Att komma ur en depression

[mandalaki]

Du uttrycker dig bra trots migrän. Jag fattar vad du menar. Jag är skitkass på att hantera det som hänt och tycker att jag egentligen bara borde rycka upp mig för andra tycks ju kunna hantera sånt här, men det känns inte riktigt som en gångbar väg för mig.

När jag kom dit igår så nämnde jag det här med att jag var både rädd för att inte få en diagnos och att få en diagnos. Om jag inte får en diagnos så är jag rädd för att åka ut. Sen när vi precis var nästan klara, så nämnde psykologen det här med att det finns olika nivåer som styr var man hör hemma. Och med tanke på att jag kanske låter hurtigare än jag är så får det mig att tro att jag hör hemma på en annan nivå än psykmottagningen. Varför skulle hon annars ha nämnt det där med nivåer? Jag bröt ihop där en aning och började nästan grina så hon frågade då om jag inte ville tillbaka till VC.

Men vi håller på att nysta i den här härvan. Nästa gång ska vi väl antagligen snacka om ångest och oro. De är ju mina ständiga följeslagare och genomsyrar det mesta i mitt liv.

Där bröt du ihop i precis rätt läge, skulle jag tro. Och du är en äkta pappskalle (förlåt) om du låter hurtigare hos psykologen än du faktiskt är. Du borde berätta vad du känner så som du berättar på buke. Och bryt ihop mer!

Trots att du mår apskit just nu: ditt samtal med den här psykologen låter som lite islossning för Magiana! Du vågade prata om din rädsla för diagnoser - och att du även har en rädsla för att inte få en diagnos och åka ut. Och du vågade bryta ihop. Nästa gång, vädja på dina knän om att du får stanna eftersom du känner ett gryende förtroende för henne, och ditt förtroende får man inte i en handvändning. Häng i nu!

 

[Magiana]

En tanke är att det kanske var en dåligt formulerad motivation för att genomgå en utredning

Nu hängde jag inte med.

Där bröt du ihop i precis rätt läge, skulle jag tro. Och du är en äkta pappskalle (förlåt) om du låter hurtigare hos psykologen än du faktiskt är. Du borde berätta vad du känner så som du berättar på buke. Och bryt ihop mer!

Trots att du mår apskit just nu: ditt samtal med den här psykologen låter som lite islossning för Magiana! Du vågade prata om din rädsla för diagnoser - och att du även har en rädsla för att inte få en diagnos och åka ut. Och du vågade bryta ihop. Nästa gång, vädja på dina knän om att du får stanna eftersom du känner ett gryende förtroende för henne, och ditt förtroende får man inte i en handvändning. Häng i nu!

Antagligen behövdes det ett litet psykbryt där, men annars är de svårt att få fram saker. Jag försöker så gott jag kan och ältande här på buke har ju också hjälpt till att lyfta det som är ett hinder för mig. Men jag får ju helt enkelt fortsätta försöka.

 

[Alexandra_W]

Alla ni som skrivit att terapi har varit helt avgörande - hur får man den här terapin? Jag tycker mest jag brottas för att få det, men hittills har det varit klent med resultat.

Inte blir jag mer positiv av att läsa sånt här: https://www.dagensmedicin.se/artikl...-ar-undantagna-ratten-till-effektiv-sjukvard/

Jag skulle behöva rejält med cash för att kunna betala för terapin själv. Kanske skulle jag kunna få in pengar genom att hyra ut rum, men då måste en del saker fixas först och det orkar jag ju inte nu. Moment 22. Jag skulle behöva hjälp med det också.

Jag brottades inte. Jag bara accepterade motvilligt allt de föreslog. Inga krav på terapiform eller liknande och tror inte jag fick någon speciell. Minns jag första året var sjukt frustrerad att de hela tiden ville kolla nu och framåt och inte bakåt - jag ville veta VARFÖR ditt och datt men det relevanta ansågs vara att hantera, inte varför. Det blev lättare acceptera och ”åka med” då. Jag fick ju allra mest samtal med kurator och såhär i efterhand ser jag att det var det som hjälpte mest faktiskt.

