Att leva med fobi?

[Alexandra_W]

Tidigare sprutor. På nivån att jag inte gick att vaccinera som barn osv. Blev aningens bättre av att behöva injicera häst med PC. Blev hanterbar av att tvingas ta blodförtunnande sprutor dagligen i 6 månader. Idag så tycker jag fortfarande det är extremt obehagligt att se och kan inte titta när de injicerat varken mig eller t ex på tv. Men kan ge mig själv injektioner subkutant och ge djur injektioner. Så anser mig botad.

Höjder/falla - vet eg inte om det är en fobi men jag är höjdrädd på nivån att det påverkar min tillvaro negativt. Jag är livrädd i branta rulltrappor, kan inte titta neråt ens i en vanlig rulltrappa, har på riktigt dödsångest (kallsvettas, puls på 200, tunnelseende) av att köra över Strängnäsbron osv. Jag undviker så gott jag kan, även genom ganska problematiska saker (långa omvägart ex) och skulle tro det är därför den är ganska oförändrad i alla år.

Råttor och ormar. Har haft noll intresse av att försöka göra något åt det. Har dock ofrivilligt utsatts för "kbt" typ. Ormar när jag flyttade en gödselstack och varenda grep krälade av snokar. Skrek, kastade, sprang och grinade i början. Men tillslut bar jag dem på grepen med utsträckta armar dit de skulle. Blivit lite samma sak med råttor sen det blev problem med råttor i stallet. I början total panik med tillhörande kroppsliga reaktioner (rädsla, kallsvett, hög puls, ångest, tunnelseende mm). Nu på nivån att jag klarar att titta på håll på dem. Dvs ofrivillig exponering har hjälpt. Kan inte säga jag är botad där men det känner jag inte behövs heller.

Men det har varit väldigt olika vad som hjälpt och inte, och jag kan eg inte säga varför det ena sättet hjälpt en fobi men inte en annan. Dock i samtliga fall har jag varit medveten om att rädslan varit ogrundad och oproportionerlig och även att kroppen inte klarar att vara i panik eller ens livrädd hur länge som helst. Dvs reaktionen kommer klinga av.

 

[Enya]

Tidigare sprutor. På nivån att jag inte gick att vaccinera som barn osv. Blev aningens bättre av att behöva injicera häst med PC. Blev hanterbar av att tvingas ta blodförtunnande sprutor dagligen i 6 månader. Idag så tycker jag fortfarande det är extremt obehagligt att se och kan inte titta när de injicerat varken mig eller t ex på tv. Men kan ge mig själv injektioner subkutant och ge djur injektioner. Så anser mig botad.

Höjder/falla - vet eg inte om det är en fobi men jag är höjdrädd på nivån att det påverkar min tillvaro negativt. Jag är livrädd i branta rulltrappor, kan inte titta neråt ens i en vanlig rulltrappa, har på riktigt dödsångest (kallsvettas, puls på 200, tunnelseende) av att köra över Strängnäsbron osv. Jag undviker så gott jag kan, även genom ganska problematiska saker (långa omvägart ex) och skulle tro det är därför den är ganska oförändrad i alla år.

Råttor och ormar. Har haft noll intresse av att försöka göra något åt det. Har dock ofrivilligt utsatts för "kbt" typ. Ormar när jag flyttade en gödselstack och varenda grep krälade av snokar. Skrek, kastade, sprang och grinade i början. Men tillslut bar jag dem på grepen med utsträckta armar dit de skulle. Blivit lite samma sak med råttor sen det blev problem med råttor i stallet. I början total panik med tillhörande kroppsliga reaktioner (rädsla, kallsvett, hög puls, ångest, tunnelseende mm). Nu på nivån att jag klarar att titta på håll på dem. Dvs ofrivillig exponering har hjälpt. Kan inte säga jag är botad där men det känner jag inte behövs heller.

Men det har varit väldigt olika vad som hjälpt och inte, och jag kan eg inte säga varför det ena sättet hjälpt en fobi men inte en annan. Dock i samtliga fall har jag varit medveten om att rädslan varit ogrundad och oproportionerlig och även att kroppen inte klarar att vara i panik eller ens livrädd hur länge som helst. Dvs reaktionen kommer klinga av.

