Att hantera andras barn (utbruten från Skaffa barn eller inte)

Hur tänker du hantera ditt barns kompisar i framtiden?
Barn kommer med lekkamrater.
Och med det kommer massor av barnrelaterade saker att klara av.
Barnkalas t.ex. är en utmaning för de flesta
Jag tänker inte hantera dem alls. Det får deras föräldrar göra. Jag tänker inte engagera mig i andras barn.
Jag vet itne vart du vill komma med det här inlägget. Jag står fast vid att det är sjukt osmaklig åsikt att barn är enda vägen till utveckling. Det kanske utvecklar förmågan att hantera barn, inte mer än så.
 
Jag tänker inte hantera dem alls. Det får deras föräldrar göra. Jag tänker inte engagera mig i andras barn.
Jag vet itne vart du vill komma med det här inlägget. Jag står fast vid att det är sjukt osmaklig åsikt att barn är enda vägen till utveckling. Det kanske utvecklar förmågan att hantera barn, inte mer än så.
Att ditt barn kommer att vilja ha lekkamrater.
Och att ditt barn kommer att både vilja gå på kalas och ha eget kalas.
Och i det läget så kommer du att behöva hantera det oavsett vad du tycker om saken.

Eller tänkte du förbjuda barnet att ta hem kompisar eller gå till en kompis för att leka?
 
Att ditt barn kommer att vilja ha lekkamrater.
Och att ditt barn kommer att både vilja gå på kalas och ha eget kalas.
Och i det läget så kommer du att behöva hantera det oavsett vad du tycker om saken.

Eller tänkte du förbjuda barnet att ta hem kompisar eller gå till en kompis för att leka?
Nu fultolkar du. Självklart kommer det vara andra barn i mitt hem. Det innebär inte att jag måste hantera dem. Jag kan låta barnen leka med varandra utan mig. Det går utmärkt.
 
Nu fultolkar du. Självklart kommer det vara andra barn i mitt hem. Det innebär inte att jag måste hantera dem. Jag kan låta barnen leka med varandra utan mig. Det går utmärkt.
Nej det kommer inte att gå utmärkt.
Och du kommer att behöva hantera det.

Men vi kan ta det då, när det kommer.
 
Nu fultolkar du. Självklart kommer det vara andra barn i mitt hem. Det innebär inte att jag måste hantera dem. Jag kan låta barnen leka med varandra utan mig. Det går utmärkt.
Det innebär att du måste ta ansvar för dem och ”hantera dem” under en tillfällig period. Inte att du aktivt måste delta i lekarna. Men det känns som väldigt lite kopplat till ämnet trots allt. Barn är bara medmänniskor som ännu inte nått myndig ålder, som vi alla har ansvar för på vissa vis och inte alls på andra vis när de inte är under vår egen omsorg.

Att barn skulle vara den enda smala vägen till utveckling känns skruvat och helt barockt. Vem har sagt att man måste utvecklas i att ta hand om egna barn? Tänker jag på kretsar kring mig kan jag inte ens se någon positiv korrelation mellan föräldraskap och det ansvarstagandet. Snarare svagt negativ, men kanske mest icke-existerande.
 
Just det skulle jag inte räkna med. Barn behöver olika mängd stöd i sitt sociala samspel, de behöver matas, de behöver stöd i samband med toalettbesök osv (inte resten av livet förstås) osv.
Och då hjälper jag givetvis till. Det innebär inte att jag gillar det eller att jag kommer bli bra på att hantera det. Och är ungen så liten att den behöver matas och ha hjälp med toa får faktiskt föräldern vara med.
 
Och då hjälper jag givetvis till. Det innebär inte att jag gillar det eller att jag kommer bli bra på att hantera det. Och är ungen så liten att den behöver matas och ha hjälp med toa får faktiskt föräldern vara med.

Jag menade inte bokstavligt talat matas. Toalettstöd kan hänga med längre än vad man tror, de är så olika.

Hur som, poängen var mest att man kommer behöva förhålla sig till och hantera andras avkommor om man inte tänkt isolera sig och sin avkomma.
 
