Först. En varning för risk för långt och kanske svamligt inlägg. Men nu undrar jag igen om det är dags att kasta in handduken, sälja hästen och sluta med det här...
Lång historia kort. Mitt hästeri de senaste sju åren kan sammanfattas som två, möjligen nu tre felköp av hästar som har visat sig på tok för svåra eller rentav farliga trots att jag har blivit lovad motsatsen. Den fjärde hästen hade jag i drygt 4 år men fick ta bort pga neurologisk problematik och även han var stundvis gränsfall till för svår i början. Så de senaste två åren med förlusten av min älskade häst, felköp av en unghäst som jag sedan sålde och nu köp av denna nya som jag nu haft ett halvår så har jag inte så stora marginaler för vad jag tål i motgångar tyvärr.
Jag är väl medveten om att jag inte är nån tuff ryttare. Jag är envis och konsekvent men hyggligt lättskrämd. Så när nu nya hästen har fått för sig att 1, ta bettet och sticka i paddocken (endast där) 2, stå på bakbenen och fäkta rätt vilt när jag ska leda honom från stallet, blir jag ganska uppgiven. Vid scenario 2 fick jag hjälp av min tränare som snabbt kunde på ett helt odramatiskt sätt tala om för honom att så gör vi inte och sen var han ett lamm igen. Samma tränare har dock konstaterat att det finns rätt mycket mer skärpa i honom än vad vi trodde...
Jag vet inte alls vad jag vill med tråden, men är det nästan alltid läskigt/obehagligt/ledsamt att ha häst och jag är bara en gnällig jävel? För jag kan räkna dagarna jag har njutit av det de senaste 2 5 åren på en hand... Å andra sidan, om jag slapp vara rädd, slapp skador och elände så är det här (ridning och hästar) fortfarande i princip det enda jag vill göra...
