Att komma ur en depression

[Magiana]

Släpp digoch din tro en stund . Och försök rent resonabelt och förnuftsmässigt komma på vad 15 samtal på ett år skulle kunna ge en person som mår dåligt?

Tröst? (Och det blir man ju inte friskare av).

Alltså, jag KAN INTE komma på något.

 

[EmmaBovary]

@Magiana Kom ihåg att du inte avskrivits från psykiatrin än! Den här tråden får mig dock att fundera på hur du tänker dig hur terapi vanligtvis brukar se ut? Det känns som att dina förväntningar är lite orealistiska? Sagt i all välmening.

 

[Alexandra_W]

Tröst? (Och det blir man ju inte friskare av).

Alltså, jag KAN INTE komma på något.

Och att du inte kan det är inte ditt fel - men en del av din sjukdom.

Vilket är viktigt att förstå när allt känns meningslöst och hopplöst. Att känslan är inte sann och inte ”du”, det är depressionen som talar.

Utan att tänka efter så: Ökad självkänsla. Verktyg att hantera motgångar. Ökad insikt och förståelse varför man fungerar som man gör. Ökad insikt i hur man kan aktivt försöka tänka för att förändra invanda mönster. Ett bättre mående. En minska känsla av att vara ensam. Osv osv. Jag skulle kunna skriva världens längsta lista. Eftersom min hjärna inte är deprimerad.

Jag kan tom komma på en lång rad bra saker det skulle kunna göra för MIG. Fastän jag mår bra, är lycklig och inte känner något behov av terapi. Men jag kan se massor med bra saker 15 samtal under ett år skulle kunna ge för mig ändå.

Men när hjärnan är sjuk i depression är det extremt svårt se något. Alls.

 

[bettysmatte]

Tröst? (Och det blir man ju inte friskare av).

Alltså, jag KAN INTE komma på något.

Visst blir man friskare av möten med en utbildad person där man får tröst, omtanke, någon att prata av sig och att bolla med, osv. Varför tror du inte att man skulle bli det?

 

[Magiana]

@Magiana Kom ihåg att du inte avskrivits från psykiatrin än! Den här tråden får mig dock att fundera på hur du tänker dig hur terapi vanligtvis brukar se ut? Det känns som att dina förväntningar är lite orealistiska? Sagt i all välmening.

Jag tänker mig en session åtminstone en gång i veckan.

Och att du inte kan det är inte ditt fel - men en del av din sjukdom.

Vilket är viktigt att förstå när allt känns meningslöst och hopplöst. Att känslan är inte sann och inte ”du”, det är depressionen som talar.

Utan att tänka efter så: Ökad självkänsla. Verktyg att hantera motgångar. Ökad insikt och förståelse varför man fungerar som man gör. Ökad insikt i hur man kan aktivt försöka tänka för att förändra invanda mönster. Ett bättre mående. En minska känsla av att vara ensam. Osv osv. Jag skulle kunna skriva världens längsta lista. Eftersom min hjärna inte är deprimerad.

Jag kan tom komma på en lång rad bra saker det skulle kunna göra för MIG. Fastän jag mår bra, är lycklig och inte känner något behov av terapi. Men jag kan se massor med bra saker 15 samtal under ett år skulle kunna ge för mig ändå.

Men när hjärnan är sjuk i depression är det extremt svårt se något. Alls.

Den listan kändes konstig för min situation. För mig är det där inte realistiskt.

 

[Magiana]

Visst blir man friskare av möten med en utbildad person där man får tröst, omtanke, någon att prata av sig och att bolla med, osv. Varför tror du inte att man skulle bli det?

Det är inte realistiskt. Inte det minsta. Mina problem kommer inte att försvinna av lite tröst. Mina rädslor och ångest sitter alldeles för hårt.

 

[EmmaBovary]

Jag tänker mig en session åtminstone en gång i veckan.


Den listan kändes konstig för min situation. För mig är det där inte realistiskt.

Ja, men tex hur länge? Och hur tänker du dig att sessionerna ska se ut? Att jag frågar är för att du verkar vända dig mot det ganska många berättar, som ändå är väldigt standard.

 

[Alexandra_W]

Jag tänker mig en session åtminstone en gång i veckan.


Den listan kändes konstig för min situation. För mig är det där inte realistiskt.