Åh gud, är det ormar i gödselstackar??? Det har jag aldrig vetat! Kanske tur att jag inte visste när jag hade häst...

 

[Sel]

Åh gud, är det ormar i gödselstackar??? Det har jag aldrig vetat! Kanske tur att jag inte visste när jag hade häst...

Snokar gillar att lägga sina ägg i värmen. Såvitt jag vet är det bara snokar dock, så ingen fara på taket. Och jag tror det måste vara en rätt "etablerad" stack.

 

[Enya]

Snokar gillar att lägga sina ägg i värmen. Såvitt jag vet är det bara snokar dock, så ingen fara på taket. Och jag tror det måste vara en rätt "etablerad" stack.

Men alltså, så fruktansvärt hemskt! Hela jag ryser nu och jag har inte varit nära en stack på 10 år ens!
Det man inte vet har man inte ont av som tur är kanske man kan säga i detta fallet dock!

 

[Sel]

Men alltså, så fruktansvärt hemskt! Hela jag ryser nu och jag har inte varit nära en stack på 10 år ens!
Det man inte vet har man inte ont av som tur är kanske man kan säga i detta fallet dock!

Som med många vilda djur går de ju oftast "under radarn". Lika bra.

 

[Enya]

Som med många vilda djur går de ju oftast "under radarn". Lika bra.

Ja verkligen! Hoppas det är glömt tills jag ska ut på en stack nästa gång!

 

[Sel]

Jag hoppas nu att det här inte gav någon nya rädslor. Jag tänkte att det var ganska generell kunskap bland hästägare/gödselstacksinnehavare söderöver.

 

[Sel]

Ja verkligen! Hoppas det är glömt tills jag ska ut på en stack nästa gång!

Mycket liten risk att träffa på dem, de skyndar sig iväg.

 

[Asko]

Jag har alltid haft en rädsla/fobi för sprutor/nålar. Undvek en stelkramp vaccinering i högstadiet pga det. Men det kom ikapp på gymnasiet då sjuksköterskan där upptäckte det och sa att jag behövde ta den. Hon var lite "pjoska inte" men samtidigt så gav hon mig en salva som skulle ta bort smärtan av nålsticket. (Först verkade det som att de var beredda på att hålla fast mig om de var tvungna vilket gjorde att jag fattade att jag var tvungen att ta kontroll innan paniken tog över, då det hade gått helt överstyr - avskyr att förlora kontrollen.) Salvan var min räddning!
Några år efteråt när jag var tvungen att ta blodprov och sedan så kom covid så blev det mycket lättare tack vare salvan som bedövar området. Så jag tror att jag är mera rädd för smärtan än för själva nålen egentligen.
Jag ogillar dock starkt känslan när nålen sitter fortfarande i en, det gör fortfarande ont och som sagt så är jag nog mera rädd för smärtan. Så jag kan inte förstå hur jag skulle kunna klara dropp, jag får kontrollera mig själv från att inte rycka ut sprutan i förväg utan försöker vänta tills de är färdiga.

Är dock stolt över att jag har kunnat ta sprutor hos tandläkaren, det går inte riktigt att bedöva i munnen ju. Så där har jag behövt ta sprutor vid två tillfällen, märkte då att det hjälpte om någon annan klämde mig någon annanstans - fokusera på "smärta" någon annanstans.

Men! Jag begriper inte heller de som säger att det är bättre att titta bort (eller blunda). Nästan alla som ger mig sprutor säger att jag ska göra det men det gör saken bara ännu värre för mig Jag vill veta när sprutan kommer så att jag kan förbereda mig för den. Så att jag kan andas och fokusera på att slappna av i det ögonblicket än att jag bara sitter och spänner mig i undran över när de ska sticka. Avskyr att förlora kontrollen också.
Någon gång så ville de att jag skulle blunda och ville inte ge mig sprutan när jag tittade ändå, blev faktiskt nästan arg där! De får faktiskt räkna med att folk har sina sätt att hantera sina rädslor på.

