Är du säker? Jag har nog aldrig stött på en 1- eller 2-åring som blir panikrädd av att se en spindel, varken levande eller på bild? De brukar tvärtom tycka levande spindlar och andra småkryp är ganska spännande. Så jag tror nog absolut på att kulturellt/inlärt kan ha betydelse.
En fd kollega (och vän) till mig har också ballongfobi, hon fick alltid komma och be någon av oss andra om hjälp när någon haft födelsedagsparty och lämnat ballonger i rummet. Enligt henne var det både rädslan för smällen och själva känslan av latex och statisk elektricitet som skrämde. Vanligare än man tror, tror jag.Jag har nog bara en grej som jag skulle klassa som fobi och det är för ballonger, otippat nog. Jag ryser vid blotta tanken på ballonger och går över till andra sidan gatan om jag ser ett barn komma gåendes med en ballong, om det hänger ballonger utanför en dörr eller liknande. Är jag på kalas/fest och det finns ballonger i rummet har jag svårt att sluta tänka på det, och börjar folk dessutom leka med dem eller kasta omkring dem får jag verkligen anstränga mig för att inte låta reptilhjärnan ta över och springa därifrån i panik (brukar försöka lämna rummet lite diskret ifall det är möjligt). Blotta tanken på någon som kramar eller klämmer på en ballong får pulsen att öka.
Nu är det ju inte särskilt ofta man stöter på ballonger som vuxen människa utan barn, så det är inget som direkt begränsar mig i vardagen som så, men rädslan är tillräckligt stark för att jag ska känna en viss oro inför t.ex. firandet av min mans systerdotter som fyller 4 nästa vecka. Hade jag haft egna barn hade jag kanske behövt fundera ännu mer på att försöka ta tag i att komma över det.
Jag vet exakt vad som utlöste fobin, och det var när vi på mitt sommarjobb för typ 15 år sedan skulle blåsa upp en massa ballonger till ett evenemang. Av oklar anledning gjordes detta i en sådan där liten marknadsbod, och när ballongerna då brast blev ljudet extremt högt. Jag är rädd för (oberäkneliga) höga ljud överlag, lämnar t.ex. gärna rummet även när någon ska öppna en champagneflaska och vill absolut inte öppna en flaska själv, så för mig är det helt relaterat till ljud. Helt ologiskt såklart, men så är det
Sedan har jag en del rädslor också, är till exempel rädd för spindlar samt riktigt djupt vatten, men det är inte på en nivå att jag skulle kalla det för fobi.
Fira inte nyår i Spanien! Vi var på teneriffa och de hade spänt ett nät i taket i foajén, vilket fylldes med ballonger. Vid midnatt släpptes alla ned och folk stampade sönder demJag har nog bara en grej som jag skulle klassa som fobi och det är för ballonger, otippat nog. Jag ryser vid blotta tanken på ballonger och går över till andra sidan gatan om jag ser ett barn komma gåendes med en ballong, om det hänger ballonger utanför en dörr eller liknande. Är jag på kalas/fest och det finns ballonger i rummet har jag svårt att sluta tänka på det, och börjar folk dessutom leka med dem eller kasta omkring dem får jag verkligen anstränga mig för att inte låta reptilhjärnan ta över och springa därifrån i panik (brukar försöka lämna rummet lite diskret ifall det är möjligt). Blotta tanken på någon som kramar eller klämmer på en ballong får pulsen att öka.
Nu är det ju inte särskilt ofta man stöter på ballonger som vuxen människa utan barn, så det är inget som direkt begränsar mig i vardagen som så, men rädslan är tillräckligt stark för att jag ska känna en viss oro inför t.ex. firandet av min mans systerdotter som fyller 4 nästa vecka. Hade jag haft egna barn hade jag kanske behövt fundera ännu mer på att försöka ta tag i att komma över det.
Jag vet exakt vad som utlöste fobin, och det var när vi på mitt sommarjobb för typ 15 år sedan skulle blåsa upp en massa ballonger till ett evenemang. Av oklar anledning gjordes detta i en sådan där liten marknadsbod, och när ballongerna då brast blev ljudet extremt högt. Jag är rädd för (oberäkneliga) höga ljud överlag, lämnar t.ex. gärna rummet även när någon ska öppna en champagneflaska och vill absolut inte öppna en flaska själv, så för mig är det helt relaterat till ljud. Helt ologiskt såklart, men så är det
Sedan har jag en del rädslor också, är till exempel rädd för spindlar samt riktigt djupt vatten, men det är inte på en nivå att jag skulle kalla det för fobi.