Tillägg: Psykiatrin kom jag ”in i” efter att mamma skjutsat mig till akutpsykiatrin, de skulle snabbt ordna samtalskontakt, efter 2 v får jag en tid efter två månader. Då ringde mamma och var troligen argare än hon varit i hela sitt liv.
Sen när jag väl ”kommit in” fanns inga som helst frågetecken var jag hörde hemma - jag var jättedålig. Hade andra problem förutom depressionen med (svår anorexi samt svårt självskadebeteende)

Kuratorn var knuten till primärvården dock.

Några år efter jag blev frisk hade jag en svacka, ringde VC och sa jag behövde prata med någon. Fick då prata några gånger med kuratorn och det räckte.

 

[EmmaBovary]

Nu hängde jag inte med.


Antagligen behövdes det ett litet psykbryt där, men annars är de svårt att få fram saker. Jag försöker så gott jag kan och ältande här på buke har ju också hjälpt till att lyfta det som är ett hinder för mig. Men jag får ju helt enkelt fortsätta försöka.

Haha, förstår det. Uttryckte mig inte speciellt väl. Tänkte att det potentiellt kunde vara ett sätt att understryka att det vore i dina bästa intressen att göra en utredning helt enkelt.

 

[Raderad medlem 19815]

Låter enkelt. Jag har dessvärre inte fått något annat än något som fick mig att må sämre.


Då antar jag att du betalade själv för det?

Ja.

 

[Magiana]

Jag brottades inte. Jag bara accepterade motvilligt allt de föreslog. Inga krav på terapiform eller liknande och tror inte jag fick någon speciell. Minns jag första året var sjukt frustrerad att de hela tiden ville kolla nu och framåt och inte bakåt - jag ville veta VARFÖR ditt och datt men det relevanta ansågs vara att hantera, inte varför. Det blev lättare acceptera och ”åka med” då. Jag fick ju allra mest samtal med kurator och såhär i efterhand ser jag att det var det som hjälpte mest faktiskt.

Tillägg: Psykiatrin kom jag ”in i” efter att mamma skjutsat mig till akutpsykiatrin, de skulle snabbt ordna samtalskontakt, efter 2 v får jag en tid efter två månader. Då ringde mamma och var troligen argare än hon varit i hela sitt liv.
Sen när jag väl ”kommit in” fanns inga som helst frågetecken var jag hörde hemma - jag var jättedålig. Hade andra problem förutom depressionen med (svår anorexi samt svårt självskadebeteende)

Kuratorn var knuten till primärvården dock.

Några år efter jag blev frisk hade jag en svacka, ringde VC och sa jag behövde prata med någon. Fick då prata några gånger med kuratorn och det räckte.

Jag har "åkt med" tidigare i livet och liksom bara accepterat det vården hittat på. Det har tyvärr inte gått bra alls. Så därför är jag numera på min vakt för att inte råka ut för samma saker igen.

Haha, förstår det. Uttryckte mig inte speciellt väl. Tänkte att det potentiellt kunde vara ett sätt att understryka att det vore i dina bästa intressen att göra en utredning helt enkelt.

Psykologen frågade förrförra gången om jag ville medverka i en utredning och då hade jag inget svar att ge, varken bu eller bä. Så nu nystar vi väl i det hela utan att kalla det för "utredning".

 

[Dimmoln]

Varning för lååång, utlämnande text om mina personliga erfarenheter!

Jag har en bakgrund med recidiverande depressioner sedan 10+ år, skulle själv beskriva mig som högfungerande i vardagen idag. Arbetar nästintill 90 procent, har fritidssysselsättning, träffar människor och håller mig till största delen ”över ytan”.

Sökte akutvård i samband med ett suicidförsök efter genomgånget trauma, vilket resulterade i en remiss till öppenvårdspsykiatrin eftersom det fanns misstankar om att det även kunde ligga en neuropsykiatrisk diagnos i botten (relaterat till problematik sedan barndomen). Genomgick ett antal utredningar på olika stadier inom specialistpsykiatrin som inte kunde peka på något annat än svår depression. Därför remitterades jag vidare till min primärvård, som kunde erbjuda samtal med en kurator med vidareutbildning motsvarande psykoterapi en gång varannan vecka. I det skedet hade jag svårt att uttrycka mig till just denna kurator, varvid jag listade om mig på VC på annan ort. Där fick jag möjlighet att samtala med en kurator en gång per vecka för standardpatientavgift, ca. 20 tillfällen per depressionsskov. Arbete med automatiserade tankefällor var speciellt värdefullt för mig just då minns jag. Samtal, i kombination med läkemedel, är det som har hjälpt mig att komma ur samtliga av mina depressioner. Via VC har jag provat ett antal SSRI-preparat, sedan SNRI-preparat och anxiolytika vilket jag behandlas med än idag.

