Att tvinga ett barn att träffa en förälder som den inte vill träffa alls

[Enya]

Nu börjar troligen snart dotterns pappa höra av sig, gissar jag. Jag har blivit vän med hans mor, dotterns farmor alltså, och hans ena syster på facebook och farmodern och dottern har under åren träffats flera gånger. I helgen var hos hos oss och hälsade på, och de har rent allmänt bättre kontakt och mer frekvent kontakt än någonsin. Detta ser jag som positivt, speciellt då dottern själv VILL och har önskat bättre kontakt med sin pappas familj. Hon mår bra av den kontakten med dem.
Det skulle förvåna mig mycket om detta inte uppmärksammas av dotterns pappa nu, som då kan komma att kräva umgänge med henne.

Jodå, jag vet att det är hon som har rätt att träffa honom och inte tvärtom, men han anser att det är hans rätt och så vidare. Jag tror ni hört talas om den typen förr här?

Till saken hör att hon är 8 år nu och har inte sett honom på 6 år. Hon har sett foto på honom och vet hans namn men skulle inte känna igen honom i dag alls. Han slutade träffa henne när hon var 6 månader, sedan träffade han henne en gång när hon var 1 år, därefter två gånger när hon var 2 år och sedan inte alls. Hon själv vill INTE träffa honom alls. Hon känner inte honom, och ser ingen mening med att lära känna en person som har valt bort henne ur sitt liv på ett sådant vis. Hon vet att det här varit hans val, att varken hon själv, jag, farmor eller någon annan har påverkat honom på något vis, till att inte vilja träffa henne.

Jag har dock förstått att jag som mamma MÅSTE tvinga henne att träffa honom oavsett vad hon vill, om han nu får för sig att vilja träffa henne. Hon får alltså inte själv ha en egen åsikt om det här. Jag tycker att det verkar bakvänt det här. Man kan inte tvinga föräldrarna att ha ett umgänge med sitt barn, men man kan tvinga barnen att träffa föräldrarna, mot sin vilja.

Har jag förstått det rätt, är det så här? Jag måste alltså släpa i väg henne till honom trots att hon skriker och gråter och tvärvägrar?

Vilken form av umgänge med tösen kan han kräva efter så här många år, hur lägger man upp det? Nu bor vi sedan augusti i år 60 mil ifrån honom och det var vi som flyttade. Har jag någon skyldighet att bidra med pengar för resorna för honom, dela på dem alltså? Det kommer han att anse. Ligger flytten mig i fatet?Det kommer han också att anse. Han har ingen vårdnad om henne, utan den har jag ensam. Men jag talade inte om för honom att vi skulle flytta. Dock, och det anser jag viktigt, så har han alltid haft mitt telefonnummer, min adress och min mail (om han har det kvar nu vet jag inte), hans BÅDA föräldrar har allt det där också och jag finns på eniro med namn och adress och nummer.

Nu är han en väldigt komplex person också, är inte kapabel att ta hand om varken barn eftersom han är oansvarig, har ett jävla humör och inte alls speciellt trevlig mot människor, om man uttrycker sig milt. Dessutom har han hotat mig många gånger med riktigt grova hot (till exempel att slänga ut dottern genom fönstret om jag lät min familj träffa och hålla henne), inte tagit ordentlig hand om henne när han haft henne (blandade ersättningen medvetet för tunn eftersom han är snål, så hon fick inte den mat hon behövde när han hade henne) och även tagit till våld mot mig (stryptag för att ifrågasatte honom, mer på skämt än allvar, vad han egentligen gjorde när min son skrek som en besatt när han hade hand om honom en gång), så av förklarliga skäl har jag inte "tvingat" honom att träffa tösen, när han så uppenbart visade sig ointresserad av henne. Detta jag räknade upp är alltså bara en liten del av vad han gjort och sagt och agerat. Det finns mer... en hel del mer.

Men om han plötsligt nu hör av sig, vad tusan ska jag svara honom? Jag kan ju inte riktigt svara "kryp tillbaka under stenen du kom ifrån" även om det kanske ligger närmast till hands ibland...

Det är liksom inte, och har aldrig varit, dottern som han velat träffa, allt har handlat om makten mot mig genom barnet. Det är sådan han är som person.

Det blev kanske lite virrigt, detta, så här mitt i natten och med många tankar i huvudet just nu, hoppas att ni kanske kan ge mig några svar på några av mina funderingar. Jag vore i så fall jätteglad!

