Att hantera ett barn..

[Arezo]

Jag fick mitt barn levererad utan instruktionsbok och jag vet faktiskt inte hur jag ska hantera den här nya sidan som dök upp för drygt en månad sedan..
Barnet fyller snart tre år, jag har hört talas om trots och antar att det kan vara något sådant men det sliter sönder mig och jag mår hemskt dåligt av att inte kunna möta mitt barns behov bättre!

Varje dag, oundvikligen, kantas av timmar av gråt, skrik och gnäll. Det börjar på morgonen med en så enkel (?) sak som att vakna. Gråt, gnäll och skrik börjar redan innan barnet kommit ur sängen och följer sedan troget genom hela morgonrutinen och förmiddagen. Ibland blir det bättre några timmar efter lunchen och sedan börjas det igen. Det spelar ingen roll om jag försöker vara glad och skojig eller neutral och avvaktande. Barnet säger i princip inte en enda mening utan maxvolym på gnäll, vilket gör det svårt att höra och då byggs ilskan och gråten snabbt. Det jag hör mest är " jag kan inte!", "jag vill inte!" hela dagen lång.

Jag jobbar oregelbundet och det blir inte så många timmar på förskolan i veckan men jag försöker aktivera oss ändå. Ofta är humöret bättre om vi hälsar på hos vänner men det kan vi inte göra hela dagarna, alla dagar i veckan. Jag försöker vara ute med barnet men allt är tydligen livsfarligt, fågelkvitter, ljud från bilar/flygplan, flugor, skalbaggar, gräs, skuggor..

Jag har härdat ut i ett par veckor men har uppenbarligen ingen bra taktik, för det blir inte bättre, så hur gör man?

 

[Qbaby]

Sv: Att hantera ett barn..

Vår son är precis fyllda 2 år och här är det lika. Vi kan ha konflikter om det mesta, inga kläder på, sen ska han helt plötsligt ha kläder som han ska sätta på sig själv med varierande resultat, frukost, komma ut till bilen, ja allt man kan tänka sig...
Mellan två och tre år brukar trotsåldern infinna sig, de kallar den "frontalkrockarnas tid" och precis så känns det. I en bok jag läst står det att man får välja sina strider och att man ska ta det som ett komplimang att barnet trotsar eftersom de bara gör så med dem de känner sig trygga med...

 

[Arezo]

Sv: Att hantera ett barn..

Ja, jag har med hört det där med trygghet.. Jag hade dock en slags föreställning om att trots handlar om specifika händelser där barnet vill styra och det då blir konflikt?
Vår vardag är mer "Godmorgon" som möts av en unge som kastar sig ner i sängen och tjuter fram "neeeeej maaammaa..!" Och sen är gråten igång. Jag får bära och hålla handen överallt, på toaletten, vid matbordet, i gungan, you name it. Kroppen orkar inte med allt bärande (är halvvägs in i en graviditet o känner av fogar+massa sammandragningar) men psyket orkar inte med allt skrik och gråt..

 

[Rumpnissen]

Sv: Att hantera ett barn..

Man tar kontakt med familjecentral/socialtjänst och säger "hej, jag står inte ut, hjälp mig".
Har du någon som kan lösa av dig? Barnets pappa? Dina föräldrar? En timmes egentid gör susen för mitt tålamod.

 

[Arezo]

Sv: Att hantera ett barn..

Så det är helt enkelt såhär jag får ställa in mig på att livet är då? För när jag har fixat den där kvällens återhämtning för egen del så är det ju igång igen lika snabbt.

Kan det hjälpa att kontakta en familjecentral/socialtjänst, vad gör de?

 

[Mirre]

Sv: Att hantera ett barn..

Sådär är min tvååring också, världen rasar för sådant som jag tycker är helt oväsentligt. Men antar att det är jättestort för honom, fast visst är det svårt att veta hur man ska bemöta det ibland. Ha i knäet, lyfta upp osv funkar inte heller, då slår han ifrån sig. Oftast funkar det bäst att sitta bredvid och prata med honom, men låta honom få vara ledsen en stund ifred.

Men min 6 åring var likadan när han var två, det är en period som går över tids nog.

 

[Rumpnissen]

Sv: Att hantera ett barn..

Så det är helt enkelt såhär jag får ställa in mig på att livet är då? För när jag har fixat den där kvällens återhämtning för egen del så är det ju igång igen lika snabbt.

