Har ett riktigt stort problem som jag inte vet hur jag ska hantera längre.
Namn på ort, företag osv skriver jag inte ut, det är ganska lätt att gissa sig fram men vill inte hänga ut någon och speciellt inte företaget jag jobbat åt då jag trivs så otroligt bra med det jag gör.
Jag är född och uppväxt i en populär skidort, flyttade härifrån för ett par år sen för utbildning och jobb på annan ort, valde i höstas att flytta hem igen och jobbar nu på ett av byns större företag.
Älskar mitt jobb, är på ett mindre område och har underbara gäster på besök varje dag. Problemet är mina kollegor, eller, dom är ju inte problemet, jag är ju uppenbarligen problemet...
Det är väldigt uppenbart att dom ogillar mig, jag får inte vara med på fritidsaktiviteter och dom som jobbar inom samma genre som jag pratar knappt med mig ens på jobbet, några andra som är på samma område men med andra arbetsuppgifter än jag är trevliga på jobbet men inte utanför jobbet så att säga.
Jag är trevlig och väldigt social, får mycket beröm från gästerna och brukar aldrig ha svårt att få kontakt med folk, brukar visserligen sällan resultera i långvariga relationer så har väldigt få vänner men det stör mig inte egentligen eftersom jag brukar ha lätt att komma in i grupper.
Men nu gör jag uppenbarligen något väldigt fel, för enda sen vi började i höstas har jag känt mig utanför, man pratar gärna inte med mig och när jag säger någonting undviks det om det går annars får jag något likgiltigt svar tillbaka.
Jag kämpar verkligen med att vara trevlig och öppen, frågar om mina kollegor ska ut på krogen nånting till veckan (säsongsort så många är ju här bara för det är "häftigt" så utgång är mer en regel än undantag...) får för det mesta svaret att dom inte ska ut, brukar responda då med att "Om ni ändrar er så hör gärna av er", har dom flesta på facebook och utbytt nummer med några men ingen hör av sig... Jag försöker höra av mig, inte för ofta men sisådär lagom, skickar iväg något sms ibland, skriver på facebook osv. Får sällan svar men när jag väl fått svar har det aldrig stått att jag får hänga med, lögner har också förekommit, så det är uppenbart att dom inte vill ha mig där.
Var med om en gång i förra veckan som några va trevliga, träffade dom på ett uteställe och då fick jag hänga med dom, trodde att det skulle förändras efter det men icke... Samma visa som vanligt, så det var väl bara alkohholen som gjorde dom from gentemot mig...
Idag när vi hade möte satt alla i "sina" grupper och pratade, slog mig ner tillsammans med dom jag träffat ute i förra veckan, hälsade och försökte hoppa in i det dom pratade om. Så fort jag sa nånting blev det nästan pinsam tystnad, som om jag sagt något konstigt, försökte fråga lite vad dom andra hade gjort under dagen osv fick korta "påtvingade" svar tillbaka men ingen frågade tillbaka vad jag gjort eller så.
Jag har pratat med min arbetsledare om det här och han har erbjudit sig att ta upp det på ett kommande möte hur vi ska hålla ihop och så och att jag skulle säga till om det inte blev någon förändring eller värre så ska han försöka hjälpa mig att vi kanske ska gå vidare på något vis.
Jag vill ju absolut inte sluta på mitt arbete för jag älskar det verkligen men jag blir så otroligt ledsen att bli så här utstött, det är inget ovanligt egentligen, har varit så till och från sen lågstadiet, jag har alltid varit en sån som går emot strömmen...
När dom andra var ute och söp i högstadiet läste jag hellre en bra bok...
När dom andra sov bort hela helgerna var jag hellre ute och jagade...
Så har alltid varit en "outsider", men samtidigt som folk helst vill undvika mig får jag ändå så mycket komplimanger på hur jag är, att jag är öppen, glad och härlig att umgås med.... Så varför blir det såhär?
Trodde i början att det här skulle gå till sig när säsongen dragit igång men det har inte hänt någonting och det är ändå nästan 4 månader kvar på säsongen... Jag vet verkligen inte hur jag ska stå ut.
Nu blev inlägget långt och invecklat, dålig svenska och osammanhängande, men det är svårt att skriva ordentligt mellan tårarna...
Jag vet egentligen inte vad jag vill med den här tråden, ventilera lite kanske?
Jag har varit med om ett gäng riktigt svåra händelser och perioder i mitt liv, men att bli utfryst på arbetet är nästan jobbigast...
