Hej allihop!
Behöver era historier och tankar kring separation eftersom jag uppenbarligen har stora svårigheter att gå vidare. För att gör en lång historia kort:
Jag träffade en pojke/man 94, vi blev tillsammans 98 (jag var då 20). Vi flyttade ihop 00 och hade det ganska gott i ett par år. Under tiden fram till vårt första barn (mitten av 00-talet) föddes hände en del trauman i hans familj och han började må dåligt, sov illa och började dricka mer. En psykisk ohälsa smög sig in i vårt hem. Barn nummer 2 föddes två år senare och där omkring började det spåra ur. Min sambo drogs sig mer och mer ifrån familjen. Jobbade jämt, var ute hela nätterna och det gick inte att prata om det. Sista året låg han och grät hela helgerna, var inlagd på psykakuten, jag förmedlade vårdkontakter och vi var på familjerådgivningen - men han ville verkligen inte ta tag i problemen. Sista året kunde han i huvudtaget inte säga att han älskade mig. Jag skötte hem, barn, ekonomi, tja allting. Min roll blev under de sista åren mer mamma än partner. Medberoende.
Innan jul 12 börjar jag träffa en kurator och i samband med det bestämmer jag mig för att gå. Så långt allt väl. Själva separationen sker fysiskt sommaren 13, när han flyttar till annat boende. Naiv som jag är tror jag att det nu är bara att gå vidare. Men icke, den delade vårnaden har slirat under hela tiden till nu. Han har blivit soc anmäld pga att han inte sköter barnen, har svårt att hålla en ok standard i sin bostad och kan absolut inte klara ut sin ekonomi. Mitt liv har blivit till ett helvete och barnen far illa. I dagsläget bor det äldsta bara hos mig, men träffar ofta sin pappa. Barnen gillar honom mycket. Jag blev sjukskriven pga stressymptom i höstas och har därefter jobbat mycket med mig själv både hos kurator, psykolog och i den stresshantering som VC erbjuder.
Så till problemet; under perioder kan jag avskärma mig får honom och känna att jag släpper här och inte behöver ha med honom att göra. Men så kommer perioder där jag funderar mycket på om vi kunde ha löst detta. En tanke som grundar sig mycket på familjegrejen, att få vara med barnen hela tiden. Alltid i samband med att han mår lite bättre, eller åtminstone inte är helt rudad. Just nu är han heltidssjukskriven och orkar ju då vara lite trevligare. Då är det precis som jag glömmer allt. Att han fortfarande inte klarar av att sköta barnen, allt han utsatt mig och barnen för och att han är skyldig mig galet mycket pengar. Varför blir det så här? Varför kan jag inte bara släppa helt och vandra ut på egen mark. Jag har dessutom träffat en annan man till och från under en längre tid, men inte heller där vågar jag gå vidare fast jag känner att det är en bra person för mig.
Berätta gärna hur det var för er. Hur kom ni vidare? Tips och råd.
Hälsar/ Patsy
Behöver era historier och tankar kring separation eftersom jag uppenbarligen har stora svårigheter att gå vidare. För att gör en lång historia kort:
Jag träffade en pojke/man 94, vi blev tillsammans 98 (jag var då 20). Vi flyttade ihop 00 och hade det ganska gott i ett par år. Under tiden fram till vårt första barn (mitten av 00-talet) föddes hände en del trauman i hans familj och han började må dåligt, sov illa och började dricka mer. En psykisk ohälsa smög sig in i vårt hem. Barn nummer 2 föddes två år senare och där omkring började det spåra ur. Min sambo drogs sig mer och mer ifrån familjen. Jobbade jämt, var ute hela nätterna och det gick inte att prata om det. Sista året låg han och grät hela helgerna, var inlagd på psykakuten, jag förmedlade vårdkontakter och vi var på familjerådgivningen - men han ville verkligen inte ta tag i problemen. Sista året kunde han i huvudtaget inte säga att han älskade mig. Jag skötte hem, barn, ekonomi, tja allting. Min roll blev under de sista åren mer mamma än partner. Medberoende.
Innan jul 12 börjar jag träffa en kurator och i samband med det bestämmer jag mig för att gå. Så långt allt väl. Själva separationen sker fysiskt sommaren 13, när han flyttar till annat boende. Naiv som jag är tror jag att det nu är bara att gå vidare. Men icke, den delade vårnaden har slirat under hela tiden till nu. Han har blivit soc anmäld pga att han inte sköter barnen, har svårt att hålla en ok standard i sin bostad och kan absolut inte klara ut sin ekonomi. Mitt liv har blivit till ett helvete och barnen far illa. I dagsläget bor det äldsta bara hos mig, men träffar ofta sin pappa. Barnen gillar honom mycket. Jag blev sjukskriven pga stressymptom i höstas och har därefter jobbat mycket med mig själv både hos kurator, psykolog och i den stresshantering som VC erbjuder.
Så till problemet; under perioder kan jag avskärma mig får honom och känna att jag släpper här och inte behöver ha med honom att göra. Men så kommer perioder där jag funderar mycket på om vi kunde ha löst detta. En tanke som grundar sig mycket på familjegrejen, att få vara med barnen hela tiden. Alltid i samband med att han mår lite bättre, eller åtminstone inte är helt rudad. Just nu är han heltidssjukskriven och orkar ju då vara lite trevligare. Då är det precis som jag glömmer allt. Att han fortfarande inte klarar av att sköta barnen, allt han utsatt mig och barnen för och att han är skyldig mig galet mycket pengar. Varför blir det så här? Varför kan jag inte bara släppa helt och vandra ut på egen mark. Jag har dessutom träffat en annan man till och från under en längre tid, men inte heller där vågar jag gå vidare fast jag känner att det är en bra person för mig.
Berätta gärna hur det var för er. Hur kom ni vidare? Tips och råd.
Hälsar/ Patsy
