Vad göra nu?

[Monstermom]

Var länge sedan jag hade tillgång till en dator nu.. Är för tillfället hos en annan vän. Jagar soc dagarna i ända.. Ska få försörjningsstöd i slutet av månaden och har fått hjälp med hyran. Idag ska hyresvärden se om de vill låta mig byta boende.
Har dock inga som helst pengar över till mat villket medför en positiv sak; att jag slutar röka! Men har som sagt inte pengar till annat heller. Har sedan i fredags försökt nå min handläggare på soc, men utan resultat. HHar talat in meddelande och t o m varit där och lämnat en lapp. Har under tiden levt på vänners omtanke, vilka även fått hjälpa mig att köpa medicin nu. Vad jag förstått så måste soc hjälpa mig i nödsituation?

Jag pratade som sagt med min läkare tidigare angående min behandling. Han ville att jag skulle diskutera det med min psykolog. Villket slutade med att jag kallade min psykolog för idiot och gick därifrån...

Jag försökte att öppna mig för honom sist, var ledsen och pratade om hur jobbigt det är att det är slut med killen och så. Sedan kom vi in på att jag pratat med läkaren om att jag inte är helt nöjd med min behandling. Jag sa att jag tror att jag behöver hjälp med att bearbeta saker som hänt mig, men också att komma vidare. Hjälp med hur jag ska tackla borderlinen exempelvis för att jag inte ska fortsätta handla impulsivt. Pratade om att det bara känns som att det går runt hela tiden och jag tror att jag behöver mer, intensiv hjälp än att prata 45 min i veckan om vad som hänt sedan sist. Han kunde inte alls förstå vad jag menade eller vad jag skulle ha för hjälp då... Sedan tog han upp att jag får hjälp av kuratorn också. Jag sa att det inte heller har räckt, att jag fått vägleda henne vad jag vill att hon ska göra ibland men haft otroligt med saker utöver jag har svårt att ha ork till. Då skrattade han åt mig och sa att isf behöver jag en personlig assistent.

Detta fick mig att gå i taket. Sa att det var en idiotisk sak att säga och att jag jobbat många år som personlig assistent och visste mycket väl vad det innebar (vilket han inte verkade beredd på). Sa att jag inte behöver hjälp att gå på toa, utan i kontakt med alla myndigheter hela tiden och att jag dessutom tagit upp detta med soc.

Han säger då att han inte kan förstå vad jag skulle vilja ha för hjälp. Så jag upprepar allt jag just sagt, tar även upp att människor nämnt dbt för mig, läkaren specialistbehandling inom borderline. När han fortsätter att sitta tyst säger jag att läkaren bett oss diskutera detta och frågar om han inte har några ideer eller råd? Då säger han att jag bara ber om att han ska trolla fram någon slags hjälp som inte finns som ska göra mig bra direkt. Vilket resulterar i att jag finner honom vara en idiot och inte orkar försöka prata med honom mer.

Ska träffa läkaren igen på fredag.. Får se vad psykologen sagt då och om läkaren kan vara till någon större hjälp..

Jag har tänkt att blocka den sidan av släkten många ggr, men sedan blir jag ängslig att de ska få för sig något som jag borde veta om.. Att om de skriver något så kan jag vara förberedd om det händer något typ.. Men egentligen hade jag antagligen mått bättre av att blocka. Mina morföräldrar lyckas alltid få tag i mitt nr dock. Har funderat på att skapa skyddat istället, men det blir samma sak där..

Jag ringde mitt ex förra helgen. När vi pratade på lördagen berättade han om hur mycket han saknar mig, att han bara lyssnar på sorglig musik osv osv. Sa att han inte ville släppa mig helt ur sitt liv utan att vi skulle prata ibland och ses. Men nog inte vara tillsammans. Det kändes tungt..
På söndagen åkte jag förbi och hämtade lite saker. Bad honom att passa min gerbil tills jag kan flytta, vilket gick bra.
Sedan sa jag att jag ville avsluta helt. (Var lite arg efter gårdagens samtal då det bara kände som att han ville båd ha kakan och äta den. Som att han trodde att det var helt och hållet hans beslut och att jag ska dansa efter hans pipa som vanligt.) Så jag sa att jag inte tror att han är redo för ett förhållande (jag var hans första och han är 20 år) och att jag inte har tid och ork egentligen med ett just nu. Att när jag är det igen så kommer jag nog att vilja ha en mogenm man typ. Det kändes bra att ha fått avsluta helt.
Nu är det framförallt om jag ser bilder på honom, hör viss musik eller mår dåligt som jag blir jätteledsen för att han inte är hos mig. Jag kan inte förstå att han gjorde så mot mig..

Jättebra att du gjorde definitivt slut med killen, hade varit ett jättemisstag att ha det gnagande i bakhuvudet tror jag - plus att han verkligen inte låter som något som är värt att ha ärligt talat...

Så jättesynd att det inte funkar med din psykolog! Jag tycker det låter som att ni kanske pratat lite förbi varandra, men oavsett så har något helt tydligt kört ihop sig rejält... Kan du byta, om du känner att förtroendet är kört nu?

Vad gäller kuratorn förstår jag inte riktigt vad du menar med att vägleda? Det är väl precis det man gör, man måste be om hjälp och specificera vad det är hen ska hjälpa till med? "Självgående" är de ju inte, man måste just vägleda som du skrev (jag tror det har att göra med att de inte ska kliva över ens integritet typ?) men i min erfarenhet är de jättebra att hjälpa till med just myndighetskontakter och liknande om man ber om det, menar du att det är det som inte funkar? Som med att det kört ihop sig med soc (jättesynd att du inte får tag på dem!), där borde kanske kuratorn kunna hjälpa till?

Hemskt att du är helt utan pengar, men det är ju inte jättelångt till slutet av månaden ändå...
Har du hjälp av andra att klara dig nu, så ta emot det och se det som ett slags lån - du ska ju få pengar ganska snart, så du kan betala tillbaka förhoppningsvis? Jag har dålig koll på hur det egentligen funkar med soc rent praktiskt, men ja jag skulle trott att de bör hjälpa dig snabbare än så här om du inte har pengar att äta för ens... Kanske någon annan har bättre koll och dyker upp i tråden?

Det låter som du har det rätt turbulent och jobbigt just nu, jättetråkigt! Men det är förhoppningsvis något du kan ta dig igenom snart, och fortsätta kämpa dig framåt!

 

[_CorpseBride_]

Jättebra att du gjorde definitivt slut med killen, hade varit ett jättemisstag att ha det gnagande i bakhuvudet tror jag - plus att han verkligen inte låter som något som är värt att ha ärligt talat...