Min psykiska hälsa förbättrades även ytterligare när jag efter min tredje djupa depressionsepisod kände mig redo att förändra mina förutsättningar så att jag kunde prioritera ett förbättrat mående. Jag bytte sysselsättning och bostad, vilket innebar att jag kunde arbeta färre timmar, hyra en billigare bostad och umgås med människor som var bra för mig. Kunde då också spara ihop pengar (och ta ett lån) till en privat psykolog på större ort som arbetade med en behandlingsmetod som jag själv funderat länge på och gärna ville arbeta med. Hos privat psykolog gick jag i drygt 2 år, 2 gånger per vecka. Kostade ca. 400 kr per session med psykolog under utbildning. Stärkte mig oerhört när jag via VC fick hjälp att ”komma på fötter” först, så att jag sedan kunde investera i ett mer problematiserande, vidareutvecklande samtalsarbete.

Framförallt skulle jag lyfta fram samtal med kurator/psykiatrisköterska/psykolog i kombination med antidepressiva läkemedel som hälsobringande faktorer för mig. Även att tala med min samtalsperson om mina egna förväntningar på vården, då jag vet att jag upplevde mig ”missförstådd” och ensam när jag befann mig mellan vårdinstanser. Bara att veta vilken hjälp jag kunde erhålla vart och vad det förutsatte hos mig och mitt mående lindrade oron jättemycket. Sedan att låta rehabilitering ta tid.

 

[mandalaki]

Psykologen frågade förrförra gången om jag ville medverka i en utredning och då hade jag inget svar att ge, varken bu eller bä. Så nu nystar vi väl i det hela utan att kalla det för "utredning".

Låter bra om ni nystar i det på det sättet. Hon låter lyssnande!

 

[Sirap]

Ja. Förstod inte ens själv att jag var deprimerad utan trodde att jag hade något fysiskt fel. Fick antidepressiv medicin och plötsligt insåg jag att "Herregud, det är ju så här jag är egentligen - glad, pigg och energisk". Det gjorde att jag fick upp ögonen för hur dåligt jag hade mått bl a i min dåvarande relation och fick kraft att ta mig ur den och även göra andra förändringar i mitt liv. Tack medicinen!

 

[vallhund]

Varning för lååång, utlämnande text om mina personliga erfarenheter!

Jag har en bakgrund med recidiverande depressioner sedan 10+ år, skulle själv beskriva mig som högfungerande i vardagen idag. Arbetar nästintill 90 procent, har fritidssysselsättning, träffar människor och håller mig till största delen ”över ytan”.

Sökte akutvård i samband med ett suicidförsök efter genomgånget trauma, vilket resulterade i en remiss till öppenvårdspsykiatrin eftersom det fanns misstankar om att det även kunde ligga en neuropsykiatrisk diagnos i botten (relaterat till problematik sedan barndomen). Genomgick ett antal utredningar på olika stadier inom specialistpsykiatrin som inte kunde peka på något annat än svår depression. Därför remitterades jag vidare till min primärvård, som kunde erbjuda samtal med en kurator med vidareutbildning motsvarande psykoterapi en gång varannan vecka. I det skedet hade jag svårt att uttrycka mig till just denna kurator, varvid jag listade om mig på VC på annan ort. Där fick jag möjlighet att samtala med en kurator en gång per vecka för standardpatientavgift, ca. 20 tillfällen per depressionsskov. Arbete med automatiserade tankefällor var speciellt värdefullt för mig just då minns jag. Samtal, i kombination med läkemedel, är det som har hjälpt mig att komma ur samtliga av mina depressioner. Via VC har jag provat ett antal SSRI-preparat, sedan SNRI-preparat och anxiolytika vilket jag behandlas med än idag.

