Att komma ur en depression

[Magiana]

Jag skrev inte heller fullt arbetsför. Och jag fattar som sagt att du mår dåligt. Och, eftersom det ändå är vad jag uppfattar som poängen med tråden, jag försöker peka på exempel där det har sett mycket illa ut men har rätat upp sig med tiden.

Att du tvingar dig att göra saker är jättebra, skulle jag säga. Och det är jättebra att det är möjligt för dig att göra det.

Det är ju tyvärr så att det är svårt att få tex långvarig samtalsterapi genom den offentliga vården av en lång rad mer eller mindre vettiga anledningar. Och det är så att många tyvärr, med de sätt man kan bedöma sådant på utifrån, har mer akuta och större vårdbehov än du.

Och det är dessutom så att god hälsa i hög grad är en klassfråga även i ett land som Sverige.

Jag ser inte din linje, riktigt? Jag tänker att antingen tar du emot det som vården trots allt kan erbjuda, såsom då en kuratorkontakt. Eller så gör du det inte.

Om du inte gör det, vad kan du göra då?

Det kan ju ta en väldig tid. Det du kan påverka, åtminstone i teorin, är om den tiden så att säga arbetar för dig eller mot dig. Att du gör saker även när det tar emot, är troligen att låta tiden arbeta för dig. Till exempel.

Jag har kämpat hela livet, mot ensamheten, mot ångesten. Något socialt stöd har jag aldrig haft. För ett antal år sedan ville vården förtidspensionera mig. De ansåg att jag var ett hopplöst fall. I mitt intyg till FK stod det att jag var terapiresistent (men jag hade bara fått kbt och inget annat). Men jag kämpade mig upp ur det hålet. På egen hand.

Så jag har ju faktiskt egen erfarenhet av att något som verkar hopplöst ändå löser sig. Men nu är ju batterierna rätt uttömda. Hamnar jag hos kuratorn så kommer jag sannolikt bara sitta där och spy galla över min livssituation och mina föräldrar. Jag är så jävla bitter på dem och önskar att jag aldrig hade blivit född. Ibland undrar jag om jag fått ett bättre liv om jag blivit kvar i fosterhemmet. Nu lever jag bara i onödan.

 

[Grazing]

Varifrån har du fått att jag jämför mig med andra? Det gör jag inte.

Tycker du så ofta skriver om att bli "normal" eller "frisk" och för mig då är det ett måste att jämföra sig med andra för att få en hint om vad "normal" och "frisk" är. Men har väl missförstått.

Vad är det du tror att jag ror runt? Jag städar och diskar knappt.

Har alltid trott att hus och trädgård osv kräver mer än vad det gör att bo i en hyresrätt men jag har väl fel där då, men det är ju skönt om inte huset osv kräver någonting direkt för att hålla sig i bra skick.

 

[Magiana]

Tycker du så ofta skriver om att bli "normal" eller "frisk" och för mig då är det ett måste att jämföra sig med andra för att få en hint om vad "normal" och "frisk" är. Men har väl missförstått.

Har alltid trott att hus och trädgård osv kräver mer än vad det gör att bo i en hyresrätt men jag har väl fel där då, men det är ju skönt om inte huset osv kräver någonting direkt för att hålla sig i bra skick.

Men det är verkligen inte normalt att vara ledsen exakt varje dag och önska att man är död lite då och då.

Man måste inte hålla på och renovera exakt hela tiden när man bor i hus om inget akut uppstår. I trädgården klipper jag gräset på sommaren, ungefär en gång i veckan maj-juni och augusti-september. Förra sommaren växte gräset dåligt så då behövde jag inte klippa så ofta.

 

[monster1]

Jag har kämpat hela livet, mot ensamheten, mot ångesten. Något socialt stöd har jag aldrig haft. För ett antal år sedan ville vården förtidspensionera mig. De ansåg att jag var ett hopplöst fall. I mitt intyg till FK stod det att jag var terapiresistent (men jag hade bara fått kbt och inget annat). Men jag kämpade mig upp ur det hålet. På egen hand.

