Att komma ur en depression

[parellikusken]

Jag har ju själv haft "obotlig" panikångest men blev av med den. Men det blev sjukt många år med sjukskrivning.

Nu jobbar jag 75%, hankar mig fram med medicin, men mår inte bra. Och så här vill jag inte ha det resten av mitt liv.

Nu låter jag säkert avig, men..
Du verkar inte ha en speciellt svår depression i och med att du ändå kan hantera vardagen och jobbet. Du kanske får acceptera att du inte är tillräckligt sjuk för psykiatrin och hamnar på vårdcentralen istället. Ibland är det svårt att se själv hur svår depression man egentligen har, krävs att någon kunnig som möter många med depressioner avgör det. Och då får man ha tillit till att de bedömer rätt.

Jag har en svår depression, i princip varit sängliggande inlagd på psykiatrin i flera månaders tid. Jag tror inte att det är terapi som skulle vara bästa hjälpen för mig nu, skulle inte vara mottaglig för terapi då jag har för lite energi. Har svårt att upprätthålla ett samtal längre än några minuter som det ser ut nu.

Menar mest att det kanske är värt att lyssna på psykologen om hen säger att dina problem inte är tillräckligt omfattande för psykiatrin. Gör hen bedömningen att primärvården ska räcka för dig så kanske du får lita på hems kompetens där.

 

[Magiana]

Det förstår jag.

Min man mår nog faktiskt väsentligen bra numera. Det händer att han får ett depressivt skov, rätt nyligen var han sjukskriven ett par månader av det skälet. Men det är just skov, bara att ta sig igenom.

Jag vet inte om du har prövat olika mediciner? Min man har typ provat sig igenom halva FASS.

Och sen tror jag egentligen inte att det är så smart av dig att vara så självklart avvisande till terapier som omfattar 10-20 sessioner. Beroende på upplägg, kan man komma rätt långt på den tiden. Jag har inte järnkoll på forskningsläget, men jag har svårt att tro att sådana där fleråriga terapier med typ en psykodynamiskt inriktad terapeut skulle vara så värst effektiva mot depression (men jag vet som sagt inte, det hade inte varit mitt förstahandsval om jag var sjuk).

Jag har inte blivit erbjuden någon terapi på 10-20 sessioner och man kan inte avvisa något som inte erbjudits.

Det enda jag blivit erbjuden är "samtal", en timme var tredje vecka.

Jag blev sämre i meningen mådde sämre i början. Men jag mådde så skit så jag hade inget att förlora ändå. Sen kan jag inte säga om det är jämförbart med din upplevelse.

Givetvis är det inte jämförbart. I mitt fall sa psykologen så många konstiga saker som inte ens var verklighetsförankrade. Bl.a. ansåg han att jag skulle ha en förmyndare om jag skulle bo i hus (bara som exempel).

Varning för långt och kanske lite rörigt, men men...

Jag har väl precis blivit "frisk" från depression (+ångest oro och sömnsvårigheter), enligt den uppföljning jag och min samtalskontakt på VC hade idag.
I mitten av november kontaktade jag min VC via mina vårdkontakter (tillhör dalarnas landsting förresten) då jag mådde väldigt dåligt, enligt mig själv var jag på väg in i väggen och mådde skit hela tiden, var labil i humöret, sov inte, ältade mycket gammalt skit och ifrågasatte varför jag skulle fortsätta leva. Allt hade byggts på under senaste året, för att sen rinna över under hösten, mycket pga jobbet (och en viss kollega). Jag har under många år "mått dåligt" med följd att självskadebeteende i form av mat och sex användes, men inte förrän nu under hösten började jag inse det, och det var väldigt jobbigt. Jag har inte sökt hjälp tidigare i livet, men det hade jag behövt inser jag såhär i efterhand.
Inom en vecka ringde samtalskontakten upp, för att se hur det var, hur akut allt var, om det fanns risk för självmordsförsök och för att se lite vad jag behövde prata om. Inom två veckor fick jag den första tiden (normalt sett var det ca 4 veckors väntetid).