Min psykiska hälsa förbättrades även ytterligare när jag efter min tredje djupa depressionsepisod kände mig redo att förändra mina förutsättningar så att jag kunde prioritera ett förbättrat mående. Jag bytte sysselsättning och bostad, vilket innebar att jag kunde arbeta färre timmar, hyra en billigare bostad och umgås med människor som var bra för mig. Kunde då också spara ihop pengar (och ta ett lån) till en privat psykolog på större ort som arbetade med en behandlingsmetod som jag själv funderat länge på och gärna ville arbeta med. Hos privat psykolog gick jag i drygt 2 år, 2 gånger per vecka. Kostade ca. 400 kr per session med psykolog under utbildning. Stärkte mig oerhört när jag via VC fick hjälp att ”komma på fötter” först, så att jag sedan kunde investera i ett mer problematiserande, vidareutvecklande samtalsarbete.

Framförallt skulle jag lyfta fram samtal med kurator/psykiatrisköterska/psykolog i kombination med antidepressiva läkemedel som hälsobringande faktorer för mig. Även att tala med min samtalsperson om mina egna förväntningar på vården, då jag vet att jag upplevde mig ”missförstådd” och ensam när jag befann mig mellan vårdinstanser. Bara att veta vilken hjälp jag kunde erhålla vart och vad det förutsatte hos mig och mitt mående lindrade oron jättemycket. Sedan att låta rehabilitering ta tid.

 

[mandalaki]

@Dimmoln Vilket imponerande arbete du gjort!

 

[Petruska]

Jag har inte så mycket att säga egentligen, och jag är inte alls säker på att min berättelse skulle muntra upp dig eller ge dig någon tillförsikt oavsett hur lång eller kort jag gör den.

Men min man var sjukskriven på heltid för depression i en 7-8 år. Och då talar vi om rejält svår depression stor del av den tiden och rejält mycket panikångest under långa perioder.

Med hjälp av medicin (måååånga sorter har han testat), en del samtal men absolut inte kvalificerad terapi i åratal, utan mer en serie samtal med kurator vid något tillfälle, med psykiatriker något annat tillfälle osv, och så en helvetes massa tid, och via lite olika former av arbetsträning, jobbar han idag 75% på sin drömarbetsplats och klarar sig med medicinering. Jag tror inte att han någonsin kan sluta medicinera.

Det positiva är väl att det kan bli bra även när det ser helt omöjligt ut.

Det negativa är väl att det kan ta väldigt lång tid och kosta väldigt många meningslösa grå depressionsdagar och svarta ångestdagar på vägen.

 

[Magiana]

Jag har inte så mycket att säga egentligen, och jag är inte alls säker på att min berättelse skulle muntra upp dig eller ge dig någon tillförsikt oavsett hur lång eller kort jag gör den.

Men min man var sjukskriven på heltid för depression i en 7-8 år. Och då talar vi om rejält svår depression stor del av den tiden och rejält mycket panikångest under långa perioder.

Med hjälp av medicin (måååånga sorter har han testat), en del samtal men absolut inte kvalificerad terapi i åratal, utan mer en serie samtal med kurator vid något tillfälle, med psykiatriker något annat tillfälle osv, och så en helvetes massa tid, och via lite olika former av arbetsträning, jobbar han idag 75% på sin drömarbetsplats och klarar sig med medicinering. Jag tror inte att han någonsin kan sluta medicinera.

Det positiva är väl att det kan bli bra även när det ser helt omöjligt ut.

Det negativa är väl att det kan ta väldigt lång tid och kosta väldigt många meningslösa grå depressionsdagar och svarta ångestdagar på vägen.

Jag har ju själv haft "obotlig" panikångest men blev av med den. Men det blev sjukt många år med sjukskrivning.

Nu jobbar jag 75%, hankar mig fram med medicin, men mår inte bra. Och så här vill jag inte ha det resten av mitt liv.

 

[Petruska]

Jag har ju själv haft "obotlig" panikångest men blev av med den. Men det blev sjukt många år med sjukskrivning.

Nu jobbar jag 75%, hankar mig fram med medicin, men mår inte bra. Och så här vill jag inte ha det resten av mitt liv.

Det förstår jag.

Min man mår nog faktiskt väsentligen bra numera. Det händer att han får ett depressivt skov, rätt nyligen var han sjukskriven ett par månader av det skälet. Men det är just skov, bara att ta sig igenom.

Jag vet inte om du har prövat olika mediciner? Min man har typ provat sig igenom halva FASS.