Nu är mitt mål att någon gång skaffa hål i öronen, gjorde aldrig det pga min rädsla för nålar. Jag känner mig dundernervös av bara tanken men det vore roligt att kunna köpa örhängen ...
Steget efter det är en tatuering. Skulle så gärna vilja ha dem! Men det känns betydligt värre då det tar ju betydligt längre tid och salvor ska inte vara bra att ha på området innan. Så får se om det blir av.

 

[Asko]

Jag fick en diagnos om agorafobi en gång men jag vet inte riktigt om jag håller med om det. Då min ångest kring den situationen inte låg kring att det var andra människor runt mig egentligen, även om det inte hjälpte. Handlade inte heller om öppna ytor. Utan det handlade om att jag behövde veta att jag hade tillgång till en toalett. Jag var mera manisk om det under tonåren då jag hanterade mina problem med magen med den vetskapen om var det fanns toaletter. Numera, efter en period med sämre mage, så har jag lärt mig att det brukar faktiskt lösa sig på plats någonstans.
Men hade och har problem med själva resan till olika ställen, inte lika lätt att lösa när man sitter i en bil eller buss. Äter dock numera ångestdämpande medicin som skalar av de värsta topparna av ångesten vilket i sin tur lugnar ned magen (det är en ond cirkel och har varit så hela mitt liv).

 

[Sel]

Jag fick en diagnos om agorafobi en gång men jag vet inte riktigt om jag håller med om det. Då min ångest kring den situationen inte låg kring att det var andra människor runt mig egentligen, även om det inte hjälpte. Handlade inte heller om öppna ytor. Utan det handlade om att jag behövde veta att jag hade tillgång till en toalett. Jag var mera manisk om det under tonåren då jag hanterade mina problem med magen med den vetskapen om var det fanns toaletter. Numera, efter en period med sämre mage, så har jag lärt mig att det brukar faktiskt lösa sig på plats någonstans.
Men hade och har problem med själva resan till olika ställen, inte lika lätt att lösa när man sitter i en bil eller buss. Äter dock numera ångestdämpande medicin som skalar av de värsta topparna av ångesten vilket i sin tur lugnar ned magen (det är en ond cirkel och har varit så hela mitt liv).

Ibland blir ju fobin så specifik att den inte riktigt har en egen kategori utan hamnar under ett paraply. Jag känner detsamma om min sociala fobi och blodfobi, det ska oftast till ganska specifika scenarion för att utlösa dem. Detsamma gäller även till exempel användaren som skrev om rädslan av att höra någon kräkas om natten tänker jag.

 

[Asko]

Delade upp mina inlägg då de blev så himla långa...

Jag har rädsla för små spindlar och min reptilhjärna reagerar automatiskt med att ta ihjäl dem
Var även fruktansvärt rädd för åska under en lång tid. Var livrädd att den skulle slå ned i huset, men känner mig betydligt tryggare i lägenhetshus. Numera klarar jag det rätt bra med att bli mera nervös. Men noway att jag skulle gå ut! Det har inte ens slagit mig!
Jag har dock lyxen att vara så pass gravt hörselskadad att jag inte hör åskan om jag stänger av hörapparaterna om den inte är så nära att man känner den skaka i väggarna/golvet/möblerna. Jag är dock känslig för vibrationer så jag kanske märker av det tidigare än vanliga hörande. Men detta har inneburit att jag klarar att sova under åskväder Som liten blev jag rädd om jag vaknade av ljuset från blixten dock och låg spänt i väntan på vibrationerna eller tog på mig hörapparaterna för att räkna sekunderna (var lite manisk med att räkna dessa då det lugnade mig med att veta hur långt borta åskvädret var). Numera tror jag att jag kan somna om, om det inte är riktigt nära förstås.

 

[Asko]

Ibland blir ju fobin så specifik att den inte riktigt har en egen kategori utan hamnar under ett paraply. Jag känner detsamma om min sociala fobi och blodfobi, det ska oftast till ganska specifika scenarion för att utlösa dem. Detsamma gäller även till exempel användaren som skrev om rädslan av att höra någon kräkas om natten tänker jag.

Absolut! Kommer bara ihåg att jag tyckte att den kändes så fel när jag läste en beskrivning av agorafobin (eller torgskräck som den kallas också), jag hade inga problem med andra människor alls tyckte jag.

