Att vänta tills alla ätit upp

[enough]

Vi äter alltid framför tv:n. Har alltid gjort så även utan barn, så sen har det bara rullat på. Vet att många förfäras, men det har sina fördelar att frågor som denna inte behöver bekymras över, och passar nog en del barn att ha lite distraktion för att palla sitta kvar och äta upp.

 

[Mois]

Vi äter alltid framför tv:n. Har alltid gjort så även utan barn, så sen har det bara rullat på. Vet att många förfäras, men det har sina fördelar att frågor som denna inte behöver bekymras över, och passar nog en del barn att ha lite distraktion för att palla sitta kvar och äta upp.

Men hur gör ni när ni har gäster eller äter hos någon annan (som inte äter framför tvn)?

 

[Vogue]

Vi äter alltid framför tv:n. Har alltid gjort så även utan barn, så sen har det bara rullat på. Vet att många förfäras, men det har sina fördelar att frågor som denna inte behöver bekymras över, och passar nog en del barn att ha lite distraktion för att palla sitta kvar och äta upp.

Hu så hemskt. Min mardröm.

 

[astronaut]

När jag har hand om mina syskonbarn får alla gå när de är klara. Nu är de så pass gamla att deras enda krav är att lägga sin tallrik, sina bestick och glas på diskbänken innan de går. De brukar även säga "tack för maten. Är det okej att gå?". Skulle det yngsta (2) äta med oss så brukar jag be den äldre systersonen sitta kvar för hon är så pass fäst vid honom att hon skulle gå med även om hon inte ätit upp.

Däremot vet de även om att är de klara men någon vuxen (eller barn) inte är det så låter man de som äter få äta upp i lugn och ro så de ska inte behöva gå iväg för att hjälpa med ditten o datten eller göra si och så samt så är köksbordet då en lekfri zon. Självklart syftar jag inte på att be om nödvändig hjälp (om någon måste få hjälp efter toabesök eller andra liknande saker).

 

[lil-sis]

Hu så hemskt. Min mardröm.

Vilken tur att du kan välja själv i ditt hem

 

[lil-sis]

Men hur gör ni när ni har gäster eller äter hos någon annan (som inte äter framför tvn)?

Mitt barn gör som alla andra, så när han är hos föris äter han vid bordet, precis som om vi äter på restaurang eller hemma hos någon annan eller när någon kommer hit.

 

[Amha]

Vilken tur att du kan välja själv i ditt hem

Eller hur!
@Vogue jag fick knasiga miner när jag inte såg poängen med "snyggt bordsskick" hemma men det är så satans tråkigt! Så länge vi inte behöver sanera nåt eller att öronen pajar av gnissel är resten helt skitsamma. Behöver våra barn "städa sig" lite vad gäller bordsskick får vi duka fint/gå på restaurang och berätta hur man beter sig vid aktuellt tillfälle. Funkar perfekt. Och nej, folk anser inte att mina barn är svinjobbiga vid såna tillfällen, snarare tvärtom enligt vad som sägs i alla fall. Eller.. @SiZo som inte är något fan av barn brukar uppskatta mina så jag tolkar det som att de är rätt okej

 

[enough]

Men hur gör ni när ni har gäster eller äter hos någon annan (som inte äter framför tvn)?

Då blir det nog improviserat efter situation. Kanske sitta kvar en rimlig tid och förklara varför (t.ex. "lillkusin behöver äta lite mer och om du går från bordet redan så kommer hen vilja följa efter, så nu stannar vi en stund till allihop".) Men vi har ingen fast princip.

 

[mackan]

Hu så hemskt. Min mardröm.

Men du: Tycka vad man (jag /du) vill, ang inlägget du kommenterar här (som adresserar middag framför tv som rutin).

Utifrån ditt tidigare förkunnande att ALLA enligt dig, sitter kvar vid det dukade finbordet tills alla är klara - oavsett ålder på barn osv, så är det väl rätt relativt vad man anser vara en mardröm/ohemult eller vad man nu vill kalla det.

Inkl. (Framför allt) då för väldigt små barn tänker jag

 

[Milosari]

Inget tvång vid matbordet. Enda kravet är att vi äter där när vi är själva. Är det många barn på besök är jag inte så noga med var maten intas. Generelllt vill jag dock inte att man tittar på någon skärm när man äter. Maten ska ätas med ögonen också, det är en del av upplevelsen, och jag tror inte att man lär sig det om fokus ligger på något annat.

 

[animalasia]

Vi har strävat efter att hålla måltiderna gemensamma. Vi vuxna har försökt att anpassa samtalen till vad som intresserar barnen. En outtalad regel har varit att man väntar på varandra och ingen lämnas ensam. Vid måltiden har det ofta kommit upp frågor och undringar som vi vuxna inte hade fått ta del av annars. Det är liksom lite lättare att prata i grupp.

