Att vara två i en tvåsamhetsnorm

[the_connemara]

Skulle vi kunna diskutera det lite? Jag tänker inte på problematiken att vilja ha flera kärleksrelationer. Inte heller direkt på att vara singel i en tvåsamhetsnorm. Mer hur tvåsamhetsnormen påverkar en när en trots allt tror sig vilja dela/delar delar liv med någon i något mer än en vänskapsrelation.

Vi började prata i en annan tråd om skillnaden i uttrycket "Min man/pojkvän" resp "Mannen i mitt liv". Och om betydelsen att det utåt syns att en är gift/inte syns.

Googlade lite random och mina funderingar går nog häråt: https://sv.m.wikipedia.org/wiki/Relationsanarki fast mer ett monogamt förhållningssätt. Tyckte också denna var väldigt intressant: https://www.svd.se/singelliv-inte-okej-i-andras-ogon Från 2003. Även om den handlade om singlar så var det en del tankar om värden i livet som riskerar att inskränkas i en relation. Jag tänker inte direkt på bra/dåliga förhållanden utan mer hur vi påverkas/förhåller oss till/reflekterar över tvåsamhetsnormen.

Funderar ni något över detta? Hur går era tankar?

 

[lady_vip]

Jag funderar jättemycket över det (som du vet ) och tycker själv att tvåsamhetsnormen är ganska tröttsam och inrutande.

Jag har en (manlig) vän som också tycker att det är en trist norm, så vi pratar ganska mycket om det. Generellt tycker vi att det är mer accepterat för män att vara singlar än för tjejer, troligtvis pga "den biologiska klockan".

 

[Brandgul]

Skulle vi kunna diskutera det lite? Jag tänker inte på problematiken att vilja ha flera kärleksrelationer. Inte heller direkt på att vara singel i en tvåsamhetsnorm. Mer hur tvåsamhetsnormen påverkar en när en trots allt tror sig vilja dela/delar delar liv med någon i något mer än en vänskapsrelation.

Vi började prata i en annan tråd om skillnaden i uttrycket "Min man/pojkvän" resp "Mannen i mitt liv". Och om betydelsen att det utåt syns att en är gift/inte syns.

Googlade lite random och mina funderingar går nog häråt: https://sv.m.wikipedia.org/wiki/Relationsanarki fast mer ett monogamt förhållningssätt. Tyckte också denna var väldigt intressant: https://www.svd.se/singelliv-inte-okej-i-andras-ogon Från 2003. Även om den handlade om singlar så var det en del tankar om värden i livet som riskerar att inskränkas i en relation. Jag tänker inte direkt på bra/dåliga förhållanden utan mer hur vi påverkas/förhåller oss till/reflekterar över tvåsamhetsnormen.

Funderar ni något över detta? Hur går era tankar?

Jag tänker att där vi befinner oss i livet just nu är det väldigt praktiskt.

Visst skulle vi kunna vara ännu fler vuxna, men jag hade inte orkat ta hänsyn till eller planera för fler personer.

Nej två är bekvämt ur många synvinklar.

Men sen? När barnen är större. Jag är öppen för förslag! Eller så känns det lika praktiskt då med. Jag vet inte.

 

[the_connemara]

Jag tänker att där vi befinner oss i livet just nu är det väldigt praktiskt.

Visst skulle vi kunna vara ännu fler vuxna, men jag hade inte orkat ta hänsyn till eller planera för fler personer.

Nej två är bekvämt ur många synvinklar.

Men sen? När barnen är större. Jag är öppen för förslag! Eller så känns det lika praktiskt då med. Jag vet inte.

Ja men jag tänkte som två! Eller du upplever inte det som något större problem när normen följs kanske du menar?

 

[Raderad medlem 6459]

Jag är inte så himla engagerad i hela den här tvåsamhetsnormsdiskussionen, jag vet att normen finns och suger men mycket mer än så är det inte för min del.

Det jag dock kan störa mig på är när folk tycker att det är sorgligt eller konstigt när jag vill göra nån ynka jävla grej utan min man. Jag ska på semester ensam en vecka i sommar och rida och på en gång ska det bli en grej av det, varför vill jag inte vara med min man på semestern? vad ska han göra den veckan då? har vi några former av problem tillsammans? Jag vill bara få rida en vecka!