Så jag har ju faktiskt egen erfarenhet av att något som verkar hopplöst ändå löser sig. Men nu är ju batterierna rätt uttömda. Hamnar jag hos kuratorn så kommer jag sannolikt bara sitta där och spy galla över min livssituation och mina föräldrar. Jag är så jävla bitter på dem och önskar att jag aldrig hade blivit född. Ibland undrar jag om jag fått ett bättre liv om jag blivit kvar i fosterhemmet. Nu lever jag bara i onödan.

Har du under någon av dina försökt till terapi fått några tips på hur du kan komma förbi den där bitterheten och bara acceptera att det hände så du kan komma vidare med livet. Dom svårigheter och det mående du har det har du ju, vad som gjorde att det uppstod är ju något du inte kan göra något åt. Du kan inte resa i tiden och ändra det, vad någon än säger eller gör så har det redan hänt. Jag vet inte om det är känsligt men vilket landsting är det du tillhör som har så dåligt med resurser?

 

[Magiana]

Har du under någon av dina försökt till terapi fått några tips på hur du kan komma förbi den där bitterheten och bara acceptera att det hände så du kan komma vidare med livet. Dom svårigheter och det mående du har det har du ju, vad som gjorde att det uppstod är ju något du inte kan göra något åt. Du kan inte resa i tiden och ändra det, vad någon än säger eller gör så har det redan hänt. Jag vet inte om det är känsligt men vilket landsting är det du tillhör som har så dåligt med resurser?

Nej, det har inte pratats om det där.

Jag vet att jag behöver acceptera men det är svårt när jag liksom vet att det kommer att hända igen och igen och igen (så som det redan inträffat ett antal gånger). För varje grej som som inträffar som påverkar mig negativt, blir jag hela tiden räddare för framtiden och liknande situationer. Den där grejen att jag hela tiden blir räddare, gäller allt möjligt. Och jag försöker hela tiden vara vaken och förebygga att skit händer.

Det är Örebro landsting jag tillhör.

 

[Alexandra_W]

Nej, det har inte pratats om det där.

Jag vet att jag behöver acceptera men det är svårt när jag liksom vet att det kommer att hända igen och igen och igen (så som det redan inträffat ett antal gånger). För varje grej som som inträffar som påverkar mig negativt, blir jag hela tiden räddare för framtiden och liknande situationer. Den där grejen att jag hela tiden blir räddare, gäller allt möjligt. Och jag försöker hela tiden vara vaken och förebygga att skit händer.

Det är Örebro landsting jag tillhör.

Just det du beskriver är faktiskt en av de saker som kurator förmådde hjälpa mig massor med. Men det tog många ”vanliga samtal” innan vi kom dit. Då tyckte jag det var mest meningslöst och frustrerande. Idag har jag förstått att kuratorn väntade på att JAG skulle komma dit. Alltså förbi loopen och katastroftänket osv till att börja tala i termerna ”men vad ska jag göra om/för att kunna osv”. Jag säger inte det är likadant för dig men för att ge ett exempel.

För någonstans är det komma till att samma sak som tidigare utlöste si och så känsla och reaktion kommer att hända igen - men hur gör jag för det inte ska bli samma reaktion och känsla? Det går inte hjälpa någon innan, helt enkelt för man kan inte hjälpa någon ändra andra.

Så om du tänker att ja det du är rädd för kommer hända igen. Men du kan fått lära dig ett sätt att hantera det som gör att du kan klara det bättre än innan. Känns det värt någonting och som en väg mot målet?

