Att lära känna en ny person (partner, oavsett kön)

[SmizzSpeedy]

Hur lång tid tycker du att det tar att lära känna en person "på riktigt"? När upptäckte du de första negativa sidorna? Och hur har du förhållit dig till dem?
Alla människor har ju bra o dåliga sidor och man kan ha olika förståelse eller acceptans för dem.
Grundat på tidigare erfarenheter och syn på livet så reagerar man ju olika på vissa beteenden.
Folk pratar ju om olika "kriser" vid tex 3 mån el 6 mån el 1 år. Vilka kriser har ni haft (om ni hade några/någon) o hur tog ni er genom dem?
Hur länge har ni varit ett par och hur ser framtidsplanerna ut?
Jag är väldigt intresserad av relationer o psykologi och är nyfiken!

 

[martha]

Sv: Att lära känna en ny person (partner, oavsett kön)

Jag har väldigt lätt att träffa nya människor men är ändå svår att bli riktig vän med...mitt nuvarande förhållande är bara typ 5 månader och jag vill nog umgås med en ny människa iallafall de fyra årstiderna innan jag riktigt kan slappna av ( tror jag ) ...för var jag hopp o hej , kom igen och blev sambo efter typ en månad bara ( vi var ändå ihop i 20 år) ...men nu ska mycket stämma innan jag låter nån få bo ihop med mig , det ska vara jävligt bra om jag ska bli sambo igen

 

[Ramona]

Sv: Att lära känna en ny person (partner, oavsett kön)

Det tar nog flera år att lära känna en människa "på riktigt". Jag tror att jag känner min sambo rätt så bra efter 7 år tillsammans, men det händer att han överraskar mig med någonting otippat som jag aldrig trodde om honom.

Sen beror det ju givetvis på personen. Vissa människor är öppna och man pratar massor med dem, vilket gör att man lär känna de fortare än andra. Vissa människor har jag känt i flera år, men känner de egentligen inte sådär jättebra trots att vi umgås en del, just eftersom de inte öppnar sig själva speciellt.

När det kommer till kriser så är det ju som allting annat. Är detta värt det? Om det inte är värt det vad händer då? Men aldrig att jag hade levt i något förhållande som jag inte kände var tillräckligt. Eller med en människa som hade egenskaper som störde mig.

 

[Lejonelle]

Sv: Att lära känna en ny person (partner, oavsett kön)

Hur lång tid tycker du att det tar att lära känna en person "på riktigt"? När upptäckte du de första negativa sidorna? Och hur har du förhållit dig till dem?
Alla människor har ju bra o dåliga sidor och man kan ha olika förståelse eller acceptans för dem.
Grundat på tidigare erfarenheter och syn på livet så reagerar man ju olika på vissa beteenden.
Folk pratar ju om olika "kriser" vid tex 3 mån el 6 mån el 1 år. Vilka kriser har ni haft (om ni hade några/någon) o hur tog ni er genom dem?
Hur länge har ni varit ett par och hur ser framtidsplanerna ut?
Jag är väldigt intresserad av relationer o psykologi och är nyfiken!

Jag har levt i samma relation i 31 år och den utvecklas hela tiden. Tycker det är fascinerande hur en människa som man känner utan och innan ändå kan överraska en så ofta.

Positiva och negativa sidor.. jag vet inte, ofta är det två sidor av samma mynt. Om jag är drivande och energisk (positivt) följer det av det att jag kan bli rastlös och otålig (negativt). Om jag är eftertänksam och tålmodig kan baksidan av det vara att jag upplevs som trög eller rentav lat?! Livets olika faser gör att olika sidor kommer fram. Det som är en belastning under en tid i livet kan vara en stor tillgång när vi hamnar i en annan situation.

Kriser i relationen har vi haft men det är länge sen. 20 år? Kriser i livet har genomgående stärkt relationen. Ibland har vi haft ganska mycket varsitt liv men just nu är vi inne i en period när vi pratar ganska mycket med varandra. Det är trevligt.