Kan det hjälpa att kontakta en familjecentral/socialtjänst, vad gör de?

Förhoppningsvis är ju inte hela livet så här utan perioder under barnens uppväxt. Ett lästips är "trotsboken", den läste jag när vår son var som värst och fick lite hopp om tillvaron.

Här håller familjecentralen tex kurser i "vägledande samspel" samt att man kan få stöd av en socialpedagog om det krisar i hemmet, att hantera olika situationer m.m. T ex (bara ett väldigt enkelt exempel) ställer vi föräldrar ofta frågor "ska vi åka till förskolan nu", men skiter helt i svaret. Även om barnet säger nej så åker vi. Vilket blir väldigt konstigt för barnet. Varför fråga när man vet svaret lixom?

 

[Soapbubble]

Sv: Att hantera ett barn..

Har ni berättat att barnet ska få ett småsyskon och vad det innebär för dig med trötthet, fogsmärtor osv?

För det du ser kan vara förutom "vanlig" treårstrots vara en reaktion på att barnet märker att allt är inte är som vanligt och det förstår inte varför allt är som vanligt.

BVC kan ge hjälp. Om du mår dåligt över detta kan även du via din barnmorska på MVC få kontakt med en psykolog som kan hjälpa mammor, pappor och barn.

 

[Badger]

Sv: Att hantera ett barn..

Så det är helt enkelt såhär jag får ställa in mig på att livet är då? För när jag har fixat den där kvällens återhämtning för egen del så är det ju igång igen lika snabbt.

Sitt lugnt i båten och stå ut. De verkar ha perioder när det är jobbigt och sedan får de perioder då det är bra. A var tex hemskt gnällig och ynklig från januari till början av mars och nu är han fantastiskt glad och positiv. Fyller fyra.

Det har alltid gått upp ett tag och så ned ett tag.

Men när han har det jobbigt så är det enklare att inte alltid sätta ned foten och bli förbannad utan kanske sänka kraven. (typ du måste sitta vid matbordet, men behöver inte äta ngt om du inte är hungrig och sedan inte tjata en massa.)

Se om du får utöka tiden på förskola kanske? För riktigt så illa har A aldrig varit (om han inte varit hemma sjuk en vecka). Han kanske behöver lite mer aktivitet just nu med flera barn?

(Hade han gått mycket på förskola skulle jag nog föreslagit lite sovmornar och ngn dag ledigt.)

Sedan verkar de ju så "vuxna" och resonabla i den där åldern, men är inte så väldigt mogna egentligen, så det är inte alltid de direkt förstår resonemang i stil med -om du gör så så blir det såhär så då måste du faktiskt. Inte tror jag heller det alltid har effekt att försöka uppfostra och sätta ned foten om småsaker när lirka skulle kunna fungera.

 

[Badger]

Sv: Att hantera ett barn..

Btw så har vår förskola ett program med föreläsningar om barn som går varje termin som är super. Kika lite om er har något liknande.

 

[Mabuse]

Sv: Att hantera ett barn..

Jag har nog inte tolkat såna situationer som trots (för vad är det barnet trotsar, i så fall? En regel om att man alltid ska vara glad? En sån regel skulle jag nog också bli trotsig mot, den är ju orimlig), utan att det helt enkelt är jobbigt att vara i barnets skor ibland. Att det känns precis så jobbigt för barnet som det ger uttryck för. Det kommer jag själv ihåg från när jag var liten, ibland kändes allting bara omöjligt, och hur man än gjorde blev det fel.

Som förälder kan man förstås bli less på att höra gnället, så för sin egen skull, om man till slut inte orkar vara snäll och förstående längre när allt är fel och allt en katastrof, så kan man ju försöka turas om med andra vuxna, i första hand pappan såklart.

När det gäller att barnet borde vakna glatt - våra barn är i princip aldrig glada om man väcker dem. Jag känner nog knappt nån vuxen som är glad så fort de blivit väckta heller, ofta är man ju lite grusig och mulen tills man hunnit vakna ordentligt. Ibland är de glada om de vaknar av sig själv, men min 1 1/2-åring är i princip alltid arg eller ledsen när han vaknar, ens om han vaknar av sig själv. Man får vänja sig vid att rivstarta morgnarna, helt enkelt.