Så jättesynd att det inte funkar med din psykolog! Jag tycker det låter som att ni kanske pratat lite förbi varandra, men oavsett så har något helt tydligt kört ihop sig rejält... Kan du byta, om du känner att förtroendet är kört nu?

Vad gäller kuratorn förstår jag inte riktigt vad du menar med att vägleda? Det är väl precis det man gör, man måste be om hjälp och specificera vad det är hen ska hjälpa till med? "Självgående" är de ju inte, man måste just vägleda som du skrev (jag tror det har att göra med att de inte ska kliva över ens integritet typ?) men i min erfarenhet är de jättebra att hjälpa till med just myndighetskontakter och liknande om man ber om det, menar du att det är det som inte funkar? Som med att det kört ihop sig med soc (jättesynd att du inte får tag på dem!), där borde kanske kuratorn kunna hjälpa till?

Hemskt att du är helt utan pengar, men det är ju inte jättelångt till slutet av månaden ändå...
Har du hjälp av andra att klara dig nu, så ta emot det och se det som ett slags lån - du ska ju få pengar ganska snart, så du kan betala tillbaka förhoppningsvis? Jag har dålig koll på hur det egentligen funkar med soc rent praktiskt, men ja jag skulle trott att de bör hjälpa dig snabbare än så här om du inte har pengar att äta för ens... Kanske någon annan har bättre koll och dyker upp i tråden?

Det låter som du har det rätt turbulent och jobbigt just nu, jättetråkigt! Men det är förhoppningsvis något du kan ta dig igenom snart, och fortsätta kämpa dig framåt!

Ja, jag förstår att det nog var det bästa.. Men samtidigt önskar jag bara att han ska ångra sig.. Han har varit en hjälp och ett stort stöd för mig. Jag har tyckt att han har ställt upp väldigt mycket. Men folk i min närhet tycker inte det för att han bråkade med mig strax efter att jag blev våldtagen och lämnade mig nu.. Men jag har svårt att se att han inte var min största trygghet ändå.. Trots att jag förstår att det inte var så tryggt.. Usch, bara önskar att jag mådde bra, att jag inte hade några diagnoser, att jag aldrig råkade illa ut. Då hade han antagligen varit hos mig nu.. Och jag saknar honom nu något fruktansvärt.. Känner mig så himla ensam i allt kaos utan honom.. Jag vill bara att han ska vara här och krama om mig ocg säga att allt ska bli bra....

Ja, jag menar att min kurator inte har gjort så mycket. Hon vet ingenting om hur något funkar i kontakten med olika myndigheter och har därför aldrig kunnat råda mig med något. Jag har bara bett henne skriva papper åt mig ibland. Har känts jobbigt att jag ska förklara allt i evinnerlighet, om hur systemet med ex soc eller försäkringskassan funkar eller bara hur man får tag i nr till växeln. Förväntade mig att hon skulle veta någonting eller ha några erfarenheter av sånt.

Träffade läkaren igen nu igår. Jag var ganska upprörd och ville inte låta honom komma in bland mina tankar först. Har börjat sluta mig allt mer igen, för att allt ändå känns hopplöst. Han var då skeptisk till att jag skulle få någon annan hjälp och trodde det berodde på psykologen.
Sedan bara brast det och all ångest forsar över för mig. Då fick jag göra lite nya tester på hur jag mår och han sa att han blev väldigt orolig för mig. Tjatade om risken att jag skulle ta livet av mig. Sedan fick jag en ny medicin jag ska använda då jag mår allt för dåligt som innehåller benso.
Så efter det känns det i princip bara sämre. Det känns jobbigt att få benso eftersom min mamma var beroende av det då jag var liten och jag kopplar det till väldigt stark, psykisk ohälsa. Som att jag bara vill skrika att jag är inte sjuk i huvudet., bara lite trasig.
Läkaren skulle iaf ge mig en ny psykolog som skulle göra en ny bedömning och de skulle nu titta efter special-klinik.

Nu fick jag tag i soc, en vecka senare. Min handläggare där är jättesnäll iaf så de skickade mig pengar till mat direkt. Var jätteglad för beskedet att jag skulle få pengar i torsdags.
Sedan förstördes det igen under fredagen..
Då jag kom hem från läkaremn fick jag läsa beskedet från min hyresvärd. De har gjort avslag på att jag ens ska få bo hos dem.
Jag kan inte fatta hur de tänker... Jag är sjukskriven efter att jag blev våldtagen i en av deras bostäder och nu får jag inte bo där pga det..
Ska ringa soc och min advokat på måndag och berätta för dem, se om det finns något att göra. Men nu har jag verkligen ingenstans att bo.. Men det som känns värst är ändå deras avslag. Att de valde att göra så.

 

[fryckan]

Du har verkligen varit med om mycket Du har fått bra tips och råd från andra, har inget nytt att komma med men jag skickar en massa kramar till dig.

 

[Monstermom]

Ja, jag förstår att det nog var det bästa.. Men samtidigt önskar jag bara att han ska ångra sig.. Han har varit en hjälp och ett stort stöd för mig. Jag har tyckt att han har ställt upp väldigt mycket. Men folk i min närhet tycker inte det för att han bråkade med mig strax efter att jag blev våldtagen och lämnade mig nu.. Men jag har svårt att se att han inte var min största trygghet ändå.. Trots att jag förstår att det inte var så tryggt.. Usch, bara önskar att jag mådde bra, att jag inte hade några diagnoser, att jag aldrig råkade illa ut. Då hade han antagligen varit hos mig nu.. Och jag saknar honom nu något fruktansvärt.. Känner mig så himla ensam i allt kaos utan honom.. Jag vill bara att han ska vara här och krama om mig ocg säga att allt ska bli bra....

Ja, jag menar att min kurator inte har gjort så mycket. Hon vet ingenting om hur något funkar i kontakten med olika myndigheter och har därför aldrig kunnat råda mig med något. Jag har bara bett henne skriva papper åt mig ibland. Har känts jobbigt att jag ska förklara allt i evinnerlighet, om hur systemet med ex soc eller försäkringskassan funkar eller bara hur man får tag i nr till växeln. Förväntade mig att hon skulle veta någonting eller ha några erfarenheter av sånt.

Träffade läkaren igen nu igår. Jag var ganska upprörd och ville inte låta honom komma in bland mina tankar först. Har börjat sluta mig allt mer igen, för att allt ändå känns hopplöst. Han var då skeptisk till att jag skulle få någon annan hjälp och trodde det berodde på psykologen.
Sedan bara brast det och all ångest forsar över för mig. Då fick jag göra lite nya tester på hur jag mår och han sa att han blev väldigt orolig för mig. Tjatade om risken att jag skulle ta livet av mig. Sedan fick jag en ny medicin jag ska använda då jag mår allt för dåligt som innehåller benso.
Så efter det känns det i princip bara sämre. Det känns jobbigt att få benso eftersom min mamma var beroende av det då jag var liten och jag kopplar det till väldigt stark, psykisk ohälsa. Som att jag bara vill skrika att jag är inte sjuk i huvudet., bara lite trasig.
Läkaren skulle iaf ge mig en ny psykolog som skulle göra en ny bedömning och de skulle nu titta efter special-klinik.

