Att leva med fobi?

[Dentaku]

Tänker att vad som är begränsande i vardagen beror mycket på hur vardagen ser ut, även om rädslan är konstant? T.ex. känner jag starkt obehag/panik inför hotet att få en spindel på mig. Ser jag en spindel i rummet håller jag hela tiden ögonen på den tills någon har avlägsnat den. Att sova, gå på toa eller på andra sätt sätta mig i en situation där jag inte omedelbart kan fly om spindeln närmar sig är uteslutet. Dvs det hade kraftigt begränsat mig i vardagen om jag bott någonstans med mycket spindlar inomhus, men nu gör jag inte det och är därför knappt begränsad alls.

Håller absolut med. Om man ändå inte har något intresse av att röra sig i skog och mark är det ingen begränsning att man aldrig skulle göra det för att man har t ex ormfobi.

 

[Sel]

Tänker att vad som är begränsande i vardagen beror mycket på hur vardagen ser ut, även om rädslan är konstant? T.ex. känner jag starkt obehag/panik inför hotet att få en spindel på mig. Ser jag en spindel i rummet håller jag hela tiden ögonen på den tills någon har avlägsnat den. Att sova, gå på toa eller på andra sätt sätta mig i en situation där jag inte omedelbart kan fly om spindeln närmar sig är uteslutet. Dvs det hade kraftigt begränsat mig i vardagen om jag bott någonstans med mycket spindlar inomhus, men nu gör jag inte det och är därför knappt begränsad alls.

Så är det förstås. Sedan kan man "spä på rädslan" genom att aktivt leta efter triggers om man är riktigt fobisk också... och så länge den inte begränsar dig från att till exempel röra dig fritt utomhus (där det finns allehanda småkryp) är det väl en hanterbar fobi tänker jag.
Som min sprutfobi - jag kan ju i väldig utsträckning undvika mina triggers och därför väljer jag att leva med den.

 

[Sel]

Sylt (vilket även inkluderar marmelad, rosafärgade röror och färska bär om de läcker saft), tandläkaren (eller ja, att sitta med käken låst och inte komma undan), smink och vissa ädelmetaller...

Åh nej, alla goda bär och röror!

 

[Sassy]

Hela jämförelsen utgår från perspektivet att fobier skulle bero på nedärvda rädslor som behövts för vår överlevnad.
Stora rovdjur är ett mycket större hot än spindlar. Inte bara nu, utan även när vi levde som jägare/samlare utan sovrum.

(För att vara tydlig: stora rovdjur är inte ett stort hot. Men de är orsak till fler dödsfall än spindlar.)

Stämmer det även evolutionärt? Spindlar, skorpioner och liknande kan ju finnas lite varstans och är i så fall en risk "hela tiden", precis som ormar. Så fort man lyfter på något kan det vara där man stör den där giftiga ormen. (Och nästa fråga, vet vi att det var relativt få spindelarter som var riktigt farliga för oss även i vår tidiga utveckling? Reagerar primater på spindlar som de gör på ormar, eller är det något som mest är en rädsla hos oss människor? )

Stora rovdjur kan man som intelligent flockdjur hantera på ett helt annat sätt. De kommer inte vara "överallt".

 

[Mabuse]

Hela jämförelsen utgår från perspektivet att fobier skulle bero på nedärvda rädslor som behövts för vår överlevnad.
Stora rovdjur är ett mycket större hot än spindlar. Inte bara nu, utan även när vi levde som jägare/samlare utan sovrum.

(För att vara tydlig: stora rovdjur är inte ett stort hot. Men de är orsak till fler dödsfall än spindlar.)

Men är de verkligen det? Stora rovdjur är visserligen farliga, men också sällsynta. Spindlar och insekter finns däremot överallt hela tiden. Det är väl fler som dör av getingar än av björnar i Sverige, t ex?

Och fara behöver ju inte vara livsfara. Det räcker att det är obehag.

Så i mitt tycke är en insektsfobi rimligare än en björnfobi. Och sen är det uppenbarligen inlärt också, se råttor vs ekorrar. Många fler som tycker råttor är obehagligt än kaniner.