Lite samma sak med min IBS (vilket är ju en typ av paraply diagnos), har inte det som diagnos men får ta till det som beskrivning för mina problem med magen. Det är bara väldigt psykologiskt också i mitt fall

 

[Asko]

Angående blodfobi ... Jag har inte det och har alltid trott att jag tålt det helt okej.
Tills jag råkade skära mig i fingret med en kniv och höll fingret under vatten så att det började se ut som lite mycket blod (det var inte ens så illa, var uppenbart att inget läkarbesök behövdes) och jag började nog att hyperventilera lite, mina föräldrar bråkade där och då så jag var nog spänd också.

Snubblade bakåt så pass att matbordet fördes kraftigt åt sidan, och svimmade.
Sedan så tog jag mig upp på fötterna utan att vara riktigt medveten ännu, lyckades gå några steg innan jag segnade ned igen!
Nu lyckades dock mina föräldrar att hålla mig sittandes på golvet tills jag vaknade till ordentligt

Hade aldrig svimmat innan och har aldrig gjort det sedan dess!

En gång efter det så blödde jag från ett finger igen och jag kände hur jag började andas lite konstigt, men då lyckades jag fokusera på att andas ordentligt och den yrseln slutade. Sedan dess har jag klarat att se mig själv blöda (mensen helt klart ett undantag) från små skärsår.
Men ändringen i andningen var verkligen bara i ett par sekunder innan jag började känna av en viss yrsel, så jag fick reagera ganska snabbt.

Numera är jag medveten om att om jag skulle svimma igen så är jag troligen en rätt så besvärlig patient som svimmar med dunder och brak, och försöker ta upp mig på fötter för snabbt .. Uppenbarligen avskyr jag att förlora kontrollen omedvetet också

 

[Exile]

Angående det ni diskuterar om spindlar så finns det såvitt jag vet inga bevis för att primater reagerar på spindlar på samma sätt som på ormar.

Något som tagits upp kring spindel-fobin är att det ursprungligen skulle kunna vara en rädsla för skorpioner, som är betydligt mer jämförbara med ormar sett till farlighet, och att den rädslan sedan generaliserats till att gälla Chelicerata (palpkäkar) i allmänhet dit både spindeldjur som skorpion och även spindlar hör (se exempelvis https://www.nature.com/articles/s41598-021-01325-z). Det är dock inte betraktat som bevisat. Sedan finns det även andra hypoteser, som att det kan vara associerat till sjukdomar (spindlar sprider ju egentligen inte sjukdomar) eller allmänt kulturellt/inlärt, några av dem tror jag också nämns i inledningen av den länkade artikeln men jag skummade bara lite snabbt.

Rädsla är ju i allmänhet också ofta mer generell än nödvändigt, till exempel varnar apor ibland "falskt alarm" för ofarliga ormar men det är något som sker mer sällan när de blir äldre. Det tyder kanske också på att man experimenterar sig fram en del när det kommer till rädsla och hellre tar det säkra före det osäkra. Det verkar kunna vara så att människor i urbana områden oftare har djurfobier än människor som lever mer naturnära, vilket kanske tyder på att en okunskap eller ovana spelar roll.

Jag ställer mig lite tveksam till dessa. Jag tycker skorpioner är obehagligt på samma sätt som getingar, att de kan göra en illa, så jag skulle inte vilja ta i en men de framkallar inte alls ett visuellt obehag på samma sätt som spindlar. Aldrig hört om detta tidigare.

Även kulturellt, inlärt, sjukdomar eller närhet till naturen känns ologiskt på det sättet att jag, och många andra jag känner till med spindelfobi, liksom har haft den här fobin hela livet som om det vore medfött.

Jag vet inte om det behöver vara mer komplicerat än att de liksom har ett utseende och rörelsemönster som av väldigt många upplevs som obehagligt, samma sak med ormar, som någon annan nämnde med antal ben osv. Det känns också rimligare att den kulturella uppfattningen som spindlar och ormar som onda, läskiga, obehagliga osv kommer ifrån att det är så många naturligt upplever dem, än att detta skulle vara grunden till fobierna i sig.