Nu fick jag tag i soc, en vecka senare. Min handläggare där är jättesnäll iaf så de skickade mig pengar till mat direkt. Var jätteglad för beskedet att jag skulle få pengar i torsdags.
Sedan förstördes det igen under fredagen..
Då jag kom hem från läkaremn fick jag läsa beskedet från min hyresvärd. De har gjort avslag på att jag ens ska få bo hos dem.
Jag kan inte fatta hur de tänker... Jag är sjukskriven efter att jag blev våldtagen i en av deras bostäder och nu får jag inte bo där pga det..
Ska ringa soc och min advokat på måndag och berätta för dem, se om det finns något att göra. Men nu har jag verkligen ingenstans att bo.. Men det som känns värst är ändå deras avslag. Att de valde att göra så.

Men jösses! Jag är faktiskt helt chockad, får jag erkänna!

Jag tycker att du direkt imorgon (måndag) kontaktar soc och förklarar din (nu helt akuta!) boendesituation för dem, förhoppningsvis kan de hjälpa dig. Advokaten är säkert också en god idé, men ryck i alla tåtar du kan komma på - du kan ju inte fortsätta ha så osäkert boende!

Att du tycker det är obehagligt med den nya medicinen är förståeligt, mtp din historia. Men faktum är att du mår väldigt väldigt dåligt, och du behöver hjälp och stöd. Om det är den medicinen du behöver har förhoppningsvis din läkare koll på, och kom ihåg att din mammas historia är inte din! Men du kan kanske prova att prata med läkaren både om att du är ovillig att ta just den medicinen och varför - kanske finns det något ~likvärdigt du kan prova istället, som inte har de känslomässiga kopplingarna för dig. (Det har jag ingen koll på, men om kan det ju vara bra. Och oavsett kan det nog vara bra att läkaren vet om att du känner motstånd mot att ta medicinen.)

Jag hoppas det blir bättre för dig nu när du i alla fall får pengar!
Och att du kan reda i problemen ett i taget så det lättar lite mer för dig snart.

 

[TinyWiny]

Du har verkligen haft och har ett extremt tufft liv och jag säger som någon tidigare skrev; det här är verkligen ingen gnälltråd!

Tyvärr har jag erfarenhet av flera av de händelserna du har behövt gå igenom och du får jättegärna pm:a så får du min fb om du vill. Jag ställer gärna upp och stöttar dig så mycket jag bara möjligtvis kan. Att få prata med någon som har liknande erfarenheter som är bearbetade och klara kan kännas skönt och tända ett hopp om att livet faktiskt kan bli bättre. Att man kan få må bra trots allt man har gått igenom. Att man inte alltid kommer må så fruktansvärt dåligt.
Du är mina barns ålder (de är något yngre) och bara tanken på att något av mina barn skulle må så dåligt som du gör nu skär verkligen i mitt hjärta Att sedan inte ha stöd och stöttning någonstans ifrån egentligen... Jag känner så oerhört väl igen mig Kan jag göra något för dig så gör jag så gärna det.

Var bor du någonstans nu? Om det skulle hjälpa dig så har vi ett stort hus som är ganska tomt nu när barnen har flyttat hemifrån och du kan få ett eget rum med en stor skön säng och med egen dusch och toalett. Det är inga som helst problem om du vill komma hit och bo här tills livet har ordnat upp sig lite för dig. Du får vara ifred när du vill det och när du vill prata så finns jag en trappa ner.
Tyvärr har jag som förtidspensionär inte råd att försörja dig helt och hållet men boendet behöver du iallafall inte tänka på. Jag kan inte göra så mycket rent praktiskt pga sjukdom men jag kan prata och finnas för dig även mitt i natten när ångesten sätter in. Jag har två hästar som gärna blir pysslade med, en katt och en liten hund som älskar alla som klappar dem och ett gäng stallkatter som man kan få klappa efter lite fjäsk.

Du ska inte tänka att benso gör dig lik din mamma. Benso är en extremt bra medicin vid vissa tillfällen och du kommer inte att behöva dem för alltid. Du är ju du och med din bakgrund så skulle du aldrig kunna bli i närheten av hur din mamma är. Det är du alldeles för medveten för.

Jag förstår verkligen att du sörjer att ditt förhållande tog slut. Det var ju din trygghet även om han tyvärr inte var stark nog att finnas för dig när du som mest behövde honom. Det är ju så att när man hela sitt liv har blivit sviken på olika sätt så slår sveken ännu hårdare för då kommer all gammal ångest upp som man har tryckt undan tidigare i livet för att överhuvudtaget kunna överleva.

Hör jättegärna av dig om du vill prata och hör absolut av dig om du behöver någonstans att bo.

Många varma kramar

 

[Monstermom]

Du har verkligen haft och har ett extremt tufft liv och jag säger som någon tidigare skrev; det här är verkligen ingen gnälltråd!

Tyvärr har jag erfarenhet av flera av de händelserna du har behövt gå igenom och du får jättegärna pm:a så får du min fb om du vill. Jag ställer gärna upp och stöttar dig så mycket jag bara möjligtvis kan. Att få prata med någon som har liknande erfarenheter som är bearbetade och klara kan kännas skönt och tända ett hopp om att livet faktiskt kan bli bättre. Att man kan få må bra trots allt man har gått igenom. Att man inte alltid kommer må så fruktansvärt dåligt.
Du är mina barns ålder (de är något yngre) och bara tanken på att något av mina barn skulle må så dåligt som du gör nu skär verkligen i mitt hjärta Att sedan inte ha stöd och stöttning någonstans ifrån egentligen... Jag känner så oerhört väl igen mig Kan jag göra något för dig så gör jag så gärna det.

Var bor du någonstans nu? Om det skulle hjälpa dig så har vi ett stort hus som är ganska tomt nu när barnen har flyttat hemifrån och du kan få ett eget rum med en stor skön säng och med egen dusch och toalett. Det är inga som helst problem om du vill komma hit och bo här tills livet har ordnat upp sig lite för dig. Du får vara ifred när du vill det och när du vill prata så finns jag en trappa ner.
Tyvärr har jag som förtidspensionär inte råd att försörja dig helt och hållet men boendet behöver du iallafall inte tänka på. Jag kan inte göra så mycket rent praktiskt pga sjukdom men jag kan prata och finnas för dig även mitt i natten när ångesten sätter in. Jag har två hästar som gärna blir pysslade med, en katt och en liten hund som älskar alla som klappar dem och ett gäng stallkatter som man kan få klappa efter lite fjäsk.