Och sen tror jag egentligen inte att det är så smart av dig att vara så självklart avvisande till terapier som omfattar 10-20 sessioner. Beroende på upplägg, kan man komma rätt långt på den tiden. Jag har inte järnkoll på forskningsläget, men jag har svårt att tro att sådana där fleråriga terapier med typ en psykodynamiskt inriktad terapeut skulle vara så värst effektiva mot depression (men jag vet som sagt inte, det hade inte varit mitt förstahandsval om jag var sjuk).

 

[Hyacinth]

Jag har gått i terapi och kbt. Nu står jag på stadig dos Ssri och mår bra på det. Men jag har testat 5-6 olika sorter innan jag hittade Cymbalta som just jag mår bra på. Viktökning är en biverkning, men jag skiter faktiskt i det så länge jag mår hyfsat bra.
Jag är inte glad jämt men det blir inte nattsvart längre utan möjligen grådaskigt.
Jobbar 100% och har aldrig varit sjukskriven för depression, jag behöver mitt jobb tror jag, och har lyckats hålla näsan över vattenytan.

 

[Alexandra_W]

Jag har "åkt med" tidigare i livet och liksom bara accepterat det vården hittat på. Det har tyvärr inte gått bra alls. Så därför är jag numera på min vakt för att inte råka ut för samma saker igen.


Psykologen frågade förrförra gången om jag ville medverka i en utredning och då hade jag inget svar att ge, varken bu eller bä. Så nu nystar vi väl i det hela utan att kalla det för "utredning".

Jag blev sämre i meningen mådde sämre i början. Men jag mådde så skit så jag hade inget att förlora ändå. Sen kan jag inte säga om det är jämförbart med din upplevelse.

 

[Trott]

Varning för långt och kanske lite rörigt, men men...

Jag har väl precis blivit "frisk" från depression (+ångest oro och sömnsvårigheter), enligt den uppföljning jag och min samtalskontakt på VC hade idag.
I mitten av november kontaktade jag min VC via mina vårdkontakter (tillhör dalarnas landsting förresten) då jag mådde väldigt dåligt, enligt mig själv var jag på väg in i väggen och mådde skit hela tiden, var labil i humöret, sov inte, ältade mycket gammalt skit och ifrågasatte varför jag skulle fortsätta leva. Allt hade byggts på under senaste året, för att sen rinna över under hösten, mycket pga jobbet (och en viss kollega). Jag har under många år "mått dåligt" med följd att självskadebeteende i form av mat och sex användes, men inte förrän nu under hösten började jag inse det, och det var väldigt jobbigt. Jag har inte sökt hjälp tidigare i livet, men det hade jag behövt inser jag såhär i efterhand.
Inom en vecka ringde samtalskontakten upp, för att se hur det var, hur akut allt var, om det fanns risk för självmordsförsök och för att se lite vad jag behövde prata om. Inom två veckor fick jag den första tiden (normalt sett var det ca 4 veckors väntetid).

Vi jobbade med ACT (en vidareutveckling från KBT), min samtalskontakt berättade lite om hur KBT och ACT fungerade vid första besöket, och jag fick välja vad jag trodde skulle funka bäst. Vi har haft samtal 1 gång i veckan 6/11-nu, och vi ska ha några sessioner till innan jag nog är färdigbehandlad.
I samband med detta blev jag heltidssjukskriven i 2.5 månad, sen har jag jobbat 25% i ca 2.5 vecka, (nu har jag ryggproblem som också utreds i samband med detta, så nu hänger det lite mer på ryggen hur det kommer bli med sjukskrivning osv) nytt läkarbesök på måndag så vi får se hur det blir.
Jag har alltid oroat mig, sett allt negativt istället för det positiva, tänkt "katastroftankar", ofta haft sömnbesvär, varit nedstämd, ledsen och deppig men stoppat huvudet i sanden och tänkt att det blir nog bättre, men det blev det ju aldrig.

I samband med att jag började jobba igen fick jag ångestattacker och efter telefontid med läkaren fick jag börja med Saroten (används vid depression och nervsmärtor) och det var tal om Sertralin också. Jag har ätit Saroten i 2 veckor nu, och den har hjälpt rätt mycket tror jag (inte mot ryggsmärtan, men resten), så jag kommer avböja Sertralin och be om att få fortsätta med Saroten.

