Att komma ur en depression

[Petruska]

@Magiana Har du redan amorterat 80 papp? Det var inte dåligt!

Jag blev också.imponerad av det, @Magiana !

 

[Petruska]

@Alexandra_W Precis som @mandalaki , tycker jag att du är så himla insiktsfull i den här tråden. Jag förstår att det inte är insikter som kommit till dig medan du njöt av livet.

 

[Magiana]

@Magiana Har du redan amorterat 80 papp? Det var inte dåligt!

82000 närmare bestämt. Jag har bott här i 3 år nu och gillar inte att ha lån.

När det känns tung och hopplöst och nattsvart - ta fram ditt inlägg ovan. Jag blev på riktigt alldeles varm inombords när jag läste det.

Du kom - helt själv - på en potentiell lösning på ett potentiellt problem (amortera mindre för att bekosta privat vård om det behövs). Dessutom konsekvensprövade du lösningen på ett klokt och förnuftigt vis. Och med ett framtidsperspektiv.

Det är helt fantastiskt bra jobbat!

Du kom dit genom att bryta ner ”det” stora problemet i bitar.
(Katastroftankr: inte få vård och inte ha råd med privat vård, inte må bättre osv -> bryta ner till hur mycket pengar är det egentligen det handlar om -> fundera ut tänkbara lösningar)
Det är problemlösning och det är verkligen inte bara när man mår dåligt psykiskt.

Way to go!

Dina och andras inlägg fick den idén att ramla fram.

 

[tuaphua]

Men jäj! Vad glad jag blir för din skull! Då har du ju en bra krisplan om det nu skulle kännas som vården inte räcker. Härligt!

 

[MiniLi]

@Magiana
Jag jobbar som psykolog inom psykiatri, inte i ditt län dock. Min erfarenhet är att det är väldigt ovanligt att psykiatrin först tar emot en patient och påbörjar behandling/utredning för att sen mitt i allt återremittera till primärvård. Jag har dock inte riktigt förstått hur länge du gått i psykiatrin så får reservera mig för att jag kanske har missförstått, men det känns inte troligt att de skickar dig tillbaka till vårdcentralen när du väl är inne i systemet.

 

[Magiana]

@Magiana
Jag jobbar som psykolog inom psykiatri, inte i ditt län dock. Min erfarenhet är att det är väldigt ovanligt att psykiatrin först tar emot en patient och påbörjar behandling/utredning för att sen mitt i allt återremittera till primärvård. Jag har dock inte riktigt förstått hur länge du gått i psykiatrin så får reservera mig för att jag kanske har missförstått, men det känns inte troligt att de skickar dig tillbaka till vårdcentralen när du väl är inne i systemet.

Jag blev återremitterad till VC förra året. Jag hade då gått 5 månader i psykiatrin. På VC blev jag åter skickad på bedömning och sen vidare tillbaka till allmänpsykiatrin. Bollad fram och tillbaka med andra ord.

Nu har jag gått hos psykologen 4 gånger.

 

[Gnist]

Jag blev återremitterad till VC förra året. Jag hade då gått 5 månader i psykiatrin. På VC blev jag åter skickad på bedömning och sen vidare tillbaka till allmänpsykiatrin. Bollad fram och tillbaka med andra ord.

Nu har jag gått hos psykologen 4 gånger.

Fast att du blev återremitterad till vc har väl att göra med att du var extremt missnöjd med den psykolog du gick till då, ville byta, ingen annan fanns tillgänglig just då och därmed fanns inget som psykiatrin kunde göra för dig i det läget, annat än att skicka tillbaka dig till vc.

 

[Magiana]

Fast att du blev återremitterad till vc har väl att göra med att du var extremt missnöjd med den psykolog du gick till då, ville byta, ingen annan fanns tillgänglig just då och därmed fanns inget som psykiatrin kunde göra för dig i det läget, annat än att skicka tillbaka dig till vc.

Jag hade lätt kunnat sitta i kö till någon annan. Så det hade de kunnat göra. I stället fick jag sitta i kö på VC. 3 månader till kuratorn och 2 och en halv månad till bedömningen. Sen två månader till innan jag var tillbaka på psyk.

Jag satt alltså i kö, utan hjälp i 7 och en halv månad, helt onödan.

 

[kryddelydd]

Det var inte behandling jag fick av psykologen eftersom jag blev sämre av att gå dit. Behandling ska väl leda till att man mår bättre och inte försämras och blir psykosnära?

Två års väntetid är verkligen åt helvete. Hur kan vården ha förfallit så? Inte för att jag vill ha ett svar men det är fan bedrövligt att folk är utan vård i flera år.

Du svarade inte som förväntat på behandlingen. Men jo, behandling var det så länge det inte enbart var stödsamtal.

Folk är inte utan vård i två år. De får vänta två år på samtalskontakt inom psykiatrin. Under tiden får de annan vård, exempelvis läkemedel.