Eller att jag tycker att det är helt lugnt och inte gör nåt när han är borta två nätter och alla andra ska tävla i hur mycket de skulle sakna sina partners om de åkte bort. Och jag känner bara "jamen gör det ni då, fan bryr jag mig".

 

[the_connemara]

Jag funderar jättemycket över det (som du vet ) och tycker själv att tvåsamhetsnormen är ganska tröttsam och inrutande.

Jag har en (manlig) vän som också tycker att det är en trist norm, så vi pratar ganska mycket om det. Generellt tycker vi att det är mer accepterat för män att vara singlar än för tjejer, troligtvis pga "den biologiska klockan".

Tänker ni att tvåsamhetsnormen påverkar kvinnan mer än mannen som singlar? Gäller det även i heterorelationer? Hur skiljs det från generella könsrollsnormen då? Eller blandar jag helt äpplen o päron nu

 

[Trani]

Jag är både bekväm och obekväm i min tvåsamhet. Är såklart i den för att jag gillar att ha den relationen med min partner (sambo) men har svårt för tvåsamheten i relation till omgivningen. Var nog mer obekväm förr men har accepterar det mer med åren. Stör mig på folks tolkningar och förväntningar hit och dit och blir lite äcklad av fördelarna.

 

[the_connemara]

Jag är både bekväm och obekväm i min tvåsamhet. Är såklart i den för att jag gillar att ha den relationen med min partner (sambo) men har svårt för tvåsamheten i relation till omgivningen. Var nog mer obekväm förr men har accepterar det mer med åren. Stör mig på folks tolkningar och förväntningar hit och dit och blir lite äcklad av fördelarna.

Vad tänker du är fördelarna? Vilka tolkningar o förväntningar upplever du? Om det inte blir för personligt att svara på!

Mvh sjukt opåläst och förvirrad i mitt nya liv typ

 

[sthu]

@niphredil Men va? Man måste väl för sjutton få dela på sig trots att man är ett par? Gush så löjligt.

/Sthu, som är alldeles för feg för att åka själv på längre resor än typ Gävle

 

[bollen__]

Jag är inte så himla engagerad i hela den här tvåsamhetsnormsdiskussionen, jag vet att normen finns och suger men mycket mer än så är det inte för min del.

Det jag dock kan störa mig på är när folk tycker att det är sorgligt eller konstigt när jag vill göra nån ynka jävla grej utan min man. Jag ska på semester ensam en vecka i sommar och rida och på en gång ska det bli en grej av det, varför vill jag inte vara med min man på semestern? vad ska han göra den veckan då? har vi några former av problem tillsammans? Jag vill bara få rida en vecka!

Eller att jag tycker att det är helt lugnt och inte gör nåt när han är borta två nätter och alla andra ska tävla i hur mycket de skulle sakna sina partners om de åkte bort. Och jag känner bara "jamen gör det ni då, fan bryr jag mig".

Sånt stör jag mig också på!
Varför måste det saknas så himla mycket hela tiden, herregud man ses ju snart igen liksom. Och inte vet väl jag vad han gör om jag far på semester själv, han gör väl något han vill göra antar jag..

 

[Trani]

Jag är kvinna och min sambo man och det är så... uppmuntrat, så lätt liksom. Fördelarna är just att det är så lätt. Både att leva såhär rent praktiskt och att bli tolkade som sambos. Behöver liksom aldrig förklara att vi är tillsammans.

Förväntningar handlar bl a mycket om monogami. Är så trött på folk som tolkar in svartsjuka hit och dit.

 

[Dressyrtjejen_97]

Jag funderar ganska mycket på det faktiskt. Visserligen är jag väl tämligen ung i dessa sammanhang, men ändå. Jag har aldrig haft ett förhållande, och kan inte se framför mig att jag skulle ha det i framtiden heller. Med det liv jag vill leva finns det helt enkelt inte plats för en till person så tätt inpå, och än mindre barn. Detta verkar dock vara en ganska så kontroversiell åsikt. Jag har otaliga gånger fått höra "Men såklart du ska ha en man, du kommer ju bli jätteensam annars!", "Hur ska du då skaffa barn hade du tänkt? Klinik i Danmark eller?" och "Det är väl självklart att du ska ha en man som kan stötta dig i livet!".
Nej, jag är en självständig fri kvinna som inte vill binda upp mig.