Men, utan samtalskontakten hade jag aldrig blivit bättre. Vi har inte direkt jobbat med dåtiden, utan mer nutid och framtid, och det känns ändå bra.
Jag kan väl inte säga att jag är lycklig nu, men jag mår inte dåligt 95% av tiden.
Dock kvarstår problematiken jag har kring mat, men vi kommer nog jobba lite mer med det också nu de sista träffarna, vi pratade en del om det idag (igen, vi har pratat om det i omgångar tidigare också) men hann inte "avsluta" ämnet.

Jag har även haft 6 pass medi yoga via min VC, men det har inte riktigt hjälpt något.

För att se i siffror hur det har gått för mig, så delar jag med mig av de tester jag fick göra vid det första tillfället hos min samtalskontakt, samt med dagens uppföljning av samma tester.

ISI (sömn)
20181106 (då) - 21 poäng, medelsvåra sömnproblem
20190301 (nu) - 5 poäng, inga sömnbesvär

PHQ-9 (depression)
då 20 poäng (svår depression)
nu 7 poäng (mild)

GAD-7 (generaliserad ångestsyndrom)
Då 16 poäng (svår)
nu 6 poäng (mild)

Stress (Burells stressbeteende)
Då 38 poäng (mycket tydliga stressbeteenden som bör hanteras, kan på sikt ha en allvarlig effekt på hälsan)
nu 27 poäng (inget generellt stressbeteende, dock vissa beteenden som kan vara värda att arbeta med)

 

[MiniLi]

En svårighet är väl att det inte finns så tydliga stöd för vilken inriktning på terapin som har bäst effekt i det aktuella fallet.

Det finns en ganska stor schism inom psykoterapiföreningen (eller -förbundet, strunt samma vilket) där psykodynamikerna och KBT:arna har svårt att hitta samsyn.
Det finns en stor besvikelse framför allt bland psykodynamikerna, gällande att Socialstyrelsen så tydligt rekommenderar KBT.

Vården är skyldig att jobba efter "vetenskap och beprövad erfarenhet".
Det blir ganska svårt; KBT har kunnat visas upp som ett koncept med mätbara resultat och då kallas det "vetenskap" eller "evidens". Mer psykodynamisk inriktning har inte kunnat uppvisa mätbara resultat och därför kommit i skymundan i Sverige.

En orsak till detta kan vara att forskning inom psykologi är svår att reproducera, det är så många faktorer som spelar in där "personkemi" är en väldigt vikt del men hur definierar man liksom det?
Terapeuten är eventuellt viktigare än terapiformen?

Det är svårt.

Och jo, du frågade vart man ska flytta.
Det jag hört är väl att psykiatrin är rätt dåligt fungerande över hela landet, tyvärr. Men det är ju mest anekdotiska berättelser.

Nja. Idag finns visst samsyn över terapigränserna i det mesta. Och det finns visst evidens för PDT vid depression. Det är därför det finns en besvikelse kring socialstyrelsens riktlinjer - eftersom befintligt evidensläge ignoreras.
Däremot finns det fler studier om KBT totalt sett.

 

[MiniLi]

Först och främst så är både KBT och PDT paraplybegrepp, dvs det finns många olika KBT-metoder och många olika PDT-metoder. Jag känner inte till en enda psykiatrisk mottagning som bara erbjuder en specifik metod. Det finns nog en mängd metoder samlade på alla mottagningar, och samma behandlare kan också behärska flera olika metoder.

Däremot så gör man bedömningar kring vad man tror är passande i det aktuella fallet. Man behöver också vara samarbetsvillig, om man har tusen krav eller säger nej till insatser så kan man inte räkna med att erbjudas alternativa saker.

Och kurator kan erbjuda jättebra behandling.

 

[kryddelydd]

Först och främst så är både KBT och PDT paraplybegrepp, dvs det finns många olika KBT-metoder och många olika PDT-metoder. Jag känner inte till en enda psykiatrisk mottagning som bara erbjuder en specifik metod. Det finns nog en mängd metoder samlade på alla mottagningar, och samma behandlare kan också behärska flera olika metoder.

Däremot så gör man bedömningar kring vad man tror är passande i det aktuella fallet. Man behöver också vara samarbetsvillig, om man har tusen krav eller säger nej till insatser så kan man inte räkna med att erbjudas alternativa saker.

Och kurator kan erbjuda jättebra behandling.