Att komma ur en depression

[Magiana]

Som jag skrev så visste jag inget om din situation så jag skrev rent allmänt, inget jag tycker du ska ta åt dig av alls det var bara ett exempel. Poängen var att det kan vara svårt att se skogen för alla träd ibland. Som du skriver så har du fått växa upp under förhållanden som skulle påverka vem som helst, det är klart att man bär med sig det som vuxen. Du verkar ha en innerlig önskan om att få bli omhändertagen och att någon lyfter en del av bördan från dina axlar, en helt och hållet förståelig önskan efter ett liv av motsatsen. En jakt på den rättvisa som uteblivit, en balans som verkar finnas i andras liv.
Du skriver själv att du är en do:er, att du kan ta hand om dig själv så långt orken och förmågan bara finns. Bara det tycker jag är något du verkligen ska klappa dig på axeln för. Du är värd allt gott här i världen enbart av det faktumet att du blev född och lever, det kan ingen ta ifrån dig även om det verkar som att folk verkligen har försökt. Du är värdefull, oavsett om ingen annan ser eller kan bekräfta det åt dig, och det är du som måste bära den vetskapen.
Nu inser jag ju hur flummigt det jag skrivit låter (och att jag säkert gör för många antaganden om dig, det är en av mina brister, förlåt), och även det som kommer, men det låter som att du hytter näven åt allt och ingen, åt universum. Återigen, det vore helt förståeligt, men inte hälsosamt. Jag vet inte hur man blir av med sitt förflutna och de spår det satt, bara att man måste bli vän med det och bära det som en medalj istället för ryggsäck.

Jag försöker i nuläget hitta sätt att fungera på, för att växla spår och se till att framtiden inte blir som det förflutna.

Jag försöker uppmärksamma situationer där jag faktiskt duger och t.o.m. är önskvärd. Min chef uppskattar mig. Förra medishästens ägare vill gärna ha mig som medryttare igen sen när hon köper ny häst. Hon vill "inte bli av med sin braiga medryttare" som hon uttryckte det. Hos nuvarande medishästen vill de inte heller byta ut mig. Och för första gången i mitt liv så finns det faktiskt folk som hör av sig till mig ibland.

Jag hoppas ju att de som uppskattar mig inte bara gör det för det jag presterar, utan att jag är värd något som människa också.

 

[mandalaki]

Jag försöker i nuläget hitta sätt att fungera på, för att växla spår och se till att framtiden inte blir som det förflutna.

Jag försöker uppmärksamma situationer där jag faktiskt duger och t.o.m. är önskvärd. Min chef uppskattar mig. Förra medishästens ägare vill gärna ha mig som medryttare igen sen när hon köper ny häst. Hon vill "inte bli av med sin braiga medryttare" som hon uttryckte det. Hos nuvarande medishästen vill de inte heller byta ut mig. Och för första gången i mitt liv så finns det faktiskt folk som hör av sig till mig ibland.

Jag hoppas ju att de som uppskattar mig inte bara gör det för det jag presterar, utan att jag är värd något som människa också.

Så här lät du inte för bara några månader sedan. Bra jobbat! Och så bra att du hittat ett sammanhang i hästeriet.

 

[Egen]

Jag har provat prata med psykolog tidigare, gjorde mig sämre då jag kände mig bedömd och dömd av honom. Provade ett möte idag med en trevlig psykologkvinna men de letar ju fel på mig. Det gör jag så bra själv. Håller mig till medicin som faktiskt räddat mig förr och fått mig fungera långa perioder. (Psykologerna har varit emot medicin???)Hoppas ny medicindos hjälper för prata med okända klarar jag inte. Terapi är nog inte för alla.

 

[ekra]

Jag har provat prata med psykolog tidigare, gjorde mig sämre då jag kände mig bedömd och dömd av honom. Provade ett möte idag med en trevlig psykologkvinna men de letar ju fel på mig. Det gör jag så bra själv. Håller mig till medicin som faktiskt räddat mig förr och fått mig fungera långa perioder. (Psykologerna har varit emot medicin???)Hoppas ny medicindos hjälper för prata med okända klarar jag inte. Terapi är nog inte för alla.