 

[Cherarriduracell]

Jag har själv varit barnet. Någon gång hörde någon moster att jag var nyfiken på vem min pappa var, varpå denna ringde min mamma och soc för att se till att vi skulle ses.

Det var hemskt, jag var skiträdd och mötet gick ut på "hej dotter här är min nya unge med familj" typ. Träffades kanske en gång till, sen har jag sagt benhårt nej, vilket respekterats lite si och så varpå jag gett hård förklaring på varför jag inte vill. Fan, det är en okänd man. Jag har inget utbyte av det, han hade sin chans när jag var liten. Han tog den inte och nu är det kört i min bok. Har ändå inte hört att det är tvingande att ses bara för att pappan vill. Min kanske inte varit särskilt påstridig men jag har fått förklarat för mig att det är helt upp till mig, jag får träffa min pappa (och hjälp med att styra upp) om jag vill men jag måste inte.

Kan nog inte hjälpa dig så mycket mer än att jag känner för din dotter.

 

[Teilani]

Fast är det 6 år sedan ni hade kontakt kanske man ändå får ge pappan en chans om han skulle vilja träffas. Människor förändras ju. Tycker inte det är rätt att tvinga barn att umgås med någon de inte vill träffa. Men samtidigt känner inte din dotter sin pappa, hon vet egentligen inte om det är en person som vill umgås med eller inte.

Om han är den person du minns så är det troligaste att han inte hör av sig. Om han gör det får man ändå anta att det är för att han mognat/funderat och vill ha en relation med sin dotter. Det är kanske också det bästa sättet att lägga upp det för dottern, att alla förtjänar en andra chans, så behöver du förhoppningsvis inte tvinga henne.

 

[Enya]

Fast är det 6 år sedan ni hade kontakt kanske man ändå får ge pappan en chans om han skulle vilja träffas. Människor förändras ju. Tycker inte det är rätt att tvinga barn att umgås med någon de inte vill träffa. Men samtidigt känner inte din dotter sin pappa, hon vet egentligen inte om det är en person som vill umgås med eller inte.

Om han är den person du minns så är det troligaste att han inte hör av sig. Om han gör det får man ändå anta att det är för att han mognat/funderat och vill ha en relation med sin dotter. Det är kanske också det bästa sättet att lägga upp det för dottern, att alla förtjänar en andra chans, så behöver du förhoppningsvis inte tvinga henne.

Jag har ju kontakt med hans båda föräldrar regelbundet och nu även hans ena syster och alla är rörande överrens om att han har inte förändrats, inte mot det bättre utan snarare har det blivit lite värre i hans sätt att vara. Några av syskonen bröt kontakten helt med honom för två år sedan just eftersom han bara ljuger, hittar på, bråkar, anklagar folk för en massa och är fruktansvärt omogen och ansvarslös. De stod inte ut längre. Han har varit så här sedan han föddes, enligt familjen. Snart 40 år med andra ord.

Skulle han höra av sig är det inte för att han mognat eller förändrats på något vis utan det skulle handla om makt, att han kan och att han har rätt. Under den kontakten han haft med mig och dottern har det enbart handlat om makt. Intresset för henne som person finns inte, själva "hon" är inte det viktiga här.

Av den här anledningen har jag varit glad så länge han hållit sig borta från oss. Nu är hon äldre, förstår mer och kan förhoppningsvis förstå hur han är, om han nu vill träffas. Så att hon inte tar det som om det är fel på henne eller så. Jag hoppas det i alla fall. Nu är hon ju inte heller "trotsig" ( om man får lov att använda ett sådant ord nuförtiden...) som barn i 3-5 års åldern ju är ibland och risken för att han tar till våld i sådana situationer har minskat.

Hon vet att alla människor gör fel på ett eller annat vis någon gång i livet, vissa gör större fel än andra, men att man kan förändras. bara man vill. Visst skulle jag kunna säga att han säkert har förändrats och allt det där för att få de att träffas, men sen då, när hon inte tycker om honom, när hon insett hur han är, då måste jag i så fall tvinga henne? När hon givit honom en andra chans men han inte har tagit det på allvar? Hur gör jag då?

 

[Enya]

Jag har själv varit barnet. Någon gång hörde någon moster att jag var nyfiken på vem min pappa var, varpå denna ringde min mamma och soc för att se till att vi skulle ses.

