Att komma ur en depression

[Gnist]

Skillnaden är att jag tänker på att sådant som redan hänt (kanske upprepade gånger t.o.m.) kommer att hända igen. Det finns mängder av situationer som redan hänt och som jag är rädd för ska hända igen.

Fast så tänker och känner ju i princip alla. Gjorde ingen det så skulle ju ingen lära sig av erfarenheter, men de flesta kan också "se" att där finns en uppsjö av tänkbara scenarion och fastnar alltså inte i domedagstankarna.

För de som tankarna springer omkring i den negativa spiralen, där det värsta som kan hända är det enda alternativet, så behövs -och finns- hjälp att få, för att kunna hantera och lära sig bryta det tankemönstret.

Kräver dock att man ger alla alternativ man blir erbjuden till självhjälp en ärlig chans, för att hitta vad som passar en själv bäst.

 

[Petruska]

Jag fokuserar aldrig på känslor och upplevelser på något sätt alls när jag mediterar. Att göra det är ju synonymt med att fokusera på sig själv, vilket jag alltså inte gör.


Skillnaden är att jag tänker på att sådant som redan hänt (kanske upprepade gånger t.o.m.) kommer att hända igen. Det finns mängder av situationer som redan hänt och som jag är rädd för ska hända igen.

Vilken är skillnaden? Jag har tex haft massor av katastroftankar kring hästar. Allt jag föreställer mig då kan mycket väl hända och har hänt mina hästar eller andras, många gånger. Men det är ändå katastroftankar som det är bra att lära sig att hejda.

 

[tuaphua]

Det här med tankemönster har ju jag varit inne på och tjötat på dig ang förr.

Jag har försökt få dig att lista saker som säger emot dina rädslor och övertygelser. Men du vidhåller alltid att det inte finns sånt.

Tänk som en försvarsadvokat eller utredare. Försök hitta möjliga andra scenario även om du inte tror dem.

Om någon frågar: ”Vad är det bästa som kan hända av samtal?”

Så tror och framför allt känner du att inget kan bli bättre.
Men rent intellektuellt är du ju smart. Du vet att det kan läggas fram argument för båda sidor. Hur många som helst!

För att hindra dina rädslor för att bli starkare och starkare måste du börja bemöta dem, slå hål på dem.
I början kommer du inte tro eller känna för motargumenten. Men gör du det och tjatar igenom det så kommer din övertygelse kunna ändras.
Innan du börjat göra så tror jag tyvärr du sitter rätt fast där du sitter.

 

[Magiana]

Du ska inte tro. Utan vad är det absolut bästa som skulle kunna hända av samtalen?

Inget? Jag kan inte föreställa mig något faktiskt, inget som är verklighetsförankrat i alla fall.

Det här med tankemönster har ju jag varit inne på och tjötat på dig ang förr.

Jag har försökt få dig att lista saker som säger emot dina rädslor och övertygelser. Men du vidhåller alltid att det inte finns sånt.

Tänk som en försvarsadvokat eller utredare. Försök hitta möjliga andra scenario även om du inte tror dem.

Om någon frågar: ”Vad är det bästa som kan hända av samtal?”

Så tror och framför allt känner du att inget kan bli bättre.
Men rent intellektuellt är du ju smart. Du vet att det kan läggas fram argument för båda sidor. Hur många som helst!

För att hindra dina rädslor för att bli starkare och starkare måste du börja bemöta dem, slå hål på dem.
I början kommer du inte tro eller känna för motargumenten. Men gör du det och tjatar igenom det så kommer din övertygelse kunna ändras.
Innan du börjat göra så tror jag tyvärr du sitter rätt fast där du sitter.

Det är svårt att argumentera för något som känns/är fullständigt omöjligt.

Jag kan liksom inte göra det här själv. Det tog mig 27 år! att bli fri från panikångesten. Jag gjorde det ensam. Det finns inte ytterligare 27 år att försöka knäcka det här.

Jag fattar inte varför jag alltid förväntas klara allting ensam. Jag orkar inte. Andra får ju hjälp och stöd. Varför inte jag .

 

[Grazing]

Jag fattar inte varför jag alltid förväntas klara allting ensam. Jag orkar inte. Andra får ju hjälp och stöd. Varför inte jag .

