Att försöka återuppliva legalt aborterade foster

Jag tycker att det var tämligen talande att inget foster överlevt. Dvs upplivningsförsöken går att jämställa med tortyr (återupplivning kan vara rejält otrevligt och resultera i skador i sig).

Så sen abort görs oftast på foster som har skador, dvs de är inte levnadsdugliga.
Fast som jag förstod det så var det väl i och för sig inga regelrätta återupplivningsförsök, utan snarare gav hon foster som faktiskt visade tydliga livstecken som ljud och rörelser samma vård med t ex andningshjälp som man ger andra prematurt födda barn (som krasst sett kan vara lika gamla).
Liknande frågor har ju lyfts tidigare och någonstans borde det väl vara självklart att foster som är så gamla så att de faktiskt kommer ut levande (även om de strax dör) och som dessutom på (kanske någon dags när?) är så mogna att de hade kunnat räddas om deras föräldrar ville ha dem inte ska aborternas. Jag är absolut för fri abort, men att en sänkning av abortgränsen så att det finns en veckas marginal till när man faktiskt kan klara barnen borde väl egentligen inte vara så kontroversiellt? I dag kan man ju datera fostret väl med UL så det borde inte vara något problem. Givet att ultraljud och missbildningsscreening görs något tidigare (senast v18 eller så) så att man hinner avbryta om man hittar en stor missbildning.
Kanske att avbrytandet på dispens även fortsättningsvis kunde få ske senare om barnet var konstaterat så sjukt/missbildat att det typ inte skulle kunna leva någon längre tid utanför moderns kropp, men inte vad gäller friska foster p g a förnekelse från en gravid kvinna som inte vill ha barn. I de fallen finns ju faktiskt möjligheten att adoptera bort barnet. Kön av adoptivföräldrar är ju rätt lång, trots allt.
 
Skulle jag bli gravid och komma i vecka 22 oavsett anledning och läkare inte vill(kan) hjälpa med abort skulle jag 110% göra en olaglig abort med alla kompikationer som kan finnas.
Jag ska aldrig föda!

Vore det verkligen så gräsligt mycket värre att vänta några veckor till, och sedan genomgå ett snitt (om du absolut inte vill föda vaginalt) och sedan adoptera bort barnet?

Om man är säker som du verkar vara på att du inte vill ha barn verkar ju sterilisering som ett bra alternativ .
 
Vore det verkligen så gräsligt mycket värre att vänta några veckor till, och sedan genomgå ett snitt (om du absolut inte vill föda vaginalt) och sedan adoptera bort barnet?

Om man är säker som du verkar vara på att du inte vill ha barn verkar ju sterilisering som ett bra alternativ .
Tyvärr stereliserar de mig inte för jag kommer definitivt ändra mig i framtiden:banghead:
Skulle älska att bli stereliserad och slippa ha ångest efter varje samlag.

Och nej, skulle aldrig kunna genomgå veckor och veta att jag har en parasit växande i magen. Skulle ta livet av mig.
Ett oönskat foster är en parasit för mig.
 
Skulle jag bli gravid och komma i vecka 22 oavsett anledning och läkare inte vill(kan) hjälpa med abort skulle jag 110% göra en olaglig abort med alla kompikationer som kan finnas.
Jag ska aldrig föda!
Vid abort stöts fostret ut den naturliga vägen, så även vid illegala aborter.
 
Tyvärr stereliserar de mig inte för jag kommer definitivt ändra mig i framtiden:banghead:
Skulle älska att bli stereliserad och slippa ha ångest efter varje samlag.

Och nej, skulle aldrig kunna genomgå veckor och veta att jag har en parasit växande i magen. Skulle ta livet av mig.
Ett oönskat foster är en parasit för mig.
Åldersgränsen är 25 år, tills dess får du använda preventivmedel.
 
  • Gilla
Reactions: ako
Tyvärr stereliserar de mig inte för jag kommer definitivt ändra mig i framtiden:banghead:

Och nej, skulle aldrig kunna genomgå veckor och veta att jag har en parasit växande i magen. Skulle ta livet av mig.
Ett oönskat foster är en parasit för mig.

Man tänker olika. Tycker du verkligen att tanken på att föda ett i princip livsdugligt barn som gnäller, andas och rör sig och som lämnas att dö känns bättre än tanken på att vara gravid ytterligare några veckor om du redan hade varit det i 22!?
Nåja, förhoppningsvis blir du inte gravid, och om du blir det så upptäcker du det väl förhoppnongsvis i tid.
 
Man tänker olika. Tycker du verkligen att tanken på att föda ett i princip livsdugligt barn som gnäller, andas och rör sig och som lämnas att dö känns bättre än tanken på att vara gravid ytterligare några veckor om du redan hade varit det i 22!?
Nåja, förhoppningsvis blir du inte gravid, och om du blir det så upptäcker du det väl förhoppnongsvis i tid.

Som svar på din fråga; Solklart ja. Jag skulle faktiskt inte klara det mentalt.
Det var inte meningen att provocera så mycket, det är bara så jag känner om foster och aborter och tanken på att bli tvingad att behålla.
Självklart ser jag inte alla med gravidmage som att de har en parasit i magen, det gäller bara i min kropp.
 