 

[Dimmoln]

Man får också försöka att komma ihåg att depressionen i sig bidrar till att man bara kan se det som felas, det man saknar eller inte får. Det kan vara så svårt att se det man klarar av, det man har och vilka alternativ som finns. Jag vet själv hur frustrerad och missmodig jag kände mig när mina svårigheter inte kunde tas om hand via specialistpsykiatrin, men med facit i hand ser jag nu efteråt att den vård jag erhöll var fullgod nog för att jag med tiden skulle kunna ta hand om mitt mående på mitt sätt. Att ensam lägga tid och energi på att uppmärksamma alla svårigheter eller felaktigheter med sin egen behandling gör tyvärr inte den deprimerade hjärnan någon nytta - tvärtom. På något sätt, med ex. samtal med professionella eller med medmänniskor, måste man nog försöka att bli medveten om vad som är jag och vad som är depressionen som ”talar”. Att hantera dessa loopar av negativitet och katastroftänkande fick jag personligen hjälp med hos min kurator. Det tog tid och det kändes om möjligt ännu jobbigare just mitt i arbetet, men mitt sätt att tänka förändrades sakta med tiden.

Vill ändå peka på att man inte blir ”portad” eller ”utslängd” från psykiatrin även om känslan givetvis oftast är så. Om ens psykiatriska behov förändras till det sämre eller bättre gör läkare, ev. tillsammans med kurator/psykolog/sjuksköterska, en ny bedömning som underlag för vilken vård som landstinget eller kommunen kan erbjuda. Ex. min kurator hade konferens med ÖVM när hon ville ha en second opinion gällande mitt vårdbehov.

Framförallt har du kvar din psykologkontakt i dagsläget. Du kanske på något sätt kan använda det du skriver här som stöd för att diskutera om dina rädslor i kontakten med sjukvården?

 

[Dimmoln]

@Dimmoln Vilket imponerande arbete du gjort!

Det var väldigt fint sagt

 

[mandalaki]

Det var väldigt fint sagt

Menade det verkligen!

 

[Magiana]

Just det du beskriver är faktiskt en av de saker som kurator förmådde hjälpa mig massor med. Men det tog många ”vanliga samtal” innan vi kom dit. Då tyckte jag det var mest meningslöst och frustrerande. Idag har jag förstått att kuratorn väntade på att JAG skulle komma dit. Alltså förbi loopen och katastroftänket osv till att börja tala i termerna ”men vad ska jag göra om/för att kunna osv”. Jag säger inte det är likadant för dig men för att ge ett exempel.

För någonstans är det komma till att samma sak som tidigare utlöste si och så känsla och reaktion kommer att hända igen - men hur gör jag för det inte ska bli samma reaktion och känsla? Det går inte hjälpa någon innan, helt enkelt för man kan inte hjälpa någon ändra andra.

Så om du tänker att ja det du är rädd för kommer hända igen. Men du kan fått lära dig ett sätt att hantera det som gör att du kan klara det bättre än innan. Känns det värt någonting och som en väg mot målet?

Man får också försöka att komma ihåg att depressionen i sig bidrar till att man bara kan se det som felas, det man saknar eller inte får. Det kan vara så svårt att se det man klarar av, det man har och vilka alternativ som finns. Jag vet själv hur frustrerad och missmodig jag kände mig när mina svårigheter inte kunde tas om hand via specialistpsykiatrin, men med facit i hand ser jag nu efteråt att den vård jag erhöll var fullgod nog för att jag med tiden skulle kunna ta hand om mitt mående på mitt sätt. Att ensam lägga tid och energi på att uppmärksamma alla svårigheter eller felaktigheter med sin egen behandling gör tyvärr inte den deprimerade hjärnan någon nytta - tvärtom. På något sätt, med ex. samtal med professionella eller med medmänniskor, måste man nog försöka att bli medveten om vad som är jag och vad som är depressionen som ”talar”. Att hantera dessa loopar av negativitet och katastroftänkande fick jag personligen hjälp med hos min kurator. Det tog tid och det kändes om möjligt ännu jobbigare just mitt i arbetet, men mitt sätt att tänka förändrades sakta med tiden.