Jag tänker inte hantera dem alls. Det får deras föräldrar göra. Jag tänker inte engagera mig i andras barn.
Jag vet itne vart du vill komma med det här inlägget. Jag står fast vid att det är sjukt osmaklig åsikt att barn är enda vägen till utveckling. Det kanske utvecklar förmågan att hantera barn, inte mer än så.

Det här är ju en annan fråga än TS, men som förälder till en 9-åring, 7-åring och 3-åring så måste jag säga att det är snudd på en praktisk omöjlighet att vara det utan att också engagera sig i, och "hantera", andras barn. (Nämner barnens åldrar eftersom jag inbillar mig att när barnen blir äldre och mer självständiga finns större möjlighet att distansera sig från deras sociala umgänge om man nu vill det).

Bara det du beskriver om att barnen ska leka med varandra utan dig och att du inte ska behöva hantera dem. Du skriver att det går utmärkt, vad har du för erfarenhet av det? Jag kan liksom inte se framför mig hur det praktiskt skulle gå till...
 
Det här är ju en annan fråga än TS, men som förälder till en 9-åring, 7-åring och 3-åring så måste jag säga att det är snudd på en praktisk omöjlighet att vara det utan att också engagera sig i, och "hantera", andras barn. (Nämner barnens åldrar eftersom jag inbillar mig att när barnen blir äldre och mer självständiga finns större möjlighet att distansera sig från deras sociala umgänge om man nu vill det).

Bara det du beskriver om att barnen ska leka med varandra utan dig och att du inte ska behöva hantera dem. Du skriver att det går utmärkt, vad har du för erfarenhet av det? Jag kan liksom inte se framför mig hur det praktiskt skulle gå till...
Mina föräldrar var aldrig med när vi hade kompisar hemma, det gick utmärkt ändå.
Självklart fick vi mat vid middagstid osv, men annars var föräldrarna inte med. Det gick som sagt utmärkt.
 
Det här är ju en annan fråga än TS, men som förälder till en 9-åring, 7-åring och 3-åring så måste jag säga att det är snudd på en praktisk omöjlighet att vara det utan att också engagera sig i, och "hantera", andras barn. (Nämner barnens åldrar eftersom jag inbillar mig att när barnen blir äldre och mer självständiga finns större möjlighet att distansera sig från deras sociala umgänge om man nu vill det).

Bara det du beskriver om att barnen ska leka med varandra utan dig och att du inte ska behöva hantera dem. Du skriver att det går utmärkt, vad har du för erfarenhet av det? Jag kan liksom inte se framför mig hur det praktiskt skulle gå till...
Bara en tanke och det kanske inte alls var så tankarna gick. Men när jag var liten började vi inte leka hemma hos någon förrän vi börjat skolan. Och då engagerade sig inte någon förälder i leken. Så klart fanns det en förälder hemma och såg till att vi fick mat och sådär, men att agera någon slags lektant som var med och lekte gjorde inte min mamma och ingen av de andras mammor heller. Min pappa kunde dock göra det, men då var det mer att vi åkte på en utflykt eller var på stranden eller så, inte att han var med och lekte hemma. Föräldrarna var heller aldrig med när det var barnkalas, men givetvis med den bieffekten att föräldrarna till det barn som hade kalaset fick ta hand om hela skaran.

Nu känns det som att det är vanligare att även yngre barn är hemma hos en kompis och leker? Då är det väl lite en annan sak. Men om man inte har barn och inte har någon större erfarenhet av barn heller är det väl rätt rimligt att man kanske ändå jämför med hur det var när man själv var liten.
 
Bara en tanke och det kanske inte alls var så tankarna gick. Men när jag var liten började vi inte leka hemma hos någon förrän vi börjat skolan. Och då engagerade sig inte någon förälder i leken. Så klart fanns det en förälder hemma och såg till att vi fick mat och sådär, men att agera någon slags lektant som var med och lekte gjorde inte min mamma och ingen av de andras mammor heller. Min pappa kunde dock göra det, men då var det mer att vi åkte på en utflykt eller var på stranden eller så, inte att han var med och lekte hemma. Föräldrarna var heller aldrig med när det var barnkalas, men givetvis med den bieffekten att föräldrarna till det barn som hade kalaset fick ta hand om hela skaran.