Vi sprang till rummet med händerna för öronen, sjukt obehagligt!Det här dyker upp med jämna mellanrum på forumet. Vi är flera som har eller har haft fobier, både vanliga och ovanliga.
Så, har du en fobi eller flera? För vad? Har du fått hjälp med att överkomma dem, påverkas du i vardagen? Vet du hur/när den uppstod?
Jag lider själv av extrem sprutfobi och specifik blodfobi (alltså bara i särskilda situationer och framför allt mitt eget blod), jag har även haft svår/specifik social fobi. Jag använder mina egna termer, har ingen aning om hur man skulle benämna dem vetenskapligt.
Jag har blivit erbjuden terapi för sprutfobin men tackat nej, det är så himla sällan det händer att en blir utsatt för sprutor att jag inte tycker det är mödan värt. Blodfobin tycker jag också att jag kan hantera på egen hand för det mesta, och dör jag så dör jag.
Den sociala fobin blev gradvis bättre när jag fick rätt verktyg. Jag har fortfarande jätteproblem runt främlingar i mitt eget hem, men så länge jag känner mig trygg med att jag får veta långt i förväg när de ska komma och vad de ska göra fungerar det nuförtiden. Telefonsamtal är svårt som privatperson, i en yrkesroll går det bra.
Om inte annat är det ju rätt logiskt eftersom ormar gillar värme och det är varmt där i en stack, så på en nivå visste jag redan det, men det är ett typexempel på kunskap/information som jag inte tänker på vad den exakt betyder utan bara swischar förbi i hjärnkontoret utan närmare eftertanke.
Det har jag aldrig gjort som tur är! Men jag hade nog dött om de börjat slingra upp kring fötterna när jag tömt kärran!
De är trötta så de mest ringlade sig lite på grepen. Men väldigt slöa. Inte alls aggresiva eller så. Jag sprang och skrek också första typ 10 gångerna
Jag hoppar in lite eftersom vi också stört ett ganska stort snokbo när traktorn kom för att lyfta undan hela vinterns gödselstack. Här tog skopan tyvärr i ett bo som också hade ägg som inte kläckts, så vi förlorade en del småsnokar... men en del var kläckta och de som inte var det tog vi in i värmen. Vi lyckades kläcka fram ytterligare fem eller så som vi sedan släppte ut.
Skönt att de åtminstone varken var snabba eller aggressiva!De är trötta så de mest ringlade sig lite på grepen. Men väldigt slöa. Inte alls aggresiva eller så. Jag sprang och skrek också första typ 10 gångerna
Hade INTE velat möta dem i stallet!!! Men bra att du skrev hur stora de är, jag har inte tänkt på att snokbebisar är små utan tänkte hela tiden på aslånga tjocka ormar.... Typ i min mammas 2,5-3 meters boas storlek.Jag hoppar in lite eftersom vi också stört ett ganska stort snokbo när traktorn kom för att lyfta undan hela vinterns gödselstack. Här tog skopan tyvärr i ett bo som också hade ägg som inte kläckts, så vi förlorade en del småsnokar... men en del var kläckta och de som inte var det tog vi in i värmen. Vi lyckades kläcka fram ytterligare fem eller så som vi sedan släppte ut.
Det enda småsnokarna gjorde när de dök upp var att försöka komma undan från oss, det var absolut ingen som ringlade upp över fötter eller ben. Vi hittade några i stallet under veckan efter och de hade väldigt bråttom iväg. Ungefär lika långa som en blyertspenna och ungefär lika farliga.
En fullvuxen snok är runt en meter lång oftast, och smal. Väger bara några hundra gram, det är verkligen inga jätteormar. De har små huvuden och saknar huggtänder.
Jag har sovit mycket i dag pga min migrän gjorde att jag inte sov i natt. Jag drömde om ormar... Jag och en till fick leta efter ormar att äta, det var någon apocalypse så mat fanns inte. Det var en mycket märklig dröm rent allmänt, lite The Walking Dead över den så klart, men just det här med att jag och en till fick leta ormar för mat. Jag pekade ut var de fanns och den andra fångade dem. De var svarta och gula, lite randiga zick-zack med det gula. I drömmen var jag förstås också rädd för ormar så därför var jag med och hjälpte till att leta, men när en kröp upp på mig och jag fick order om att ta den, hålla handen bakom huvudet så den inte kunde bita (bakom öronen mer specifikt... var nu öron sitter på en orm) och lägga den i hinken och jag lyckades så var jag jättestolt över mig.En fullvuxen snok är runt en meter lång oftast, och smal. Väger bara några hundra gram, det är verkligen inga jätteormar. De har små huvuden och saknar huggtänder.