Du ska inte tänka att benso gör dig lik din mamma. Benso är en extremt bra medicin vid vissa tillfällen och du kommer inte att behöva dem för alltid. Du är ju du och med din bakgrund så skulle du aldrig kunna bli i närheten av hur din mamma är. Det är du alldeles för medveten för.

Jag förstår verkligen att du sörjer att ditt förhållande tog slut. Det var ju din trygghet även om han tyvärr inte var stark nog att finnas för dig när du som mest behövde honom. Det är ju så att när man hela sitt liv har blivit sviken på olika sätt så slår sveken ännu hårdare för då kommer all gammal ångest upp som man har tryckt undan tidigare i livet för att överhuvudtaget kunna överleva.

Hör jättegärna av dig om du vill prata och hör absolut av dig om du behöver någonstans att bo.

Många varma kramar

Herregud, jag är en cynisk kärring och det vet jag om, men såna som du gör att jag ibland ser liiiiite mer positivt på mänskligheten i alla fall!

 

[_CorpseBride_]

Men jösses! Jag är faktiskt helt chockad, får jag erkänna!

Jag tycker att du direkt imorgon (måndag) kontaktar soc och förklarar din (nu helt akuta!) boendesituation för dem, förhoppningsvis kan de hjälpa dig. Advokaten är säkert också en god idé, men ryck i alla tåtar du kan komma på - du kan ju inte fortsätta ha så osäkert boende!

Att du tycker det är obehagligt med den nya medicinen är förståeligt, mtp din historia. Men faktum är att du mår väldigt väldigt dåligt, och du behöver hjälp och stöd. Om det är den medicinen du behöver har förhoppningsvis din läkare koll på, och kom ihåg att din mammas historia är inte din! Men du kan kanske prova att prata med läkaren både om att du är ovillig att ta just den medicinen och varför - kanske finns det något ~likvärdigt du kan prova istället, som inte har de känslomässiga kopplingarna för dig. (Det har jag ingen koll på, men om kan det ju vara bra. Och oavsett kan det nog vara bra att läkaren vet om att du känner motstånd mot att ta medicinen.)

Jag hoppas det blir bättre för dig nu när du i alla fall får pengar!
Och att du kan reda i problemen ett i taget så det lättar lite mer för dig snart.

Tack så mycket för allt stöd alla som svarat i tråden! Att ni orkar läsa!

Jag pratade med soc idag. Hon sa att om det blir akut får jag ett rum där jag får vara 2 v i taget medan jag letar annat boende. Känns bra att ha en nödlösning. Men samtidigt tror jag det skulle vara väldigt stressande och att jag inte skulle orka det riktigt just nu.

Fick sedan svar från hyresvärden efter att jag frågat varför de gjort avslag.
De sa då att jag kan komplettera så ska de titta på det igen och se vad de beslutar. Vad de saknade var ett intyg på vad som hänt från min advokat. Detta har det tjatats om länge.. Först ville de ha polisanmälan men det fick de inte för att polisen fortfarande håller på med förundersökningar. Av samma anledning kunde inte min advokat intyga, utan bad min kurator. Så psyket har skrvit intyg där det även finns nr till min advokat vid frågor. Men de ville absolut ha från advokaten nu och inte kunde de ringa själva, utan det måste vara skriftligt. Så min advokat ska, än en gång, höra med åklagaren om hon kan skriva något litet utan att förstöra i förundersökningen.

Sedan ville de se ett sjukintyg för hela hösten. Jag får bara ett i månaden för att min läkare inte vill binda mig, ifall jag skulle börja må bättre. Att det inte är bra för mig att bara gå hemma. Jag vill ju komma igång. Men ska jag bo där ska jag stanna hemma och göra ingenting då..
Usch, är bara jättetrött på dem.
Ska försöka kontakta läkaren också om detta i veckan.

Ja, jag måste väl acceptera medicinerna. Tror det känns tungt varje gång jag får en ny för att jag tar det som ett slags misslyckande. Att nu är jag ännu sämre och klarar ännu mindre ungefär.

Ja, jag vill bara ha tak över huvudet. Ett eget hem är min stora dröm här i livet numer.

 

[Niyama]

Men kopia på anmälningen kan du själv få från polisen. Den brukar komma med posten men annars är det bara att du frågar efter den. Det är inget konstigt alls och har inget med förundersökningen att göra.

 

[Monstermom]

Tack så mycket för allt stöd alla som svarat i tråden! Att ni orkar läsa!

Jag pratade med soc idag. Hon sa att om det blir akut får jag ett rum där jag får vara 2 v i taget medan jag letar annat boende. Känns bra att ha en nödlösning. Men samtidigt tror jag det skulle vara väldigt stressande och att jag inte skulle orka det riktigt just nu.

Fick sedan svar från hyresvärden efter att jag frågat varför de gjort avslag.
De sa då att jag kan komplettera så ska de titta på det igen och se vad de beslutar. Vad de saknade var ett intyg på vad som hänt från min advokat. Detta har det tjatats om länge.. Först ville de ha polisanmälan men det fick de inte för att polisen fortfarande håller på med förundersökningar. Av samma anledning kunde inte min advokat intyga, utan bad min kurator. Så psyket har skrvit intyg där det även finns nr till min advokat vid frågor. Men de ville absolut ha från advokaten nu och inte kunde de ringa själva, utan det måste vara skriftligt. Så min advokat ska, än en gång, höra med åklagaren om hon kan skriva något litet utan att förstöra i förundersökningen.

Sedan ville de se ett sjukintyg för hela hösten. Jag får bara ett i månaden för att min läkare inte vill binda mig, ifall jag skulle börja må bättre. Att det inte är bra för mig att bara gå hemma. Jag vill ju komma igång. Men ska jag bo där ska jag stanna hemma och göra ingenting då..
Usch, är bara jättetrött på dem.
Ska försöka kontakta läkaren också om detta i veckan.

Ja, jag måste väl acceptera medicinerna. Tror det känns tungt varje gång jag får en ny för att jag tar det som ett slags misslyckande. Att nu är jag ännu sämre och klarar ännu mindre ungefär.

Ja, jag vill bara ha tak över huvudet. Ett eget hem är min stora dröm här i livet numer.

Men vad jobbigt! Jag undrar om de verkligen har rätt att kräva något som du inte får ge, enligt åklagaren...
Hade det varit jag hade jag blivit snorförbannad och skällt ut dem, men problemet med det är ju att det pallar man bara om man mår bra så det funkar ju inte alls.