Vill ändå peka på att man inte blir ”portad” eller ”utslängd” från psykiatrin även om känslan givetvis oftast är så. Om ens psykiatriska behov förändras till det sämre eller bättre gör läkare, ev. tillsammans med kurator/psykolog/sjuksköterska, en ny bedömning som underlag för vilken vård som landstinget eller kommunen kan erbjuda. Ex. min kurator hade konferens med ÖVM när hon ville ha en second opinion gällande mitt vårdbehov.

Framförallt har du kvar din psykologkontakt i dagsläget. Du kanske på något sätt kan använda det du skriver här som stöd för att diskutera om dina rädslor i kontakten med sjukvården?

Jag har en hel livstids övning i katastroftänkande. Det har liksom bara blivit värre med åren, särskilt de senaste två åren. Och som grädde på moset har jag förlusten av min familj att brottas med, då samtliga försvann från mitt liv på ett bräde. En ny familj får jag aldrig. Jag tror aldrig att jag kan känna mig trygg med människor. Det är så inpräntat i mig att alla bara går ifrån mig hela tiden. Jag har börjat tappa räkningen på hur många gånger det har hänt.

 

[escodobe]

Jag har en hel livstids övning i katastroftänkande. Det har liksom bara blivit värre med åren, särskilt de senaste två åren. Och som grädde på moset har jag förlusten av min familj att brottas med, då samtliga försvann från mitt liv på ett bräde. En ny familj får jag aldrig. Jag tror aldrig att jag kan känna mig trygg med människor. Det är så inpräntat i mig att alla bara går ifrån mig hela tiden. Jag har börjat tappa räkningen på hur många gånger det har hänt.

Jag hade en mer eller mindre kronisk depression, jag visste inte ens att jag var deprimerad eftersom jag inte hade något "ickedeprimerad" att jämföra med, jag trodde liksom att det var så livet var eftersom det i varierande grad varit så sedan jag var barn. Jag var riktigt rejält sjuk tillslut.

Jag tog mig ur det. Dels genom att prova mig fram med olika mediciner, till jag hittade en som funkade. Jag tänker på medicin ungefär som man gipsar ett brutet ben, det hjälpte kroppen att läka och få rätt förutsättningar för att kunna bli frisk, men det var emellanåt väldigt jobbigt med olika biverkningar och in-utsättningsymptom. Men helt klart värt det.

Jag fick genom psykiatrin psykologsamtal men de hjälpte inte speciellt mycket eftersom jag inte "kunde" prata om problemen. Jag kunde rent fysiskt knappt öppna munnen och få ut något vettigt under samtalen.

Det som gav allra mest effekt var KBT, jag fick nästan gratis kbt som "försökskanin" åt en psykologstuderande. Det krävdes förvånansvärt få besök!
Det gav mig redskap att hantera alla tankefällor jag hamnade i och som drev på ångesten och depressionen.
Sakerna i mitt liv som har skett har skett, det kan jag inte ändra på. Jag hade och har inte någon större motivation att gräva i det. Och egentligen trodde jag inte att KBT skulle göra någon större skillnad, det kändes orimligt löjligt att något sådant som att identifiera "katastrofkänslor" skulle kunna göra någon skillnad på hur jag MÅDDE?! Men eftersom det var bättre än att peta i sörjan av mina minnen så gav jag det en chans... Och det var ju en jäkla tur det.
Det (tillsammans med medicinen) förändrade mitt liv. Nu är det nog minst tio år sedan jag var riktigt deprimerad sist

Det jag kan ändra på är hur jag ska hantera det som skett och hur jag kan hantera nya saker som sker i livet.

Jag har nog i grunden en rätt depressiv och ångestdriven personlighet, med mycket jobbiga saker i bagaget. Det har från professionellt håll misstänkts att jag skulle kunna ha autistiska drag, men jag har inte utretts för det och jag är idag såpass välfungerade att det inte finns någon vits i att göra det heller.
Det är klart att det går upp och ned i livet och att vissa dagar suger rejält. Precis som för de allra flesta.
Men jag kan nu identifiera vad som sker med mig och hitta sätt att hanterar tankarna så att de inte går vidare till en riktig depression eller svårare ångest.

