Att komma ur en depression

[Magiana]

Jag menar bara att det här att du med sådan kraft avvisar idén om kuratorssamtal, och istället pratar om mer frekventa sessioner och mer långvarig terapi, kan tolkas som att det bästa (den terapi som du tänker dig) hindrar det som kan vara det goda (kuratorssamtal).

Kuratorn har redan bevisat att hon är ett stolpskott.

 

[Saeta]

Då får frågan vänta.

Varför vänta? bättre att fråga på en gång!

Kuratorn har redan bevisat att hon är ett stolpskott.

Om hon är otrevlig eller liknande så kanske du kan ta upp det med hennes chef? Att du inte tycker att det fungerar.

 

[Magiana]

Varför vänta? bättre att fråga på en gång!



Om hon är otrevlig eller liknande så kanske du kan ta upp det med hennes chef? Att du inte tycker att det fungerar.

Enda anledningen att vänta är att inte gå hem med gråten i halsen om svaret blir jobbigt (så som jag gjorde sist, men då var det inte jag som tog upp något jobbigt). Att ta upp det i början när jag kommer nästa gång är inte aktuellt. Hon vet för lite om mina problem och kan inte ge ett bra svar.

Hon är inte otrevlig men jag upplever henne som inkompetent. När vi träffades första gången så borde hon ha skickat mig vidare till läkare men i stället fick jag en ny tid hos henne om tre veckor. Hon sa att "du har ju klarat så mycket tidigare", som om det skulle hjälpa mig i en situation där jag bränt slut på all ork. Jag hade ju redan före mötet med henne snackat med VC om att jag inte klarade mitt jobb längre och att jag hade svårt att få i mig mat. Att i det läget i princip bara bli ombedd att rycka upp sig, blir så fel det kan bli. Jag höll ju på att gå under.

Varken hon eller annan personal på VC hade förmågan att se att det gått åt helvete för mig. Jag bad om hjälp rätt många gånger men fick det inte förrän jag bröt ihop, nästan 2 månader efter att jag sökte hjälp första gången.

Men det är ju liksom det som är min förbannelse. Jag förväntas alltid klara av alla svårigheter utan hjälp eller med lite käck peppning.

 

[Alexandra_W]

Enda anledningen att vänta är att inte gå hem med gråten i halsen om svaret blir jobbigt (så som jag gjorde sist, men då var det inte jag som tog upp något jobbigt). Att ta upp det i början när jag kommer nästa gång är inte aktuellt. Hon vet för lite om mina problem och kan inte ge ett bra svar.

Hon är inte otrevlig men jag upplever henne som inkompetent. När vi träffades första gången så borde hon ha skickat mig vidare till läkare men i stället fick jag en ny tid hos henne om tre veckor. Hon sa att "du har ju klarat så mycket tidigare", som om det skulle hjälpa mig i en situation där jag bränt slut på all ork. Jag hade ju redan före mötet med henne snackat med VC om att jag inte klarade mitt jobb längre och att jag hade svårt att få i mig mat. Att i det läget i princip bara bli ombedd att rycka upp sig, blir så fel det kan bli. Jag höll ju på att gå under.

Varken hon eller annan personal på VC hade förmågan att se att det gått åt helvete för mig. Jag bad om hjälp rätt många gånger men fick det inte förrän jag bröt ihop, nästan 2 månader efter att jag sökte hjälp första gången.

Men det är ju liksom det som är min förbannelse. Jag förväntas alltid klara av alla svårigheter utan hjälp eller med lite käck peppning.

Sa hon att du skulle rycka upp dig?
Och som sagt terapi väljs utifrån diagnos så varför vänta på att läkaren ska lära känna dig innan du tar upp dina tankar?

Sen ÄR det nog tyvärr så att du i viss mån måste leva med hur vården bedömer att du är högfungerande och arbetar nästan heltid. De jämför inte mot ”friska” personer utan mot andra sjuka och en person som klarar 75% arbete - även om det är med näsan knappt över ytan- och även har starka åsikter om val av vård osv kommer framstå som just högfungerande och i mindre behov av hjälp än de som inte ens får ihop sin vardag och inte ens kan svara på frågan hur de mår. Så jag tycker inte det du beskrev i det citerade tyder på inkompetens eller ”stolpskott” faktiskt. Även om jag kan se varför du känner så.