Vad gäller läkarintyget undrar jag om du inte skulle kunna få ett sånt dock, de kan ju inte ställa samma krav som fk så ett sådant intyg kan nog vara mycket "slappare"? Och det vore väl heller inte något som "binder" dig på samma sätt som en faktisk sjukskrivning...

Fast @TinyWiny s underbara erbjudande kanske kan vara den bästa lösningen så länge.

 

[Niyama]

Men vad jobbigt! Jag undrar om de verkligen har rätt att kräva något som du inte får ge, enligt åklagaren...
Hade det varit jag hade jag blivit snorförbannad och skällt ut dem, men problemet med det är ju att det pallar man bara om man mår bra så det funkar ju inte alls.

Tycker det är fräckt av hyresvärden att kräva kopia på anmälan. Men jag tror det skett nån miss i kommunikationen nånstans. Vad jag förstår är det ju inte förundersökningen som hyresvärden vill ta del av, utan bara kopia på anmälan. Som målsägande brukar man få den skickad.

 

[_CorpseBride_]

Du har verkligen haft och har ett extremt tufft liv och jag säger som någon tidigare skrev; det här är verkligen ingen gnälltråd!

Tyvärr har jag erfarenhet av flera av de händelserna du har behövt gå igenom och du får jättegärna pm:a så får du min fb om du vill. Jag ställer gärna upp och stöttar dig så mycket jag bara möjligtvis kan. Att få prata med någon som har liknande erfarenheter som är bearbetade och klara kan kännas skönt och tända ett hopp om att livet faktiskt kan bli bättre. Att man kan få må bra trots allt man har gått igenom. Att man inte alltid kommer må så fruktansvärt dåligt.
Du är mina barns ålder (de är något yngre) och bara tanken på att något av mina barn skulle må så dåligt som du gör nu skär verkligen i mitt hjärta Att sedan inte ha stöd och stöttning någonstans ifrån egentligen... Jag känner så oerhört väl igen mig Kan jag göra något för dig så gör jag så gärna det.

Var bor du någonstans nu? Om det skulle hjälpa dig så har vi ett stort hus som är ganska tomt nu när barnen har flyttat hemifrån och du kan få ett eget rum med en stor skön säng och med egen dusch och toalett. Det är inga som helst problem om du vill komma hit och bo här tills livet har ordnat upp sig lite för dig. Du får vara ifred när du vill det och när du vill prata så finns jag en trappa ner.
Tyvärr har jag som förtidspensionär inte råd att försörja dig helt och hållet men boendet behöver du iallafall inte tänka på. Jag kan inte göra så mycket rent praktiskt pga sjukdom men jag kan prata och finnas för dig även mitt i natten när ångesten sätter in. Jag har två hästar som gärna blir pysslade med, en katt och en liten hund som älskar alla som klappar dem och ett gäng stallkatter som man kan få klappa efter lite fjäsk.

Du ska inte tänka att benso gör dig lik din mamma. Benso är en extremt bra medicin vid vissa tillfällen och du kommer inte att behöva dem för alltid. Du är ju du och med din bakgrund så skulle du aldrig kunna bli i närheten av hur din mamma är. Det är du alldeles för medveten för.

Jag förstår verkligen att du sörjer att ditt förhållande tog slut. Det var ju din trygghet även om han tyvärr inte var stark nog att finnas för dig när du som mest behövde honom. Det är ju så att när man hela sitt liv har blivit sviken på olika sätt så slår sveken ännu hårdare för då kommer all gammal ångest upp som man har tryckt undan tidigare i livet för att överhuvudtaget kunna överleva.

Hör jättegärna av dig om du vill prata och hör absolut av dig om du behöver någonstans att bo.

Många varma kramar

Tack! Blev tårdränkt när jag läste dina snälla ord.

Just nu bor jag hos en vän i Bredäng, i en husbil på en camping. Vart bor du?
Det låter helt underbart.. verkligen helt underbart! Att få något eget och att få klappa på hästar, hundar och katter igen.
Just nu håller jag som sagt på och tjatar på hyresvärden. Jag får se vad utgången blir. Men det känns otroligt lugnande att få höra att det finns någonstans att ta vägen just nu!

Ja, jag tror att jag blir rädd för att min mamma också hade borderline och fick samma mediciner. Samtidigt så är det något som fattas hos henne. När jag tänker på hur jag exempelvis varit som en mamma åt min syster och de moderskänslor som växte fram där. Det är något min mamma väldigt tydligt aldrig har haft. Så någon skillnad måste det vara.
Skönt att höra av benso kan vara bra också, inte bara dåligt!

Ja, jag hade väldigt svårt att våga gå in i ett förhållande med honom. Var så skadad. Nu är jag rädd att det ska bli ännu svårare nästa gång för att jag är så inställd på att alla ska lämna mig i slutändan.

 

[Monstermom]

Tycker det är fräckt av hyresvärden att kräva kopia på anmälan. Men jag tror det skett nån miss i kommunikationen nånstans. Vad jag förstår är det ju inte förundersökningen som hyresvärden vill ta del av, utan bara kopia på anmälan. Som målsägande brukar man få den skickad.

Ja, jag undrar också om något trasslat ihop sig i onödan, samtidigt förstår jag att i det läget TS är är det ju inte så jäkla lätt att hålla i alla tåtar. Jag kan absolut förstå att hyresvärden (för visst var det studentbostad det handlade om @_CorpseBride_ ?) behöver ngt slags intyg på att studierna är på uppehåll av godtagbart skäl (tex sjuk), eftersom lägenheterna ska gå till studenter. Men polisanmälan har jag svårt att se att de har något med att göra, ärligt talat. Fräckt sa du, och jag håller med!

 

[TinyWiny]

Tack! Blev tårdränkt när jag läste dina snälla ord.

Just nu bor jag hos en vän i Bredäng, i en husbil på en camping. Vart bor du?
Det låter helt underbart.. verkligen helt underbart! Att få något eget och att få klappa på hästar, hundar och katter igen.
Just nu håller jag som sagt på och tjatar på hyresvärden. Jag får se vad utgången blir. Men det känns otroligt lugnande att få höra att det finns någonstans att ta vägen just nu!

Ja, jag tror att jag blir rädd för att min mamma också hade borderline och fick samma mediciner. Samtidigt så är det något som fattas hos henne. När jag tänker på hur jag exempelvis varit som en mamma åt min syster och de moderskänslor som växte fram där. Det är något min mamma väldigt tydligt aldrig har haft. Så någon skillnad måste det vara.
Skönt att höra av benso kan vara bra också, inte bara dåligt!

Ja, jag hade väldigt svårt att våga gå in i ett förhållande med honom. Var så skadad. Nu är jag rädd att det ska bli ännu svårare nästa gång för att jag är så inställd på att alla ska lämna mig i slutändan.

Jag bor ute på landet utanför Falköping i Västergötland.