 

[Exile]

Jag råkade ut för en olycka med tänderna när jag var liten, det ledde till sprutfobi och stark rädsla för tandläkaren. Jag fortsatte gå till tandläkaren tills jag var 18 men använde aldrig bedövning vilket verkligen befäste mitt obehag inför tandläkaren, inte så att det var en fobi men från och med att jag blev myndig fram tills bara ett par år sedan var jag aldrig till tandläkaren. När jag kom dit gick allt bra, även bedövningen så då var det som allt bara släppte, nu

Min sprutfobi orsakade stora problem när jag var yngre vid sådant som vaccinationer och resor. Tyvärr är ju ofta en spruta något man rent krasst måste ta sig igenom vilket ibland ledde till att själva upplevelsen slutade i någon sorts tvång vilket också förstärkte fobin. När jag som ung vuxen fick andra problem som ledde till att jag mer eller mindre regelbundet behövde gå på provtagning blev jag tvungen att ta tag i det. Jag gick aldrig i terapi men pratade mycket om det med läkare och sköterskor. Det var en jävla kamp men blev sakta men säkert bättre.

Idag har jag inga problem med sprutor och tycker att jag är "botad". Jag tittar aldrig när de sticker och jag använder fortfarande en teknik där jag tittar på klockan i rummet och liksom "zonar ut" lite men det är inte längre obehagligt.

Starka rädslor jag har är höjder (pga att jag får svindel) och djupa vatten. Det senare vet jag går att träna bort, jag har badat och simmat mycket i havet när jag var yngre och skulle jag börja utsätta mig för detta igen skulle det gå bättre.

Den enda riktiga fobin jag har är spindlar och den har jag haft hela livet så vitt jag vet. Jag har jobbat lite på det själv så nu för tiden kan jag se på spindlar på bild eller video utan att få panik (men det är obehagligt) och det bara för att jag kontinuerligt utsätter mig för det. Undantaget är husspindlar och "liknande", de klarar jag fortfarande inte på bild eller video, kanske för att de blir mer "verkliga" då de liksom finns även "på riktigt", vi har ju inga fågelspindlar i Sverige t.ex så de utgör ingen risk på samma sätt.

Svårt det där med skillnad mellan fobier och rädslor. Jag tycker att den tydliga skillnaden jag känner i mina egna är att en fobi liksom får mig att tappa det på ett annat sätt. Om en spindel hamnar på mig eller nära mig så är det liksom reptilhjärnan direkt. Det finns inte på kartan att fundera på om det är ett hot eller inte utan det är full on flykt på autopilot. Jag har gjort illa mig rejält ett par gånger i "flykten" då hjärnan liksom inte fungerar så det finns ingen tanke på skador osv.

Det begränsar mig i vardagen på så sätt att jag aldrig går ner i källare eller vind i hus (jag bor i lägenhet så inget jätteproblem) samt aldrig går ut i skogen och plockar inte bär eller svamp. På stigen kan jag gå men ger mig aldrig ut i någon sorts ris och skulle inte drömma om att vara nere med händerna och plocka på marknivå.

Jag har funderat på terapi men har faktiskt inte riktigt orka ta tag i det. Jag har ju problem med depression och annat och har inte känt att jag kommit dit än då jag känner mig så pass stark och trygg i mig själv att jag tror det skulle fungera, det är fortfarande en plan för framtiden dock.

 

[Exile]

Så i mitt tycke är en insektsfobi rimligare än en björnfobi. Och sen är det uppenbarligen inlärt också, se råttor vs ekorrar. Många fler som tycker råttor är obehagligt än kaniner.

Förlåt för att jag klipper i ditt inlägg men kan inte just detta vara för att kaniner generellt är "sötare" än råttor?
Jag vet många t.ex som är rädd för spindlar som tycker att hoppspindlar är okej för att de är "söta". Jag personligen tycker ändå de är äckliga (spindelfobi) men kan ändå fatta vad folk menar när de har de där stora ögonen, gör sin lilla dans osv, det är ju generellt söta drag.

 

[Dentaku]

Stämmer det även evolutionärt? Spindlar, skorpioner och liknande kan ju finnas lite varstans och är i så fall en risk "hela tiden", precis som ormar. Så fort man lyfter på något kan det vara där man stör den där giftiga ormen. (Och nästa fråga, vet vi att det var relativt få spindelarter som var riktigt farliga för oss även i vår tidiga utveckling? Reagerar primater på spindlar som de gör på ormar, eller är det något som mest är en rädsla hos oss människor? )

Stora rovdjur kan man som intelligent flockdjur hantera på ett helt annat sätt. De kommer inte vara "överallt".

Jag tog spindlar som exempel i stället för ormar just av anledningen att de ormar som är riktigt giftiga(även om det är få) är mycket farligare än någon spindel.
Just det där att spindlar finns lite varstans gör att jag finner det orimligt att primater skulle reagera på dem som på ormar, men jag vet inte säkert.