 

[Grazing]

Men det är ju liksom det som är min förbannelse. Jag förväntas alltid klara av alla svårigheter utan hjälp eller med lite käck peppning.

Nej det är så för alla nästan, det är så vården funkar. Jag läste i min journal för ett par dagar sedan efter mitt senaste besök med min samtalskontakt på psyk och där stod det "ökad suicidrisk" och jag får ändå bara gå en gång i månaden dit, det spelar ingen roll vad jag säger. Tyvärr så är det så i allmänna vården, man får vara glad att man har någon kontakt alls. Och jag har ändå mer kontakt med vården än vad dom flesta har enligt min läkare, det är så det ser ut helt enkelt.

 

[Magiana]

Sa hon att du skulle rycka upp dig?
Och som sagt terapi väljs utifrån diagnos så varför vänta på att läkaren ska lära känna dig innan du tar upp dina tankar?

Sen ÄR det nog tyvärr så att du i viss mån måste leva med hur vården bedömer att du är högfungerande och arbetar nästan heltid. De jämför inte mot ”friska” personer utan mot andra sjuka och en person som klarar 75% arbete - även om det är med näsan knappt över ytan- och även har starka åsikter om val av vård osv kommer framstå som just högfungerande och i mindre behov av hjälp än de som inte ens får ihop sin vardag och inte ens kan svara på frågan hur de mår. Så jag tycker inte det du beskrev i det citerade tyder på inkompetens eller ”stolpskott” faktiskt. Även om jag kan se varför du känner så.

Hon sa inte ordagrant att jag skulle rycka upp mig, men vad menar man annars när man försöker trycka på vad man har klarat förut? Det är helt poänglöst att säga till en utmattad människa som presterat ända tills utmattningen blivit ett faktum. Det var ju inte så att hon förklarade min utmattning med att jag kämpat och presterat för länge. Jag hade inte ens den diagnosen då.

Jag har bara (utmattnings)depression som diagnos än så länge. Vad den diagnosen beror på är inte utrett, även om jag själv kan se det. Så psykologen kan ju inte säga något om någon terapi i nuläget.

Det är ju liksom det här att jag hela tiden kämpar över min förmåga som ju faktiskt är en orsak till utmattningen och depressionen. Och det är fan ett jävla skämt att man inte får stress-rehab alls i det här länet.

Som jag sagt förut. Jag borde inte ha blivit född och jag borde egentligen vara död. Om inte annat så får jag väl fortsätta kämpa och bränna slut på resten så jag slutligen hamnar två meter under jord. Blir det den vägen så blir det ingen halvmesyr.

Nej det är så för alla nästan, det är så vården funkar. Jag läste i min journal för ett par dagar sedan efter mitt senaste besök med min samtalskontakt på psyk och där stod det "ökad suicidrisk" och jag får ändå bara gå en gång i månaden dit, det spelar ingen roll vad jag säger. Tyvärr så är det så i allmänna vården, man får vara glad att man har någon kontakt alls. Och jag har ändå mer kontakt med vården än vad dom flesta har enligt min läkare, det är så det ser ut helt enkelt.

Det är åt helvete.

 

[Alexandra_W]

Hon sa inte ordagrant att jag skulle rycka upp mig, men vad menar man annars när man försöker trycka på vad man har klarat förut? Det är helt poänglöst att säga till en utmattad människa som presterat ända tills utmattningen blivit ett faktum. Det var ju inte så att hon förklarade min utmattning med att jag kämpat och presterat för länge. Jag hade inte ens den diagnosen då.

Jag har bara (utmattnings)depression som diagnos än så länge. Vad den diagnosen beror på är inte utrett, även om jag själv kan se det. Så psykologen kan ju inte säga något om någon terapi i nuläget.

Det är ju liksom det här att jag hela tiden kämpar över min förmåga som ju faktiskt är en orsak till utmattningen och depressionen. Och det är fan ett jävla skämt att man inte får stress-rehab alls i det här länet.

Som jag sagt förut. Jag borde inte ha blivit född och jag borde egentligen vara död. Om inte annat så får jag väl fortsätta kämpa och bränna slut på resten så jag slutligen hamnar två meter under jord. Blir det den vägen så blir det ingen halvmesyr.


Det är åt helvete.

Jag - som inte är deprimerad - skulle tolka det som att personen har tilltro till ens förmåga, att man tidigare klarat mycket gör att man har bättre grundförutsättning att klara det här med, särskilt med hjälp. Att det här är något som kommer att gå och få ordning på osv.

