jag raggade inte på honom....! Ibland undrar jag verkligen om alla dessa tjejer verkligen reagerar så så fort någon annan tjej pratar med hennes kille? Det är helt normala tjejer i övrigt, och helt normala killar som jag aldrig för mitt liv skulle kunna tänka mig titta på någon annan. Lite moralens väktare, liksom.

 

[Red_Chili]

Hade det hänt en gång, med en snubbe, hade jag väl inte reagerat så mycket, men när det händer så fort jag har någon slags vänskapsrelation med en man, då börjar det bli riktigt trist. På mitt ena jobb var vi tre stycken (jag och två killar) i hyfsat samma ålder som hängde ihop ganska mycket (på jobbet!), den ena är sambo och har barn, den andra singel. Sambon till ena killen kom dit ibland, och släpade dessutom med sig barnet (!), uppträdde väldigt trevligt mot alla andra kollegor och extremt avmätt mot mig. Hon är inte psykiskt labil på något sätt, utan förmodligen en helt normal trevlig tjej, men just det där... beteendet kan göra mig galen. Bara.för.att.jag.är.singel.tänker.jag.inte.kasta.mig.över.din.kille.

På mitt sista sommarjobb blev chefens fru så sur för att hennes man pratade med mig att hon gick hem. Han är nästan 20 år äldre än mig, herregud, jag försökte vara trevlig mot min chef, jag raggade inte på honom....! Ibland undrar jag verkligen om alla dessa tjejer verkligen reagerar så så fort någon annan tjej pratar med hennes kille? Det är helt normala tjejer i övrigt, och helt normala killar som jag aldrig för mitt liv skulle kunna tänka mig titta på någon annan. Lite moralens väktare, liksom.

Men jösses...

 

[Raderad medlem 6459]

På mitt sista sommarjobb blev chefens fru så sur för att hennes man pratade med mig att hon gick hem. Han är nästan 20 år äldre än mig, herregud, jag försökte vara trevlig mot min chef, jag raggade inte på honom....!

Jag tror man får ha lite i åtanke att man inte vet allt om alla, och varför de reagerar som de gör. Du har ingen aning om vad hon varit med om, vad han gjort mot henne eller hur hon mår.

 

[Kiwifrukt]

Jag tror man får ha lite i åtanke att man inte vet allt om alla, och varför de reagerar som de gör. Du har ingen aning om vad hon varit med om, vad han gjort mot henne eller hur hon mår.

Nej, det är i och för sig sant. Men det jag reagerar (mest) på är att det är flera (de allra flesta) flickvänner till killkompisar/manliga kollegor som reagerar lika svartsjukt? Nu var väl just den personen ett extremt dåligt exempel, men ska man inte kunna umgås på jobbet (det har aldrig, aldrig, aldrig varit frågan om att umgås privat!) utan att sambon/flickvännen/frun blir förbannad? I förlängningen undrar jag, faktiskt, om det är något jag gör omedvetet som får folk att reagera så, eftersom det inte händer en gång, eller två, utan hela tiden?

Men just den personen var ett idiotiskt exempel, så vi kan bortse från det.

 

[Raderad medlem 6459]

@Kiwifrukt Men hur nära umgås du med kollegors partners för att veta att de blir svartsjuka? . Jag har ingen aning om min (manliga) kollegors partners är svartsjuka över mig. Jag vet inte ens om de vet att jag existerar.

Sidospår men jag fattar verkligen inte. Sitter männen på jobbet och säger rakt ut till dig att "min sambo är svartsjuk över dig"? Eller kommer alla kvinnliga sambos in och säger "jag är svartsjuk över dig!"?

 

[Kiwifrukt]

@Kiwifrukt Men hur nära umgås du med kollegors partners för att veta att de blir svartsjuka? . Jag har ingen aning om min (manliga) kollegors partners är svartsjuka över mig. Jag vet inte ens om de vet att jag existerar.

Sidospår men jag fattar verkligen inte. Sitter männen på jobbet och säger rakt ut till dig att "min sambo är svartsjuk över dig"? Eller kommer alla kvinnliga sambos in och säger "jag är svartsjuk över dig!"?

De har kommit till jobbet, ja. Ofta. Och jag har märkt skillnad på hur de var mot mig kontra mot övriga kollegor. Framför allt märktes det väldigt stor skillnad när en av dem fattade att jag inte var ett dugg intresserad av hennes kille. Då var det som natt och dag på beteendet. Dessutom har det kommit antydningar från annat håll "om att ni kanske inte ska prata så mycket, det kan missförstås".

Nu jobbar ju inte jag kvar på något av ställena längre, så de har ju absolut noll anledning att oroa sig.

 

[Raderad medlem 6459]

@Kiwifrukt Jag hade nog haft mest problem med att folk tar med sig sina partners till jobbet .

Oavsett vet du ju inte varför de beter sig som de gör trots allt. Det blir ju en väldig massa antaganden från din sida, att du tolkar alla flickvännernas beteenden som svartsjuka. Vissa kanske är det, andra kanske har nåt helt annat på gång. Precis som den där frugan.