Jag vet hur det är att stå utan någonstans att bo och utan någonstans att ta vägen och jag vet hur oerhört värdefullt det är att ha en säng att sova i, en dörr att kunna stänga om sig och att få vara ifred. Att kunna ta en dusch när man vill och behöver och att få sova så länge man vill. Fortfarande trivs jag bäst med att vara hemma och jag njuter verkligen av att bara vara hemma. Det blir väl så när man har levt i en kappsäck i flera år och ofta inte vetat på morgonen vart man ska sova nästa natt.
Jag hoppas att bara vetskapen om att du är välkommen hit kanske kan göra att du mår lite bättre? För du är verkligen välkommen. Det är bara att du hör av dig Djuren är trevliga allihop och särskilt min valack blir extra glad om han får lite extra uppmärksamhet Det kan han nämligen aldrig få nog utav
Min lille hund gapar ganska bra när någon kommer, han är ju trots allt en vakthund, men sedan tar det inte många minuter förren han helst sitter med huvudet under armen på folk och tigger om att få bli klappad Han kan aldrig få nog med gos den lille godingen

Jag förstår mycket väl att du är rädd att bli som din mamma men det behöver du inte vara. Du är så medveten om vad dina problem är och du hade inte kunnat känna sådana känslor som du har för din syster heller för den delen om du skulle vara som hon. Även om det nu skulle visa sig att det är borderline hon har så är ju inte två individer lika. Du gör ju vad du kan för att bli frisk. Det gör ju inte hon. Det är en enormt stor skillnad på att vara medveten om sina problem och kämpa för att göra något åt dem än att skylla sina problem på andra och vara elak mot folk helt utan anledning och att inte ta hand om sina barn på bästa sätt.

Rädslan för att bli lämnad är ju väldigt vanlig för människor som ständigt blivit svikna och övergivna som barn och det är ju inte konstigt alls. När man då blir lämnad igen som vuxen så blir det ju en katastrof inom en och all ångest man har burit med sig sen barnsben bara väller fram. Jag hoppas verkligen att du kan få den hjälpen och den stöttningen som du behöver för att bli frisk ifrån borderlinen och att du när du är redo kommer träffa någon som aldrig kommer göra dig illa utan som istället kommer att finnas för dig för sådana människor finns. Jag har under många år enbart litat till mig själv för jag har varit övertygad om att alla ändå kommer lämna mig förr eller senare. Det är svårt att sluta tänka katastroftankar men det går. När man har levt under så lång tid med den pressen och stressen som det innebär att ständigt bli sviken och övergiven så tar det tid att må bra igen och att våga börja lita på människor. Det är ett hårt arbete men det går och jag är övertygad om att du kommer komma dit du med.

Många varma kramar

 

[_CorpseBride_]

Ja, jag undrar också om något trasslat ihop sig i onödan, samtidigt förstår jag att i det läget TS är är det ju inte så jäkla lätt att hålla i alla tåtar. Jag kan absolut förstå att hyresvärden (för visst var det studentbostad det handlade om @_CorpseBride_ ?) behöver ngt slags intyg på att studierna är på uppehåll av godtagbart skäl (tex sjuk), eftersom lägenheterna ska gå till studenter. Men polisanmälan har jag svårt att se att de har något med att göra, ärligt talat. Fräckt sa du, och jag håller med!

Ja, alltså, de vill ha sjukintyg. De har fått alla mina intyg, men jag får ju bara nya en gång i månaden, max två. De vill att jag har sjukintyg för resten av hösten. Min läkare är dock omöjlig att få tag i. Ska försöka igen på måndag, med risk att det blir försent.

Min advokat har nu iaf ordnat så att polisen skickat en kopia på anmälan där de strukit känsligt material för förundersökningen och "personliga" bitar för mig. Så jag hoppas att de inte bråkar om sjukskrivningen utan kan låta mig få byta boende iaf.

 

[_CorpseBride_]

Jag bor ute på landet utanför Falköping i Västergötland.

Jag vet hur det är att stå utan någonstans att bo och utan någonstans att ta vägen och jag vet hur oerhört värdefullt det är att ha en säng att sova i, en dörr att kunna stänga om sig och att få vara ifred. Att kunna ta en dusch när man vill och behöver och att få sova så länge man vill. Fortfarande trivs jag bäst med att vara hemma och jag njuter verkligen av att bara vara hemma. Det blir väl så när man har levt i en kappsäck i flera år och ofta inte vetat på morgonen vart man ska sova nästa natt.
Jag hoppas att bara vetskapen om att du är välkommen hit kanske kan göra att du mår lite bättre? För du är verkligen välkommen. Det är bara att du hör av dig Djuren är trevliga allihop och särskilt min valack blir extra glad om han får lite extra uppmärksamhet Det kan han nämligen aldrig få nog utav
Min lille hund gapar ganska bra när någon kommer, han är ju trots allt en vakthund, men sedan tar det inte många minuter förren han helst sitter med huvudet under armen på folk och tigger om att få bli klappad Han kan aldrig få nog med gos den lille godingen

Jag förstår mycket väl att du är rädd att bli som din mamma men det behöver du inte vara. Du är så medveten om vad dina problem är och du hade inte kunnat känna sådana känslor som du har för din syster heller för den delen om du skulle vara som hon. Även om det nu skulle visa sig att det är borderline hon har så är ju inte två individer lika. Du gör ju vad du kan för att bli frisk. Det gör ju inte hon. Det är en enormt stor skillnad på att vara medveten om sina problem och kämpa för att göra något åt dem än att skylla sina problem på andra och vara elak mot folk helt utan anledning och att inte ta hand om sina barn på bästa sätt.

Rädslan för att bli lämnad är ju väldigt vanlig för människor som ständigt blivit svikna och övergivna som barn och det är ju inte konstigt alls. När man då blir lämnad igen som vuxen så blir det ju en katastrof inom en och all ångest man har burit med sig sen barnsben bara väller fram. Jag hoppas verkligen att du kan få den hjälpen och den stöttningen som du behöver för att bli frisk ifrån borderlinen och att du när du är redo kommer träffa någon som aldrig kommer göra dig illa utan som istället kommer att finnas för dig för sådana människor finns. Jag har under många år enbart litat till mig själv för jag har varit övertygad om att alla ändå kommer lämna mig förr eller senare. Det är svårt att sluta tänka katastroftankar men det går. När man har levt under så lång tid med den pressen och stressen som det innebär att ständigt bli sviken och övergiven så tar det tid att må bra igen och att våga börja lita på människor. Det är ett hårt arbete men det går och jag är övertygad om att du kommer komma dit du med.

Många varma kramar

Ja, Falköping blir ju lite långt bort då jag måste upprätthålla kontakter med bl a psykiatrin i Sthlm. Men som du säger, bara att veta attjag är väkommen någonstans om det skulle vara så gör väldigt mycket!