Nu känns det som att det är vanligare att även yngre barn är hemma hos en kompis och leker? Då är det väl lite en annan sak. Men om man inte har barn och inte har någon större erfarenhet av barn heller är det väl rätt rimligt att man kanske ändå jämför med hur det var när man själv var liten.

Ja om man inte låter barnen leka med kompisar innan de börjar skolan blir det såklart en lite annan sak. Men jag vet inte om jag håller med om att det är något som börjat "nu för tiden". Både jag och mina syskon lekte med kompisar ofta efter dagis. Inte när man var jätteliten men de sista åren på förskolan. Om något så gjorde vi det mer än vad mina barn gör nu eftersom de och deras kompisar går längre dagar på förskolan än vad vi gjorde.

Jag menade absolut inte att man skulle leka med barnen och att det var det som var att "hantera" dem. Jag har nog aldrig lekt med mina barn och deras kompisar tillsammans när de har varit hemma här. (Det är ju bland det bästa med att de har kompisar hemma, att man helt slipper det där "jag har inget att gööööra" ;) ). Det känns ändå som en praktisk omöjlighet att inte "hantera" andras barn, även i lågstadieålder.
 
Ja om man inte låter barnen leka med kompisar innan de börjar skolan blir det såklart en lite annan sak. Men jag vet inte om jag håller med om att det är något som börjat "nu för tiden". Både jag och mina syskon lekte med kompisar ofta efter dagis. Inte när man var jätteliten men de sista åren på förskolan. Om något så gjorde vi det mer än vad mina barn gör nu eftersom de och deras kompisar går längre dagar på förskolan än vad vi gjorde.

Jag menade absolut inte att man skulle leka med barnen och att det var det som var att "hantera" dem. Jag har nog aldrig lekt med mina barn och deras kompisar tillsammans när de har varit hemma här. (Det är ju bland det bästa med att de har kompisar hemma, att man helt slipper det där "jag har inget att gööööra" ;) ). Det känns ändå som en praktisk omöjlighet att inte "hantera" andras barn, även i lågstadieålder.
Här lekte man inte med kompisar innan man börjat skolan om det inte var med ungen i huset bredvid liksom. Vi hade inga grannar med barn i vår ålder. Men vi bor långt ute på landet, det kanske var annorlunda om man växte upp i ett villaområde. Vi gick inte ens på dagis. Vi hade dagmamma eller var hos mormor/farmor eller hade en mamma som jobbade i hemmet (=var dagmamma).
 
Bara en tanke och det kanske inte alls var så tankarna gick. Men när jag var liten började vi inte leka hemma hos någon förrän vi börjat skolan. Och då engagerade sig inte någon förälder i leken. Så klart fanns det en förälder hemma och såg till att vi fick mat och sådär, men att agera någon slags lektant som var med och lekte gjorde inte min mamma och ingen av de andras mammor heller. Min pappa kunde dock göra det, men då var det mer att vi åkte på en utflykt eller var på stranden eller så, inte att han var med och lekte hemma. Föräldrarna var heller aldrig med när det var barnkalas, men givetvis med den bieffekten att föräldrarna till det barn som hade kalaset fick ta hand om hela skaran.

Nu känns det som att det är vanligare att även yngre barn är hemma hos en kompis och leker? Då är det väl lite en annan sak. Men om man inte har barn och inte har någon större erfarenhet av barn heller är det väl rätt rimligt att man kanske ändå jämför med hur det var när man själv var liten.
Jag tror din observation på det stora hela är riktig. Både jag själv (53 år) och min dotter (24 år) har lekt helt självständigt med kompisar som barn. Jag som förälder har aldrig initierat eller deltagit i min dotters lek med kompisar, utan bara varit med och gjort det möjligt genom att t.ex. skjutsa, bjuda på mat/fika osv. Samt att jag då och då ordnat barnkalas.
 
Jag tror din observation på det stora hela är riktig. Både jag själv (53 år) och min dotter (24 år) har lekt helt självständigt med kompisar som barn. Jag som förälder har aldrig initierat eller deltagit i min dotters lek med kompisar, utan bara varit med och gjort det möjligt genom att t.ex. skjutsa, bjuda på mat/fika osv. Samt att jag då och då ordnat barnkalas.