Om alla partners till alla dina manliga kollegor reagerar märkligt på dig: ja, då hade jag om jag vore du absolut funderat över hur i hela friden jag betedde mig mot dem .

 

[Kiwifrukt]

@Kiwifrukt Jag hade nog haft mest problem med att folk tar med sig sina partners till jobbet .

Oavsett vet du ju inte varför de beter sig som de gör trots allt. Det blir ju en väldig massa antaganden från din sida, att du tolkar alla flickvännernas beteenden som svartsjuka. Vissa kanske är det, andra kanske har nåt helt annat på gång. Precis som den där frugan.

Om alla partners till alla dina manliga kollegor reagerar märkligt på dig: ja, då hade jag om jag vore du absolut funderat över hur i hela friden jag betedde mig mot dem .

Ska väl säga att det inte är kollegorna som tar med sina partners, utan de dyker bara upp ändå. Jag är dessutom extremt osynlig, intetsägande och grå mus, så risken att de skulle titta på mig är mindre än noll. Det enda jag kan se som en anledning till att de reagerar konstigt är att jag är blyg och har svårt att prata med folk jag inte känner, men jag är ju inte på jobbet för att prata med dem.

Sen är det ett litet ställe, i alla fall ena jobbet. Alla känner alla, alla vet vem alla är från andra ställen.

 

[Brandgul]

Ibland kan man få en känsla av att frågorna kommer tills man har tre, varvid hälften börjar fråga om det inte blev lite många och hälften säger, synd att alla är kön X ska ni försöka tills ni får en av den andra varianten.

Jag gissar att gift med en person och att ha en flicka och en pojke är minst provocerande. Allt annat genererar kommentarer.

Fast som 40+ med ett barn kan jag säga att frågor om fler verkar upphöra vid 40 det är Aftonbladet som bidragit med "biologiska klockan" tm som säger att det är för sent sedan, misstänker jag.

När vi fick andra barnet (en av varje) sa "alla" : Åh vad bra nu behöver ni inte skaffa fler.

Hell tänkte jag och så blev det en till. Till tredje barnet är det knappt någon som gratulerar...

 

[Efwa]

Jag får lite bryt när jag läser tråden. Jag blir så ledsen över hur många behandlas.

Jag är en supermonogam person i tvåsamhet som verkligen följer normen, på alla sätt. Ni vet, skaffa barn tidigt, så många som tydligen alla verkar vilja att man ska göra, har haft volvo, hund och två likadana lampor i fönstret. Har alltid bott ihop med min man sedan vi gick ur gymnasiet, aldrig bott själv.

Herregud, det är så mycket jag vill skriva efter att ha läst allt det här men jag tror inte ni orkar läsa.

Vi trivs ihop men sitter inte ihop. Vi har olika åsikter i en del saker men som @athena_arabians skrev så tar man det hemma om det känns som om det är en stor grej. Vi åker inte alltid på samma fester eller tillställningar och vi blir inte konstiga eller hämmade av varandra när vi är på samma event, tack och lov!

Jag åker t.ex på hästevent med min kompis som är en gift man med egna barn. Hans fru och jag gillar varandra jättemycket och min man och kompisen tycker också om varandra mycket även om det är tydligt att det är kompisen och jag som har samma intresse och våra respektive inte har något gemensamt alls egentligen. Varken med varandra eller oss två, när det gäller hästar.

Det lustiga är att det är min uppväxt som gjort mig så tolerant mot allt som folk tycker är konstigt, äckligt eller utanför normen men trots det har jag föräldrar som har egna, ganska stikta normer över hur saker ska vara. Min dotter är som jag, har många killkompisar och har ju sovit över hos dem sedan barnsben medan mina föräldrar gärna kunde påtala hur "fel" det var eller min far som helt enkelt ville förbjuda det. Jomen, säkert........det lägger du dig inte i, fick jag ju säga, tydligt med vänligt.

Men jag har minst lika svårt att se att man själv inte vill ha åsikter i olika normfrågor och sedan gärna häver ur sig att det känns fel när andra minsann saknar sina män eller kvinnor och aldrig skulle åka utan dem. Att vara i normen ofrivilligt gynnar ingen människa men att vara i normen och trivas alldeles utmärkt är inte heller något att se ner på.

Som tur var verkar det som om jag valt riktigt bra vänner och bekanta i min omgivning. Jag känner aldrig att min singelkompis är singel utan hon är hon. De som har fast relation sitter inte ihop med sin partner med navelsträng och jag hade fullständigt skitit i om de var swingers eller polygama eller vad skit som helst (obs! Bara ett uttryck). Det enda jag kräver av mina vänner är att de har samma etik och moral som jag/vi och det räcker milsvitt.
För mig är det att ta hänsyn till andras relationer, vara vänlig men högt till tak vid diskussioner och alltid ta hänsyn till andras åsikter om de inte är väldigt radikala.