Dvs långt från negativt och långt från ”ryck upp dig”.

Om läkaren efter nästa samtal anser att du har ångest, men inte misstänker det beror på underliggande diagnos. Då kommer standardterapi för ångest sannolikt att förslås. Så jag vidhåller att du gör bäst att öppet diskutera dina önskemål och känslor med läkaren. Förutsättningslöst.

Och du måste ärligt ta upp ang jobbet med. Utan sådant som tidigare samtidigt framhållits som gör att du ”inte kan” jobba mindre fast du behöver. Säger man t ex att man knappt klarar jobbet men i nästa andetag att man inte kan vara sjukskriven för man inte har råd blir lätt översättningen att det är jobbigt att jobba men det fungerar bra ändå. Och urholkar de problem men beskrivit.

Jag bemöter varken öppna eller förtäckta suicidhot. Men känner du så bör du kontakta akutpsykiatrin.

 

[Kilauea]

Enda anledningen att vänta är att inte gå hem med gråten i halsen om svaret blir jobbigt (så som jag gjorde sist, men då var det inte jag som tog upp något jobbigt). Att ta upp det i början när jag kommer nästa gång är inte aktuellt. Hon vet för lite om mina problem och kan inte ge ett bra svar.

Hon är inte otrevlig men jag upplever henne som inkompetent. När vi träffades första gången så borde hon ha skickat mig vidare till läkare men i stället fick jag en ny tid hos henne om tre veckor. Hon sa att "du har ju klarat så mycket tidigare", som om det skulle hjälpa mig i en situation där jag bränt slut på all ork. Jag hade ju redan före mötet med henne snackat med VC om att jag inte klarade mitt jobb längre och att jag hade svårt att få i mig mat. Att i det läget i princip bara bli ombedd att rycka upp sig, blir så fel det kan bli. Jag höll ju på att gå under.

Varken hon eller annan personal på VC hade förmågan att se att det gått åt helvete för mig. Jag bad om hjälp rätt många gånger men fick det inte förrän jag bröt ihop, nästan 2 månader efter att jag sökte hjälp första gången.

Men det är ju liksom det som är min förbannelse. Jag förväntas alltid klara av alla svårigheter utan hjälp eller med lite käck peppning.

Är hon inkompetent pga det? Det känns, igen, som dina förhoppningar på vården är onaturligt stora. Hon kanske är uppbokad så nästa lediga tid är om tre veckor.
Vad skulle läkaren ha gjort tycker du, om du fått komma dit?

 

[kryddelydd]

Hon sa inte ordagrant att jag skulle rycka upp mig, men vad menar man annars när man försöker trycka på vad man har klarat förut? Det är helt poänglöst att säga till en utmattad människa som presterat ända tills utmattningen blivit ett faktum. Det var ju inte så att hon förklarade min utmattning med att jag kämpat och presterat för länge. Jag hade inte ens den diagnosen då.

Jag har bara (utmattnings)depression som diagnos än så länge. Vad den diagnosen beror på är inte utrett, även om jag själv kan se det.

Du har ganska orealistiska förväntningar på vården många gånger.
Och krav som nog inte går att tillmötesgå alla gånger.

Att utreda orsak till en depression hör nog inte till vanligheterna, generellt sett.

 

[Magiana]

Jag - som inte är deprimerad - skulle tolka det som att personen har tilltro till ens förmåga, att man tidigare klarat mycket gör att man har bättre grundförutsättning att klara det här med, särskilt med hjälp. Att det här är något som kommer att gå och få ordning på osv.

Dvs långt från negativt och långt från ”ryck upp dig”.

Om läkaren efter nästa samtal anser att du har ångest, men inte misstänker det beror på underliggande diagnos. Då kommer standardterapi för ångest sannolikt att förslås. Så jag vidhåller att du gör bäst att öppet diskutera dina önskemål och känslor med läkaren. Förutsättningslöst.

Och du måste ärligt ta upp ang jobbet med. Utan sådant som tidigare samtidigt framhållits som gör att du ”inte kan” jobba mindre fast du behöver. Säger man t ex att man knappt klarar jobbet men i nästa andetag att man inte kan vara sjukskriven för man inte har råd blir lätt översättningen att det är jobbigt att jobba men det fungerar bra ändå. Och urholkar de problem men beskrivit.