Vi jobbade med ACT (en vidareutveckling från KBT), min samtalskontakt berättade lite om hur KBT och ACT fungerade vid första besöket, och jag fick välja vad jag trodde skulle funka bäst. Vi har haft samtal 1 gång i veckan 6/11-nu, och vi ska ha några sessioner till innan jag nog är färdigbehandlad.
I samband med detta blev jag heltidssjukskriven i 2.5 månad, sen har jag jobbat 25% i ca 2.5 vecka, (nu har jag ryggproblem som också utreds i samband med detta, så nu hänger det lite mer på ryggen hur det kommer bli med sjukskrivning osv) nytt läkarbesök på måndag så vi får se hur det blir.
Jag har alltid oroat mig, sett allt negativt istället för det positiva, tänkt "katastroftankar", ofta haft sömnbesvär, varit nedstämd, ledsen och deppig men stoppat huvudet i sanden och tänkt att det blir nog bättre, men det blev det ju aldrig.

I samband med att jag började jobba igen fick jag ångestattacker och efter telefontid med läkaren fick jag börja med Saroten (används vid depression och nervsmärtor) och det var tal om Sertralin också. Jag har ätit Saroten i 2 veckor nu, och den har hjälpt rätt mycket tror jag (inte mot ryggsmärtan, men resten), så jag kommer avböja Sertralin och be om att få fortsätta med Saroten.

Men, utan samtalskontakten hade jag aldrig blivit bättre. Vi har inte direkt jobbat med dåtiden, utan mer nutid och framtid, och det känns ändå bra.
Jag kan väl inte säga att jag är lycklig nu, men jag mår inte dåligt 95% av tiden.
Dock kvarstår problematiken jag har kring mat, men vi kommer nog jobba lite mer med det också nu de sista träffarna, vi pratade en del om det idag (igen, vi har pratat om det i omgångar tidigare också) men hann inte "avsluta" ämnet.

Jag har även haft 6 pass medi yoga via min VC, men det har inte riktigt hjälpt något.

För att se i siffror hur det har gått för mig, så delar jag med mig av de tester jag fick göra vid det första tillfället hos min samtalskontakt, samt med dagens uppföljning av samma tester.

ISI (sömn)
20181106 (då) - 21 poäng, medelsvåra sömnproblem
20190301 (nu) - 5 poäng, inga sömnbesvär

PHQ-9 (depression)
då 20 poäng (svår depression)
nu 7 poäng (mild)

GAD-7 (generaliserad ångestsyndrom)
Då 16 poäng (svår)
nu 6 poäng (mild)

Stress (Burells stressbeteende)
Då 38 poäng (mycket tydliga stressbeteenden som bör hanteras, kan på sikt ha en allvarlig effekt på hälsan)
nu 27 poäng (inget generellt stressbeteende, dock vissa beteenden som kan vara värda att arbeta med)

Menar du november 2018? Det var i så fall helt galet snabbt!!!

Själv har jag suttit i kö 7 och en halv månad sedan juni 2018. Först 3 månader för att komma till kurator. Sedan 2 och en halv månad för att få en bedömning och resten av tiden väntade jag på att få komma till psyk.

6 pass MediYoga är verkligen ingenting. Det är ingen quickfix eller mirakelmetod. Man bör göra det varje dag i åtminstone 6 veckor, innan man kan utvärdera det.

Först och främst så är både KBT och PDT paraplybegrepp, dvs det finns många olika KBT-metoder och många olika PDT-metoder. Jag känner inte till en enda psykiatrisk mottagning som bara erbjuder en specifik metod. Det finns nog en mängd metoder samlade på alla mottagningar, och samma behandlare kan också behärska flera olika metoder.

Däremot så gör man bedömningar kring vad man tror är passande i det aktuella fallet. Man behöver också vara samarbetsvillig, om man har tusen krav eller säger nej till insatser så kan man inte räkna med att erbjudas alternativa saker.

Och kurator kan erbjuda jättebra behandling.

Jag får inte ens veta vilken behandling som erbjuds hos kuratorn. Jag var där i augusti 2018 och det var bara "ett samtal". Jag drog min historik och vi tyckte båda att det verkade vara för svårt för henne. Det var alltså inte bara jag som tyckte det.

Även när jag var som allra sjukast och inte klarade mitt jobb och inte fick i mig tillräckligt med mat, så var VCs svar att jag skulle till kuratorn. Jag var där en gång och sen fick jag nästa tid 3 veckor senare (trots att jag hade det svårt med maten och inte klarade mitt jobb). Jag fick heller inte träffa läkare för de krävde att jag skulle ta fram min gamla journal och ge dem, men jag var för sjuk för att klara av det. Det dröjde nästa 2 månader innan jag fick träffa en läkare och det blev först efter att jag brutit ihop i telefon i samtal med VC. Det krävdes alltså att jag storbölade för att få en läkartid.