 

[Dentaku]

Men är de verkligen det? Stora rovdjur är visserligen farliga, men också sällsynta. Spindlar och insekter finns däremot överallt hela tiden. Det är väl fler som dör av getingar än av björnar i Sverige, t ex?

Och fara behöver ju inte vara livsfara. Det räcker att det är obehag.

Så i mitt tycke är en insektsfobi rimligare än en björnfobi. Och sen är det uppenbarligen inlärt också, se råttor vs ekorrar. Många fler som tycker råttor är obehagligt än kaniner.

Om vi jämför spindlar och björnar är statistiken solklart till björnarnas nackdel, trots att spindlarna finns överallt. Och min hela poäng är - varför skulle vi ha en nedärv rädsla för något som så ytterst sällan är farligt?
Till och med att känna obehag för insekter skulle vara dumt om man lever som jägare/samlare.

Bin och getingar är förmodligen de insekter som är farligast förutom de som spelar i sin helt egna liga och dödar mängder av människor genom att sprida sjukdomar - loppor och myggor.
Men jag diskuterar alltså spindlar.

 

[Ms_Antrop]

Jag har talassofobi, alltså fobi för djupt vatten och specifikt okända föremål i djupt vatten. Som till exempel när vi var ute och paddlade kanot och kom nära en ö så att man började se stenar sticka upp ur djupet - total panik!

Jag vet inte riktigt vad det kommer ifrån. men jag har alltid tyckt att det är obehagligt med djupt vatten där man inte ser botten, sen har det utvecklats till att jag också får panik av stora tankar med vätska i - såna som är öppna och det typ finns gångbroar över. Nu låter ju det väldigt specifikt och som något som gemene man kanske inte stöter på så ofta. Men jag i mitt jobb hamnar titt som tätt i sådana miljöer, så det är lite drygt. När det finns räcke att hålla sig i och så så brukar det gå bra bara jag tittar rakt fram och andas, jag får ju lite panik men jag börjar inte skrika och hyperventilera som jag gör i exemplet med kanoten.

I övrigt så ogillar jag att få stötar så till den grad att det kan störa mig i mitt vardagsliv, men det är ju inte på nivån som talassofobin där det verkligen är en okontrollerad reaktion. Vilken är synd! Jag skulle verkligen vilja paddla kanot och så, men då lär jag nog ta tag i fobin först.

 

[Exile]

Jag har talassofobi, alltså fobi för djupt vatten och specifikt okända föremål i djupt vatten. Som till exempel när vi var ute och paddlade kanot och kom nära en ö så att man började se stenar sticka upp ur djupet - total panik!

Jag vet inte riktigt vad det kommer ifrån. men jag har alltid tyckt att det är obehagligt med djupt vatten där man inte ser botten, sen har det utvecklats till att jag också får panik av stora tankar med vätska i - såna som är öppna och det typ finns gångbroar över. Nu låter ju det väldigt specifikt och som något som gemene man kanske inte stöter på så ofta. Men jag i mitt jobb hamnar titt som tätt i sådana miljöer, så det är lite drygt. När det finns räcke att hålla sig i och så så brukar det gå bra bara jag tittar rakt fram och andas, jag får ju lite panik men jag börjar inte skrika och hyperventilera som jag gör i exemplet med kanoten.

I övrigt så ogillar jag att få stötar så till den grad att det kan störa mig i mitt vardagsliv, men det är ju inte på nivån som talassofobin där det verkligen är en okontrollerad reaktion. Vilken är synd! Jag skulle verkligen vilja paddla kanot och så, men då lär jag nog ta tag i fobin först.

Jag har ju samma men i mitt fall är det inte riktigt en fobi utan mer ett mycket starkt obehag.

Jag tänker att det till viss del är naturligt? Det känns rimligt att tycka det är obehagligt när det är djupt och mörkt och vi inte kan se vad som finns där nere, ovissheten skapar ju otrygghet. I kombination med att vatten faktiskt är farligt, eller ja farligt på det sättet att det inte är en miljö vi kan överleva i. Vi kan inte andas under vattnet och vi orkar inte simma för evigt utan risken att vi drunknar är garanterad efter ett tag, det bidrar ju också.