 

[escodobe]

Skulle vi kunna diskutera det lite? Jag tänker inte på problematiken att vilja ha flera kärleksrelationer. Inte heller direkt på att vara singel i en tvåsamhetsnorm. Mer hur tvåsamhetsnormen påverkar en när en trots allt tror sig vilja dela/delar delar liv med någon i något mer än en vänskapsrelation.

Vi började prata i en annan tråd om skillnaden i uttrycket "Min man/pojkvän" resp "Mannen i mitt liv". Och om betydelsen att det utåt syns att en är gift/inte syns.

Googlade lite random och mina funderingar går nog häråt: https://sv.m.wikipedia.org/wiki/Relationsanarki fast mer ett monogamt förhållningssätt. Tyckte också denna var väldigt intressant: https://www.svd.se/singelliv-inte-okej-i-andras-ogon Från 2003. Även om den handlade om singlar så var det en del tankar om värden i livet som riskerar att inskränkas i en relation. Jag tänker inte direkt på bra/dåliga förhållanden utan mer hur vi påverkas/förhåller oss till/reflekterar över tvåsamhetsnormen.

Funderar ni något över detta? Hur går era tankar?

Jo jag har tänkt att många nog Skulle vara lyckligare om den inte fanns. Både sådana "kroniskt otrogna" och sådana som känner en förväntan på sig om att man ska vara ett i ett par.

Nu har jag själv inte varit singel några längre perioder, men många var förvånade över att jag var särbo 7 år (delat på två olika relationer) och att jag lätt hade kunnat försätta med det om jag bara hade kunnat få ihop vardagen.
Min relation påverkas inte så mycket av boendeformen.

 

[escodobe]

Jag är inte så himla engagerad i hela den här tvåsamhetsnormsdiskussionen, jag vet att normen finns och suger men mycket mer än så är det inte för min del.

Det jag dock kan störa mig på är när folk tycker att det är sorgligt eller konstigt när jag vill göra nån ynka jävla grej utan min man. Jag ska på semester ensam en vecka i sommar och rida och på en gång ska det bli en grej av det, varför vill jag inte vara med min man på semestern? vad ska han göra den veckan då? har vi några former av problem tillsammans? Jag vill bara få rida en vecka!

Eller att jag tycker att det är helt lugnt och inte gör nåt när han är borta två nätter och alla andra ska tävla i hur mycket de skulle sakna sina partners om de åkte bort. Och jag känner bara "jamen gör det ni då, fan bryr jag mig".

Word!

 

[mooi]

Det jag dock kan störa mig på är när folk tycker att det är sorgligt eller konstigt när jag vill göra nån ynka jävla grej utan min man. Jag ska på semester ensam en vecka i sommar och rida och på en gång ska det bli en grej av det, varför vill jag inte vara med min man på semestern? vad ska han göra den veckan då? har vi några former av problem tillsammans? Jag vill bara få rida en vecka!

Eller att jag tycker att det är helt lugnt och inte gör nåt när han är borta två nätter och alla andra ska tävla i hur mycket de skulle sakna sina partners om de åkte bort. Och jag känner bara "jamen gör det ni då, fan bryr jag mig".

Det här är helt galet egentligen. Gud, även om man är två som lever ihop på ett eller annat sätt så är man ju fortfarande en egen människa.
Här är sambon just nu utomlands i 10 dagar - semester. Utan mig! ve och fasa. Och jag går inte och gråter här hemma eller skriver snyftiga meddelanden. Samma sak när han förra hösten jobbade borta i 6v. Han kommer ju hem liksom. Jag kanske anses som kall(?) och konstig som inte går och saknar honom som många av de här "tävlande övergivna" verkar göra; jag tycker såklart om när han är hemma, men jag klarar mig alldeles ypperligt när han är bortrest, då passar jag på att fylla dagarna med extragrejer ...och sen blir jag glad över att han är hemma när han kommer hem igen... Jag fattar inte att man förväntas växa ihop bara för att man lever ihop.

 

[the_connemara]

En tanke som dök upp nu precis. Upplever ni att ni i relationer förväntas vara "sams" och ha liknande åsikter när ni diskuterar tillsammans i grupp? Alltså blir det en helt annan gruppdynamik om er partner är med i diskussionen vs bara ett kompisgäng typ? Jag tänker i stil med att upplever ni att ni två ses mer som par än som två individer? Alltså kan ni skilja ut ett förhållningssätt eller varierar det helt med vilka övriga indivier i gruppen är?