Det som funkar bäst för oss för att minska gnäll och missnöje i den åldern är dels att förbereda allt, hela tiden, så att barnet hinner vänja sig vid tanken på det som ska göras. Och sen att försöka ge beröm och glada tillrop när barnet faktiskt inte gnäller en stund, eller faktiskt gör det som borde göras utan protester. Man får påminna sig själv, det blir lätt att när allt funkar så tänker man inte på det, först när det inte funkar så får barnet feedback, så att säga, och ett gnälligt barn får därför höra en massa gnäll också.

 

[svea]

Sv: Att hantera ett barn..

Jag har inga tips att komma med, jag vill bara säga att varje förälder som tar sig igenom en riktigt svinig trotsålder är en hjälte.

Jo, ett tips har jag: Var inte för stolt och känn dig inte misslyckad för att ta varje möjlighet till hjälp eller avlastning du kan få.

 

[Brandgul]

Sv: Att hantera ett barn..

Sen blir det inte bättre av art man översköljs av all information om att man inte får bli arg, man.får inte säga si eller så, inte göra ditten eller datten, men får inte inte inte... Ibland undrar jag om alla dessa människor som skriver dessa "kloka" ord själva haft ett barn som varit lite extra med smör på?

 

[Kallebus]

Sv: Att hantera ett barn..

Ha ha! ja precis.
Jag har en treåring som stortjuter så fort det inte går som han vill eller får som han vill.
-Pappa är dum!! wuäää!
-Storebror är dum!! wuäää!

Jag brukar fråga varför och se om jag får ett vettigt svar.
Har han en anledning till att tjura så får vi ta tag i det men efter wuäää!! trehundrafemtioelva på en kvart så talar jag bestämt om för honom att
-Nu piper du bara för att pipa. Jag orkar inte lyssna på dig, gå och lek med dig.
Jag har kanske tur men det funkar. Han smågnäller lite och knatar iväg.

Det är väl så att vi själv känner för att bara skrika och stampa flera gånger på en dag (iaf gör jag det) men vi har lärt oss att så gör man inte och kontrollerar oss.
Små pluttisar låter känslorna styra och då blir det wuäää!

 

[Majkem]

Sv: Att hantera ett barn..

Kl

Jag skulle säga reaktion på att du är gravid och inte som vanligt?

 

[Brandgul]

Sv: Att hantera ett barn..

Med vissa barn och vissa situationer och med vissa föräldrar är det precis vad som behövs. Men det går ju inte att säga generellt eftersom man inte kan veta och känna precis vad som ligger bakom allting hela tiden. Men det tror jag att man kan känna in själv! Vår son kan behöva en riktig utskällning för att sluta fara runt och tjura. För hans del handlar det om att titta på TV och DET BLIR INGEN TV får honom att sluta och börja leka istället. Far lillasyster runt och tjurar är det av helt andra orsaker och hon behöver silkesvantar istället. Detta går ju inte förklara eller att beskriva i text utan att ett dussintals människor tycker att man är helt knäpp i huvudet. För beteendet kan beskrivas liknande, men ha helt olika orsaker.

 

[Yrja]

Sv: Att hantera ett barn..

Ja, jag har med hört det där med trygghet.. Jag hade dock en slags föreställning om att trots handlar om specifika händelser där barnet vill styra och det då blir konflikt?
Vår vardag är mer "Godmorgon" som möts av en unge som kastar sig ner i sängen och tjuter fram "neeeeej maaammaa..!" Och sen är gråten igång. Jag får bära och hålla handen överallt, på toaletten, vid matbordet, i gungan, you name it. Kroppen orkar inte med allt bärande (är halvvägs in i en graviditet o känner av fogar+massa sammandragningar) men psyket orkar inte med allt skrik och gråt..

Ojojoj vad jag känner igen det där. Min dotter hade också en sån period - ja det kändes som ett år. Hon vaknade alltid arg. Inte klev hon ur sängen heller om vi hunnit gå upp före henne, hon låg där och gapade och grinade tills vi kom in och då fick vi kalla handen. Och hon behövde också hjälp med allt - inte ens äta kunde hon göra själv ibland. Inte torka sig på toa, inte klä på sig, inte städa, inte gå ut genom dörren ibland för det var ett trappsteg ner. Det gick över dock.

 

[Sar]

Sv: Att hantera ett barn..

Mitt enda tips är mat/något att stoppa i munnen var 3:e timme..... I princip alla våra barns gnällbeteenden har kunnat härledas till att de är hungriga (de är alltså helt inom normala viktskalan om någon nu undrar). Mätt när de lägger sig = glad när de vaknar.