Det var hemskt, jag var skiträdd och mötet gick ut på "hej dotter här är min nya unge med familj" typ. Träffades kanske en gång till, sen har jag sagt benhårt nej, vilket respekterats lite si och så varpå jag gett hård förklaring på varför jag inte vill. Fan, det är en okänd man. Jag har inget utbyte av det, han hade sin chans när jag var liten. Han tog den inte och nu är det kört i min bok. Har ändå inte hört att det är tvingande att ses bara för att pappan vill. Min kanske inte varit särskilt påstridig men jag har fått förklarat för mig att det är helt upp till mig, jag får träffa min pappa (och hjälp med att styra upp) om jag vill men jag måste inte.

Kan nog inte hjälpa dig så mycket mer än att jag känner för din dotter.

Och det är lite s här jag misstänker att det kan bli- att hon som du inte vill träffas efter något försök med honom. Jag förstår verkligen hur du kände! Det är hemskt att tvingas till något man inte vill göra så det är bra att du slapp sedan!
Jag är skilsmässobarn och skulle vara varannan helg hos pappa. Han var alkoholist och hade svårt att hålla sig nyter när han hade sina barn. Vi är 4 stycken och alla sa nej till att åka dit och när han stod där i dörren och grät för att de inte ville träffa honom kunde inte jag säga nej till honom. Det måste kännas hemskt som förälder att ha barn som inte vill träffas, men inte ville jag dit, jag avskydde det. De andra slapp, antagligen för att jag inte vägrade, för då drog inte han det vidare och var påstridig. 1 av 4 är bättre än 0 av 4 och han visste nog att det var hans eget fel också.

Jag blev aldrig direkt tvingad, hade jag sagt nej hade jag sluppit, men jag kunde inte säga nej åt honom utan att känna mig som en hemsk person.

Acepterar din pappa att du sagt nej till honom?

 

[Korven]

Kan ni inte träffas hos hans föräldrar eller nåt av hans syskon? Jag skulle fråga soc om man kan få en person så det blir möte med bevakning? Eller motsätter han sig sånt också?

 

[Cherarriduracell]

@Enya ja och nej. Sedan han hittade mig på facebook har han försökt ta upp nån form av kontakt, jag har i perioder försökt vara ok med det. Jag blev mutad med diverse för att ses men avböjde alltid. Några av gångerna blev han arg och började skuldbelägga mig för att vår relation är dålig. Senaste gången sa jag neherru det är DU som valt bort MIG hela min uppväxt, när jag kanske hade behövt en pappa. Nu är det lite sent och du får acceptera att det är dina handlingar och ingen annans som gjort att jag lärt mig leva helt ok utan en PAPPA i familjen.

Det blir ju urlustigt som äldre tonåring att få en pappa som tidigare inte ville ha en, vad gör man med en sån liksom? Denna senaste gång har han tagit på allvar och försöker inte längre tvinga på mig en kontakt jag inte vill ha. Känner mig som ett svin som fräste ifrån så hårt men ja, det var han som struntade i sitt barn, han visste var jag fanns hela tiden. Gjort är gjort och det har ju ärrat mig rätt hårt.

Innan denna grej försökte han ta upp kontalt via facebook då och då i 6 år, trots att jag avböjde och snällt förklarade varför. Så acceptera, nja, det tog ett tag. Är nog ändå bra ATT vi träffades då vi gjorde, då är det gjort liksom men det räcker där för mig.

 

[Enya]

Kan ni inte träffas hos hans föräldrar eller nåt av hans syskon? Jag skulle fråga soc om man kan få en person så det blir möte med bevakning? Eller motsätter han sig sånt också?

Jag kommer ställa krav och ett av dem är att vi inte träffas hos oss, inte ens i samma stad och inte ensam utan jag vill ha någon med. Om det är vän eller soc spelar inte så stor roll, men jag vill ha någon som också med om han spårar ur eller kan intyga om något inte går bra. Ett vittne. Som då även kan intyga att jag gjort min del, så att det inte går att anklaga mig för en massa i onödan. Det är sådan han är.

Hans föräldrar och syskon bor också så långt bort och jag känner lite att han får åka hit här närmare oss om han vill börja träffa henne. Eller tycker du jag är för hård där?

 

[Enya]

@Enya ja och nej. Sedan han hittade mig på facebook har han försökt ta upp nån form av kontakt, jag har i perioder försökt vara ok med det. Jag blev mutad med diverse för att ses men avböjde alltid. Några av gångerna blev han arg och började skuldbelägga mig för att vår relation är dålig. Senaste gången sa jag neherru det är DU som valt bort MIG hela min uppväxt, när jag kanske hade behövt en pappa. Nu är det lite sent och du får acceptera att det är dina handlingar och ingen annans som gjort att jag lärt mig leva helt ok utan en PAPPA i familjen.