Nu är barnen stora, 16 och 19 men vi försöker fortfarande samlas till middag varje dag och nu märks det att barnen förväntar sig detta och tycker det är trevligt. Kvällsmackan äts oftast framför tv eller dator.

Allvarliga samtal har jag och min man tagit när vi är ute på kvällsrundan med hundarna, då har barnen aldrig lust och följa med och då kan vi prata lite mer ”fritt”.

 

[Riru]

Våra barn går ifrån bordet när dom är klara, samma gäller oss vuxna. Tacka för maten kan man göra utan att sitta kvar.
Vi får mer ro vid maten om ingen tvingas sitta kvar bara för att.
Men så har varken jag eller någon i min familj när jag växte upp varit superstrikt med att vänta tills alla är klara. Någon satt vid tvn och åt, någon på sitt rum vid datorn, någon i köket, allt beroende på. Ibland satt vi alla vid matbordet när vi kände för det eller om vi åt något speciellt. Men var sällan alla ens kom och tog mat samtidigt utan någon kunde drälla in en halvtimme senare. Man fick skylla sig själv om maten hann bli kall helt enkelt.

 

[Riru]

Inget tvång vid matbordet. Enda kravet är att vi äter där när vi är själva. Är det många barn på besök är jag inte så noga med var maten intas. Generelllt vill jag dock inte att man tittar på någon skärm när man äter. Maten ska ätas med ögonen också, det är en del av upplevelsen, och jag tror inte att man lär sig det om fokus ligger på något annat.

Jag har aldrig tyckt om att "bara sitta och äta". Aldrig. Jag äter snabbt och vill göra annat så fort som möjligt. Att sitta och äta mat är slöseri på tid för mig. Visst att mat är gott men det är inget jag sitter och njuter av och vill spendera tid att göra liksom.

 

[Milosari]

Jag har aldrig tyckt om att "bara sitta och äta". Aldrig. Jag äter snabbt och vill göra annat så fort som möjligt. Att sitta och äta mat är slöseri på tid för mig. Visst att mat är gott men det är inget jag sitter och njuter av och vill spendera tid att göra liksom.

Jag tänker att jag vill undvika det, och att annat beteende grundläggs tidigt. Mat är en stor grej i vår familj, och inget som bara ska skyfflas in när den som har lagat har ansträngt sig lite. Mitt ex var som du och det blev en enorm kulturkrock. Det var så frustrerande att han inte SÅG maten.

 

[TinyWiny]

Jag har aldrig tyckt om att "bara sitta och äta". Aldrig. Jag äter snabbt och vill göra annat så fort som möjligt. Att sitta och äta mat är slöseri på tid för mig. Visst att mat är gott men det är inget jag sitter och njuter av och vill spendera tid att göra liksom.

Fast med intressanta samtal sitter man inte bara och äter och det är ju verkligen inte slöseri med tid att prata med varandra. Då är maten inte det centrala utan samtalet är det centrala. Jag var jättenoga med att inte föra över mina issues kring maten till mina barn under deras uppväxt. Med våldet ständigt närvarande under min uppväxt och då särskilt i matsituationer och efter många år som anorektiker var mat något fruktansvärt jobbigt för mig och det var därför enormt viktigt för mig att ge mina barn ett bra och sunt förhållande till mat så att de skulle slippa känna som jag. Att ha intressanta samtal kring bordet, att ge hela måltiden en känsla av harmoni, att aldrig skapa ångestskapande situationer runt maten utan att se ätandet som en trevlig stund av samvaro var då det naturliga för mig.

 

[Riru]

Jag tänker att jag vill undvika det, och att annat beteende grundläggs tidigt. Mat är en stor grej i vår familj, och inget som bara ska skyfflas in när den som har lagat har ansträngt sig lite. Mitt ex var som du och det blev en enorm kulturkrock. Det var så frustrerande att han inte SÅG maten.

Ja alla gör ju som dem vill. Jag ser visst maten och jobbet som läggs bakom, det är ju jag själv som lagar maten i det här huset. Och när jag ansträngt mig till lite mer speciella middagar så sitter vi alla och äter tillsammans för det blir då en lite större grej. Men vanligtvis gör jag oftast lättlagad mat/storkok som inte kräver så mycket ansträngning, och jag ser inte att det skulle vara värt mer uppmärksamhet än när någon dammsugit golvet eller vikit tvätt.

Fast med intressanta samtal sitter man inte bara och äter och det är ju verkligen inte slöseri med tid att prata med varandra. Då är maten inte det centrala utan samtalet är det centrala. Jag var jättenoga med att inte föra över mina issues kring maten till mina barn under deras uppväxt. Med våldet ständigt närvarande under min uppväxt och då särskilt i matsituationer och efter många år som anorektiker var mat något fruktansvärt jobbigt för mig och det var därför enormt viktigt för mig att ge mina barn ett bra och sunt förhållande till mat så att de skulle slippa känna som jag. Att ha intressanta samtal kring bordet, att ge hela måltiden en känsla av harmoni, att aldrig skapa ångestskapande situationer runt maten utan att se ätandet som en trevlig stund av samvaro var då det naturliga för mig.