Skulle jag bli gravid och komma i vecka 22 oavsett anledning och läkare inte vill(kan) hjälpa med abort skulle jag 110% göra en olaglig abort med alla kompikationer som kan finnas.
Jag ska aldrig föda!

Tror (och hoppas) inte det är så enkelt att hitta någon kvackare som utför dylika.

De vägrar serelisera min 50+ mor med anledningen att hon kanske ångrar sig. Så jag har inga stora förhoppningar.

Känns mer som motiveringen borde vara låg fertilitet och snart klimakterium och därmed finns ingen större poäng med en sterilisering i dagsläget.
 
De vägrar serelisera min 50+ mor med anledningen att hon kanske ångrar sig. Så jag har inga stora förhoppningar.
Så skumt. Du blandar inte ihop det med att ta bort livmodern? Det ger ju mycket värre bieffekter? Som 50 +är man sällan speciellt fertil ändå?

Jag steriliserade mig för några år sedan och jag är betydligt yngre än din mamma. Barnmorskan som gjorde bedömningen ursäktade sig nästan över är behöva ställa frågorna eftersom det var så uppenbart att jag gjorde ett genomtänkt val. Sen blev jag lite trött på att upprepa harangen femtioelva gånger på operationsdagen men själva bedömningen tog typ fem minuter?

Jag tror att diskussionen vi hade sen, om att det är underligt att så få män steriliserar sig tog längre tid.
 
Inte skyldighet men rättighet.
Läkaren får göra så.
Bedömningen av det för tidigt födda barnets chanser skall efter V22 utgå från barnet och inte inte från varför det föddes.
Det är för sent för det då.
Problemet när man tänker så är att man inte tar någon hänsyn till kvinnan som ska göra en abort. Man fokuserar på barnet som mest troligt ändå inte kommer överleva (om ens någon?) men man lägger ändå ner resurser på något som borde vara aborterat. Att då läkare nr 1 inte utfört ingreppet eller att kvinnans kropp reagerar senare och därför stöter ut fostret för sent så att det hinner födas levande är hemskt. Men ska då nästa läkare göra allt för att rädda det fostret?! Det är hänsynslöst och man struntar helt i kvinnan som redan tagit beslutet om en abort och gått igenom hela proceduren och så kan inte läkarna utföra sitt jobb korrekt.
 
Så skumt.
Jag steriliserade mig för några år sedan och jag är betydligt yngre än din mamma. Barnmorskan som gjorde bedömningen ursäktade sig nästan över är behöva ställa frågorna eftersom det var så uppenbart att jag gjorde ett genomtänkt val. Sen blev jag lite trött på att upprepa harangen femtioelva gånger på operationsdagen men själva bedömningen tog typ fem minuter?

Jag tror att diskussionen vi hade sen, om att det är underligt att så få män steriliserar sig tog längre tid.
Jag vet inte alla detaljer så kanske sa hon något som gjorde att de misstänkte att hon skulle ändra sig. Har dock svårt att tänka mig det.
Dessutom var hon ca 43 vid den tiden, jag tänkte på nutida ålder och det är ju irrelevant :p
Jag ska verkligen efterfråga sterelisation när jag har åldern inne.
 
@ako De resonemang du sitter och för gör mig helt mållös.
Tja, folk tänker olika. Har du lust att specificera vad det är som gör dig så mållös? Att jag tycker att barn som kommer ut levande ska räknas som barn och få vård och att det därmed vore rimligt med en tidsmarginal?
Jag är inte abortmotståndare på något sätt, det är jättebra att vi har fri abort i Sverige (och jag tycker barnmorskan som vägrar är heltokig och borde ha skaffatvett annat jobb i stället frö att gnälla), men etiken i att abortera barn som är så gamla att de kommer ut och visar livstecken känns för mig helt -faktiskt- avskyvärd. Särskilt om det är friska foster - skulle de vara gravt missbildade och inte livsdugliga och i och därav aborternas är det i mina helt lekmannamässiga ögon en annan sak.
 
Senast ändrad:
De vägrar serelisera min 50+ mor med anledningen att hon kanske ångrar sig. Så jag har inga stora förhoppningar.
De får inte vägra när man har fyllt 25 år. Gör de det bör man vända sig till en annan gynekolog/klinik. De får vägra sterilisering lika mycket som de får vägra att skriva ut preventivmedel, dvs. finns det medicinska orsaker som talar emot så ja, men annars nej, de får inte vägra. En kvinna på 50+ kan de vägra med motiveringen att operationen skulle vara ett onödigt risktagande med hennes hälsa men inte med motiveringen att hon skulle ångra sig. Vid 50 är det normalt sett försent ändå.

Däremot är väntetiden, dvs. den tid som ska förflyta mellan tiden då man uttrycker sin önskan om sterilisering till gynekolog och tills den utförs alltid finnas. (Har för mig att det är en månad men kan minnas fel, det är tio år sedan jag steriliserade mig, då var jag 35 år.) Under den tiden ska också möjlighet vid behov ges att tala med kurator. Man får också skriva på papper om att det är ens personliga vilja att bli steriliserad, att man har fått adekvat information om andra preventivmedel och att man förstår att ingreppet inte är reversibelt.
 

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Tvättstugedrama
Tillbaka
Upp