Jag badade som jag sa innan mycket när jag var yngre. Alltid snorklat osv. Jag gillar inte sjögräs jag känner när jag simmar och minns att det var obehagligt att typ simma ut till en sten eller undervattensgrund, just delen när man ska "bottna" som var det äckliga, att jag liksom kommer vidröra något där det är djupt. Det har alltid gått bra om jag haft någon med mig dock. Bada på öppet hav från båt där det är hundratals meter till botten har aldrig varit ett problem utan för mig är det just det där när man ser att det finns något där nere som "försvinner ner i djupet" som är det obehagliga.

Jag följer Thalassophobia-redditen och tycker att det hjälpt. Vissa saker där tycker jag fortfarande är obehagliga men det mesta rör mig inte nu. Jag är övertygad om att om jag skulle börja bada och så igen och i allmänhet vara mer i och vid vattnet så skulle detta bli mycket bättre, jag har liksom märkt med åren hur något som inte brukade vara ett problem liksom växt sig större, som att min hjärna gör det till en större grej än vad den minns att det var typ.

 

[Dentaku]

Jag tänker att det till viss del är naturligt? Det känns rimligt att tycka det är obehagligt när det är djupt och mörkt och vi inte kan se vad som finns där nere, ovissheten skapar ju otrygghet. I kombination med att vatten faktiskt är farligt, eller ja farligt på det sättet att det inte är en miljö vi kan överleva i. Vi kan inte andas under vattnet och vi orkar inte simma för evigt utan risken att vi drunknar är garanterad efter ett tag, det bidrar ju också.

Jo. Många fobier handlar om något som är potentiellt farligt/dödlig, men risken är ändå väldigt liten. Just djupt vatten är lite som med höga höjder, faran är ganska reell och konkret. Jag har inga som helst problem att förstå VARFÖR t ex min man är höjdrädd trots att jag själv inte har några problem med att vara uppe och klänga på tak(det klarar han inte av att se). Hos honom går det lyckligtvis inte så långt som till fobi. Så frågan är om inte hans rädsla ibland är mer sund än min orädsla med tanke på att jag tar en del onödiga risker.

 

[Vassi]

Har haft spindel- och sprutfobi. Spindlar på en nivå att jag inte kunnat sova på kvällen om jag sett en spindel i rummet på morgonen. Och sprutorna, ja, jag har absolut svimmat flera gånger. Båda fobierna är dock näst intill botade idag Säger dock alltid till personalen att jag är en svimmare och gärna lägger mig ner när det kommer till sprutor. Tänker att det är schysstare att förvarna dom utifall att, är ju trots allt deras arbetsmiljö också.

Sen har jag nog drag av submechanofobi. Har tänkt att det är thalassofobi tidigare, men tycker inte det stämmer helt. Älskar att dyka, men tanken på att göra det nära typ brofundament, störa skepp eller vrak ger mig nästan kallsvattningar Så obehagligt att hälsa på vänner som bor i skärgården nära en stor industi-hamn med mycket trafik. Det är något med den där stora dolda massan under vattenytan. Generellt gillar jag nog bättre att vara under än över vattenytan, vill gärna ha koll på omgivningen.

 

[Exile]

Jo. Många fobier handlar om något som är potentiellt farligt/dödlig, men risken är ändå väldigt liten. Just djupt vatten är lite som med höga höjder, faran är ganska reell och konkret. Jag har inga som helst problem att förstå VARFÖR t ex min man är höjdrädd trots att jag själv inte har några problem med att vara uppe och klänga på tak(det klarar han inte av att se). Hos honom går det lyckligtvis inte så långt som till fobi. Så frågan är om inte hans rädsla ibland är mer sund än min orädsla med tanke på att jag tar en del onödiga risker.

Har han svindel?

Min höjdrädsla vet jag faktiskt konkret när den "föddes". Jag var 5 år och vi höll på att fixa ny dränering runt huset så huset hade fått som en vallgrav. Det låg plankor här och där för att kunna gå över som jag sett pappa göra så jag tänkte att jag skulle göra samma sak. Jag minns det verkligen som en kul grej, inte alls något som var obehagligt. När jag kommit en bit ut tittar jag ner och får svindel och i och med det tappar jag balansen. Jag fick gå ner på knä och hålla om plankan för att inte trilla för jag blev så yr.

Såhär har det fortsatt även som vuxen, det räcker att jag går två steg upp på en sån byggstege för att jag ska börja tappa balansen. Jag ser det alltså som att min ändå ganska extrema höjdrädsla (går inte upp högre än på en pall) är logiskt rotad. Jag vet att jag inte har något balanssinne när det är högt så risken att jag trillar är mycket hög och trillar man från hög höjd, ja då dör man.