Nu låter jag säkert avig, men..
Du verkar inte ha en speciellt svår depression i och med att du ändå kan hantera vardagen och jobbet. Du kanske får acceptera att du inte är tillräckligt sjuk för psykiatrin och hamnar på vårdcentralen istället. Ibland är det svårt att se själv hur svår depression man egentligen har, krävs att någon kunnig som möter många med depressioner avgör det. Och då får man ha tillit till att de bedömer rätt.

Jag har en svår depression, i princip varit sängliggande inlagd på psykiatrin i flera månaders tid. Jag tror inte att det är terapi som skulle vara bästa hjälpen för mig nu, skulle inte vara mottaglig för terapi då jag har för lite energi. Har svårt att upprätthålla ett samtal längre än några minuter som det ser ut nu.

Menar mest att det kanske är värt att lyssna på psykologen om hen säger att dina problem inte är tillräckligt omfattande för psykiatrin. Gör hen bedömningen att primärvården ska räcka för dig så kanske du får lita på hems kompetens där.

Jag vet att min depression inte är svår i dagsläget. (Jag äter maxdos medicin som tagit udden av den. Annars hade jag nog varot död.) Men jag kämpar ändå varje dag. Det är tur att mitt jobb är anpassat. Så här kan jag inte ha det resten av livet.

 

[Alexandra_W]

Jag önskar du kunde sluta se det som ”bara samtal”. Kan du inte ge samtalsterapi en chans, ge kurator en chans?

Sen tror jag du får acceptera att så länge du är högfungerande och arbetar nästan heltid etc så kommer du inte prioriteras etc. Helt enkelt för att psykiatrin måste och ska prioritera de som är sämst. Och det är tyvärr väldigt många som är så dåliga att de inte ens klarar av sin vardag och sin hygien, än mindre jobb.

Jag menar inte du mår fint bara för att du jobbar, men försök se det ur vårdens synvinkel.

 

[Petruska]

Jag förstår att du inte kan ha det så här resten av livet. Men jag förstår inte vad det är du vill ha från vårdapparaten.

Du klarar i stort sett att jobba.

Din medicinering hjälper dig ganska långt.

Varför är samtal med kurator var tredje vecka en så urusel idé?

 

[bettysmatte]

Jag reagerar också - precis som @Alexandra_W - på att du kallar mötena hos kuratorn för "bara samtal". Naturligtvis är det inte det! Det är ju knappast samma sak som om du satte dig ner och samtalade med en bekant i en timme.

 

[Magiana]

Jag önskar du kunde sluta se det som ”bara samtal”. Kan du inte ge samtalsterapi en chans, ge kurator en chans?

Sen tror jag du får acceptera att så länge du är högfungerande och arbetar nästan heltid etc så kommer du inte prioriteras etc. Helt enkelt för att psykiatrin måste och ska prioritera de som är sämst. Och det är tyvärr väldigt många som är så dåliga att de inte ens klarar av sin vardag och sin hygien, än mindre jobb.

Jag menar inte du mår fint bara för att du jobbar, men försök se det ur vårdens synvinkel.

Men det är ju knappt att man får träffa kurator ens. Det är 3 veckor mellan besöken.

När det är så här så känner jag mest för att ge upp, att sluta kämpa. I förrgår när jag kom hem från psykologen så kändes det som om det inte fanns någon väg fram längre, att alla möjligheter var uttömda. Jag var helt tom och likgiltig. Nu var känslan inte så långvarig men skulle jag fastna i känslan så blir det ingen framtid.

Jag förstår att du inte kan ha det så här resten av livet. Men jag förstår inte vad det är du vill ha från vårdapparaten.

Du klarar i stort sett att jobba.

Din medicinering hjälper dig ganska långt.

Varför är samtal med kurator var tredje vecka en så urusel idé?

För att varje dag är ett lidande. Mitt liv försvinner. Åren går och det är bara meningslöst.

Som folk brukar säga "en död häst lider inte". Inte en död människa heller.

Jag reagerar också - precis som @Alexandra_W - på att du kallar mötena hos kuratorn för "bara samtal". Naturligtvis är det inte det! Det är ju knappast samma sak som om du satte dig ner och samtalade med en bekant i en timme.

Givetvis är det inte som ett samtal med en bekant, men det har heller ingen betydande funktion. Man snackar bara och det finns ingen riktning i samtalet. Det känns som om det samtalet vore utbytbart till att snacka med en vägg.