Våra framtidsplaner.. ja, jag hoppas att vi med tiden ska få barnbarn och att vi ska få gå i pension om 10-12 år. Resa lite mer, kanske bo utomlands. Sannolikheten är ganska stor att han dör före mig så jag räknar kallt med att leva 15-20 år som änka. Han kommer bli nånstans kring 80-85 år och jag lär bli hundra minst. Ibland känns det trist att han inte tar hand om sig bättre men, ja, han är som han är. Jag är glad i min gubbe. De första 10 åren försökte jag ändra på allt, men tack och lov lyckades jag inte så han är fortfarande den kille jag blev kär i, fast bättre och klokare.

 

[Kilauea]

Sv: Att lära känna en ny person (partner, oavsett kön)

Åh, det är svårt att säga. Jag träffade min sambo/fästman via nätdejting. Vi har varit ett par sedan vi träffades första gången. Så de negativa sidorna dök upp så smått efter, eftersom vi flyttade ihop direkt. Det har dock inte varit några större saker, men visst, vi har båda lite olater den andra stör sig på.
Tex är min sambo urdålig på att skölja av disken och ställa in den i diskmaskinen (jag menar, hallå!! hur svårt kan det vara). Där blir det rätt mycket tjat från min sida, men å andra sidan försöker jag även att berömma honom när han gjort det.

Vi har ännu inte haft någon kris. Vi har haft lite motgångar av andra skäl, sjukdom tex, men det har inte gjort att vi någonsin funderat på om vi är rätt för varandra eller ej. Båda känner att vi är rätt för varandra.
Visst har vi haft våra små (stora) gräl, men vi känner båda två att det är bättre det småpyser lite då och då istället för att explodera och bli riktigt rejält.

Vi har varit ett par i snart 3 år.
Framtidsplanerna är att skaffa barn innan nästa år är slut, men inte innan detta året är slut (pga mediciner).
Sen får vi se hur många barn vi vill ha (vi pratar om två). Förmodligen blir vi kvar i det huset vi bor i, men då måste vi bygga ut.

Sambon pluggar, så hans planer är att hitta ett jobb när han pluggat klart.
Själv trivs jag utmärkt i mitt jobb, så jag har inga planer på att byta.

 

[Tassetass]

Sv: Att lära känna en ny person (partner, oavsett kön)

Hur lång tid tycker du att det tar att lära känna en person "på riktigt"? När upptäckte du de första negativa sidorna? Och hur har du förhållit dig till dem?
Alla människor har ju bra o dåliga sidor och man kan ha olika förståelse eller acceptans för dem.
Grundat på tidigare erfarenheter och syn på livet så reagerar man ju olika på vissa beteenden.
Folk pratar ju om olika "kriser" vid tex 3 mån el 6 mån el 1 år. Vilka kriser har ni haft (om ni hade några/någon) o hur tog ni er genom dem?
Hur länge har ni varit ett par och hur ser framtidsplanerna ut?
Jag är väldigt intresserad av relationer o psykologi och är nyfiken!

Jag och sambon har varit tillsammans i snart två år och bott tillsammans sedan i augusti. Jag hoppas och tror att vi kommer fortsätta överraska varandra under lång tid framöver (precis som Lejonelle beskriver) eftersom man som människa - förhoppningsvis - aldrig slutar utvecklas.

Jag vet väl inte om jag upptäckt några negativa sidor som min sambo inte själv varit medveten om och som vi pratat om innan, och detsamma när det gäller min sambos syn på mig. Jag har blivit betydligt mer överraskad av alla hans positiva sidor än hans negativa, må jag säga!

Någon kris har vi aldrig haft, vi har aldrig ens bråkat. Vi har blivit lite småsura ibland (eller, det är nog mest jag, om jag ska vara ärlig) men det har gått över så fort vi fått klart för oss vad som orsakat surheten.