Det här orsakar mig inga jätteproblem i vardagen och det är en rädsla jag liksom inte vill erkänna för mig själv att jag har. Varje gång om jag är uppe på en hög byggnad eller liknande så tänker jag liksom att jag ska utmana mig själv och gå fram till räcket men jag kommer oftast inte närmare än ett par meter innan jag börjar känna mig svag och må illa. Finns det inget räcke går jag aldrig närmare än en kant än typ fem meter.

 

[cewe]

Har haft mycket fobier och har en del kvar, men en hel del har jag lyckats "behandla" själv.

Som den att köra vilse (saknar totalt lokalsinne så kör ofta vilse även efter GPS) , vilket renderade i att jag inte vågade göra saker om jag var tvungen köra bil själv.
Numera känner jag mer en lätt stress över att åka dit jag inte hittar och inte full panikångest.
Spindlar är fortfarande obehagliga men jag får inte fullständigt panik längre.
Kräkfobin har gjort att jag aldrig vågat åka utomlands för om jag tänkte tanken på att resa dök det upp sjuhundraelva artiklar på nätet om "kräkepedemi på hotellet"
Men i sommar ska jag utmana även den fobin.

 

[Dentaku]

Har han svindel?

Min höjdrädsla vet jag faktiskt konkret när den "föddes". Jag var 5 år och vi höll på att fixa ny dränering runt huset så huset hade fått som en vallgrav. Det låg plankor här och där för att kunna gå över som jag sett pappa göra så jag tänkte att jag skulle göra samma sak. Jag minns det verkligen som en kul grej, inte alls något som var obehagligt. När jag kommit en bit ut tittar jag ner och får svindel och i och med det tappar jag balansen. Jag fick gå ner på knä och hålla om plankan för att inte trilla för jag blev så yr.

Såhär har det fortsatt även som vuxen, det räcker att jag går två steg upp på en sån byggstege för att jag ska börja tappa balansen. Jag ser det alltså som att min ändå ganska extrema höjdrädsla (går inte upp högre än på en pall) är logiskt rotad. Jag vet att jag inte har något balanssinne när det är högt så risken att jag trillar är mycket hög och trillar man från hög höjd, ja då dör man.

Det här orsakar mig inga jätteproblem i vardagen och det är en rädsla jag liksom inte vill erkänna för mig själv att jag har. Varje gång om jag är uppe på en hög byggnad eller liknande så tänker jag liksom att jag ska utmana mig själv och gå fram till räcket men jag kommer oftast inte närmare än ett par meter innan jag börjar känna mig svag och må illa. Finns det inget räcke går jag aldrig närmare än en kant än typ fem meter.

Ja, han har svindel men mår också dåligt av att se mig på höjder han inte vill upp på. Precis som för dig går gränsen ungefär vid en pall, så det räcker med att jag ska upp på en vanlig trappstege för att han ska hålla sig undan. Höjdrädsla by proxy, typ.

 

[starcraft]

Jag har fobi för mat. Jag har fått behandling så idag är den på en hanterbar nivå och jag lider egentligen inte så mycket av det, men upplevs som kräsen och är inte så pigg på att testa nya grejer längre.

 

[Mkb]

Stämmer det även evolutionärt? Spindlar, skorpioner och liknande kan ju finnas lite varstans och är i så fall en risk "hela tiden", precis som ormar. Så fort man lyfter på något kan det vara där man stör den där giftiga ormen. (Och nästa fråga, vet vi att det var relativt få spindelarter som var riktigt farliga för oss även i vår tidiga utveckling? Reagerar primater på spindlar som de gör på ormar, eller är det något som mest är en rädsla hos oss människor? )

Stora rovdjur kan man som intelligent flockdjur hantera på ett helt annat sätt. De kommer inte vara "överallt".

Jag tog spindlar som exempel i stället för ormar just av anledningen att de ormar som är riktigt giftiga(även om det är få) är mycket farligare än någon spindel.
Just det där att spindlar finns lite varstans gör att jag finner det orimligt att primater skulle reagera på dem som på ormar, men jag vet inte säkert.

Angående det ni diskuterar om spindlar så finns det såvitt jag vet inga bevis för att primater reagerar på spindlar på samma sätt som på ormar.