 

[EmmaBovary]

Jag önskar du kunde sluta se det som ”bara samtal”. Kan du inte ge samtalsterapi en chans, ge kurator en chans?

Sen tror jag du får acceptera att så länge du är högfungerande och arbetar nästan heltid etc så kommer du inte prioriteras etc. Helt enkelt för att psykiatrin måste och ska prioritera de som är sämst. Och det är tyvärr väldigt många som är så dåliga att de inte ens klarar av sin vardag och sin hygien, än mindre jobb.

Jag menar inte du mår fint bara för att du jobbar, men försök se det ur vårdens synvinkel.

Håller med, och @Magiana du har ju inte slussats över till VC än! Kom ihåg det

 

[parellikusken]

Du kanske får acceptera den vård du faktiskt får, och vill du inte acceptera den så får du välja bort den och skaffa egen vård via privat psykolog. Psykiatrin har begränsade resurser och lägger sina resurser på de som är sjukast, finns oss som knappt blir hjälpt alls av medicin trots att vi provat oss igenom hela FASS. Du får nog vara glad över att medicin verkar kunna hjälpa dig en hel del i alla fall, det är ju något väldigt positivt.
Skaffa vård på egen hand handlar om att prioritera sina ekonomiska resurser, du ar ju ett jobb, alltså har du en lön. Du får försöka spara in på allt annat och använda din lön till terapi.

 

[Hippocampus]

17 år av ångest, depression osv som sedan explosionsartat ökade. Vården funkade inte, medicinering funkade inte. Jag var dagar från självmord. Då gick jag till alternativ vård och 6-8000 kr fattigare blev jag men frisk på 7 månader. Men det var ingen söndagspromenad, det var svett och tårar, ibland mådde jag sämre sedan vände det. Och sedan kom förändringarna jag var tvungen att genomföra för att fortsätta vara frisk. Byta inriktning i livet, flytta osv.

 

[Magiana]

Du kanske får acceptera den vård du faktiskt får, och vill du inte acceptera den så får du välja bort den och skaffa egen vård via privat psykolog. Psykiatrin har begränsade resurser och lägger sina resurser på de som är sjukast, finns oss som knappt blir hjälpt alls av medicin trots att vi provat oss igenom hela FASS. Du får nog vara glad över att medicin verkar kunna hjälpa dig en hel del i alla fall, det är ju något väldigt positivt.
Skaffa vård på egen hand handlar om att prioritera sina ekonomiska resurser, du ar ju ett jobb, alltså har du en lön. Du får försöka spara in på allt annat och använda din lön till terapi.

Jag lever redan snålt. Pengarna räcker inte. Terapi kostar tusentals kronor om man ska gå varje vecka.

Och vadå vård som jag får? På ett och ett halvt år har inget hänt som förbättrat något. Jag blev t.o.m. nekad att träffa läkare. Och någon psykiater har jag inte träffat alls.

Jag har inte ens fått vara sjukskriven 100% en enda liten period. I stället har jag hetsats att gå upp i tid. När jag pressades att gå upp i 50% så orkade jag inte annat än jobba och vila. Min vardag fungerade inte alls men någon hjälp med matlagning, disk och städ fick jag inte. Efter två veckor blev jag sängliggande.

 

[Grazing]

Men det är ju knappt att man får träffa kurator ens. Det är 3 veckor mellan besöken.

Det kan låta som en kort tid men är det ett bra samtal så kan man leva på det ganska länge tills nästa. Det behöver inte vara dåligt.

För att varje dag är ett lidande. Mitt liv försvinner. Åren går och det är bara meningslöst.

Låter som att du är mer frustrerad över situationen och den känslan förstår jag. Den försvann inte fören jag började vara ärlig mot mig själv och inse den nivån som jag har, att sluta sikta på ett liv som "normala" ser ut att kunna ha.

Var sådant som min läkare menade att det kanske är dumt att ha orealistiska tankar på ett "perfekt" liv och kunna klara allt som "alla andra" klarar. Jag blev jättearg när han sa det och tolkade det i början som att jag skulle ge upp men det var snarare så att det är dom tankarna som höll mig tillbaka. När jag ser på allt jag klarar istället för det som jag inte klarar eller vill klara av så mår jag faktiskt mycket bättre bara där. För det går att ha ett bra liv även om man inte klarar av det som "alla andra" klarar av.

 

[Grazing]

Och vadå vård som jag får? På ett och ett halvt år har inget hänt som förbättrat något. Jag blev t.o.m. nekad att träffa läkare. Och någon psykiater har jag inte träffat alls.

