Att komma ur en depression

[Parat]

Nej, det var jag inte . Jag bara ringde dit, ställde mig i kö och fick börja några månader senare.

Tack för svar! Jag ringde till mottagningen som finns här nära mig, så får jag se vad som händer.

 

[starcraft]

Jag tror jag är frisk från min depression, men är inte helt säker för jag får med jämna mellanrum ”depressionsperioder” och känns som jag hela tiden balanserar emellan. Jag blev bara utan kontakt på psykiatrin och utan någon vidarhänsvisning. Fick bra hjälp från början med medicin, samtal och arbetsterapeut(för sömnen). Fick gå en mindfulnesskurs, men den gjorde nog allt värre. Fick sedan inte fler samtal för att jag började må bättre med orden att jag alltid var välkommen tillbaka om jag mår sämre. Ett par månader senare mådde jag riktigt dåligt igen, men var inte längre välkommen tillbaka och efter det har jag dragit mig för att söka hjälp. Övriga behandlingar som min läkare kunde erbjuda krävde att jag var heltidssjukskriven trots att de uppmuntrade att jobba för att bli frisk fortare.. och jag mådde bättre när jag fick jobba. Så jag åt min medicin tills den tog slut eftersom jag inte längre var aktiv patient hos psykiatrin (fick alltså ingen vidarhänvisning eller info hur jag skulle trappa ner medicin eller plan på hur länge jag skulle äta den, men hade medicin för 1 1/2 år efter sista läkarkontakten) och mår så pass bra att jag får ihop ett fungerande liv, men känner inte någon levnadsglädje mer än i korta perioder.

Jag hick aldrig via vårdcentralen utan gjorde en egenanmälan till öppen psykiatrin i Stockholms landsting.

 

[Magiana]

Jag fick 18 det räckte bra . Har ni ingen öppenvård hos er? Jag bor i Jönköpingslän hade man väl tagit sig in i psykiatrin så löpte det på bra.

Det finns kurator på VC. Det är nog allt som står till buds om jag åker ut från psyk. Man får bara träffa kuratorn en gång var tredje vecka. Det är liksom ingenting.

Allt går så jävla långsamt och under tiden förlorar jag inkomst för att jag inte pallar att jobba heltid och får ingen sjukpenning heller.

 

[Grazing]

Resurserna inom psykiatrin är ju trots allt ganska begränsade, så varför inte rikta in det på det som troligen har bäst effekt i det aktuella fallet? Det känns mest som om vården kör efter modellen fort och fel - genväg blir senväg.

Problemet är väl när man inte håller med varandra om vad som är bäst för en. Jag får inte ens någon terapi av psykiatrin pga mina diagnoser för psykologerna där hävdar att terapi inte kommer fungera för sådana som mig. Jag kommer gå in med för höga förväntningar och gå därifrån ännu sämre pga att jag känner mig misslyckad som inte kan ändra på mig eller bli "frisk" och "normal". Jag har testat många psykologer genom åren men aldrig har jag träffat någon som fungerat egentligen så ibland har kanske psykiatrin rätt i att terapi inte alltid är lösningen, dock hade jag gärna haft mer stöd genom åren än vad jag fått.

Trots allt så vill dom inte heller testa saker som dom inte tror fungerar för en, av många förståeliga skäl. Jag har kommit till det läget att jag iallafall förstår vad läkaren menar nu med att terapi inte fungerar för mig, accepterat vilka svårigheter jag har och alltid kommer ha och har släppt tanken att bli "frisk".

Jag skulle nog kalla mig frisk nu faktiskt då det är så frisk jag kan bli, genom mediciner och stödsamtal och en jättebra läkare.

 

[Magiana]

Problemet är väl när man inte håller med varandra om vad som är bäst för en. Jag får inte ens någon terapi av psykiatrin pga mina diagnoser för psykologerna där hävdar att terapi inte kommer fungera för sådana som mig. Jag kommer gå in med för höga förväntningar och gå därifrån ännu sämre pga att jag känner mig misslyckad som inte kan ändra på mig eller bli "frisk" och "normal". Jag har testat många psykologer genom åren men aldrig har jag träffat någon som fungerat egentligen så ibland har kanske psykiatrin rätt i att terapi inte alltid är lösningen, dock hade jag gärna haft mer stöd genom åren än vad jag fått.