 

[athena_arabians]

Jag blir av vad vissa i tråden varit med om. Jag undrar nu vad mina manliga kollegor fått höra av sina partners gällande mig... jag har ju de senaste 10 åren mer eller mindre uteslutande jobbat med män. Jag har tom tillbringat flera nätter i skogen med dem Dvs nattjobb

 

[Kiwifrukt]

Jag blir av vad vissa i tråden varit med om. Jag undrar nu vad mina manliga kollegor fått höra av sina partners gällande mig... jag har ju de senaste 10 åren mer eller mindre uteslutande jobbat med män. Jag har tom tillbringat flera nätter i skogen med dem Dvs nattjobb

En sak som kom lite bort i min diskussion igår var att i de fall där mannen/flickvännen inte alls brytt sig om vår (vänskaps)relation (jag känner faktiskt såna människor också ) så har det många gånger hänt att någon helt utomstående har lagt sig i och sagt att en man och en kvinna (jag plus man då) inte ska umgås/prata så mycket för det kan missuppfattas av killens tjej. Ofta känner inte ens den här personen flickvännen och i många fall inte ens mannen. Jag fattade budskapet igår, att ingen vet vad som försiggår hemma hos andra och jag kanske inte ska döma andras flickvänner (även om jag tycker att man ska kunna prata och umgås utan att någon missuppfattar det), men då kanske man inte ska dra dem förhastade slutsatsen att en man och en kvinna inte kan umgås utan att väcka ilska hos någons partner. Ofta kommer det även "det hade ju så klart varit ett annat läge om du redan hade en kille". Då känner man lite att folk tror att jag är så jäkla desperat att jag kastar mig över vilken man som helst. Och det är egentligen det som retar mig, inte att någons flickvän har svartsjukeproblem, det är ju bara tråkigt för de inblandade. Men när helt andra lägger sig i vem jag umgås med för att tvinga på en någon slags sunkig 50-talsnorm, det är .

 

[kryddelydd]

Det finns många konstiga reaktioner kring relationer...

Jag är ju singel.
Nöjd.
Nöjd.
Självvalt.

Jag har en killkompis som ibland ringer, då kan vi prata i telefon i timtals om olika saker. Hans fru har absolut inget emot det... och det är inte en gissning från min sida utan jag vet.
En kompis lånar gärna ut sin sambo till mig.
Om jag behöver hjälp att bära möbler eller annat som jag inte orkar själv.
Om jag vill gå på bio och se en film (som inte min kompis vill se men hennes sambo vill se; vill alla se filmen så går vi tillsammans).
Eller i andra sammanhang.

Det är väl inget fel att vara vänner!!!

Jag kan tycka att det är bekvämare att umgås med dem som redan är "upptagna" för då behöver inte tanken på något slags förhållande ens dyka upp.

 

[Kiwifrukt]

Det är väl inget fel att vara vänner!!!

Det är väl ungefär dit mitt svammel ville komma igår, men utan att riktigt nå hela vägen. Jag vill tycka att det inte ska vara någon skillnad om jag har två vänner, som vi för enkelhetens skull döper till Martin och Lisa, som båda två har partners, och som jag tycker om att umgås med. Medan det liksom inte finns några som helst problem med att umgås med Lisa, så kan fyra personer oberoende av varandra kommentera det olämpliga i att umgås med Martin, bara för att han är kille. Utan att känna vare sig honom eller hans partner. (Om denna någon är nära vän med Martins partner och vet att partnern inte uppskattar vänskapen så finns det väl lite mer kött på benen där, men någon som inte ens vet vad människan heter.)

Skulle vi vända på det och säga att Martin också skulle vara singel, så tar folk genast för givet att man är mer än vänner. Eller att man kommer bli mer än vänner om man fortsätter umgås.

 

[mily]

Kan ansluta mig till skaran som inte passar in i normen. Jag vill kanske ha "någon" men jag vill inte ha någon hela tiden! Jag kan inte förstå dethär med att man måste ha en partner och gör allt som alla andra gör. Jag har någon form av fobi för att vara som alla andra Jag är ensam, det är jätteskönt. Jag vill inte ha barn, jag kan inte leva utan mina hästar, jag är vegan och det är en stor del i mitt liv, för intelligens, värderingar, för naturen och framtiden, hälsan och djuren

Det är liksom bekvämt att vara för sig själv, ska man behöva bli ifrågasatt för det?

 

[Luff]

Jag spelar ju inte spelet. Har noll koll på att behandla män o kvinnor olika. Att försöka spela på sin sexualitet för att få bekräftelse? Jag fattar liksom inte HUR man gör och inte VARFÖR man ska göra det? Det här gör att omgivningen ibland blir lite förvirrade. Speciellt dom som vill "tävla" om uppmärksamhet och ser mig som motståndare och sen inser att jag inte kommer att ställa mig i startboxen, inte ens på åskådarläktaren. Dom vill kasta med håret och segervisst titta på mig när dom "fångat" offret och så är jag helt ointresserad och kanske inte ens har förstått att det pågick någon form av race där jag skulle komma tvåa. Märkliga normer.