Jag bemöter varken öppna eller förtäckta suicidhot. Men känner du så bör du kontakta akutpsykiatrin.

Jag kände mig inte välkommen hos kuratorn. Det kändes som om jag inte hade fått en ny tid ens om jag inte hade sagt att jag inte hade pratat klart. Så allt i situation tydde på att jag borde klara allt själv.

Sen får jag lov att rätta dig. Jag har ingen läkarkontakt. Det är en psykolog jag pratar med på psyk.

Jag kan jobba jobba 75% även om min prestation inte är så bra som den borde vara. 100% tänker jag inte ens försöka mer.

Är hon inkompetent pga det? Det känns, igen, som dina förhoppningar på vården är onaturligt stora. Hon kanske är uppbokad så nästa lediga tid är om tre veckor.
Vad skulle läkaren ha gjort tycker du, om du fått komma dit?

Om kuratorn inte har lediga tider att ta hand om en som är rejält risig så är det inte ett alternativ att låta personen fortsätta den nedåtgående spiralen, vilket var vad hon gjorde, utan i stället för att skicka till läkare. Läkaren hade kunnat sjukskriva mig!!!! Jag hade kunnat få medicin tidigare. I stället väntade de med att ge vård tills jag brakade ihop. Första gången jag sökte vård var 10 augusti 2017. Jag blev inte sjukskriven förrän 5 oktober. Och under sjukskrivningen så pressades jag hela tiden att gå upp i arbetstid, även när jag inte klarade min vardag.

Jag är så jävla bitter på hanteringen och att jag aldrig fått en reell chans att tillfriskna.

Du har ganska orealistiska förväntningar på vården många gånger.
Och krav som nog inte går att tillmötesgå alla gånger.

Att utreda orsak till en depression hör nog inte till vanligheterna, generellt sett.

Jag vet inte om det är vanligt eller inte men jag har inte ens fått terapeutisk behandling mot depressionen. Psykologen jag hade förra våren tjatade ju bara om autism. Och så tyckte han att jag skulle ha en förmyndare. Han kom med så många konstiga påståenden och jag blev fan bara knäckt av att gå där.

Är det meningen att depression endast ska behandlas med medicin? Det är mig veterligen inte det bästa sättet (utan bör kombineras med terapi) och jag har ju uppenbarligen inte blivit särskilt frisk utan terapi, bara något mindre sjuk. Som flera i den här tråden påpekade så var terapi avgörande för att de skulle bli friska. Jag har liksom inte fått det! Varför får andra terapi och inte jag????

Orsaken till att jag hade panikångest utreddes inte heller. Så det var ju inte så konstigt att vården inte fungerade då utan jag blev klassad som terapiresistent och skulle förtidspensioneras. Sånt slöseri med resurser och människoliv.

 

[Raderad medlem 6459]

Jag har liksom inte fått det! Varför får andra terapi och inte jag????

Men du går ju till en psykolog nu, väl?

 

[Magiana]

Men du går ju till en psykolog nu, väl?

Ja, men det är inte för att få terapi utan för att utreda min problematik. Jag tror jag blir utsparkad till ingenting om ett tag.

 

[Raderad medlem 6459]

Ja, men det är inte för att få terapi utan för att utreda min problematik. Jag tror jag blir utsparkad till ingenting om ett tag.

Man måste ju börja med att utreda vad det rör sig om, sedan kan man jobba på att fixa det. Det första vi gjorde när jag gick i terapi var att utreda om jag hade någon form av diagnos - borderline, bipolär etc.

Jag tycker du ska tala öppet och tydligt med din psykolog och ta det hela en dag i taget. Om du blir "utsparkad" tycker jag att du ska överväga att investera i terapi som du betalar själv och gå varannan vecka.

 

[MiaMia]

Ja, men det är inte för att få terapi utan för att utreda min problematik. Jag tror jag blir utsparkad till ingenting om ett tag.

Men i inläggen strax ovanför klagade du på att de inte utredde sig mer?
Är det inte bra om de gör det nu då?

 

[Magiana]

Man måste ju börja med att utreda vad det rör sig om, sedan kan man jobba på att fixa det. Det första vi gjorde när jag gick i terapi var att utreda om jag hade någon form av diagnos - borderline, bipolär etc.