Nej och som sagt så är det för en deprimerad hjärna inte har förmågan att tänka realistiskt. Det hör till sjukdomen. Och är viktigt ha i åtanke.

 

[Magiana]

Ja, men tex hur länge? Och hur tänker du dig att sessionerna ska se ut? Att jag frågar är för att du verkar vända dig mot det ganska många berättar, som ändå är väldigt standard.

Hur sessionerna ska se ut vet ju inte jag. Det beror ju på vilken terapi det är. Hur lång tid som behövs varierar väl, beroende på problemets art. Jag vet ju inte alls vad som behövs i mitt fall. KBT? IPT? EMDR? Schematerapi?

 

[Kilauea]

Hur sessionerna ska se ut vet ju inte jag. Det beror ju på vilken terapi det är. Hur lång tid som behövs varierar väl, beroende på problemets art. Jag vet ju inte alls vad som behövs i mitt fall. KBT? IPT? EMDR? Schematerapi?

Det är väl upp till vården att ta reda på vad du behöver för slags terapi. Har du tagit upp de här tankarna med din samtalskontakt nu?

 

[EmmaBovary]

Hur sessionerna ska se ut vet ju inte jag. Det beror ju på vilken terapi det är. Hur lång tid som behövs varierar väl, beroende på problemets art. Jag vet ju inte alls vad som behövs i mitt fall. KBT? IPT? EMDR? Schematerapi?

Men om jag tex. läser i psykologiguiden om IPT så är det vanligast med ungefär 16 sessioner, det gissar jag på att du tycker är för få? Och de två senare låter kanske inte så troligt att landstingsknuten psykiatri kan tillhandahålla? Men en tanke, säg att du får ett rimligt antal sessioner som du tycker hjälper till viss del. Vore det då inte okej att ha stödsamtal med en kurator på VC efteråt, så att du inte känner dig helt tappad? Det är kanske ett realistiskt scenario?

 

[Magiana]

Det är väl upp till vården att ta reda på vad du behöver för slags terapi. Har du tagit upp de här tankarna med din samtalskontakt nu?

Det är nog det vi håller på med just nu. Jag har uppfattat det så i alla fall. Men jag har inte specifikt tagit upp frågan om olika terapier. Det är nog för tidigt att göra det. Psykologen vet för lite om mig.

Men om jag tex. läser i psykologiguiden om IPT så är det vanligast med ungefär 16 sessioner, det gissar jag på att du tycker är för få? Och de två senare låter kanske inte så troligt att landstingsknuten psykiatri kan tillhandahålla? Men en tanke, säg att du får ett rimligt antal sessioner som du tycker hjälper till viss del. Vore det då inte okej att ha stödsamtal med en kurator på VC efteråt, så att du inte känner dig helt tappad? Det är kanske ett realistiskt scenario?

Jag kan inte ha en åsikt här eftersom mina problem inte är utredda. Det jag vet är att jag reagerar med rädsla och ångest för lite allt möjligt. För mig känns det som om det sitter fast väldigt hårt och det har växt genom åren. Varje negativ erfarenhet har byggt på rädslorna och jag låser mig mer och mer.

 

[Alexandra_W]

Det är nog det vi håller på med just nu. Jag har uppfattat det så i alla fall. Men jag har inte specifikt tagit upp frågan om olika terapier. Det är nog för tidigt att göra det. Psykologen vet för lite om mig.


Jag kan inte ha en åsikt här eftersom mina problem inte är utredda. Det jag vet är att jag reagerar med rädsla och ångest för lite allt möjligt. För mig känns det som om det sitter fast väldigt hårt och det har växt genom åren. Varje negativ erfarenhet har byggt på rädslorna och jag låser mig mer och mer.

Terapi väljs oftast utifrån diagnos och mindre utifrån person. Sen om terapin inte fungerar så provas annan terapi. Så jag tycker det är ett bra råd att du nu tar upp frågan - och inte väntar tills du ev erbjuds si eller sån terapi.

 

[EmmaBovary]

Det är nog det vi håller på med just nu. Jag har uppfattat det så i alla fall. Men jag har inte specifikt tagit upp frågan om olika terapier. Det är nog för tidigt att göra det. Psykologen vet för lite om mig.


Jag kan inte ha en åsikt här eftersom mina problem inte är utredda. Det jag vet är att jag reagerar med rädsla och ångest för lite allt möjligt. För mig känns det som om det sitter fast väldigt hårt och det har växt genom åren. Varje negativ erfarenhet har byggt på rädslorna och jag låser mig mer och mer.