 

[Vogue]

Skulle vi kunna diskutera det lite? Jag tänker inte på problematiken att vilja ha flera kärleksrelationer. Inte heller direkt på att vara singel i en tvåsamhetsnorm. Mer hur tvåsamhetsnormen påverkar en när en trots allt tror sig vilja dela/delar delar liv med någon i något mer än en vänskapsrelation.

Vi började prata i en annan tråd om skillnaden i uttrycket "Min man/pojkvän" resp "Mannen i mitt liv". Och om betydelsen att det utåt syns att en är gift/inte syns.

Googlade lite random och mina funderingar går nog häråt: https://sv.m.wikipedia.org/wiki/Relationsanarki fast mer ett monogamt förhållningssätt. Tyckte också denna var väldigt intressant: https://www.svd.se/singelliv-inte-okej-i-andras-ogon Från 2003. Även om den handlade om singlar så var det en del tankar om värden i livet som riskerar att inskränkas i en relation. Jag tänker inte direkt på bra/dåliga förhållanden utan mer hur vi påverkas/förhåller oss till/reflekterar över tvåsamhetsnormen.

Funderar ni något över detta? Hur går era tankar?

För mig finns bara tvåsamhet att sträva efter. Givetvis lika okej att vara singel eller helt enkelt att vilja leva ensam.

Men att vara fler i en kärleksrelation eller polygami, det äcklar mig.

 

[Ray]

En tanke som dök upp nu precis. Upplever ni att ni i relationer förväntas vara "sams" och ha liknande åsikter när ni diskuterar tillsammans i grupp? Alltså blir det en helt annan gruppdynamik om er partner är med i diskussionen vs bara ett kompisgäng typ? Jag tänker i stil med att upplever ni att ni två ses mer som par än som två individer? Alltså kan ni skilja ut ett förhållningssätt eller varierar det helt med vilka övriga indivier i gruppen är?

Utåt så vill jag nog inte ge mig in i någon häftig debatt mot min partner. Känns lite... som att det inte blir bra? Om vi i ett gäng diskuterar beror det nog på vems kompisar som är mest tongivande just då. Alltså om jag har en vän som diskuterar feminism kommer min partner tona ner sig lite för att sen säga vad han tycker när vi.är ensamma. Och han har en vän som diskuterar rasism kommer jag tona ner mig. Inte för att vi borde tycka lika utan för att undvika konflikter.
Hemma tycker jag alltid olika. Säger han rött så säger jag blått.

 

[95johsv]

Jag tycker att tvåsamheten beror mycket på vilka man umgås med. Jag har vissa umgängen där tvåsamhet är konstigt, sedan har jag umgängen där det är norm. När jag umgås där det är konstigt är det däremot inte konstigt att ha tvåsamhet. Däremot där tvåsamheten är norm är det konstigt att inte ha det. Dvs oberoende på om du har tvåsamhet nu eller som norm är det ändå ok att umgås med de som inte har det som norm medans om jag är med de som har det som norm inte kan förstå de som inte har det. Här någonstans blir det tröttsamt överlag... Hade det varit så att de som hat tvåsamhet som norm hade varit lika öppen för andra så hade det varit mycket enklare! Obs jag säger inte att alla är så här bara att för mig är det överhängande så, finns givetvis undantag.

 

[Petruska]

En tanke som dök upp nu precis. Upplever ni att ni i relationer förväntas vara "sams" och ha liknande åsikter när ni diskuterar tillsammans i grupp? Alltså blir det en helt annan gruppdynamik om er partner är med i diskussionen vs bara ett kompisgäng typ? Jag tänker i stil med att upplever ni att ni två ses mer som par än som två individer? Alltså kan ni skilja ut ett förhållningssätt eller varierar det helt med vilka övriga indivier i gruppen är?

Min partner och jag har inga som helst problem med att själva skilja ut våra respektive förhållningssätt och åsikter, även i de fall då vi råkar tycka olika när andra är med. Men jag noterar ju att det händer att vi förväntas vara samstämmiga, därför att vi är ett par.

Utan tvekan ses vi i en hel del sammanhang mer som par än som individer, och en av våra stora gemensamma satsningar är nog i stort sett att på alla upptänkliga vis inte vara ett "vi". Att inte vara "duochjag" utan du och jag. Det är i stort sett helt omöjligt. Jag kan säga till någon att jag ska åka till Rom, och personen svarar "när åker ni?".