Jag tycker du ska tala öppet och tydligt med din psykolog och ta det hela en dag i taget. Om du blir "utsparkad" tycker jag att du ska överväga att investera i terapi som du betalar själv och gå varannan vecka.

Jag vet. Och jag är rädd för att både få en diagnos och att inte få det.

Jag önskar att jag hade pengar till privat terapi men jag får inte ihop det. För att gå två gånger i månaden så är det minst 1000 kronor jag måste ut med. Långt ifrån alla terapeuter är så billiga att de bara tar 500 kronor per besök. Jag skulle behöva hyra ut rum för att få in pengar till terapi men orkar ju inte fixa det som måste fixas innan jag kan hyra ut rum (Det fattas ett par dörrar och ett dörrhål måste spikas igen bl.a.). För att kunna gå i terapi för egna pengar så behöver jag ju veta att pengarna finns varje månad. Det gör jag inte nu.

Men i inläggen strax ovanför klagade du på att de inte utredde sig mer?
Är det inte bra om de gör det nu då?

Det har hunnit gå 1½ år sedan jag blev sjuk och nu när de börjat utreda (eller vad det nu är de gör) så är jag rädd för att ändå bli lämnad i sticket sen, som så otroligt många gånger förr. Visst är det bra att de utreder men jag är rädd för att det inte leder någonstans.

 

[Raderad medlem 6459]

@Magiana Ja, det är dyrt som satan tyvärr. Om jag vore du och det fanns möjlighet hade jag, om det nu kommer till det, försökt att lägga undan pengar under en period och sedan lägga mina sparpengar på terapi helt enkelt. Prioriterat det framför andra måsten.

 

[EmmaBovary]

Jag vet. Och jag är rädd för att både få en diagnos och att inte få det.

Jag önskar att jag hade pengar till privat terapi men jag får inte ihop det. För att gå två gånger i månaden så är det minst 1000 kronor jag måste ut med. Långt ifrån alla terapeuter är så billiga att de bara tar 500 kronor per besök. Jag skulle behöva hyra ut rum för att få in pengar till terapi men orkar ju inte fixa det som måste fixas innan jag kan hyra ut rum (Det fattas ett par dörrar och ett dörrhål måste spikas igen bl.a.). För att kunna gå i terapi för egna pengar så behöver jag ju veta att pengarna finns varje månad. Det gör jag inte nu.


Det har hunnit gå 1½ år sedan jag blev sjuk och nu när de börjat utreda (eller vad det nu är de gör) så är jag rädd för att ändå bli lämnad i sticket sen, som så otroligt många gånger förr. Visst är det bra att de utreder men jag är rädd för att det inte leder någonstans.

Du måste ha i åtanke att du avbröt kontakten med psykologen senast, och inte var villig till en utredning då. Du visste förstås inte att du skulle hamna mellan stolarna sedan, osv. Men du får nog se det som att ni börjat om nu, och inte tänka att det är 1,5 år sedan de började utreda utan resultat. Det låter ändå som att du är öppnare nu, dvs bättre förutsättningar.

 

[Magiana]

@Magiana Ja, det är dyrt som satan tyvärr. Om jag vore du och det fanns möjlighet hade jag, om det nu kommer till det, försökt att lägga undan pengar under en period och sedan lägga mina sparpengar på terapi helt enkelt. Prioriterat det framför andra måsten.

Jag har pengar på ett sparkonto men får liksom panik av tanken att behöva ta därifrån. Summan jag har är ju fortfarande inte uppe i den summa jag kommer att behöva när avloppet ska bytas så jag har fortfarande behov av att fylla på där men det går långsamt nu. Jag tror att kommunen ska slutföra avloppsbesiktningarna i år. Avloppet kommer att få ett föreläggande då det är från "nittonhundra kallt". Om jag inte har pengar till ett nytt avlopp och inte heller får låna så sitter jag i skiten. Jag är skitnervös.

Du måste ha i åtanke att du avbröt kontakten med psykologen senast, och inte var villig till en utredning då. Du visste förstås inte att du skulle hamna mellan stolarna sedan, osv. Men du får nog se det som att ni börjat om nu, och inte tänka att det är 1,5 år sedan de började utreda utan resultat. Det låter ändå som att du är öppnare nu, dvs bättre förutsättningar.

Jag sa inte nej till en utredning.

Jag bröt med psykologen då det påverkade mig så väldigt negativt och jag anser inte att jag ska behöva straffas för att jag råkat ut för en idiotpsykolog och riskerade en psykos. Jag ville inte låta honom bryta ner mig. Han gjorde inte ett bra jobb helt enkelt men jag får ta skiten.