Det är ingen som påstått att du ska klara det ensam, men faktum är att det är mycket jobb man måste göra själv för att få till en förändring oavsett hur duktiga människor man får prata med. Dock så är det en ensam resa att ta när man ska göra en förändring för det är ingen annan än en själv som kan göra den, med stöttning och vägledning från andra då.

Och näe, alla andra får verkligen inte hjälp och stöd i oändliga mängder, många får ingen alls, inte ens en kurator. Man får ta tillvara på den hjälpen som erbjuds och göra det bästa av det och inte tro att man får mindre hjälp än någon annan för så är det inte.

 

[monster1]

Inget? Jag kan inte föreställa mig något faktiskt, inget som är verklighetsförankrat i alla fall.


Det är svårt att argumentera för något som känns/är fullständigt omöjligt.

Jag kan liksom inte göra det här själv. Det tog mig 27 år! att bli fri från panikångesten. Jag gjorde det ensam. Det finns inte ytterligare 27 år att försöka knäcka det här.

Jag fattar inte varför jag alltid förväntas klara allting ensam. Jag orkar inte. Andra får ju hjälp och stöd. Varför inte jag .

Ärligt talat så har många av de terapier jag gått i speciellt KBTn känts helt meningslösa och till stor del frustrerande undertiden jag gått i dom. Men de har ändå fungerat och jag har använt mig av teknikerna senare i livet. Mer än den första halvan av terapin har känts helt värdelös för att sedan fungera utmärkt.

 

[Ciccio]

Inget? Jag kan inte föreställa mig något faktiskt, inget som är verklighetsförankrat i alla fall.


Det är svårt att argumentera för något som känns/är fullständigt omöjligt.

Jag kan liksom inte göra det här själv. Det tog mig 27 år! att bli fri från panikångesten. Jag gjorde det ensam. Det finns inte ytterligare 27 år att försöka knäcka det här.

Jag fattar inte varför jag alltid förväntas klara allting ensam. Jag orkar inte. Andra får ju hjälp och stöd. Varför inte jag .

Nej fan, du ska verkligen inte behöva klara det här själv!
På mig låter det som att du lider av PTSD. Du har säkert svarat på det hundra gånger men jag har inte sett det, Vad fick du för behandling/terapi när du var yngre? Då som du var uträknad enligt FK och psykiatrin? Har någon konstaterat att du har PTSD?

 

[tuaphua]

Inget? Jag kan inte föreställa mig något faktiskt, inget som är verklighetsförankrat i alla fall.


Det är svårt att argumentera för något som känns/är fullständigt omöjligt.

Jag kan liksom inte göra det här själv. Det tog mig 27 år! att bli fri från panikångesten. Jag gjorde det ensam. Det finns inte ytterligare 27 år att försöka knäcka det här.

Jag fattar inte varför jag alltid förväntas klara allting ensam. Jag orkar inte. Andra får ju hjälp och stöd. Varför inte jag .

Jag ber om ursäkt om jag lät hård eller som att du förväntas greja det utan hjälp! Det var inte min tanke. Jag kan ha uttryckt mig klumpigt!

Jag tänkte mer att du ihop med psykolog får arbeta vidare.
Men att om du orkar och om du vill så går det att börja öva lite på sånt.
Jag fick själv hjälp med att komma igång med det. Jag hade inte grejat det själv. För jag visste inte ens att man kunde göra sånt.

Jag hoppas du får hjälp och stöd!
Och om du orkar och vill kan det vara väldigt nyttigt att argumentera mot negativa känslor, negativa övertygelser med diverse negativa scenario.
Vi är nog många här som önskar att du ska få må bra. Och det att du är rädd att bli utan vård kanske gör att vi eller jag kommer med mer råd än du mäktar med nu.
Men det är i mitt fall för att försöka ge dig hopp om att saker kan bli bättre.
Det kan jag ha klantat till!

 

[Magiana]

Nej fan, du ska verkligen inte behöva klara det här själv!
På mig låter det som att du lider av PTSD. Du har säkert svarat på det hundra gånger men jag har inte sett det, Vad fick du för behandling/terapi när du var yngre? Då som du var uträknad enligt FK och psykiatrin? Har någon konstaterat att du har PTSD?