Jag har börjat "komma över" mitt ex nu.. Genom att börja träffa andra. Och jag skäms för att jag gör så. Jag vet aldrig vad jag gör som är friskt och bra eller sjukt och dåligt, om ni förstår vad jag menar.

Jag blev medlem på en dejtingsajt i början av veckan. Höll på ett litet tag med det förra sommaren på skoj. Nu hade jag tråkigt, kände att jag vill träffa nya människor trots att jag är sjukskriven. Jag har en tendens att ha många killar runt mig och strular lätt till det. Jag tror att jag blev medlem där för att få bekräftelse och gud vad skönt det är! Att det finns folk som tycker att jag är jättefin och superintressant. Märker nu hur jag saknat detta. Mitt ex uppskattade mig aldrig riktigt, sa aldrig att jag var bra på något eller tyckte att det jag tycte om var intressant.
Träffade en kille i tisdags som var supersnäll.. Vi tog ett glas vin (mitt första sedan våldtäkten) och bara pratade. Det var hur trevligt som helst. Jag sa att jag blivt utsatt för ett trauma och att det nyligen tog slut med min förra. Nu är han i Turkiet i en vecka, men har skrivit till mig och nästa helg ska vi se en film han trodde jag skulle gilla.
Nu är jag bara rädd att det ska bli som vanligt. Att jag träffar en snäll kille för att komma över en annan och att jag gör honom ledsen då jag upptäcker att jag kanske inte var intresserad på riktigt.

Det kanske inte är så nu. Det kanske är okej att börja träffa folk igen, hålla det på en låg nivå. Jag har mått mycket bättre av det och när mitt ex hörde av sig härmdagen och var otrevlig kunde jag ta det utan att bli ledsen. Jag kände/känner mig mycket starkare.

Det är som att jag är rädd att allt jag gör nu är pga mina diagnoser, att allt är fel och skadligt. Även när det egentligen är saker som att bara träffa en ny person och ha trevligt...

Jag blev även medbjuden på festival i helgen av en annan jag pratat lite med. En liten festival där man bor i stuga. När han frågade kände jag bara "Ja! kul! Nya människor, ny plats, musik!". Men sen blev jag rädd igen att det är borderlinen och att det är en dum sak att hänga med någon så, att det är sånt "vanliga" inte gör och därför heller inte råkar illa ut. Så jag valde att stanna hemma.. Och nu ångrar jag mig, för jag mår bara dåligt av att bara bli sittande hela tiden.

 

[TinyWiny]

Ja, Falköping blir ju lite långt bort då jag måste upprätthålla kontakter med bl a psykiatrin i Sthlm. Men som du säger, bara att veta attjag är väkommen någonstans om det skulle vara så gör väldigt mycket!

Jag har börjat "komma över" mitt ex nu.. Genom att börja träffa andra. Och jag skäms för att jag gör så. Jag vet aldrig vad jag gör som är friskt och bra eller sjukt och dåligt, om ni förstår vad jag menar.

Jag blev medlem på en dejtingsajt i början av veckan. Höll på ett litet tag med det förra sommaren på skoj. Nu hade jag tråkigt, kände att jag vill träffa nya människor trots att jag är sjukskriven. Jag har en tendens att ha många killar runt mig och strular lätt till det. Jag tror att jag blev medlem där för att få bekräftelse och gud vad skönt det är! Att det finns folk som tycker att jag är jättefin och superintressant. Märker nu hur jag saknat detta. Mitt ex uppskattade mig aldrig riktigt, sa aldrig att jag var bra på något eller tyckte att det jag tycte om var intressant.
Träffade en kille i tisdags som var supersnäll.. Vi tog ett glas vin (mitt första sedan våldtäkten) och bara pratade. Det var hur trevligt som helst. Jag sa att jag blivt utsatt för ett trauma och att det nyligen tog slut med min förra. Nu är han i Turkiet i en vecka, men har skrivit till mig och nästa helg ska vi se en film han trodde jag skulle gilla.
Nu är jag bara rädd att det ska bli som vanligt. Att jag träffar en snäll kille för att komma över en annan och att jag gör honom ledsen då jag upptäcker att jag kanske inte var intresserad på riktigt.

Det kanske inte är så nu. Det kanske är okej att börja träffa folk igen, hålla det på en låg nivå. Jag har mått mycket bättre av det och när mitt ex hörde av sig härmdagen och var otrevlig kunde jag ta det utan att bli ledsen. Jag kände/känner mig mycket starkare.

Det är som att jag är rädd att allt jag gör nu är pga mina diagnoser, att allt är fel och skadligt. Även när det egentligen är saker som att bara träffa en ny person och ha trevligt...

Jag blev även medbjuden på festival i helgen av en annan jag pratat lite med. En liten festival där man bor i stuga. När han frågade kände jag bara "Ja! kul! Nya människor, ny plats, musik!". Men sen blev jag rädd igen att det är borderlinen och att det är en dum sak att hänga med någon så, att det är sånt "vanliga" inte gör och därför heller inte råkar illa ut. Så jag valde att stanna hemma.. Och nu ångrar jag mig, för jag mår bara dåligt av att bara bli sittande hela tiden.

Vad synd att det är så långt emellan oss. Det hade varit så roligt att träffa dig! Men nu vet du vart du kan ta vägen om det skulle köra ihop sig eller så. Du är så välkommen Ibland kan man behöva komma iväg och få lite miljöombyte bara och då vet du vart du kan ta vägen nu!

Hoppas verkligen att det löser sig för dig med boende och allt runt omkring med intyg och grejer så att du får en egen lägenhet. Du behöver verkligen få lugn och ro och slippa den stressen som är runt dig nu.

Bra att du börjar komma över ditt ex men varför skäms du för att du dejtar? När man inte är tillsammans längre så är det ju helt normalt att man träffar någon ny när man känner sig redo. Visst kan det vara svårt att skilja på att vara redo att träffa någon ny och att vara rädd för att vara ensam men att börja dejta ser jag inget fel med så länge du är rädd om dig själv och inte gör något som du inte vill själv. För det ska ju självklart vara på dina villkor! Det ska ju kännas bra för dig.

Men hur känner du för den här killen då? (Han som är i Turkiet nu menar jag. För dig själv alltså, du behöver ju inte redogöra inför oss här på buke.) Tyvärr så är det ju ofta så att den första man träffar när ett förhållande har tagit slut blir en övergångspartner. Antingen för att man är rädd för ensamheten eller för att man inte riktigt har kommit över sin förra partner eller så blir det bara så ändå. Ta det lugnt och känn efter vad du själv vill innerst inne. Var ärlig inför dig själv med hur och vad du känner. Det är ju det enda du kan göra. Det är bra att du försöker tänka efter före och inte såra någon i onödan men ingen kan veta nu hur man kommer känna om några veckor. Det kan du omöjligt kräva utav dig själv.
Ta det lugnt, rusa inte på utan ta det i den takten du själv vill och gör det som känns bra för dig.