Trots allt så vill dom inte heller testa saker som dom inte tror fungerar för en, av många förståeliga skäl. Jag har kommit till det läget att jag iallafall förstår vad läkaren menar nu med att terapi inte fungerar för mig, accepterat vilka svårigheter jag har och alltid kommer ha och har släppt tanken att bli "frisk".

Jag skulle nog kalla mig frisk nu faktiskt då det är så frisk jag kan bli, genom mediciner och stödsamtal och en jättebra läkare.

Jag kan helt ärligt inte tro att kbt är den bästa metoden för alla typer av problem, men det anses ändå vara rätt mot precis allt. När jag fått kbt för min panikångest och det inte fungerade så ansågs jag färdigbehandlad. Det fanns inget mer att göra. Men då hittade jag en annan väg på egen hand.

 

[Alexandra_W]

Kom ur en mycket svår, långvarig depression med medicinering samt terapi. Hade inte överlevt utan den kombinationen. Det tog över ett års behandling innan det vände.

Nu minns jag inte exakt men när det var som allra värst medicinerades jag med ganska höga doser SSRI, tunga ångestdämpande, sömntabletter samt att jag träffade kurator två gånger i veckan, psykolog en gång i månaden och överläkare en gång i månaden.

Jag minns jag insåg hur oroade de var när de ville sätta in stesolid och jag var motvillig med tanke på risken för beroende, och läkaren allvarsamt sa ”ett ev stesolidberoende skulle vara ditt minsta problem just nu”
Jag vet överläkaren skrev ett utlåtande till Försäkringskassan där hon bedömde att min arbetsförmåga var helt nedsatt även i anpassade arbeten under minst två år och att jag troligen aldrig skulle få någon arbetsförmåga (och FK försökte göra ett utbyte till sjukpension som det hette då).
För att ge en bild av läget.

Jag var helt sjukskriven i nästan fyra år. Jag gjorde ett försök arbeta deltid efter några år men det gick ganska snart åt skogen. (Vilket läkaren och psykologen förutsett men de ville inte ”vingklippa mig” som de efteråt sa).

Så. Medicin och terapi men framförallt tålamod och tid. Det var länge och många gånger jag själv inte såg hur jag någonsin skulle kunna må bättre och må bra/bli frisk var jag övertygad om var en utopi. Jag är mycket glad att jag hade helt fel.

Men ge inte upp, ge saker tid även om de känns poänglösa är den största lärdomen.

 

[Magiana]

Alla ni som skrivit att terapi har varit helt avgörande - hur får man den här terapin? Jag tycker mest jag brottas för att få det, men hittills har det varit klent med resultat.

Inte blir jag mer positiv av att läsa sånt här: https://www.dagensmedicin.se/artikl...-ar-undantagna-ratten-till-effektiv-sjukvard/

Jag skulle behöva rejält med cash för att kunna betala för terapin själv. Kanske skulle jag kunna få in pengar genom att hyra ut rum, men då måste en del saker fixas först och det orkar jag ju inte nu. Moment 22. Jag skulle behöva hjälp med det också.

 

[tuaphua]

Jag bodde i Sthlm när jag fick vård. Det var dock inte friktionsfritt eller självklart trots diverse diagnoser, trauman, ung ålder.
Det var nog mycket min pappa som såg till att jag fick vård. Han hotade med pressen etc när de glömt budgetera för min utlovade vård och sen försökte dölja det genom att påstå att jag var ett hopplöst fall som man inte ödslade terapi på.
Det blev en del omplaceringar och uppsägningar för dem när högsta chef fick veta. Efter det var pappa och högsta chef lite småbuddies. Så när det sket sig ringde han dit och saker löstes.
Har tyvärr vänner som fått sämre bemötande där och inte orkat strida.

Jag hade ju tur i att den psykolog jag gick till var utbildad inom KBT som man ville jag skulle testa. Men också att hon var utbildad inom Schematerapi, som en av de första i landet. Iom det kunde hon ta beslutet att KBT inte var rätt för mig och vi byta till Schematerapi. Annars vet jag inte om jag fått det.
Hon var en av de som drev den traumabehandlingsinstans som jag gick till både i heltidsgrupp och för EMDR ensam. Just att hon hade haft hand om mig redan i gruppen gjorde väl att hon stred för min skull.