När jag återinsjuknade i panikångest när jag var 20-nånting så vet jag inte vad för terapi jag fick. Det kändes mest som övertalning. Dessa övertalningsförsök skedde ungefär en gång i månaden och sen fick jag gå i centrum med en "sällskapsdam" från psyk för att bevisa att jag inte behövde vara rädd för att gå i centrum. Effekten blev exakt noll. Sen blev jag lämnad åt mitt öde. Jag fick medicin och sjukskrivning. Några år senare sökte jag hjälp igen. Då fick jag genomgå ett rorchach-test, men någon hjälp fick jag inte. Sjukskrivning och medicin var det jag fick. Efter att ha varit sjukskriven i 5 år så fick jag kbt. Det hjälpte bara tillfälligt när jag ansträngde mig, men så fort jag pressades, d.v.s. jag fick ett hot över mig att inte kunna vara sjukskriven längre, utan bli tvingad till AF, så kom bakslaget. Jag arbetstränade några timmar i veckan vid den tidpunkten men orkade inte fortsätta när bakslaget kom.

Någon mer terapi fick jag inte utan jag fick fortsätta medicinera och min kontaktperson tog ett snack med psyk så jag fick fortsätta vara sjukskriven.

Efter detta så lyckades jag och dåvarande sambon sälja grejer på Tradera, vilket gav pengar så jag kunde köpa Holosync, en meditations-CD. Den var vändningen för mig. Efter ett tag kunde jag åter börja utöka min komfortzon och den här gången gick det lättare än väntat. Jag började arbetsträna igen och det var på ett yogacenter så då började jag också med yoga. Sen hade jag viss hjälp av en självhjälpsbok.

Det var meditation, yoga och boken som fick mig på fötter. Så det vården gav mig (övertalning och kbt) funkade inte alls.

Nej, PTSD är inte konstaterat. Jag tror själv inte att jag har ren PTSD men är inne på att jag eventuellt kan ha C-PTSD. Det är dock en diagnos som inte finns officiellt, då de inte har enats om diagnoskriterierna. Så det är en diagnos jag inte kan få.

 

[Magiana]

Jag ber om ursäkt om jag lät hård eller som att du förväntas greja det utan hjälp! Det var inte min tanke. Jag kan ha uttryckt mig klumpigt!

Jag tänkte mer att du ihop med psykolog får arbeta vidare.
Men att om du orkar och om du vill så går det att börja öva lite på sånt.
Jag fick själv hjälp med att komma igång med det. Jag hade inte grejat det själv. För jag visste inte ens att man kunde göra sånt.

Jag hoppas du får hjälp och stöd!
Och om du orkar och vill kan det vara väldigt nyttigt att argumentera mot negativa känslor, negativa övertygelser med diverse negativa scenario.
Vi är nog många här som önskar att du ska få må bra. Och det att du är rädd att bli utan vård kanske gör att vi eller jag kommer med mer råd än du mäktar med nu.
Men det är i mitt fall för att försöka ge dig hopp om att saker kan bli bättre.
Det kan jag ha klantat till!

Just nu är jag själv så inställd på att jag inte kommer att få vara kvar på psyk och det innebär ju i princip att jag kommer att bli ensam (igen). Så jag tolkade utifrån min förväntan på vad som kommer att hända.

Och jag är rätt låg för tillfället. Inte ens ridningen var kul idag.

 

[Ciccio]

När jag återinsjuknade i panikångest när jag var 20-nånting så vet jag inte vad för terapi jag fick. Det kändes mest som övertalning. Dessa övertalningsförsök skedde ungefär en gång i månaden och sen fick jag gå i centrum med en "sällskapsdam" från psyk för att bevisa att jag inte behövde vara rädd för att gå i centrum. Effekten blev exakt noll. Sen blev jag lämnad åt mitt öde. Jag fick medicin och sjukskrivning. Några år senare sökte jag hjälp igen. Då fick jag genomgå ett rorchach-test, men någon hjälp fick jag inte. Sjukskrivning och medicin var det jag fick. Efter att ha varit sjukskriven i 5 år så fick jag kbt. Det hjälpte bara tillfälligt när jag ansträngde mig, men så fort jag pressades, d.v.s. jag fick ett hot över mig att inte kunna vara sjukskriven längre, utan bli tvingad till AF, så kom bakslaget. Jag arbetstränade några timmar i veckan vid den tidpunkten men orkade inte fortsätta när bakslaget kom.