Det blir ju urlustigt som äldre tonåring att få en pappa som tidigare inte ville ha en, vad gör man med en sån liksom? Denna senaste gång har han tagit på allvar och försöker inte längre tvinga på mig en kontakt jag inte vill ha. Känner mig som ett svin som fräste ifrån så hårt men ja, det var han som struntade i sitt barn, han visste var jag fanns hela tiden. Gjort är gjort och det har ju ärrat mig rätt hårt.

Innan denna grej försökte han ta upp kontalt via facebook då och då i 6 år, trots att jag avböjde och snällt förklarade varför. Så acceptera, nja, det tog ett tag. Är nog ändå bra ATT vi träffades då vi gjorde, då är det gjort liksom men det räcker där för mig.

Jag tänker lite som du där. Vad ska man göra med en pappa som inte känner en och som aktivt valt bort en i hela ens liv? Jag förstår att du inte är intresserad. Bara för att det är ens biologiska pappa betyder inte det att det är viktigt att lära känna människan. Nu är ju min dotter yngre och det gör ju saken annorlunda, men hade hon varit äldre tror jag hon hade känt mer som du.

 

[Korven]

Hård? Nej.

 

[Cherarriduracell]

Jag tänker lite som du där. Vad ska man göra med en pappa som inte känner en och som aktivt valt bort en i hela ens liv? Jag förstår att du inte är intresserad. Bara för att det är ens biologiska pappa betyder inte det att det är viktigt att lära känna människan. Nu är ju min dotter yngre och det gör ju saken annorlunda, men hade hon varit äldre tror jag hon hade känt mer som du.

Jag tror ändå att det är bra att träffas lite, om hon någon gång uttrycker att hon vill. Så vet man vad man går miste om. Du kan inte kontakta soc i förebyggande syfte och fråga vad som gäller i kontakten? Det borde i och för sig gå att googla fram, om ingen som vet mer 100 svarar här. Så du har lite på fötterna ifall han hör av sig men dottern blåvägrar.

 

[Enya]

Hård? Nej.

Vad bra! Jag har en gång i tiden kämpat som tusan för att han ska träfa henne, och han har bara förstört så jagh känner att om han verkligen är intresserad så anstränger han sig och förstår att det krävs lite arbete från hans sida för att det ska bli bra.

 

[Korven]

Vad bra! Jag har en gång i tiden kämpat som tusan för att han ska träfa henne, och han har bara förstört så jagh känner att om han verkligen är intresserad så anstränger han sig och förstår att det krävs lite arbete från hans sida för att det ska bli bra.

Du jag har den t-shirten. Nu är det samma sak med barnbarnet som min son kämpar med. Igår hade han samlat mod så han orkade ringa och ta ett allvarligt samtal. Får bara ursäkter och förlåt som svar. Sen ringde han mig och jag har aldrig hört honom så allvarligt upprörd. Men med behållen fattning, jag frågade om han tänkt på det ett bra tag och det hade han. Det värsta är att det påverkar hela livet, söner utan manlig förebild är inte bra.

 

[Sonic76]

Han får gå via sociala då.
Och ni ska ha övervakat umgänge då dottern inte känner pappan
Han kommet snart tröttna,om han inte menar allvar, eftersom han då inte får bestämma tid och plats.
Missköter han det så lär han inte få så många chanser

 

[Wysiwyg]

Det värsta är att det påverkar hela livet, söner utan manlig förebild är inte bra.

Det värsta för ett barn är väl när relationen till en förälder inte fungerar. Man kan ha förebilder i andra än sina föräldrar.

 

[Mabuse]

Det värsta för ett barn är väl när relationen till en förälder inte fungerar. Man kan ha förebilder i andra än sina föräldrar.

Jag har heller inte riktigt förstått det där med att man ska ha manliga och kvinnliga förebilder, det viktiga måste väl ändå vara att ha en mänsklig förebild? Att veta hur man ska vara människa känns otroligt mycket viktigare än att veta hur man ska vara man eller kvinna. Däremot är det såklart tufft att bli bortvald av en förälder, men jag vet inte om det har så mycket med kön att göra. För egen del är jag jättedålig på att "vara kvinna", jag vet inte hur man gör, men det verkar vaa en kunskap man kan leva utmärkt utan, jag har i vilket fall aldrig saknat den. Att veta att jag är viktig för mina föräldrar däremot, det hade jag inte velat vara utan. Men könsroller kan man dels klara sig utan, och om man nu verkligen vill lära sig dem, så finns det många andra sätt att lära sig dem än från sina föräldrar.

