Att ta ansvar för andras lycka och känslor

[Qelina]

Jag har alltid tagit på mig ansvaret att alla ska må bra, känt stor press och haft/har sjukt dåligt samvete om någon inte mår bra och vill fixa det trots att det kan gå ut över mig själv.

Jag har begränsad ork och bara vardagen är ett stort projekt att ta mig an och jag får svårare och svårare att ta mig an saker så allt blir så stort. Som i dag så har jag duschat och måste köpa keso i affären 5 minuter bort. Men jag hade också tänkt hälsa på farfar men det känns så stort, det blir ett helt projekt för det tar ungefär 70 minuter totalt att gå dit och hem eller lite mer och sen ska jag vara social och orkar bara någon timme som mest, knappt det.

Men jag känner att jag verkligen MÅSTE, farmor dog förra året så farfar är ensam och vi i släkten försöker ju ta hand om honom. När vi träffas säger han alltid att jag måste komma upp oftare, när vi pratar i telefon så säger han att jag ju är hemma pga sjukskrivning och borde ha tid. Och han är ledsen och beskriver det och hur ensamt han har det och att han inte mår bra.

Jag älskar min farfar enormt mycket, han är en idol för mig. Men jag känner att det ligger på mig att göra honom glad, jag får ont i hjärtat för att han är så ledsen och ensam. Jag känner att jag måste göra honom glad. Pratade med mamma igår och hon sa
att det inte ligger på mig att göra honom glad. Hur känner ni inför sånt? Äldre släktingar, föräldrar, kompisar och folk i din närhet?

 

[Grazing]

Jag har alltid tagit på mig ansvaret att alla ska må bra, känt stor press och haft/har sjukt dåligt samvete om någon inte mår bra och vill fixa det trots att det kan gå ut över mig själv.

Jag har begränsad ork och bara vardagen är ett stort projekt att ta mig an och jag får svårare och svårare att ta mig an saker så allt blir så stort. Som i dag så har jag duschat och måste köpa keso i affären 5 minuter bort. Men jag hade också tänkt hälsa på farfar men det känns så stort, det blir ett helt projekt för det tar ungefär 70 minuter totalt att gå dit och hem eller lite mer och sen ska jag vara social och orkar bara någon timme som mest, knappt det.

Men jag känner att jag verkligen MÅSTE, farmor dog förra året så farfar är ensam och vi i släkten försöker ju ta hand om honom. När vi träffas säger han alltid att jag måste komma upp oftare, när vi pratar i telefon så säger han att jag ju är hemma pga sjukskrivning och borde ha tid. Och han är ledsen och beskriver det och hur ensamt han har det och att han inte mår bra.

Jag älskar min farfar enormt mycket, han är en idol för mig. Men jag känner att det ligger på mig att göra honom glad, jag får ont i hjärtat för att han är så ledsen och ensam. Jag känner att jag måste göra honom glad. Pratade med mamma igår och hon sa
att det inte ligger på mig att göra honom glad. Hur känner ni inför sånt? Äldre släktingar, föräldrar, kompisar och folk i din närhet?

Jag tänker att man ställer upp så mycket man orkar och kan. Måste och måste, ibland får man göra saker man inte känner för alltid.

Ingen har ju ansvar för någons glädje dock. Min farmor tyckte alla besökte henne för lite trots att hon hade besök flera gånger i veckan, detsamma var det med mormor. Jag förstår dom, dom känner sig ensamma.

Och att göra någon glad måste man inte, men sällskapa ibland då och då tycker jag nog man kan ta sig tid till om man kan/orkar/vill. Men det får ju vara en realistisk nivå på det också. Jag har dock fortfarande sjukt dåligt samvete att jag inte besökte dom oftare.

 

[Qelina]

Jag tänker att man ställer upp så mycket man orkar och kan. Måste och måste, ibland får man göra saker man inte känner för alltid.

Ingen har ju ansvar för någons glädje dock. Min farmor tyckte alla besökte henne för lite trots att hon hade besök flera gånger i veckan, detsamma var det med mormor. Jag förstår dom, dom känner sig ensamma.

Och att göra någon glad måste man inte, men sällskapa ibland då och då tycker jag nog man kan ta sig tid till om man kan/orkar/vill. Men det får ju vara en realistisk nivå på det också. Jag har dock fortfarande sjukt dåligt samvete att jag inte besökte dom oftare.

Jag tänker som dig till stor del. Men det känns som man aldrig räcker till, hur mycket man än är där så är det inte ofta nog och det dåliga samvetet gnager i mig eftersom det handlar om människor jag älskar. Jag förstår lite extra mycket tror jag för att jag gått och går hemma sjukskriven och inte alltid har haft särskilt mycket umgänge, mer eller mindre i perioder men alltid stått utanför samhället på något vis och varit på sjukhus länge men då fick besök varje dag och jag hade inte klarat mig utan det. Är mycket själv men har byggt upp egna rutiner. Så jag fattar ensamheten och tycker att man har ett ansvar som du skriver att besöka oavsett vad man känner, där är jag så arg på mina kusiner för att dom aldrig i hela sina liv hälsat på farmor och farfar förutom på jul för typ 20 år sedan och sen när vi firat jämnt typ 80-90 år och så men aldrig annars. Det är i princip bara jag och min bror som gör det och det är väl därför man själv känner en viss press.

Jag tänker också att jag vill tillbringa mycket tid med farfar för jag är rädd att han inte finns länge till, han är 94 år nu. Samtidigt är det ju lite ohållbart när man själv går på knäna nästintill ordagrant för att klara av det. För mig är det en lite för lång promenad, bodde han närmare skulle jag kunna vara där typ två gånger i veckan men nu orkar jag inte ta mig dit och hem så ofta.

 

[Qelina]

Jag menade inte heller rent praktiskt utan känslomässigt, jag tar på mig andras tankar,ledsamhet, smärta och oro, tolkar och försöker hantera allt dom känner samtidigt som mitt eget. Empati är bra och fint men jag drar det till nivån så jag själv mår dåligt av det