Någon mer terapi fick jag inte utan jag fick fortsätta medicinera och min kontaktperson tog ett snack med psyk så jag fick fortsätta vara sjukskriven.

Efter detta så lyckades jag och dåvarande sambon sälja grejer på Tradera, vilket gav pengar så jag kunde köpa Holosync, en meditations-CD. Den var vändningen för mig. Efter ett tag kunde jag åter börja utöka min komfortzon och den här gången gick det lättare än väntat. Jag började arbetsträna igen och det var på ett yogacenter så då började jag också med yoga. Sen hade jag viss hjälp av en självhjälpsbok.

Det var meditation, yoga och boken som fick mig på fötter. Så det vården gav mig (övertalning och kbt) funkade inte alls.

Nej, PTSD är inte konstaterat. Jag tror själv inte att jag har ren PTSD men är inne på att jag eventuellt kan ha C-PTSD. Det är dock en diagnos som inte finns officiellt, då de inte har enats om diagnoskriterierna. Så det är en diagnos jag inte kan få.

Okej. Du har alltså inga positiva erfarenheter överhuvudtaget av vården. Du verkar ha haft extrem otur. Jag har själv ingen erfarenhet av terapi eller samtal och vet inte alls hur man behandlar PTSD men fick bara för mig att en terapiform för det kanske vore bra utifrån vad du beskrivit. Att bli övergiven är ju ett jävla trauma, som du återupplever och är jätterädd för ska upprepas.

Det som har hjälpt dig är ju det du har åstadkommit själv som du säger. Förstår att du är skittrött på att göra allt själv men de metoder med yoga etc som du vet funkar vore nog bra om du orkade ta upp igen. Och sen tror jag du behöver klaga, gråta och förbanna din uppväxt och din familj och att någon hör och bekräftar skiten du varit med om. Det kan du ju använda dina samtal till, de få du erbjuds. Använd de så mycket du kan och sitt inte där och var duktig och kompetent utan gråt och var hjälpsökande och häv ur dig dina känslor.
Sen kanske du ska ge upp vården i övrigt, avseende på terapi. Den har ju aldrig gett dig något. Jag tycker du absolut måste kontakta vården när du har känslor av att inte vilja leva! Och för att få medicin! Men annars kanske alternativa metoder är din väg? Det låter ju onekligen så på dig. Tyvärr erbjuder inte det offentliga så mycket av den varan men det finns så många privata aktörer nu, som har avtal med landsting, och där kan man hitta ”udda” grejer. Sen finns ju gruppterapier också, yoga, quigong och sådant som du har koll på redan.

 

[Ciccio]

@Magiana Usch nu ångrar jag vad jag skrivit. Jag menar INTE att du ska sluta kontakta vården när du mår dåligt alltså! Självklart måste du det!

Det jag ville få fram är att jag tror det är nedbrytande och förvärrar ditt mående att bli så besviken på vården upprepade gånger. Att ha höga förväntningar på att få hjälp och bli frisk via offentliga vården som sedan inte infrias är ju inte något som gynnar tillfrisknande. Kanske då ”ge upp” eller ”ge efter” lite grand vore bättre för dig själv? Ta emot det som erbjuds och använd det så gott det går och jobba parallellt med meditation etc.

 

[Magiana]

Okej. Du har alltså inga positiva erfarenheter överhuvudtaget av vården. Du verkar ha haft extrem otur. Jag har själv ingen erfarenhet av terapi eller samtal och vet inte alls hur man behandlar PTSD men fick bara för mig att en terapiform för det kanske vore bra utifrån vad du beskrivit. Att bli övergiven är ju ett jävla trauma, som du återupplever och är jätterädd för ska upprepas.

Det som har hjälpt dig är ju det du har åstadkommit själv som du säger. Förstår att du är skittrött på att göra allt själv men de metoder med yoga etc som du vet funkar vore nog bra om du orkade ta upp igen. Och sen tror jag du behöver klaga, gråta och förbanna din uppväxt och din familj och att någon hör och bekräftar skiten du varit med om. Det kan du ju använda dina samtal till, de få du erbjuds. Använd de så mycket du kan och sitt inte där och var duktig och kompetent utan gråt och var hjälpsökande och häv ur dig dina känslor.
Sen kanske du ska ge upp vården i övrigt, avseende på terapi. Den har ju aldrig gett dig något. Jag tycker du absolut måste kontakta vården när du har känslor av att inte vilja leva! Och för att få medicin! Men annars kanske alternativa metoder är din väg? Det låter ju onekligen så på dig. Tyvärr erbjuder inte det offentliga så mycket av den varan men det finns så många privata aktörer nu, som har avtal med landsting, och där kan man hitta ”udda” grejer. Sen finns ju gruppterapier också, yoga, quigong och sådant som du har koll på redan.