Att låta en person gå när den anser sig färdig eller inte finner samtalet vid bordet tillräckligt intressant går ju inte emot att göra det till en trevlig stund utan ångest.

Kl.
Jag tycker hela den här grejen att vid maten så ska man vara på ett visst sätt
är obehaglig. Jag fattar inte var det kommer ifrån ens.
I grundskolan blev jag tvingad att äta mat jag inte tyckte om, jag blev tvingad att sitta kvar och äta upp det jag tagit till mig även fast jag bara tog maten för att smaka och ge det en chans. Hade en lärare som alltid satte sig vid mitt bord för att hålla koll på mig. Det var början till mitt liv med ÄS. Kan fortfarande idag inte äta hemma hos folk jag inte känner/inte tillhör närmsta familjen.

 

[Badger]

Lite nyfiken på hur ni resonerar i den här frågan. Får barnen gå ifrån när de har ätit? Måste alla vänta på varandra? Måste barnen vänta på varandra?

I vår familj har det här aldrig riktigt varit en fråga. Våra barn äter oftast mycket och lååångsamt så det är oftast vi föräldrar som sitter och hoppar och önskar att vi fick gå därifrån Ibland när 4-åringen är klar långt innan 1-åringen har han fått gå iväg och leka i ett annat rum när han frågat. Men det är inte ofta det händer.

Nu semestrar vi med (och äter alla måltider med) en annan familj som är stenhårda på att deras barn (5 och 4) ska sitta kvar och vänta tills alla barn har ätit upp. Oavsett om det ena barnet har väldigt lång tid på sig, "krånglar" med maten och egentligen först börjar äta när alla andra nästan är klara.

Det här har i sig orsakat lite krockar mellan oss men jag har inte tänkt att tråden ska handla om det, utan mer det praktiska. Hur gör ni vid matbordet? Jag ser flera sidor av det här och inget självklart svar.

Vi säger att barnen ska sitta kvar tills alla barn är klara, speciellt om de sitter vid eget bord. Så att inte det första barnet springer runt och stressar de andra. (de är mellan 10-4 år och "regeln" gäller de som är ungefär samma ålder)
(sedan de minsta de är ju överallt och ingenstans och det spelar ingen roll 1-3 eller så, om de satt vid barnbordet och alla stora barn gått så klättrar de ju upp i ngt knä vid vuxenbordet eller satt där hela tiden.).

Men om ett barn stack ut så skulle det självklart inte vara så, då blir ju det barnet snarare stressat av att alla måste vänta.

De behöver definitivt inte vänta tills de vuxna är klara.

 

[cirkus]

Att låta en person gå när den anser sig färdig eller inte finner samtalet vid bordet tillräckligt intressant går ju inte emot att göra det till en trevlig stund utan ångest.

Kl.
Jag tycker hela den här grejen att vid maten så ska man vara på ett visst sätt
är obehaglig. Jag fattar inte var det kommer ifrån ens.
I grundskolan blev jag tvingad att äta mat jag inte tyckte om, jag blev tvingad att sitta kvar och äta upp det jag tagit till mig även fast jag bara tog maten för att smaka och ge det en chans. Hade en lärare som alltid satte sig vid mitt bord för att hålla koll på mig. Det var början till mitt liv med ÄS. Kan fortfarande idag inte äta hemma hos folk jag inte känner/inte tillhör närmsta familjen.

Jag tycker det är bra om man alltid kan göra samtalen inkluderande och att alla får prata om någon som intresserar den.

Det som diskuteras här handlar inte om att tvinga någon att äta upp.

 

[Riru]

Jag tycker det är bra om man alltid kan göra samtalen inkluderande och att alla får prata om någon som intresserar den.

Det som diskuteras här handlar inte om att tvinga någon att äta upp.

Nej det handlar om att man ska sitta kvar trots att man inte vill. Att göra något man kanske inte är bekväm med bara för att en person tycker att det ska vara så.

 

[cirkus]

Nej det handlar om att man ska sitta kvar trots att man inte vill. Att göra något man kanske inte är bekväm med bara för att en person tycker att det ska vara så.

Nu vet ju jag att du har ätstörninsproblematik som antagligen färgar dig. Jag tänker att då får man få personen att vilja sitta kvar och vara bekväm med att vänta på att alla barn har ätit upp. Att göra situationen till något avspänt och bra för alla. Jag har svårt att se ett liv tillsammans generellt sätt där alla ska vara bekväma med precis allt hela tiden. Ibland måste man göra saker man inte vill också