Så jag hade tur i att råka på just henne och att ha en pitbullpappa som är intelligent, älskar sin dotter och inte konflikträdd.

Jag har varit utan psykologkontakt i många år nu. Men ca för 1 år sedan bröt jag med min mamma och hade i övrigt mkt stress och levde i en rätt osund miljö som jag vantrivdes i. Då kontaktade jag psyk för att få psykologhjälp. Jag blev då efter bedömning placerad hos en terapeut som man nog tänkt jag skulle gå KBT hos. Men vi enades om att det nog inte riktigt var rätt för mig ganska fort. Hon var väldigt vettig upplevde jag.
Så jag vet inte om jag hade tur i att råka få henne eller om det kan vara så att man kan vara med och påverka. Jag tror jag hade lite tur iaf med henne iom personkemi etc.
Jag gick inte så länge den här gången. Det behövdes inte. Tid och att flytta till boende och stall utan dålig stämning gjorde också mkt. Jag insåg nog inte där hur mkt jag faktiskt sänktes av att bo så.
Hade någon sagt till mig att "du får si och så här få besök" förut då jag var yngre och mådde fruktansvärt hade jag fått fullständig panik. Och fick väl några gånger också.
Idag mår jag ju i grunden bra och kan ta det. Men jag tycker det är ett rätt dumt sätt av vården att skrämma folk som mår dåligt till att inte kunna fokusera på sin behandling utan rädslan för vad som händer sen om man inte "blir bra nog".

 

[Magiana]

Jag bodde i Sthlm när jag fick vård. Det var dock inte friktionsfritt eller självklart trots diverse diagnoser, trauman, ung ålder.
Det var nog mycket min pappa som såg till att jag fick vård. Han hotade med pressen etc när de glömt budgetera för min utlovade vård och sen försökte dölja det genom att påstå att jag var ett hopplöst fall som man inte ödslade terapi på.
Det blev en del omplaceringar och uppsägningar för dem när högsta chef fick veta. Efter det var pappa och högsta chef lite småbuddies. Så när det sket sig ringde han dit och saker löstes.
Har tyvärr vänner som fått sämre bemötande där och inte orkat strida.

Jag hade ju tur i att den psykolog jag gick till var utbildad inom KBT som man ville jag skulle testa. Men också att hon var utbildad inom Schematerapi, som en av de första i landet. Iom det kunde hon ta beslutet att KBT inte var rätt för mig och vi byta till Schematerapi. Annars vet jag inte om jag fått det.
Hon var en av de som drev den traumabehandlingsinstans som jag gick till både i heltidsgrupp och för EMDR ensam. Just att hon hade haft hand om mig redan i gruppen gjorde väl att hon stred för min skull.

Så jag hade tur i att råka på just henne och att ha en pitbullpappa som är intelligent, älskar sin dotter och inte konflikträdd.

Jag har varit utan psykologkontakt i många år nu. Men ca för 1 år sedan bröt jag med min mamma och hade i övrigt mkt stress och levde i en rätt osund miljö som jag vantrivdes i. Då kontaktade jag psyk för att få psykologhjälp. Jag blev då efter bedömning placerad hos en terapeut som man nog tänkt jag skulle gå KBT hos. Men vi enades om att det nog inte riktigt var rätt för mig ganska fort. Hon var väldigt vettig upplevde jag.
Så jag vet inte om jag hade tur i att råka få henne eller om det kan vara så att man kan vara med och påverka. Jag tror jag hade lite tur iaf med henne iom personkemi etc.
Jag gick inte så länge den här gången. Det behövdes inte. Tid och att flytta till boende och stall utan dålig stämning gjorde också mkt. Jag insåg nog inte där hur mkt jag faktiskt sänktes av att bo så.
Hade någon sagt till mig att "du får si och så här få besök" förut då jag var yngre och mådde fruktansvärt hade jag fått fullständig panik. Och fick väl några gånger också.
Idag mår jag ju i grunden bra och kan ta det. Men jag tycker det är ett rätt dumt sätt av vården att skrämma folk som mår dåligt till att inte kunna fokusera på sin behandling utan rädslan för vad som händer sen om man inte "blir bra nog".