Min chef har ordinerat mig att göra yoga på arbetstid. Ibland glömmer jag och jobbar på med mina vanliga arbetsuppgifter i stället, men det blir gjort i alla fall ibland. I det här fallet tror jag inte yoga förmår mer än att lindra.

Landstinget här är extremt restriktiva med precis allt. Man kan inte bara hitta en behandling eller behandlare och välja att gå där hur som helst. Att gå privat har jag inte råd med. Jag jobbar ju bara 75% och är tjänstledig 25%. Jag är alltså inte beviljad sjukpenning eller annat. Om jag kunde hyra ut rum via aribnb så kanske jag skulle ha råd med privat terapi, men det är lite fix innan jag kan hyra ut något och det orkar jag inte med just nu. Moment 22 liksom.

Nej, de positiva erfarenheterna av vården lyser med sin frånvaro. Ibland har personal jag mött i vården varit okej, men de har inte förmått hjälpa mig.

@Magiana Usch nu ångrar jag vad jag skrivit. Jag menar INTE att du ska sluta kontakta vården när du mår dåligt alltså! Självklart måste du det!

Det jag ville få fram är att jag tror det är nedbrytande och förvärrar ditt mående att bli så besviken på vården upprepade gånger. Att ha höga förväntningar på att få hjälp och bli frisk via offentliga vården som sedan inte infrias är ju inte något som gynnar tillfrisknande. Kanske då ”ge upp” eller ”ge efter” lite grand vore bättre för dig själv? Ta emot det som erbjuds och använd det så gott det går och jobba parallellt med meditation etc.

Jag har liksom gett upp konceptet trial-and-error, som jag kört med hela livet. Det tar sån evinnerlig tid, om man ens lyckas ö.h.t.

 

[Ciccio]

Min chef har ordinerat mig att göra yoga på arbetstid. Ibland glömmer jag och jobbar på med mina vanliga arbetsuppgifter i stället, men det blir gjort i alla fall ibland. I det här fallet tror jag inte yoga förmår mer än att lindra.

Landstinget här är extremt restriktiva med precis allt. Man kan inte bara hitta en behandling eller behandlare och välja att gå där hur som helst. Att gå privat har jag inte råd med. Jag jobbar ju bara 75% och är tjänstledig 25%. Jag är alltså inte beviljad sjukpenning eller annat. Om jag kunde hyra ut rum via aribnb så kanske jag skulle ha råd med privat terapi, men det är lite fix innan jag kan hyra ut något och det orkar jag inte med just nu. Moment 22 liksom.

Nej, de positiva erfarenheterna av vården lyser med sin frånvaro. Ibland har personal jag mött i vården varit okej, men de har inte förmått hjälpa mig.


Jag har liksom gett upp konceptet trial-and-error, som jag kört med hela livet. Det tar sån evinnerlig tid, om man ens lyckas ö.h.t.

Bra chef i alla fall!
Skitjobbig situation, jag förstår det. Har inget vettigt alls att komma med mer än att jag verkligen önskar att du någon gång får det stöd du behöver.

 

[Magiana]

Bra chef i alla fall!
Skitjobbig situation, jag förstår det. Har inget vettigt alls att komma med mer än att jag verkligen önskar att du någon gång får det stöd du behöver.

Ja, min chef är fantastisk på det sättet.

 

[monster1]

När jag återinsjuknade i panikångest när jag var 20-nånting så vet jag inte vad för terapi jag fick. Det kändes mest som övertalning. Dessa övertalningsförsök skedde ungefär en gång i månaden och sen fick jag gå i centrum med en "sällskapsdam" från psyk för att bevisa att jag inte behövde vara rädd för att gå i centrum. Effekten blev exakt noll. Sen blev jag lämnad åt mitt öde. Jag fick medicin och sjukskrivning. Några år senare sökte jag hjälp igen. Då fick jag genomgå ett rorchach-test, men någon hjälp fick jag inte. Sjukskrivning och medicin var det jag fick. Efter att ha varit sjukskriven i 5 år så fick jag kbt. Det hjälpte bara tillfälligt när jag ansträngde mig, men så fort jag pressades, d.v.s. jag fick ett hot över mig att inte kunna vara sjukskriven längre, utan bli tvingad till AF, så kom bakslaget. Jag arbetstränade några timmar i veckan vid den tidpunkten men orkade inte fortsätta när bakslaget kom.