Ett par prövningar har vi haft, den svåraste kom när pappa dog och då hade vi bara varit tillsammans i fyra månader. Då minns jag att jag tänkte "Klarar vi det här så kommer vi hålla ihop länge". Sorgen efter pappa, strul på jobbet, flytt och börja på universitetet och lång sjukperiod har slitit hårt på mig och jag har flera gånger undrat vad han egentligen har mig till, men han tycker tydligen att jag är himla bra ändå.

Planerna för framtiden är att vi nästa år ska flytta till vår ännu inte byggda bostadsrätt och väl där ska vi nog börja fundera på det här med barn. Jag vill få barn innan jag tar examen (tack och lov är det 3,5 år kvar) då jag inte vill börja nya karriären med föräldraledighet. Dessutom är risken stor att jag kan behöva veckopendla en tid efter examen ifall jag får notarietjänst någon annanstans i landet och då inbillar jag mig att det är bättre att barnet hunnit bli åtminstone ett år eller två. (Inser nu att marginalerna inte är så stora... )

Sen, om kanske 5-10 år, vill vi skaffa hus. Troligtvis bygger vi nytt då också, ingen av oss är några renoveringsmänniskor utan vi vill ha det bekvämt från start.

Ja... Ungefär så ser det väl ut.

 

[SmizzSpeedy]

Sv: Att lära känna en ny person (partner, oavsett kön)

Tack för era svar! Mycket intressant läsning! Skulle själv inte våga flyta ihop så snart som hemlig, men va roligt att det håller än efter flera år
Jag fastnade för min karl första ggn jag såg honom utan att veta vem han var eller hans familjesituation. Kunde bara inte låta honom försvinna utan att ha tagit reda på det
Vi bor en bit från varann men det funkar bra. Jag trivs där jag bor men vill självklart flytta ihop så småningom. Jag har varit singel så länge innan och känner verkligen att jag vill ha en stadig relation (med honom ) och vakna upp varje dag med karl jag älskar.
Jag håller absolut med om att det är bättre att rensa luften direkt istället för att ruva i veckor o sen smäller det...jag har väldigt svårt att hålla mun om det är nått som "stör" eller som jag funderar på. Tur att han är en tålmodig person


Vilken känsla att veta att man varit tillsammans i mer än 30 år och fortfarande lär känna varann o kan överraska, Lejonelle!
Det där att ens nackdelar kan bli fördelar vid olika tillfällen har jag inte tänkt på. Det gör ju att man kan se de "dåliga" sidorna ur en annan vinkel o det är ju bra!
Jag hoppas att få bli gammal med min gubbe Just nu kan jag inte tänka mig att leva utan honom och jag vill verkligen ge allt för att vi ska få ett bra liv tillsammans.
Har seriöst inte känt såhär för någon förut. Inte äkta o från hjärtat. Jag är 40+ och har varit sambo 2 ggr tidigare. Jag har en vuxen son och hoppas på barnbarn jag med, fast det inte är nån brådska

Som du säger Ramona så får man ju såklart tänka efter om det är värt det om och när man hamnar i kris/svacka med varann. Har tyvärr en hel del erfarenheter som gör att jag reagerar lite extra och snabbt kommer att fundera på om han är värd min tid och mina känslor.
Nu är han en väldigt öppen och pratsam person så jag tror (hoppas) att vi kan lösa det mesta innan det krisar på riktigt.
Jag är snabb med att prata också så fort jag funderar på nått. Och talar om hur jag känner/vill ha det. Det är en nödvändighet för mig, annars blir jag knas

Jag håller med dig martha att ett kalenderår är nog det minsta man ska räkna med innan man kan säga att man känner nån någorlunda. Så brukar jag tänka när det gäller en ny häst också
Jag vill ju hemskt gärna bo med karln, men jag är lite rädd att släppa det jag har samtidigt. Nu är det inga såna planer på g ens, men klart tankarna dyker upp och jag funderar på hur det skulle vara att bo med honom. Han kanske är en "j-vel" när det kommer till kritan.....
Skojar nu, men det är lite läskigt att tänka på att släppa taget om detta livet och få ett nytt nån annanstans, och som kan gå åt skogen när som helst.