Jag är ju rädd att inte få vård alls. Att snacka med kurator med glesa mellanrum räknar jag faktiskt inte som vård.

Så nu funderar jag på hur jag ska lösa det.

 

[monster1]

Alla ni som skrivit att terapi har varit helt avgörande - hur får man den här terapin? Jag tycker mest jag brottas för att få det, men hittills har det varit klent med resultat.

Inte blir jag mer positiv av att läsa sånt här: https://www.dagensmedicin.se/artikl...-ar-undantagna-ratten-till-effektiv-sjukvard/

Jag skulle behöva rejält med cash för att kunna betala för terapin själv. Kanske skulle jag kunna få in pengar genom att hyra ut rum, men då måste en del saker fixas först och det orkar jag ju inte nu. Moment 22. Jag skulle behöva hjälp med det också.

Jag gick till vården testade alla deras metoder och tillslut fick jag rätt terapi.

 

[Raderad medlem 19815]

Alla ni som skrivit att terapi har varit helt avgörande - hur får man den här terapin? Jag tycker mest jag brottas för att få det, men hittills har det varit klent med resultat.

Inte blir jag mer positiv av att läsa sånt här: https://www.dagensmedicin.se/artikl...-ar-undantagna-ratten-till-effektiv-sjukvard/

Jag skulle behöva rejält med cash för att kunna betala för terapin själv. Kanske skulle jag kunna få in pengar genom att hyra ut rum, men då måste en del saker fixas först och det orkar jag ju inte nu. Moment 22. Jag skulle behöva hjälp med det också.

Jag googlade upp en psykolog som verkade vettig och ringde och bokade tid.

 

[Magiana]

Jag gick till vården testade alla deras metoder och tillslut fick jag rätt terapi.

Låter enkelt. Jag har dessvärre inte fått något annat än något som fick mig att må sämre.

Jag googlade upp en psykolog som verkade vettig och ringde och bokade tid.

Då antar jag att du betalade själv för det?

 

[bettysmatte]

Jag är ju rädd att inte få vård alls. Att snacka med kurator med glesa mellanrum räknar jag faktiskt inte som vård.

Så nu funderar jag på hur jag ska lösa det.

Fast går du inte händelserna i förväg nu? Var det inte tal om någon typ av utredning? Är det fastställt nu att det "bara" är en depression som du lider av? Om inte, så är det väl bättre att du försöker ta det lugnt i nuläget och låta psykologen fortsätta hjälpa dig?

 

[monster1]

Låter enkelt. Jag har dessvärre inte fått något annat än något som fick mig att må sämre.


Då antar jag att du betalade själv för det?

Inte enkelt men tålmodigt gick jag igenom alla deras behandlingar tills jag kom till den rätta.

 

[Magiana]

Fast går du inte händelserna i förväg nu? Var det inte tal om någon typ av utredning? Är det fastställt nu att det "bara" är en depression som du lider av? Om inte, så är det väl bättre att du försöker ta det lugnt i nuläget och låta psykologen fortsätta hjälpa dig?

Jo, men jag panikar som vanligt. Det är det jag är bäst på.

Vi är inte klara än men just nu lutar det åt att jag inte får vara kvar. Nästa gång ska vi tydligen prata om ångest/oro. Där finns det i alla fall något att ta på.

 

[Kilauea]

Har återkommande depressioner, medicinerar med SSRI sen många år och det ger mig ett liv.
Rejäla motgångar utlöser nya skov. Missfall och pappas bortgång var sådana tex, men vid första episoden vet jag inte vad som var utlösande.
Nu, när sonen är här (ofrivillig barnlöshet var bidragande orsak till mitt dåliga mående flera år) så är det bättre. Har dock inte kunnat sluta med medicinen och lär nog aldrig kunna göra det helt heller.

Fick KBT vid en episod men det hjälpte inte speciellt mycket, kuratorn sa så konstiga saker så sambon knappt trodde mig när jag berättade. Fick visa i min journal och då häpnade han....

Blev tappad mellan stolarna hos psykiatrin, så dom ger jag inte mycket för. Det hände dessutom mer än en gång.
Summa summarum: har klarat omgångarna tack vare sambon och medicinen.