Jag tror i allmänhet fobier inte har något med okunskap att göra. Man kan ju vara väldigt rädd för något utan att det är på fobi-nivå. Till exempel väldigt vanligt att folk är rädda för hästar och kor. Det känns ganska logiskt då det ändå är stora djur så är man ovan är det klart det kan vara obehagligt men är man runt dem brukar det ju gå över relativt smidigt för de flesta.

 

[Ms_Antrop]

Jag har ju samma men i mitt fall är det inte riktigt en fobi utan mer ett mycket starkt obehag.

Jag tänker att det till viss del är naturligt? Det känns rimligt att tycka det är obehagligt när det är djupt och mörkt och vi inte kan se vad som finns där nere, ovissheten skapar ju otrygghet. I kombination med att vatten faktiskt är farligt, eller ja farligt på det sättet att det inte är en miljö vi kan överleva i. Vi kan inte andas under vattnet och vi orkar inte simma för evigt utan risken att vi drunknar är garanterad efter ett tag, det bidrar ju också.

Jag badade som jag sa innan mycket när jag var yngre. Alltid snorklat osv. Jag gillar inte sjögräs jag känner när jag simmar och minns att det var obehagligt att typ simma ut till en sten eller undervattensgrund, just delen när man ska "bottna" som var det äckliga, att jag liksom kommer vidröra något där det är djupt. Det har alltid gått bra om jag haft någon med mig dock. Bada på öppet hav från båt där det är hundratals meter till botten har aldrig varit ett problem utan för mig är det just det där när man ser att det finns något där nere som "försvinner ner i djupet" som är det obehagliga.

Jag följer Thalassophobia-redditen och tycker att det hjälpt. Vissa saker där tycker jag fortfarande är obehagliga men det mesta rör mig inte nu. Jag är övertygad om att om jag skulle börja bada och så igen och i allmänhet vara mer i och vid vattnet så skulle detta bli mycket bättre, jag har liksom märkt med åren hur något som inte brukade vara ett problem liksom växt sig större, som att min hjärna gör det till en större grej än vad den minns att det var typ.

I mitt fall så funkar det bra ändå att titta på bilder t.ex, visst det är obehagligt men jag får ingen panik. Däremot så får jag helt okontrollerade reaktioner i verkligheten, och tyvärr så har det blivit värre med åren och ju fler gånger jag utsatt mig för det. Så jag skulle ju troligen behöva nån hjälp för att veta hur jag ska hantera det.

 

[Exile]

I mitt fall så funkar det bra ändå att titta på bilder t.ex, visst det är obehagligt men jag får ingen panik. Däremot så får jag helt okontrollerade reaktioner i verkligheten, och tyvärr så har det blivit värre med åren och ju fler gånger jag utsatt mig för det. Så jag skulle ju troligen behöva nån hjälp för att veta hur jag ska hantera det.

Är det ett stort problem som hindrar en i vardagen på ett sätt man vantrivs med så finns det ju hjälp att få.

Jag tänker att alla fobier nog går att mer eller mindre går att bota med tid och ansträngning men att det sen är ett livslångt underhåll för att få det att hålla i sig.

Min spindelfobi har i perioder varit lite bättre. När jag sommarjobbade i tonåren spenderade vi flera veckor med att skrapa och måla järngrindar/staket runt anläggningar samt ta bort ogräs. Underlaget var sån småsten, tänk grus fast storlek lite större än spelkulor och mer vasst. I sån sten finns det en sorts spindel som är ganska liten och grå, jävligt snabb. Det var sjukt obehagligt till en början men med tiden så blev man liksom så van. Det kunde hända att jag såg en springa över skon eller benet (hade långbyxor, hade det varit huden hade det nog varit annorlunda) och det rörde mig inte speciellt.

På min balkong och utanför mina fönster finns väldigt små (men många) spindlar på somrarna. På balkongen verkar de hålla sig till räcket och är aldrig runt soffan där jag sitter. De är gömda på dagtiden men på kvällen kommer de fram runt räcket och bygger små nät. Där kan jag sitta nu på kvällstid utan obehag när de är ett par meter ifrån mig, skulle dock aldrig röra en och jag har aldrig mina fönster öppna på sommaren för skulle de komma in i lägenheten skulle det vara värre.