Fast det är ju precis det jag menar med att "hantera" andras barn. Att bjuda andra barn på middag är att hantera dem, att hjälpa till att lösa konflikter som uppstår i leken (även om man inte deltar själv) är att hantera dem. Om en femåring på besök råkar kissa på sig så hanterar man det. Att säga ja eller nej till saker de frågar om de får göra (vilket med kompisar kan vara något helt annat än vad man är van vid) är att hantera dem. Osv osv.
 
Mina föräldrar var aldrig med när vi hade kompisar hemma, det gick utmärkt ändå.
Självklart fick vi mat vid middagstid osv, men annars var föräldrarna inte med. Det gick som sagt utmärkt.
Det är klart att man inte är med och leker när barnen har kompisar hemma. Men en viss hantering uppstår vare sig man vill eller inte. Det är i alla fall min upplevelse. De ska gå hem vid en viss tid, behöver kanske tom skjuts hem. Bråk uppstår mellan barnen när de leker. De ska utfordras med t ex mellanmål eller middag. Det är fantastiskt svårt att undvika andras barn om de sitter med vid middagsbordet. Nästan omöjligt.
 
Det är klart att man inte är med och leker när barnen har kompisar hemma. Men en viss hantering uppstår vare sig man vill eller inte. Det är i alla fall min upplevelse. De ska gå hem vid en viss tid, behöver kanske tom skjuts hem. Bråk uppstår mellan barnen när de leker. De ska utfordras med t ex mellanmål eller middag. Det är fantastiskt svårt att undvika andras barn om de sitter med vid middagsbordet. Nästan omöjligt.
Och det ska jag sköta alltså? Inte barnets far?
 
Och det ska jag sköta alltså? Inte barnets far?
Det här är väl lite av en annan diskussion än TS (men intressant!) men där är vi väl tillbaka på den gamla sunkiga förutfattade meningen att mammor ska vilja umgås med sina (och andras) barn hela tiden medan pappor inte behöver det. Mina kollegor är überfeminister. De kan bli helt galna över något som jag inte ens reflekterade över i ena läget, men det är hundra procent de som driver Familjen AB och deras män har inte alls samma krav på sig, vare sig från de själva eller omgivningen. Ingen av dem har påtalat för vår manliga, barnlösa kollega att han måste skaffa barn medan jag har fått höra det tusen gånger.

Minns en gång när vi var små (typ nio) och en kompis försökte få uppmärksamhet av sin pappa som häckade hela helgerna i garaget genom att måla sig med mammans läppstift under näsan och fejka att hon hade trillat ner från ett träd. (Mamman jobbade delade turer i hemtjänsten och var inte hemma just då.) Karln märkte inte ens att hon var helt röd i ansiktet.

Jag tycker det är sjukt äckligt med blöjor och kroppsvätskor och det står jag för. Jag antar att jag hade fått göra det om jag hade haft barn, men det har jag inte. Jag är noll intresserad av att befatta mig med andra människors nerkissade/nerbajsade/nerspydda kläder. Inklusive barns.
 

Liknande trådar

Övr. Barn Det kommer ett barn till mig och rider rätt ofta och har gjort så i drygt ett år. Barnet är 12 år och har det rätt jobbigt med en...
Svar
14
· Visningar
1 237
Övr. Barn Jag vet att vi pratade om det här för ett år sedan, och vi har fortfarande inte skaffat någon hemstädning. Det är av flera skäl men en...
2 3
Svar
40
· Visningar
3 474
Senast: Blyger
·
Övr. Barn Hej på er alla kloka! Förlåt för ett långt inlägg men jag har verkligen ett behov av råd och tips. Jag har sen en tid tillbaka...
2
Svar
26
· Visningar
4 072
Senast: Anonymisten
·
Relationer Träffade min nuvarande sambo för ca 4 år sedan och vi har ett barn tillsammans som nu är ca 2 år. Förhållandet är inte alls bra och de...
4 5 6
Svar
101
· Visningar
7 860
Senast: Palermo
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

  • Tittar in i ditt kök del 27
  • Vad gör vi? Del CCV
  • 70 års present

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Tvättstugedrama
Tillbaka
Upp