Och jag vet inte om "förfall" är rätt ord.
Det är ju inte så att vården är statisk. Huruvida en person erbjuds samtalskontakt eller inte, huruvida samtalsbehandling är förstahandsbehandling eller alls ges, har inte sett likadant ut genom historien.
Ett tag användes ju insulinchocker och lobotomering som del av behandlingsarsenalen inom psykiatrin. De metoderna används inte längre.
När jag började jobba för drygt 20 år sedan, var det inte "ens" självklart att det fanns kurator på varje vårdcentral. Om det fanns kurator, var arbetsuppgiften stödjande samtal. Fram tills ganska nyligen var det normalt med ca tre månaders väntetid till kurator på vårdcentral.
De senaste åren (uppskattningsvis tio???) har det blivit ett "krav" på att alla vårdcentraler ska ha tillgång till "psykokurativ resurs" som ska ´ha någon form av grundutbildning i KBT, där alltså behandling och inte stödsamtal är inriktningen. Dessutom börjar det dyka upp psykologer på en del vårdcentraler, och väntetiderna har sjunkit på många håll i landet.
Om det sedan är "förfall", så får det stå för dig.

Hur det sett ut inom psykiatrin vågar jag inte beskriva lika tydligt - det har säkert kunnat finnas lokala skillnader genom åren.

 

[kryddelydd]

Worst case scenario: du får ett föreläggande på avloppet, och har inte tillräckligt med pengar för att fixa det. 1. Du får låna de pengar som fattas. 2. Du får sälja huset och flytta.
I vilket fall som, är det inte värt det i så fall? Vad ska du med hus och avlopp till om du inte mår bra och inte har någon glädje av det? Jag förstår att det inte är vad du vill alls, men landet är fullt av andra hus.

Dessutom har man två år på sig när föreläggandet kommer.
Talar av egen erfarenhet.

 

[kryddelydd]

Jag svarade inte specifikt på vad du sagt eller inte.

Men det är ju flera här som påstått att jag erbjudits kuratorsamtal också. Det är en sanning med mycket stor modifikation eftersom jag var utmattad och i behov av sjukskrivning första gången (i stället för pep talk) och andra gången skickades jag vidare.

Det är inte alls en sanning med modifikation.
Du erbjöds kuratorssamtal men var inte nöjd med det du blev erbjuden eftersom du ville ha något annat.
Du fick en samtalsbehandling som du inte var nöjd med (jo, än en gång; det var behandling).

Du skulle antagligen ha nytta av att ompröva din till synes väldigt bestämda uppfattning om vilken vård du ska ha och hur den ska gå till.

 

[Raderad medlem 19815]

Du svarade inte som förväntat på behandlingen. Men jo, behandling var det så länge det inte enbart var stödsamtal.

Folk är inte utan vård i två år. De får vänta två år på samtalskontakt inom psykiatrin. Under tiden får de annan vård, exempelvis läkemedel.

Och jag vet inte om "förfall" är rätt ord.
Det är ju inte så att vården är statisk. Huruvida en person erbjuds samtalskontakt eller inte, huruvida samtalsbehandling är förstahandsbehandling eller alls ges, har inte sett likadant ut genom historien.
Ett tag användes ju insulinchocker och lobotomering som del av behandlingsarsenalen inom psykiatrin. De metoderna används inte längre.
När jag började jobba för drygt 20 år sedan, var det inte "ens" självklart att det fanns kurator på varje vårdcentral. Om det fanns kurator, var arbetsuppgiften stödjande samtal. Fram tills ganska nyligen var det normalt med ca tre månaders väntetid till kurator på vårdcentral.
De senaste åren (uppskattningsvis tio???) har det blivit ett "krav" på att alla vårdcentraler ska ha tillgång till "psykokurativ resurs" som ska ´ha någon form av grundutbildning i KBT, där alltså behandling och inte stödsamtal är inriktningen. Dessutom börjar det dyka upp psykologer på en del vårdcentraler, och väntetiderna har sjunkit på många håll i landet.
Om det sedan är "förfall", så får det stå för dig.

Hur det sett ut inom psykiatrin vågar jag inte beskriva lika tydligt - det har säkert kunnat finnas lokala skillnader genom åren.

Min sambo är kurator på vårdcentral i Lund och väntetiden till honom är en vecka. Jag frågade honom igår.

 

[Magiana]

Det är inte alls en sanning med modifikation.
Du erbjöds kuratorssamtal men var inte nöjd med det du blev erbjuden eftersom du ville ha något annat.
Du fick en samtalsbehandling som du inte var nöjd med (jo, än en gång; det var behandling).

Du skulle antagligen ha nytta av att ompröva din till synes väldigt bestämda uppfattning om vilken vård du ska ha och hur den ska gå till.

Hade jag gått kvar hos kuratorn första gången så hade det gått ännu sämre än det gick. Jag var för sjuk och ingen insåg allvaret. Det var min självbevarelsedrift som såg till att jag kom till läkare i stället, även om det tog 2 månader. Det handlade inte om vad jag ville utan om vad jag behövde.

Vid andra mötet med kuratorn så ville inte hon ha kvar mig där då hon ansåg mitt fall vara för svårt.