Namn på ort, företag osv skriver jag inte ut, det är ganska lätt att gissa sig fram men vill inte hänga ut någon och speciellt inte företaget jag jobbat åt då jag trivs så otroligt bra med det jag gör.
Jag är född och uppväxt i en populär skidort, flyttade härifrån för ett par år sen för utbildning och jobb på annan ort, valde i höstas att flytta hem igen och jobbar nu på ett av byns större företag.
Älskar mitt jobb, är på ett mindre område och har underbara gäster på besök varje dag. Problemet är mina kollegor, eller, dom är ju inte problemet, jag är ju uppenbarligen problemet...
Det är väldigt uppenbart att dom ogillar mig, jag får inte vara med på fritidsaktiviteter och dom som jobbar inom samma genre som jag pratar knappt med mig ens på jobbet, några andra som är på samma område men med andra arbetsuppgifter än jag är trevliga på jobbet men inte utanför jobbet så att säga.
Jag är trevlig och väldigt social, får mycket beröm från gästerna och brukar aldrig ha svårt att få kontakt med folk, brukar visserligen sällan resultera i långvariga relationer så har väldigt få vänner men det stör mig inte egentligen eftersom jag brukar ha lätt att komma in i grupper.
Men nu gör jag uppenbarligen något väldigt fel, för enda sen vi började i höstas har jag känt mig utanför, man pratar gärna inte med mig och när jag säger någonting undviks det om det går annars får jag något likgiltigt svar tillbaka.
Jag kämpar verkligen med att vara trevlig och öppen, frågar om mina kollegor ska ut på krogen nånting till veckan (säsongsort så många är ju här bara för det är "häftigt" så utgång är mer en regel än undantag...) får för det mesta svaret att dom inte ska ut, brukar responda då med att "Om ni ändrar er så hör gärna av er", har dom flesta på facebook och utbytt nummer med några men ingen hör av sig... Jag försöker höra av mig, inte för ofta men sisådär lagom, skickar iväg något sms ibland, skriver på facebook osv. Får sällan svar men när jag väl fått svar har det aldrig stått att jag får hänga med, lögner har också förekommit, så det är uppenbart att dom inte vill ha mig där.
Var med om en gång i förra veckan som några va trevliga, träffade dom på ett uteställe och då fick jag hänga med dom, trodde att det skulle förändras efter det men icke... Samma visa som vanligt, så det var väl bara alkohholen som gjorde dom from gentemot mig...
Idag när vi hade möte satt alla i "sina" grupper och pratade, slog mig ner tillsammans med dom jag träffat ute i förra veckan, hälsade och försökte hoppa in i det dom pratade om. Så fort jag sa nånting blev det nästan pinsam tystnad, som om jag sagt något konstigt, försökte fråga lite vad dom andra hade gjort under dagen osv fick korta "påtvingade" svar tillbaka men ingen frågade tillbaka vad jag gjort eller så.
Jag har pratat med min arbetsledare om det här och han har erbjudit sig att ta upp det på ett kommande möte hur vi ska hålla ihop och så och att jag skulle säga till om det inte blev någon förändring eller värre så ska han försöka hjälpa mig att vi kanske ska gå vidare på något vis.
Jag vill ju absolut inte sluta på mitt arbete för jag älskar det verkligen men jag blir så otroligt ledsen att bli så här utstött, det är inget ovanligt egentligen, har varit så till och från sen lågstadiet, jag har alltid varit en sån som går emot strömmen...
När dom andra var ute och söp i högstadiet läste jag hellre en bra bok...
När dom andra sov bort hela helgerna var jag hellre ute och jagade...
Så har alltid varit en "outsider", men samtidigt som folk helst vill undvika mig får jag ändå så mycket komplimanger på hur jag är, att jag är öppen, glad och härlig att umgås med.... Så varför blir det såhär?
Trodde i början att det här skulle gå till sig när säsongen dragit igång men det har inte hänt någonting och det är ändå nästan 4 månader kvar på säsongen... Jag vet verkligen inte hur jag ska stå ut.
Nu blev inlägget långt och invecklat, dålig svenska och osammanhängande, men det är svårt att skriva ordentligt mellan tårarna...
Jag vet egentligen inte vad jag vill med den här tråden, ventilera lite kanske?
Jag har varit med om ett gäng riktigt svåra händelser och perioder i mitt liv, men att bli utfryst på arbetet är nästan jobbigast...
stå på dig! Det är självklart inte okej att det är som det är på jobbet!
Felet låg då inte hos mig utan helt enkelt hennes egen prestationsångest. Kanske har du det tufft för att du är så omtyckt av kunderna?