 

[SmizzSpeedy]

Sv: Att lära känna en ny person (partner, oavsett kön)

Jag och sambon har varit tillsammans i snart två år och bott tillsammans sedan i augusti. Jag hoppas och tror att vi kommer fortsätta överraska varandra under lång tid framöver (precis som Lejonelle beskriver) eftersom man som människa - förhoppningsvis - aldrig slutar utvecklas.

Jag vet väl inte om jag upptäckt några negativa sidor som min sambo inte själv varit medveten om och som vi pratat om innan, och detsamma när det gäller min sambos syn på mig. Jag har blivit betydligt mer överraskad av alla hans positiva sidor än hans negativa, må jag säga!

Någon kris har vi aldrig haft, vi har aldrig ens bråkat. Vi har blivit lite småsura ibland (eller, det är nog mest jag, om jag ska vara ärlig) men det har gått över så fort vi fått klart för oss vad som orsakat surheten.

Ett par prövningar har vi haft, den svåraste kom när pappa dog och då hade vi bara varit tillsammans i fyra månader. Då minns jag att jag tänkte "Klarar vi det här så kommer vi hålla ihop länge". Sorgen efter pappa, strul på jobbet, flytt och börja på universitetet och lång sjukperiod har slitit hårt på mig och jag har flera gånger undrat vad han egentligen har mig till, men han tycker tydligen att jag är himla bra ändå.

Planerna för framtiden är att vi nästa år ska flytta till vår ännu inte byggda bostadsrätt och väl där ska vi nog börja fundera på det här med barn. Jag vill få barn innan jag tar examen (tack och lov är det 3,5 år kvar) då jag inte vill börja nya karriären med föräldraledighet. Dessutom är risken stor att jag kan behöva veckopendla en tid efter examen ifall jag får notarietjänst någon annanstans i landet och då inbillar jag mig att det är bättre att barnet hunnit bli åtminstone ett år eller två. (Inser nu att marginalerna inte är så stora... )

Sen, om kanske 5-10 år, vill vi skaffa hus. Troligtvis bygger vi nytt då också, ingen av oss är några renoveringsmänniskor utan vi vill ha det bekvämt från start.

Ja... Ungefär så ser det väl ut.

Jag har också haft en jobbig tid och var mitt i den när jag träffade min karl. Och han kunde inte ha kommit till mitt liv mer lägligt! Han har fått stå ut med mycket gråt och lessen och trött Smizzspeedy. Och jag uppskattar honom oerhört mycket för att han fanns o fortfarande finns hos mig!
Jag tänkte också så att står han kvar mitt i allt elände (det var inte bara jobbigt, vi har såklart haft otroligt bra för det mesta) så måste han ju bry sig om mig.
Och att man pratar om det är något som behövs redas ut är livsviktigt tror jag.

 

[Tassetass]

Sv: Att lära känna en ny person (partner, oavsett kön)

Både du och jag tänker i termer "stå ut med" när det gäller vad våra partners får göra, men jag - och antagligen inte du heller - skulle tänka att vi står ut med våra partners när de har det jobbigt, då är det bara givet att finnas där.

Jag blir fortfarande tårögd när jag tänker på hur min, vid tillfället sedan fem månader tillbaka, käresta stod vid min sida på minnesstunden efter pappas begravning och skakade hand med och kramade säkert sjuttiofem om inte uppåt hundra totala främlingar som om det vore den naturligaste saken i världen. Det går inte att förklara hur stort det var för mig.