 

[Saeta]

Enda anledningen att vänta är att inte gå hem med gråten i halsen om svaret blir jobbigt (så som jag gjorde sist, men då var det inte jag som tog upp något jobbigt). Att ta upp det i början när jag kommer nästa gång är inte aktuellt. Hon vet för lite om mina problem och kan inte ge ett bra svar.

Hon är inte otrevlig men jag upplever henne som inkompetent. När vi träffades första gången så borde hon ha skickat mig vidare till läkare men i stället fick jag en ny tid hos henne om tre veckor. Hon sa att "du har ju klarat så mycket tidigare", som om det skulle hjälpa mig i en situation där jag bränt slut på all ork. Jag hade ju redan före mötet med henne snackat med VC om att jag inte klarade mitt jobb längre och att jag hade svårt att få i mig mat. Att i det läget i princip bara bli ombedd att rycka upp sig, blir så fel det kan bli. Jag höll ju på att gå under.

Varken hon eller annan personal på VC hade förmågan att se att det gått åt helvete för mig. Jag bad om hjälp rätt många gånger men fick det inte förrän jag bröt ihop, nästan 2 månader efter att jag sökte hjälp första gången.

Men det är ju liksom det som är min förbannelse. Jag förväntas alltid klara av alla svårigheter utan hjälp eller med lite käck peppning.

Men är det inte bättre att ta det så fort som möjligt? Och tar du det i början av samtalet så kan du ju samtidigt få ur dig en massa känslor. Att gråta är inte farligt. Det är inget tecken på att en är svag. Men jag förstår att du kanske känner så. Vi är ju lärda att vi inte ska gråta offentligt. Men det är ingen svaghet att visa sina känslor. Tvärtom!

Det kuratorn sa, "du har ju klarat så mycket tidigare" - det hade jag tolkat som att eftersom du har klarat så mycket tidigare, så kommer du klara det nu med. Att hon tror på dig och vet att du kommer fixa det igen eftersom du redan gjort det. Att du är stark, även om du själv inte tror det eller kan se det.
MEN. Jag kan också förstå dig och hur du uppfattade det. Sa du det till henne, hur du uppfattade det?

Jag tolkar inte heller hennes ord som att du ska rycka upp dig. Jag har flera gånger fått just dom orden slängda i ansiktet på mig. "Ryck upp dig", "Tagga till" osv. När jag varit djupt deprimerad. Det är skillnad på att tolka in något i vad någon säger, och att faktiskt ta det ordagrant.

 

[Magiana]

Men är det inte bättre att ta det så fort som möjligt? Och tar du det i början av samtalet så kan du ju samtidigt få ur dig en massa känslor. Att gråta är inte farligt. Det är inget tecken på att en är svag. Men jag förstår att du kanske känner så. Vi är ju lärda att vi inte ska gråta offentligt. Men det är ingen svaghet att visa sina känslor. Tvärtom!

Det kuratorn sa, "du har ju klarat så mycket tidigare" - det hade jag tolkat som att eftersom du har klarat så mycket tidigare, så kommer du klara det nu med. Att hon tror på dig och vet att du kommer fixa det igen eftersom du redan gjort det. Att du är stark, även om du själv inte tror det eller kan se det.
MEN. Jag kan också förstå dig och hur du uppfattade det. Sa du det till henne, hur du uppfattade det?

Jag tolkar inte heller hennes ord som att du ska rycka upp dig. Jag har flera gånger fått just dom orden slängda i ansiktet på mig. "Ryck upp dig", "Tagga till" osv. När jag varit djupt deprimerad. Det är skillnad på att tolka in något i vad någon säger, och att faktiskt ta det ordagrant.

Det finns ingen vits med att fråga om möjliga terapier när hon inte vet vad som felas. Hur ska hon kunna svara på det liksom?

Jag är inte betjänt av hurtigt pep-talk när jag är fullständigt trasig. Det är ju som att säga till någon som brutit benet att det bara är att börja gå igen för det har man ju gjort förut. Det är liksom bara jävligt taskigt och ohjälpsamt.

Nej, jag sa inte det till henne. Jag var för sjuk. Det tog för övrigt en hel vecka innan jag ilsknade till över behandlingen. Så långsam var jag.