 

[mandalaki]

Två saker:
Vad har de sagt som du tolkar som att du inte får gå kvar?
Och
Är det inte nu det är läge att be om utredning av något som eventuellt kan ligga bakom din depression? (Och nu menar jag att inte att det som ligger bakom är att din familj åkte hem, utan att något kan ligga bakom hur du hanterar skadan du fick av det)

Hoppas jag skrev vettigt nu, har fortfarande migrän so have mercy.

 

[clusia]

Alla ni som skrivit att terapi har varit helt avgörande - hur får man den här terapin? Jag tycker mest jag brottas för att få det, men hittills har det varit klent med resultat.

Inte blir jag mer positiv av att läsa sånt här: https://www.dagensmedicin.se/artikl...-ar-undantagna-ratten-till-effektiv-sjukvard/

Jag skulle behöva rejält med cash för att kunna betala för terapin själv. Kanske skulle jag kunna få in pengar genom att hyra ut rum, men då måste en del saker fixas först och det orkar jag ju inte nu. Moment 22. Jag skulle behöva hjälp med det också.

Jag åkte först till akutpsyk när jag hade en ångestattack. Fick prata, nåja jag grinade mest, med några där men blev inte inlagd. De var jättegulliga och ringde mig dagen efter för att kolla läget. Fick sedan en remiss till en mottagning nära mig. Gick förvånansvärt enkelt.

 

[Magiana]

Två saker:
Vad har de sagt som du tolkar som att du inte får gå kvar?
Och
Är det inte nu det är läge att be om utredning av något som eventuellt kan ligga bakom din depression? (Och nu menar jag att inte att det som ligger bakom är att din familj åkte hem, utan att något kan ligga bakom hur du hanterar skadan du fick av det)

Hoppas jag skrev vettigt nu, har fortfarande migrän so have mercy.

Du uttrycker dig bra trots migrän. Jag fattar vad du menar. Jag är skitkass på att hantera det som hänt och tycker att jag egentligen bara borde rycka upp mig för andra tycks ju kunna hantera sånt här, men det känns inte riktigt som en gångbar väg för mig.

När jag kom dit igår så nämnde jag det här med att jag var både rädd för att inte få en diagnos och att få en diagnos. Om jag inte får en diagnos så är jag rädd för att åka ut. Sen när vi precis var nästan klara, så nämnde psykologen det här med att det finns olika nivåer som styr var man hör hemma. Och med tanke på att jag kanske låter hurtigare än jag är så får det mig att tro att jag hör hemma på en annan nivå än psykmottagningen. Varför skulle hon annars ha nämnt det där med nivåer? Jag bröt ihop där en aning och började nästan grina så hon frågade då om jag inte ville tillbaka till VC.

Men vi håller på att nysta i den här härvan. Nästa gång ska vi väl antagligen snacka om ångest och oro. De är ju mina ständiga följeslagare och genomsyrar det mesta i mitt liv.

 

[EmmaBovary]

Du uttrycker dig bra trots migrän. Jag fattar vad du menar. Jag är skitkass på att hantera det som hänt och tycker att jag egentligen bara borde rycka upp mig för andra tycks ju kunna hantera sånt här, men det känns inte riktigt som en gångbar väg för mig.

När jag kom dit igår så nämnde jag det här med att jag var både rädd för att inte få en diagnos och att få en diagnos. Om jag inte får en diagnos så är jag rädd för att åka ut. Sen när vi precis var nästan klara, så nämnde psykologen det här med att det finns olika nivåer som styr var man hör hemma. Och med tanke på att jag kanske låter hurtigare än jag är så får det mig att tro att jag hör hemma på en annan nivå än psykmottagningen. Varför skulle hon annars ha nämnt det där med nivåer? Jag bröt ihop där en aning och började nästan grina så hon frågade då om jag inte ville tillbaka till VC.

Men vi håller på att nysta i den här härvan. Nästa gång ska vi väl antagligen snacka om ångest och oro. De är ju mina ständiga följeslagare och genomsyrar det mesta i mitt liv.

En tanke är att det kanske var en dåligt formulerad motivation för att genomgå en utredning