Något som tagits upp kring spindel-fobin är att det ursprungligen skulle kunna vara en rädsla för skorpioner, som är betydligt mer jämförbara med ormar sett till farlighet, och att den rädslan sedan generaliserats till att gälla Chelicerata (palpkäkar) i allmänhet dit både spindeldjur som skorpion och även spindlar hör (se exempelvis https://www.nature.com/articles/s41598-021-01325-z). Det är dock inte betraktat som bevisat. Sedan finns det även andra hypoteser, som att det kan vara associerat till sjukdomar (spindlar sprider ju egentligen inte sjukdomar) eller allmänt kulturellt/inlärt, några av dem tror jag också nämns i inledningen av den länkade artikeln men jag skummade bara lite snabbt.

Rädsla är ju i allmänhet också ofta mer generell än nödvändigt, till exempel varnar apor ibland "falskt alarm" för ofarliga ormar men det är något som sker mer sällan när de blir äldre. Det tyder kanske också på att man experimenterar sig fram en del när det kommer till rädsla och hellre tar det säkra före det osäkra. Det verkar kunna vara så att människor i urbana områden oftare har djurfobier än människor som lever mer naturnära, vilket kanske tyder på att en okunskap eller ovana spelar roll.

 

[Dentaku]

Angående det ni diskuterar om spindlar så finns det såvitt jag vet inga bevis för att primater reagerar på spindlar på samma sätt som på ormar.

Något som tagits upp kring spindel-fobin är att det ursprungligen skulle kunna vara en rädsla för skorpioner, som är betydligt mer jämförbara med ormar sett till farlighet, och att den rädslan sedan generaliserats till att gälla Chelicerata (palpkäkar) i allmänhet dit både spindeldjur som skorpion och även spindlar hör (se exempelvis https://www.nature.com/articles/s41598-021-01325-z). Det är dock inte betraktat som bevisat. Sedan finns det även andra hypoteser, som att det kan vara associerat till sjukdomar (spindlar sprider ju egentligen inte sjukdomar) eller allmänt kulturellt/inlärt, några av dem tror jag också nämns i inledningen av den länkade artikeln men jag skummade bara lite snabbt.

Rädsla är ju i allmänhet också ofta mer generell än nödvändigt, till exempel varnar apor ibland "falskt alarm" för ofarliga ormar men det är något som sker mer sällan när de blir äldre. Det tyder kanske också på att man experimenterar sig fram en del när det kommer till rädsla och hellre tar det säkra före det osäkra. Det verkar kunna vara så att människor i urbana områden oftare har djurfobier än människor som lever mer naturnära, vilket kanske tyder på att en okunskap eller ovana spelar roll.

Tack för intressant info!

 

[escodobe]

Jo. Många fobier handlar om något som är potentiellt farligt/dödlig, men risken är ändå väldigt liten. Just djupt vatten är lite som med höga höjder, faran är ganska reell och konkret. Jag har inga som helst problem att förstå VARFÖR t ex min man är höjdrädd trots att jag själv inte har några problem med att vara uppe och klänga på tak(det klarar han inte av att se). Hos honom går det lyckligtvis inte så långt som till fobi. Så frågan är om inte hans rädsla ibland är mer sund än min orädsla med tanke på att jag tar en del onödiga risker.

Ja, jag är höjdrädd vilket ställer till det eftersom jag gillar att klättra, men det känns som en egentligen rimlig och logisk rädsla. Jag klättrar tex ner från klätterväggen istället för att hoppa trots att jag vet att jag sitter fast i repet. Vågar INTE släppa taget. Det finns en liten avsats på typ 3.5meters höjd på ett klättergym och jag vet inte hur många gånger jag där stått med ben som skakar av skräck och tänkt "det här går inte, de kommer få skicka upp nån som bär ned mig" men jag har faktiskt tagit mig ned på egen hand (iknuten givetvis) varje gång . Så det upplever jag ändå inte som konstig - man KAN ju faktiskt slå ihjäl sig om man trillar från en höjd, jag har ju själv flera erfarenheter av tex behöva sys i huvudet och att få hjärnskakning när jag trillat när jag var barn. (Utöver detta har jag i vuxen ålder varit nån handsbredd från att förmodligen slå ihjäl mig men klarade mig mirakulöst med en blå skinka).

Men det finns ingen reell orsak till att vara så rädd för att nån full människa ska kräkas på spårvagnen på helgnätter så att man tar bilen istället. Äckligt ja, men det finns ingen rim och reson i att få panik så att man vill fly eller att man regelbundet drömmer mardrömmar om att nån ska kräkas i ens direkta närhet.