 

[Wysiwyg]

@Mabuse Precis, huvudet på spiken! Mina tankar gick ditåt men jag kunde inte formulera det lika fint som du gjorde.

 

[ameo]

Nu är han en väldigt komplex person också, är inte kapabel att ta hand om varken barn eftersom han är oansvarig, har ett jävla humör och inte alls speciellt trevlig mot människor, om man uttrycker sig milt. Dessutom har han hotat mig många gånger med riktigt grova hot (till exempel att slänga ut dottern genom fönstret om jag lät min familj träffa och hålla henne), inte tagit ordentlig hand om henne när han haft henne (blandade ersättningen medvetet för tunn eftersom han är snål, så hon fick inte den mat hon behövde när han hade henne) och även tagit till våld mot mig (stryptag för att ifrågasatte honom, mer på skämt än allvar, vad han egentligen gjorde när min son skrek som en besatt när han hade hand om honom en gång), så av förklarliga skäl har jag inte "tvingat" honom att träffa tösen, när han så uppenbart visade sig ointresserad av henne. Detta jag räknade upp är alltså bara en liten del av vad han gjort och sagt och agerat. Det finns mer... en hel del mer.

Men om han plötsligt nu hör av sig, vad tusan ska jag svara honom? Jag kan ju inte riktigt svara "kryp tillbaka under stenen du kom ifrån" även om det kanske ligger närmast till hands ibland...

Med tanke på hur han betett sig tidigare så är det ju din skyldighet som förälder att skydda barnet från honom. OM hans nära anhöriga dessutom säger att han snarare blivit värre, så är det ju bra om han fortsätter hålla sig borta.

Vill han träffa barnet nu ska du se till att det går via soc och att en kontaktperson är med de första gångerna. Dels för att barnet inte känner honom alls, dels för att han på det sättet inte kan använda det som en maktdemonstration mot dig då och dels för att det kommer visa huruvida hans intresse för kontakt är äkta eller inte.

 

[Enya]

Jag tror ändå att det är bra att träffas lite, om hon någon gång uttrycker att hon vill. Så vet man vad man går miste om. Du kan inte kontakta soc i förebyggande syfte och fråga vad som gäller i kontakten? Det borde i och för sig gå att googla fram, om ingen som vet mer 100 svarar här. Så du har lite på fötterna ifall han hör av sig men dottern blåvägrar.

Ja, vill hon så får hon testa, men som sagt, nu vill hon ju inte och det var därför jag undrade om det verkligen är så att jag msåte tvinga henne, alltså riktigt tvång, att träffa honom bara för att han vill. för mig rimmar det lite illa med tänket att "för barnets bästa", det känns ju inte som det faktiskt är det.

Ja, jag får nog fråga soc, men vem frågar man? Det känns ju lite som att jag borde skaffa mig koll på det här så att jag vet den dagen han hör av sig, precis som du skriver.
Det "komiska" är att hennes farmor ju la ut en bild på tösen på sin FB, som han kunde se och då skrev han att hon är hans dotter och att hon fyllde år. Men han hörde inte alls av sig till mig när tösen fyllde år. Inte ett ljud. Han har tidigare några gånger skickat ett mail på födelsedagen och skrivit "Säg grattis ifrån mig", men sedan några år tillbaka har inte det skett. Alltså var han medveten om att han har en dotter och att hon fyllde år just då, men totalt ointresserad av att ens säga grattis till henne.

Känns lite som en lättnad för mig.

 

[Enya]

Du jag har den t-shirten. Nu är det samma sak med barnbarnet som min son kämpar med. Igår hade han samlat mod så han orkade ringa och ta ett allvarligt samtal. Får bara ursäkter och förlåt som svar. Sen ringde han mig och jag har aldrig hört honom så allvarligt upprörd. Men med behållen fattning, jag frågade om han tänkt på det ett bra tag och det hade han. Det värsta är att det påverkar hela livet, söner utan manlig förebild är inte bra.

Det är så tråkigt när det blir så här! Det är ju barnen det går ut över mest!