Någon mer terapi fick jag inte utan jag fick fortsätta medicinera och min kontaktperson tog ett snack med psyk så jag fick fortsätta vara sjukskriven.

Efter detta så lyckades jag och dåvarande sambon sälja grejer på Tradera, vilket gav pengar så jag kunde köpa Holosync, en meditations-CD. Den var vändningen för mig. Efter ett tag kunde jag åter börja utöka min komfortzon och den här gången gick det lättare än väntat. Jag började arbetsträna igen och det var på ett yogacenter så då började jag också med yoga. Sen hade jag viss hjälp av en självhjälpsbok.

Det var meditation, yoga och boken som fick mig på fötter. Så det vården gav mig (övertalning och kbt) funkade inte alls.

Nej, PTSD är inte konstaterat. Jag tror själv inte att jag har ren PTSD men är inne på att jag eventuellt kan ha C-PTSD. Det är dock en diagnos som inte finns officiellt, då de inte har enats om diagnoskriterierna. Så det är en diagnos jag inte kan få.

Medicin, sjukskrivning, exponering med stöd etc är ju också en form av hjälp även om det du helst önskar är någon form av terapi. Har du tittat på alternativet att byta vårdcentral så du kan få någon som har en psykolog, du kan ju byta vårdcentral tills du hittar en som kan erbjuda det du vill ha. OM du blir tillbaka remitterad från öppenpsykiatrin.

 

[Magiana]

Medicin, sjukskrivning, exponering med stöd etc är ju också en form av hjälp även om det du helst önskar är någon form av terapi. Har du tittat på alternativet att byta vårdcentral så du kan få någon som har en psykolog, du kan ju byta vårdcentral tills du hittar en som kan erbjuda det du vill ha. OM du blir tillbaka remitterad från öppenpsykiatrin.

Medicin, sjukskrivning, exponering med stöd var vad som gavs när jag hade panikångest. Jag har inte det längre för jag hittade alternativ. Nu har jag en depression och det är en ny situation. När jag hade panikångest så borde ju vården gått vidare med annan terapi när det som gavs inte fungerade, i stället för att bara släppa mig som de gjorde. Jag var inte i skick att själv ligga på då. Nu vet jag att man måste vara drivande själv. Tyvärr. Det går inte bara att säga ja tack och amen för då händer ingenting.

Men ja, byte av vårdcentral kanske är ett sätt.

 

[Alexandra_W]

Inget? Jag kan inte föreställa mig något faktiskt, inget som är verklighetsförankrat i alla fall.


Det är svårt att argumentera för något som känns/är fullständigt omöjligt.

Jag kan liksom inte göra det här själv. Det tog mig 27 år! att bli fri från panikångesten. Jag gjorde det ensam. Det finns inte ytterligare 27 år att försöka knäcka det här.

Jag fattar inte varför jag alltid förväntas klara allting ensam. Jag orkar inte. Andra får ju hjälp och stöd. Varför inte jag .

Så du kan inte ens förställa dig att någon människa på något realistiskt vis skulle vara hjälpt av de samtalen?

 

[Magiana]

Så du kan inte ens förställa dig att någon människa på något realistiskt vis skulle vara hjälpt av de samtalen?

Någon annan kanske. Jag utgick från mig själv och nej, jag kan inte föreställa mig att något kommer att bli till det bättre med ett samtal då och då. Att det skulle bli bättre känns lika overkligt som om jag plötsligt kunde flyga.

 

[Alexandra_W]

Någon annan kanske. Jag utgick från mig själv och nej, jag kan inte föreställa mig att något kommer att bli till det bättre med ett samtal då och då. Att det skulle bli bättre känns lika overkligt som om jag plötsligt kunde flyga.

Släpp digoch din tro en stund . Och försök rent resonabelt och förnuftsmässigt komma på vad 15 samtal på ett år skulle kunna ge en person som mår dåligt?