Nej, det är klart. Och du resonerar ganska klokt nu tycker jag. Säger inget emot att du reagerar starkt med rädsla och ångest och att du blivit väldigt låst i det. Du behöver uppenbarligen hjälp med att ta dig ur den negativa spiralen, och jag vet inte alls vad som skulle fungera bäst för dig. Däremot så tror jag inte att det skadar att påminna dig om att du inte är avskriven ännu, att det brukar se ut på ett visst sätt med behandling och att det hjälpt många i din sits. Sen tycker jag ju också att vården haltar, men det gör den nog i hela landet och jag tror inte att du nödvändigtvis får sämre vård för att du flyttade dit du bor nu. Och det säger jag inte för att nedvärdera dig jävliga sits - utan för att du inte ska ha ångest över att du gjorde ett misstag att flytta till ditt hus sett till vården.

 

[Petruska]

Det är nog det vi håller på med just nu. Jag har uppfattat det så i alla fall. Men jag har inte specifikt tagit upp frågan om olika terapier. Det är nog för tidigt att göra det. Psykologen vet för lite om mig.


Jag kan inte ha en åsikt här eftersom mina problem inte är utredda. Det jag vet är att jag reagerar med rädsla och ångest för lite allt möjligt. För mig känns det som om det sitter fast väldigt hårt och det har växt genom åren. Varje negativ erfarenhet har byggt på rädslorna och jag låser mig mer och mer.

Samtidigt är det ju så att det du beskriver, vad gäller hur du känner, är rätt så vanliga mönster. Och de tankeloopar du återger är rätt så bekanta. Det vill säga, förutom att alla människor är unika, så är det inte alls uppenbart att din problematik är så väldans unik.

Och precis oavsett vilken behandlingsform du kan få tillgång till, så kommer det att vara du, bara du, som måste våga dig på att testa att tänka på andra sätt, att testa att låsa upp det där som du låser. Så klart behöver du stöd för att göra det, men det är långt ifrån säkert att det motiverar ett noggrant val ur ett urval av terapiformer.

Jag blir mer bekymrad över att du låter det bästa bli det godas fiende här.

 

[Magiana]

Terapi väljs oftast utifrån diagnos och mindre utifrån person. Sen om terapin inte fungerar så provas annan terapi. Så jag tycker det är ett bra råd att du nu tar upp frågan - och inte väntar tills du ev erbjuds si eller sån terapi.

Nästa gång ska vi nog prata om ångest och det har jag ju rätt mycket att säga om.

Men mot slutet av den timmen kan jag ju fråga om vilken typ av terapi hon tror skulle kunna lösa mina problem.

 

[Magiana]

Samtidigt är det ju så att det du beskriver, vad gäller hur du känner, är rätt så vanliga mönster. Och de tankeloopar du återger är rätt så bekanta. Det vill säga, förutom att alla människor är unika, så är det inte alls uppenbart att din problematik är så väldans unik.

Och precis oavsett vilken behandlingsform du kan få tillgång till, så kommer det att vara du, bara du, som måste våga dig på att testa att tänka på andra sätt, att testa att låsa upp det där som du låser. Så klart behöver du stöd för att göra det, men det är långt ifrån säkert att det motiverar ett noggrant val ur ett urval av terapiformer.

Jag blir mer bekymrad över att du låter det bästa bli det godas fiende här.

Sista meningen fattade jag inte.

 

[Petruska]

Sista meningen fattade jag inte.

Jag menar bara att det här att du med sådan kraft avvisar idén om kuratorssamtal, och istället pratar om mer frekventa sessioner och mer långvarig terapi, kan tolkas som att det bästa (den terapi som du tänker dig) hindrar det som kan vara det goda (kuratorssamtal).

 

[EmmaBovary]

Nästa gång ska vi nog prata om ångest och det har jag ju rätt mycket att säga om.

Men mot slutet av den timmen kan jag ju fråga om vilken typ av terapi hon tror skulle kunna lösa mina problem.

Du, för att undvika att det blev som sist kanske det vore en god idé att inte ta en laddad fråga i slutet av ett samtal?

 

[Magiana]

Du, för att undvika att det blev som sist kanske det vore en god idé att inte ta en laddad fråga i slutet av ett samtal?

Då får frågan vänta.