Kan du boka en tid med psykiatern på öppenpsyk? Du bör kunna få prata med denne då det lättare går att påverkar vården man kan få.

 

[bettysmatte]

Jag lever redan snålt. Pengarna räcker inte. Terapi kostar tusentals kronor om man ska gå varje vecka.

Och vadå vård som jag får? På ett och ett halvt år har inget hänt som förbättrat något. Jag blev t.o.m. nekad att träffa läkare. Och någon psykiater har jag inte träffat alls.

Varför måste du gå varje vecka?

 

[mandalaki]

Varför måste du gå varje vecka?

När jag gick i terapi var det en gång i veckan som gällde, det var inte förhandlingsbart.

Och nog är det skillnad på terapi och stödsamtal hos kurator?

 

[Magiana]

Det kan låta som en kort tid men är det ett bra samtal så kan man leva på det ganska länge tills nästa. Det behöver inte vara dåligt.

Låter som att du är mer frustrerad över situationen och den känslan förstår jag. Den försvann inte fören jag började vara ärlig mot mig själv och inse den nivån som jag har, att sluta sikta på ett liv som "normala" ser ut att kunna ha.

Var sådant som min läkare menade att det kanske är dumt att ha orealistiska tankar på ett "perfekt" liv och kunna klara allt som "alla andra" klarar. Jag blev jättearg när han sa det och tolkade det i början som att jag skulle ge upp men det var snarare så att det är dom tankarna som höll mig tillbaka. När jag ser på allt jag klarar istället för det som jag inte klarar eller vill klara av så mår jag faktiskt mycket bättre bara där. För det går att ha ett bra liv även om man inte klarar av det som "alla andra" klarar av.

Jag har aldrig i hela mitt liv haft såna samtal som jag känt att jag kan "leva länge på", trots att jag varit psykpatient i typ 30 år.

Mitt liv suger och jag känner ingen glädje. Någon initiativförmåga finns inte. Jag får tvinga mig att göra sånt som åtminstone var kul förut. Jag är ledsen hela tiden. M.m. Det finns ingen livskvalité i det.

Kan du boka en tid med psykiatern på öppenpsyk? Du bör kunna få prata med denne då det lättare går att påverkar vården man kan få.

Nej, det går inte.

Varför måste du gå varje vecka?

För att jag inte vill vänta på resultatet. Risken är att jag ger upp om inget händer.

 

[mandalaki]

Magiana kan nuvarande psykologen hjälpa dig så att du får träffa en psykiater?

 

[Magiana]

Magiana kan nuvarande psykologen hjälpa dig så att du får träffa en psykiater?

Jag vet inte.

 

[bettysmatte]

För att jag inte vill vänta på resultatet. Risken är att jag ger upp om inget händer.

Men tror du inte att det mesta av resultatet sker MELLAN psykologsamtalen? Får du inte med dig saker att fundera på/jobba på till nästa gång?

 

[Ciccio]

Mitt liv suger och jag känner ingen glädje. Någon initiativförmåga finns inte. Jag får tvinga mig att göra sånt som åtminstone var kul förut. Jag är ledsen hela tiden. M.m. Det finns ingen livskvalité i det.

Jag förstår att du inte mår bra och då kan man uttrycka sig konstigt ibland. Men jag blir ändå provocerad och jätteledsen av mycket du skriver. Du stämplar många människors liv som odugligt och meningslöst. Dina förväntningar och föreställningar om livet är inte realistiska. @Grazing beskriver det bra ovan tycker jag. Hur tror du egentligen ”normala” människor lever? När du i din pensionstråd skriver att du inte ”tänker sitta och ruttna i en lägenhet” så sparkar du på alla oss som just nu sitter i en lägenhet och kanske inget hellre önskar än att få bo i ett hus på landet, som du gör. Du beskriver oro över att inte ha råd att laga dina tänder när du blir pensionär. Ja välkommen till verkligheten. Många människor arbetar och har lön och har ändå inte pengar till tandvård. Dina förväntningar på livet och på vården är inte realistiska. Vad är det du tror att vården kan göra för dig egentligen? Hur tror du vi andra lever? Ett liv i sus och dus och med ett ständigt leende på läpparna? Du vet ju att det tyvärr är många som dras med depressioner och tajt ekonomi. Är deras liv värdelöst?

 

[mandalaki]

Jag vet inte.

Fråga!