Hur mycket har du läst på om dina diagnoser? Kanske behöver du läsa på mer om diagnoserna för att kunna skilja på när det är diagnoserna "som talar" och när det är du som person "som talar"? Kanske skulle du känna dig säkrare på dig själv och må bättre då?

Åh jag tycker att det låter som en jättekul festival! Jag tror inte alls att det var borderlinen som talade i det fallet. Jag tror det var den helt vanliga inre rösten som talade om att du vill ha kul! Det går inte att du ändrar dig nu eller? Det är verkligen inte enkelt att veta hur man ska göra och vilka beslut man ska ta. Att få till en balans i tillvaron är verkligen inte helt enkelt.

Kramar!

 

[_CorpseBride_]

Vad synd att det är så långt emellan oss. Det hade varit så roligt att träffa dig! Men nu vet du vart du kan ta vägen om det skulle köra ihop sig eller så. Du är så välkommen Ibland kan man behöva komma iväg och få lite miljöombyte bara och då vet du vart du kan ta vägen nu!

Hoppas verkligen att det löser sig för dig med boende och allt runt omkring med intyg och grejer så att du får en egen lägenhet. Du behöver verkligen få lugn och ro och slippa den stressen som är runt dig nu.

Bra att du börjar komma över ditt ex men varför skäms du för att du dejtar? När man inte är tillsammans längre så är det ju helt normalt att man träffar någon ny när man känner sig redo. Visst kan det vara svårt att skilja på att vara redo att träffa någon ny och att vara rädd för att vara ensam men att börja dejta ser jag inget fel med så länge du är rädd om dig själv och inte gör något som du inte vill själv. För det ska ju självklart vara på dina villkor! Det ska ju kännas bra för dig.

Men hur känner du för den här killen då? (Han som är i Turkiet nu menar jag. För dig själv alltså, du behöver ju inte redogöra inför oss här på buke.) Tyvärr så är det ju ofta så att den första man träffar när ett förhållande har tagit slut blir en övergångspartner. Antingen för att man är rädd för ensamheten eller för att man inte riktigt har kommit över sin förra partner eller så blir det bara så ändå. Ta det lugnt och känn efter vad du själv vill innerst inne. Var ärlig inför dig själv med hur och vad du känner. Det är ju det enda du kan göra. Det är bra att du försöker tänka efter före och inte såra någon i onödan men ingen kan veta nu hur man kommer känna om några veckor. Det kan du omöjligt kräva utav dig själv.
Ta det lugnt, rusa inte på utan ta det i den takten du själv vill och gör det som känns bra för dig.

Hur mycket har du läst på om dina diagnoser? Kanske behöver du läsa på mer om diagnoserna för att kunna skilja på när det är diagnoserna "som talar" och när det är du som person "som talar"? Kanske skulle du känna dig säkrare på dig själv och må bättre då?

Åh jag tycker att det låter som en jättekul festival! Jag tror inte alls att det var borderlinen som talade i det fallet. Jag tror det var den helt vanliga inre rösten som talade om att du vill ha kul! Det går inte att du ändrar dig nu eller? Det är verkligen inte enkelt att veta hur man ska göra och vilka beslut man ska ta. Att få till en balans i tillvaron är verkligen inte helt enkelt.

Kramar!

Än en gång, tack så jättemycket! Jag kanske kan komma och hälsa på någon gång iaf sen?

Jag bråkade med hyresvärden igår när jag äntligen fick kontakt över telefon. Var så himla trött på dem och sa till dem hur okänsliga jag tycker att de har varit för min situaton... På kvällen blev jag beviljad byta av bostad!
Jag blev så lättad att jag började gråta.. Nu sitter jag och väntar på att de ska komma med ett förslag på annat boende.
De ska fortfarande besluta om de tycker att jag ens får bo hos dem pga att jag är sjukskriven om en månad, men det känns åtminstone lättare nu. Tycker att det vore helknäppt om de beviljar mig byta nu men inte skulle bevilja att jag är sjuskriven av samma anledning.
Vet inte vad jag ska ta mig till, vågar knappt tro att det är sant! Vill bara att de ger mig ett nytt nu, nu, NU!

Jag har även fått mitt första försörjningsstöd så att jag slipper att vara osäker på om jag ska öveleva morgondagen. Vet att det är mycket kvar som ska göras, men det känns ändå som att allt det tunga har börjat nystas ut och lösa sig i en ände!

Jag har läst mycket på nätet om diagnoserna, men känslan blir bara att "Ja, det är ju mig de besriver? Är det fel att vara som jag då?". Nu har jag funderat mycket över detta över helgen. När jag kände att jag plötsligt gick emot mig själv då jag inte följde med på festivalen. Jag har blivit så himla rädd för mina diagoser, men i slutändan handlar det bara om att känns något bra, så är det bra, känns det dåligt, så är det dåligt. Jag har bestämt mig för att inte haka upp mig för mycket på dem. Att försöka att endast tänka på vad jag tycker om och inte. Att behandla dem får jag hjälp med senare.

Jag tror att jag blev ännu osäkrare när jag fick diagnosen borderline för att mitt ex var så på mig om det. Jag var från början inte så bekymrad. Men det slutade med att om han så hade en dålig dag och började bråka med mig, så var detta pga att jag hade borderline. Allt kretsade runt det i slutändan. När han gjorde slut antydde han också att det blivit så pga min borderline.. Sedan att jag blev våldtagen igen mitt i detta har gjort att jag känt att det också måste vara pga den.
Sedan har min far och vissa av mina vänner varit på mig mycket om att inte dricka alkohol efter våldtäkten. Detta har också gjort att jag känt att om jag gör det så blir jag våldtagen. Men jag inser nu att det inte är så, att det bara handlar om hur jag mår.
Det har allt i slutändan gjort att jag dragit mig för allt mer saker, vilket jag inte tror är bra för mig heller. Nej, jag ska köra på devisen om det känns bra eller dåligt helt enkelt. Att dejta igen känns bra, så då är det bra. Men sedan, som du säger, ska jag vara rädd om mig och se till att det känns fortsatt bra.

Han i Turkiet har jag lovat att se film med i helgen. Tycker han är supermysig. Men vill ta det väldigt försiktigt, kanske är han en bra framtida vän?

Nej, jag missade festivalen.. och åh som jag ångrade mig.
Ikväll ska jag dock träffa han som bjöd med mig. Vi ska ut och äta en bit mat. Så jag är väldigt nervös, men det ska bli kul!