Kanske är det värt att ge den senaste psykologen en chans ändå? Försök att inte se det som att hon letar efter fel, utan en lösning. Ofta handlar terapi om att man skall få nya perspektiv. Om du känner att det blir obehagligt och att du känner dig bedömd, och som om hon letar fel så är det helt ok att du säger det. Då får ni en möjlighet att komma vidare på andra sätt.

 

[Egen]

Många skriver om kö till terapi psykolog. Många tjänster finns online. Vad tror ni om det?

 

[Magiana]

Många skriver om kö till terapi psykolog. Många tjänster finns online. Vad tror ni om det?

Jag har provat Mindler. 30 minuter tycker jag var för kort tid för en session. Sen är det ensidigt inriktat på kbt, vilket väl inte passar mig riktigt.

 

[Egen]

Det var nog t o m bara 25 min så man undrar ju om det kan ge något...

 

[macbeth]

Jag fattar faktiskt inte alls varför du berättar om denna människa du känner. Vad har denne med min situation att göra?

Jag är jävligt kapabel när jag är frisk. När jag är sjuk så är jag inte det. Då kan jag faktiskt behöva hjälp med saker i min vardag, så som att skicka in blanketter till FK, ta kontakt med läkare, ta snacket med vården när jag inte orkar själv, o.s.v. Jag hade ju behövt hjälp med matlagning och städning när jag var sjuk, men fick klara mig utan. Hemmet var en sanitär olägenhet och jag åt bara färdiga rätter som jag värmde i micron. Jag orkade inte mer.

Nej, ingen har någon skyldighet att hjälpa till. Jag har märkt att andra kan få hjälp av anhöriga när de är sjuka eller på annat sätt sårbara, men jag har i hela mitt liv fått kavla upp ärmarna och ta tag i allt själv. Jag är en doer; jag fixar, trixar och löser problem. Men när jag bränt ut ljuset i bägge ändar så var utmattningen ett faktum och jag hade önskat att jag i det läget hade fått stöttning. Men nej, så blev det inte. Jag fick inte ens träffa läkare när jag bad om det. I stället krävdes det att jag skulle se till att VC skulle få min gamla journal. Tyvärr var jag för sjuk för att klara det. Så jag hann bli ännu sjukare innan jag slutligen brakade ihop och grät när jag ringde VC. Man är väldigt utsatt när man är ensam och inte kan tala för sig och jag känner faktiskt avund mot de som faktiskt får stöd av anhöriga när de behöver.

Jag har inte ens som barn haft en familj som brytt sig om mig. Jag har känt mig rätt oönskad faktiskt och jag separerades från familjen inte mindre än 5 gånger innan jag fyllde 13. Jag fick aldrig höra att jag var älskad och fick inga kramar. Däremot fick jag stryk när jag gjorde fel. Jag har lärt mig att jag kan bara lita på mig själv. Ingen annan kommer att bry sig.

Jag fick inte ens vettig hjälp när jag hade panikångest. Jag löste det själv. Det tog 27 år.

Min slutsats av allt det här har varit att jag är paria. Det spelar liksom ingen roll hur mycket jag anstränger mig för att vara duktig, trevlig, glad, hjälpsam o.s.v. Jag är dömd att klara mig själv, även om jag ligger kraschad.

Känner igen mig jättemycket i det du beskriver (förutom att jag verkligen inte är någon doer, är rätt värdelös på att få saker gjort även när jag är frisk), hård uppväxt, kalla föräldrar m m och de livslånga sår det ger...
Har också stött på en hel del knäppa och rent ut oproffessionela psykologer, och det här med att folk har någon slags övertro till det yrket och antar att man överdriver/gör sig till när man berättar att man inte får någon hjälp
Hoppas i alla fall att du får bra hjälp och vård och kan få må bättre snart!