Sen ska psykologer inte sitta och hitta på saker som inte är sanna. Det är oprofessionellt. Jag blev faktiskt rädd för att bli skadad i de där samtalen.

 

[Magiana]

Min sambo är kurator på vårdcentral i Lund och väntetiden till honom är en vecka. Jag frågade honom igår.

I somras var det 3 månader på min VC.

 

[Magiana]

Det är inte alls en sanning med modifikation.
Du erbjöds kuratorssamtal men var inte nöjd med det du blev erbjuden eftersom du ville ha något annat.
Du fick en samtalsbehandling som du inte var nöjd med (jo, än en gång; det var behandling).

Du skulle antagligen ha nytta av att ompröva din till synes väldigt bestämda uppfattning om vilken vård du ska ha och hur den ska gå till.

Jag kan f.ö. inte alls fatta din fyrkantighet i frågan. Liksom hur fan kan det räknas som vård att ge kuratorsamtal en gång var tredje vecka till en människa som inte klarar av jobbet p.g.a. utmattning? Det är ju som att tro att plåster är rätt behandling mot ett brutet ben.

Och hur fan kan det räknas som erbjudande att gå hos kurator när man blir vidareskickad därifrån?

Samtalen med psykologen borde jag för övrigt ha spelat in och anmält, men det gjorde jag inte så ord står mot ord om vad som sagts och jag kan inte anmäla bristerna.

 

[kryddelydd]

Jag kan f.ö. inte alls fatta din fyrkantighet i frågan. Liksom hur fan kan det räknas som vård att ge kuratorsamtal en gång var tredje vecka till en människa som inte klarar av jobbet p.g.a. utmattning? Det är ju som att tro att plåster är rätt behandling mot ett brutet ben.

Och hur fan kan det räknas som erbjudande att gå hos kurator när man blir vidareskickad därifrån?

Samtalen med psykologen borde jag för övrigt ha spelat in och anmält, men det gjorde jag inte så ord står mot ord om vad som sagts och jag kan inte anmäla bristerna.

Min fyrkantighet?

Hur det kan räknas som vård? (med samtal var tredje vecka)
Tja. Det ÄR vård, som är ganska standardmässig. Jodå, jag har uppfattat att du inte är nöjd. Och det är tråkigt. Men det är ju synd att du inte kan uppfatta att du fått vård även om du är missnöjd med den vården.

Vad gäller psykologen: jag vet förstås inte heller vad som sagts, och jag vet att du är väldigt missnöjd. Det kan ju få stanna där förutom att det inte är helt ovanligt att människor uppfattar saker som sägs på väldigt olika sätt. Där är det ju vars och ens uppfattning av det hela som är viktig, även om motparten kan ha diametralt annan åsikt/uppfattning om vad som sagts.
Så ord mot ord, ja. Och din uppfattning är ju den som är viktig för dig, och för ditt beslut att fortsätta kontakten. Utifrån hur du beskrivit din upplevelse av den kontakten ser jag egentligen inte att något annat alternativ fanns än att avbryta.

Att bli vidareremitterad, som du blev senaste gången från vårdcentral, handlar inte om att gå i behandling, nej.
Men nu har du ju kontakt med en psykolog.

 

[Raderad medlem 6459]

Samtalen med psykologen borde jag för övrigt ha spelat in och anmält, men det gjorde jag inte så ord står mot ord om vad som sagts och jag kan inte anmäla bristerna.

Magiana, det känns som att varenda gång du berättar om psykologen så är det han gjort än värre. När du berättade medan du gick där så lät det inte alls såhär illa.

Det känns som att du låter det här växa större och större bara.

 

[Magiana]

Magiana, det känns som att varenda gång du berättar om psykologen så är det han gjort än värre. När du berättade medan du gick där så lät det inte alls såhär illa.

Det känns som att du låter det här växa större och större bara.

Men folk fattar ju inte hur illa det var. Så jag uttrycker mig starkare och starkare för att folk ska fatta. Det har också tagit viss tid för mig att inse vad det var som pågick.

 

[Raderad medlem 6459]

Men folk fattar ju inte hur illa det var. Så jag uttrycker mig starkare och starkare för att folk ska fatta

Ja, jag förstår det. Därför tror jag att det är bra om du slutar försöka övertyga hela Bukefalos om att psykologen var galen för du gör dig själv en otjänst. Du blåser upp den här psykologen till att ha varit fruktansvärd och det kommer inte hjälpa dig i att må bättre.

 

[Petruska]

Men folk fattar ju inte hur illa det var. Så jag uttrycker mig starkare och starkare för att folk ska fatta. Det har också tagit viss tid för mig att inse vad det var som pågick.

Jag undrar lite: varför är det viktigt att vi på buke fattar det?

Jag tror inte att du bäst hjälper dig själv genom att återkomma till detta ideligen.

Dessutom har du ju nu tänkt ut en strategi för att få tillgång till terapi, om inte den offentliga vården kan erbjuda dig terapi efter vad du själv tycker att du har behov av. Vilket var galet glädjande för många av oss i tråden att se att du kunde; tänka ut strategin alltså.