 

[Alexandra_W]

Jag har en hel livstids övning i katastroftänkande. Det har liksom bara blivit värre med åren, särskilt de senaste två åren. Och som grädde på moset har jag förlusten av min familj att brottas med, då samtliga försvann från mitt liv på ett bräde. En ny familj får jag aldrig. Jag tror aldrig att jag kan känna mig trygg med människor. Det är så inpräntat i mig att alla bara går ifrån mig hela tiden. Jag har börjat tappa räkningen på hur många gånger det har hänt.

Men nu gjorde du precis det du ska fundera på om det inte är värt att få hjälp hitta alternativ till. Nu loopade du och fokuserade på det svåra. Skulle det inte kännas värdefullt hitta ett annat sätt att tänka?

 

[Magiana]

Jag hade en mer eller mindre kronisk depression, jag visste inte ens att jag var deprimerad eftersom jag inte hade något "ickedeprimerad" att jämföra med, jag trodde liksom att det var så livet var eftersom det i varierande grad varit så sedan jag var barn. Jag var riktigt rejält sjuk tillslut.

Jag tog mig ur det. Dels genom att prova mig fram med olika mediciner, till jag hittade en som funkade. Jag tänker på medicin ungefär som man gipsar ett brutet ben, det hjälpte kroppen att läka och få rätt förutsättningar för att kunna bli frisk, men det var emellanåt väldigt jobbigt med olika biverkningar och in-utsättningsymptom. Men helt klart värt det.

Jag fick genom psykiatrin psykologsamtal men de hjälpte inte speciellt mycket eftersom jag inte "kunde" prata om problemen. Jag kunde rent fysiskt knappt öppna munnen och få ut något vettigt under samtalen.

Det som gav allra mest effekt var KBT, jag fick nästan gratis kbt som "försökskanin" åt en psykologstuderande. Det krävdes förvånansvärt få besök!
Det gav mig redskap att hantera alla tankefällor jag hamnade i och som drev på ångesten och depressionen.
Sakerna i mitt liv som har skett har skett, det kan jag inte ändra på. Jag hade och har inte någon större motivation att gräva i det. Och egentligen trodde jag inte att KBT skulle göra någon större skillnad, det kändes orimligt löjligt att något sådant som att identifiera "katastrofkänslor" skulle kunna göra någon skillnad på hur jag MÅDDE?! Men eftersom det var bättre än att peta i sörjan av mina minnen så gav jag det en chans... Och det var ju en jäkla tur det.
Det (tillsammans med medicinen) förändrade mitt liv. Nu är det nog minst tio år sedan jag var riktigt deprimerad sist

Det jag kan ändra på är hur jag ska hantera det som skett och hur jag kan hantera nya saker som sker i livet.

Jag har nog i grunden en rätt depressiv och ångestdriven personlighet, med mycket jobbiga saker i bagaget. Det har från professionellt håll misstänkts att jag skulle kunna ha autistiska drag, men jag har inte utretts för det och jag är idag såpass välfungerade att det inte finns någon vits i att göra det heller.
Det är klart att det går upp och ned i livet och att vissa dagar suger rejält. Precis som för de allra flesta.
Men jag kan nu identifiera vad som sker med mig och hitta sätt att hanterar tankarna så att de inte går vidare till en riktig depression eller svårare ångest.

Jag fick kbt för min panikångest. Det funkade skitdåligt för mig rent ut sagt.

Men nu gjorde du precis det du ska fundera på om det inte är värt att få hjälp hitta alternativ till. Nu loopade du och fokuserade på det svåra. Skulle det inte kännas värdefullt hitta ett annat sätt att tänka?

Jag behöver ju hjälp till det och det finns ingen quick fix. Jag tror inte att 15 samtal per år kommer att göra någon större skillnad.