Jag skulle säkert med hjälp kunna bota eller åtminstone mildra min extrema fobi för husspindlar men känner mig inte redo för det just nu. Jag vet ju att jag redan kunnat lära mig hantera de här andra situationerna, min hjärna säger att det ändå inte är "samma sak" men jag tror man kan vänja sig vid allt. På samma sätt tror jag du skulle kunna mildra din fobi. Jag brukar se till att kontinuerligt titta på bilder/filmer av spindlar osv för att liksom hålla igång hjärnan. Jag har i ett par år haft planer på att försöka närma mig en av småspindlarna på balkongen som träning men än inte lyckats.

Kanske du kan försöka analysera lite i din fobi vilka delar som är värst och vilka som är mindre illa och sedan försöka sakta utsätta dig för de lätta grejerna? Jag tror man ska vara försiktig på att ge sig in på de värsta sakerna utan hjälp och stöd, annars finns det nog risk att man förvärrar situationen.

 

[Dentaku]

Jag ställer mig lite tveksam till dessa. Jag tycker skorpioner är obehagligt på samma sätt som getingar, att de kan göra en illa, så jag skulle inte vilja ta i en men de framkallar inte alls ett visuellt obehag på samma sätt som spindlar. Aldrig hört om detta tidigare.

Även kulturellt, inlärt, sjukdomar eller närhet till naturen känns ologiskt på det sättet att jag, och många andra jag känner till med spindelfobi, liksom har haft den här fobin hela livet som om det vore medfött.

Vad gäller kulturellt och närhet till naturen så har jag hittat studier som tyder på att de som lever nära farliga djur rankar annorlunda än de som lever längre bort från dem.

I studie från Somalia ska deltagarna(främst universitetsstudenter) ha rankat 42 djurarter som finns i landet utifrån hur mycket rädsla de känner när de ser dem. På plats 1-3 hamnade ormar(två dödliga, en helt ofarliga). Spindlarna hamnade först på 15-17 plats efter skorpioner, gepard(!), tusenfoting, hyena och ödlor(!). Efter spindlar kommer främst däggdjur, fåglar och grodor, inga giftiga djur och inga stora rovdjur. Det enda djur som är känt för att vara direkt aggressivt mot människan här är tydligen babianen.

Det spekuleras i varför geparden hamnar så högt. Samma sak med ödlorna, där man funderar över om en känd(felaktig föreställning) att ödlor generellt är giftiga kan spela in.
Slutligen tar man också upp att resultatet går i linje med teorin att spindelrädsla skulle kunna vara en förlängning av skorpionrädsla.

I en annan studie bland olika grupper som lever i Serengeti, Tanzania, ville man veta hur rädda människor var för farliga djur, främst stora rovdjur men även andra arter. De som var minst rädda var de som levde närmast dessa.
Av de djur som folk var mycket rädda för kom lejon på första plats. En stor andel var mycket rädda för ormar också, men rädslan var större inte bara för lejon utan också för leoparder, elefanter, bufflar, krokodiler och flodhästar.

Jag tror i allmänhet fobier inte har något med okunskap att göra. Man kan ju vara väldigt rädd för något utan att det är på fobi-nivå. Till exempel väldigt vanligt att folk är rädda för hästar och kor. Det känns ganska logiskt då det ändå är stora djur så är man ovan är det klart det kan vara obehagligt men är man runt dem brukar det ju gå över relativt smidigt för de flesta.

Nej, det tror inte jag heller. Tvärtom är ju folk med fobier medvetna om att deras rädsla har gått över en gräns och blivit irrationell.

 

[Piaff]

Jag har för övrigt svimmat en gång -av blodet när jag skar upp handen på en glasskärva från en trasig flaska när jag stod i baren på kåren. Killen jag jobbade med trodde jag fejkade för att få uppmärksamhet av honom . Fick efter att jag vaknat upp på en soffa i kårhuset reda på att två andra killar ingripit och burit mig dit

 

[Alexandra_W]

Åh gud, är det ormar i gödselstackar??? Det har jag aldrig vetat! Kanske tur att jag inte visste när jag hade häst...

Snokar, och snokägg. Men jag hade inte sett en enda orm förrän jag började gräva i stacken. Och fick gräva långt. Så bara du inte flyttar en hel gödselstack är det nog ganska riskfritt ändå!