Alla bearbetar vi olika!Jag har sovit mycket i dag pga min migrän gjorde att jag inte sov i natt. Jag drömde om ormar... Jag och en till fick leta efter ormar att äta, det var någon apocalypse så mat fanns inte. Det var en mycket märklig dröm rent allmänt, lite The Walking Dead över den så klart, men just det här med att jag och en till fick leta ormar för mat. Jag pekade ut var de fanns och den andra fångade dem. De var svarta och gula, lite randiga zick-zack med det gula. I drömmen var jag förstås också rädd för ormar så därför var jag med och hjälpte till att leta, men när en kröp upp på mig och jag fick order om att ta den, hålla handen bakom huvudet så den inte kunde bita (bakom öronen mer specifikt... var nu öron sitter på en orm) och lägga den i hinken och jag lyckades så var jag jättestolt över mig.
Min hjärna är skum!!!!!
Eller hur!Alla bearbetar vi olika!
Tydligen är det inte helt ovanligt att vara sexuellt attraherad av ballonger, men problemet för de som sysslar med den kinken är att man tydligen antingen går igång på att de spricker - eller så är det något man absolut inte vill vara med om.Jag har nog bara en grej som jag skulle klassa som fobi och det är för ballonger, otippat nog. Jag ryser vid blotta tanken på ballonger och går över till andra sidan gatan om jag ser ett barn komma gåendes med en ballong, om det hänger ballonger utanför en dörr eller liknande. Är jag på kalas/fest och det finns ballonger i rummet har jag svårt att sluta tänka på det, och börjar folk dessutom leka med dem eller kasta omkring dem får jag verkligen anstränga mig för att inte låta reptilhjärnan ta över och springa därifrån i panik (brukar försöka lämna rummet lite diskret ifall det är möjligt). Blotta tanken på någon som kramar eller klämmer på en ballong får pulsen att öka.
Nu är det ju inte särskilt ofta man stöter på ballonger som vuxen människa utan barn, så det är inget som direkt begränsar mig i vardagen som så, men rädslan är tillräckligt stark för att jag ska känna en viss oro inför t.ex. firandet av min mans systerdotter som fyller 4 nästa vecka. Hade jag haft egna barn hade jag kanske behövt fundera ännu mer på att försöka ta tag i att komma över det.
Jag vet exakt vad som utlöste fobin, och det var när vi på mitt sommarjobb för typ 15 år sedan skulle blåsa upp en massa ballonger till ett evenemang. Av oklar anledning gjordes detta i en sådan där liten marknadsbod, och när ballongerna då brast blev ljudet extremt högt. Jag är rädd för (oberäkneliga) höga ljud överlag, lämnar t.ex. gärna rummet även när någon ska öppna en champagneflaska och vill absolut inte öppna en flaska själv, så för mig är det helt relaterat till ljud. Helt ologiskt såklart, men så är det
Sedan har jag en del rädslor också, är till exempel rädd för spindlar samt riktigt djupt vatten, men det är inte på en nivå att jag skulle kalla det för fobi.
Jag drömde märkligt nog också om att äta bland annat orm igårnatt, men valde krokodil istället. Jag blev vansinnigt besviken när det smakade precis som vanlig fish and chips, som jag inte gillar.Jag har sovit mycket i dag pga min migrän gjorde att jag inte sov i natt. Jag drömde om ormar... Jag och en till fick leta efter ormar att äta, det var någon apocalypse så mat fanns inte. Det var en mycket märklig dröm rent allmänt, lite The Walking Dead över den så klart, men just det här med att jag och en till fick leta ormar för mat. Jag pekade ut var de fanns och den andra fångade dem. De var svarta och gula, lite randiga zick-zack med det gula. I drömmen var jag förstås också rädd för ormar så därför var jag med och hjälpte till att leta, men när en kröp upp på mig och jag fick order om att ta den, hålla handen bakom huvudet så den inte kunde bita (bakom öronen mer specifikt... var nu öron sitter på en orm) och lägga den i hinken och jag lyckades så var jag jättestolt över mig.
Min hjärna är skum!!!!!
Jag brukade hjälpa min vän att bearbeta sin fobi genom att visa bilder på söta trynsnokar i lustiga hattar. trynsnokarna är så korta och tjocka att de inte är så otäcka som andra ormar tydligenEn fullvuxen snok är runt en meter lång oftast, och smal. Väger bara några hundra gram, det är verkligen inga jätteormar. De har små huvuden och saknar huggtänder.
Jag har ätit antingen krokodil eller boa. Det var segt och itne alls nån höjdare.