 

[Alexandra_W]

Jag fick kbt för min panikångest. Det funkade skitdåligt för mig rent ut sagt.


Jag behöver ju hjälp till det och det finns ingen quick fix. Jag tror inte att 15 samtal per år kommer att göra någon större skillnad.

Tror du det skulle bli värre? Och om du vänder tankesättet, vad är det bästa som skulle kunna hända av 15 samtal på ett år?

 

[Magiana]

Tror du det skulle bli värre? Och om du vänder tankesättet, vad är det bästa som skulle kunna hända av 15 samtal på ett år?

Det bästa? Jag tror inte det kan bli bättre än att det inte blir någon skillnad.

 

[escodobe]

Jag fick kbt för min panikångest. Det funkade skitdåligt för mig rent ut sagt.


Jag behöver ju hjälp till det och det finns ingen quick fix. Jag tror inte att 15 samtal per år kommer att göra någon större skillnad.

Jag tror att det kan finnas lite olika varianter på KBT, jag är inte säker att man jobbar på samma sätt när det gäller att jobba med ett specifikt problem och när man arbetar med tankemönster.

 

[Magiana]

Jag tror att det kan finnas lite olika varianter på KBT, jag är inte säker att man jobbar på samma sätt när det gäller att jobba med ett specifikt problem och när man arbetar med tankemönster.

Det kan nog vara olika men jag tror inte det funkar ändå. Mina tankar låter sig inte ändras i första taget. Det är inte för att jag inte vill utan för att jag inte kan. Det är för mycket rädsla inblandat. För att jag ska kunna ändra det så måste jag släppa på hela min överlevnadsstrategi. Att släppa på den gör mig extremt sårbar, så det är inte snutet ur näsan precis.

 

[Aprikos]

Jag har kämpat hela livet, mot ensamheten, mot ångesten. Något socialt stöd har jag aldrig haft. För ett antal år sedan ville vården förtidspensionera mig. De ansåg att jag var ett hopplöst fall. I mitt intyg till FK stod det att jag var terapiresistent (men jag hade bara fått kbt och inget annat). Men jag kämpade mig upp ur det hålet. På egen hand.

Så jag har ju faktiskt egen erfarenhet av att något som verkar hopplöst ändå löser sig. Men nu är ju batterierna rätt uttömda. Hamnar jag hos kuratorn så kommer jag sannolikt bara sitta där och spy galla över min livssituation och mina föräldrar. Jag är så jävla bitter på dem och önskar att jag aldrig hade blivit född. Ibland undrar jag om jag fått ett bättre liv om jag blivit kvar i fosterhemmet. Nu lever jag bara i onödan.

 

[mandalaki]

Det kan nog vara olika men jag tror inte det funkar ändå. Mina tankar låter sig inte ändras i första taget. Det är inte för att jag inte vill utan för att jag inte kan. Det är för mycket rädsla inblandat. För att jag ska kunna ändra det så måste jag släppa på hela min överlevnadsstrategi. Att släppa på den gör mig extremt sårbar, så det är inte snutet ur näsan precis.

Fast KBT handlar inte om att ändra tankar. Snarare om Detta kan jag göra när den här tanken kommer.

 

[stjarnhimmel]

Men det är verkligen inte normalt att vara ledsen exakt varje dag och önska att man är död lite då och då.

Man måste inte hålla på och renovera exakt hela tiden när man bor i hus om inget akut uppstår. I trädgården klipper jag gräset på sommaren, ungefär en gång i veckan maj-juni och augusti-september. Förra sommaren växte gräset dåligt så då behövde jag inte klippa så ofta.

Har du sagt sådana saker till vården? Att du önskar att du är död/ inte är född och liknande?
Tar du initiativ i samtalet och säger vad du vill ha hjälp med?
För min erfarenhet är att det är skitsvårt att få hjälp. Jag hade svårt att få det trots att jag mådde dåligt.