Att förlora sin bästa vän

[linafina]

Hur i hela världen ska man klara av att gå vidare när ens allra bästa vän har fått somna in?

Snart är det två veckor sedan min älskade vän somnade in i mitt knä och jag känner mig förtvivlad!

Tanken att jag aldrig mer ska få se honom får mig att må illa. Min andra hund har tagit det hela med ro och jag kämpar på med gott humör för att han ska må bra.

Just nu känner jag mig hopplös och ointresserad utav precis allting. Det känns ensamt och tråkigt allting.

Alla tar vi oss igenom sorgen på ett eller annat vis och det är inte det första djuret som jag förlorar men detta är det värsta som jag har varit med om .

Hur har Ni som förlorat hundar klarat Er utan att deppa samman totalt?

Jag ber om ursäkt om det redan finns tråd om detta...

 

[MiniLi]

Minuter, timmar och dagar går och plötsligt en dag så gör det inte lika ont längre. Ge det tid.

Beklagar verkligen!

 

[fryckan]

Tiden läker såren, men fortfarande efter 7 år får jag ibland tårar i ögonen när jag tänker på min bästa kompis som fanns i mitt liv från att jag var 7 till 18..

 

[makarontanten]

Man uthärdar knappt första tiden, man gråter, man minns, gråter lite till. Sen blir det sakta bättre, man gråter mindre, det tar längre tid mellan gångerna.

När jag tog bort min hund så blev jag passiv, kunde sitta inne och titta ut på ett vackert väder och tänka: Jag måste gå ut. Sen kom nästa tanke: Vad ska jag ut och göra utan min hund. När hösten kom ( tog bort henne på våren), åkte jag ut till skogen och skulle plocka svamp som vanligt. Bröt ihop när hon inte var med mig, såg henne mellan träden, men hon var inte där... Vet jag satt hos grannen/vännen en kväll och helt plötsligt bara bröt ihop. Pinsamt och instabilt, då hon även hade ett par till kompisar där som säkert undrade vad jag höll på med

Men i min tysthet hyllar jag en bukemedlem, som då var min "räddning". Denna personen hjälpte mig otroligt mycket med att bara skicka ett mail och sätta griller i mitt huvud om att skaffa ny hund. Hjälpte mig att att få tag i en bra uppfödare,tog med mig och visade valpar och en tanke om hopp och tro igen. Jag är personen evigt tacksam, men tyvärr har det skurit sig mellan oss sen.

Det GÅR över, men att förlora sin familjemedlem är hemskt, och det tar tid innan man blir sig själv igen. Idag ( ca 3 år senare), kan jag titta på bilder, le, minnas och sakna, men inga tårar kommer längre.

Idag är min "nya" hund min ögonsten, mitt hjärta, mitt liv, men glömmer den första gör jag inte. Hon finns i mitt hjärta, men idag mer som ett fint minne, än som en del av livet.

 

[linafina]

Tack för Era svar. Det betyder mycket mer än vad Ni tror. Att skriva har jag också märkt hjälper mig lite.

makarontanten: känner igen mig i det du skriver. Jag har själv likadana tankar och hade det inte varit för min sambo hade jag nog inte kommit utanför dörren.

Det känns bättre men mellan varven känns det extremt tungt och klumpen i magen kommer tillbaks .

 

[Nirvana]

Min valp somnade in för mindre än två veckor sedan och det har jag hanterat genom att stänga av mina känslor helt. Innan jag tog bort henne hade jag varken tid eller ork att bryta ihop, dagen jag tog bort henne grät jag mycket, sedan sov jag i princip i 3 dygn och efter det har jag varit avstängd. Jag vet ju att jag inte kan skippa sorgen men just nu fixar jag inte att ta itu med den utan skjuter den på framtiden. Visst saknar jag min pälsboll väldigt mycket och det är extremt tomt här utan henne trots att jag har två andra hundar, men har lyckats lura hjärnan på något sätt så att den inte fattar att hon är borta och inte kommer tillbaka.

Folk som pratar om Caoimhe med mig tycker kanske att jag är känslokall men det skiter jag i. Det finns inget rätt eller fel sätt att sörja, i just den här situationen är det här rätt för just mig så då får det bli så. När förra hunden somnade in grät jag i flera veckor, bröt ihop på promenader med den kvarvarande hunden osv, något som var rätt sätt att sörja för mig just då även om det fick mig att nästan gå sönder.

Det här blev lite rörigt men det jag vill säga att sörj din hund på det sättet som passar dig. Ibland behöver man tillåta sig att falla i bitar även om det gör sjukt ont, för eller senare kommer det kännas bättre igen. Sorgen finns kvar men blir hanterbar och en dag tänker man tillbaka på hunden och känslan av glädje över den tid man hade tillsammans är större av känslan av sorg över ens förlust.

 

[lillebill]

Jag blev tvungen att låta min älskade vän somna in för exakt 2 månader sedan och det går nog inte en dag utan att jag fäller en tår.
Första veckan minns jag knappt, jag bara grät,grät och grät. Jag var inte utanför dörren på en hel vecka och det tog nog flera dagar innan jag ens fick på mig kläder, det fanns liksom ingen mening att göra något av det.Jag kände mig som en mördare och jag ångrade mig så vansinnigt mycket. Det var hemskt rent ut sagt.

Jag minns att jag åkte raka vägen hem och plockade bort varenda pryl som var hans,dammsög hela lägenheten flera gånger för att få bort det minsta hårstrå.

Jag och min ex make hade delad vårdnad om hunden och han anklagade mig i början för att hunden inte fanns och visst hade han rätt i sak. Det var jag som hade lovat att vid minsta tecken på att magen rasade igen så skulle han få slippa genomlida det hela en gång till så när han bajsade blod på lördagen så ringde jag och beställde tid till måndag morgon.
Det blev en helg med blandade känslor och en väldigt bortskämd vovve.

Vi pratade och pratade och efter ett tag så blev det lättare,det var som att polletten trillade ner. Det var det bästa för hunden att få somna in och skuldkänslorna försvann lite och man kunde börja glädjas åt de bra stunderna istället.
Men det finns stunder då klumpen kommer tillbaka. När det blir helt tyst och man lyssnar efter dom där små tassarna på parkettgolvet eller när man ska sova och sträcker ut handen för att klappa den där vovven som alltid låg bakom rumpan och snarkade.Då hjälper det lite att tänka på att han slipper faktiskt lida mera men att det ÄR okej att sörja och sakna.


Det blir bättre med tiden men det var nog bland det värsta jag varit med om så jag förstår TS till fullo.

 

[Duplo]

Jag bröt ihop sekunden hon var borta och grinade non stop hela dagen, tårarna rann även när jag åt och pratade. Det gjorde så ONT och det var så TOMT. Dagen efter gick jag till jobbet och såg sådär nygråten ut men pratade om det som hänt med kollegorna, de förstod såklart. Blev ledsen när något påminde om henne, i flera år bar jag på den där intensiva saknaden. Beställde hem förstoringar och postade blogginlägg med mina allra finaste bilder på henne.

Två månader efter att hon gått bort köpte jag en till häst och skaffade två katter. Funderade på hund men det kändes inte rätt. Ett år efteråt tog jag tillfälligt hand om två tikar av samma ras och det var både helande & sorgset på samma gång. Det hjälpte massvis. Så mycket minspel och ljud som kändes igen, det var nästan som att ha henne där genom dem. Nu fem år senare har jag egen hund igen (samma ras) som inte påminner särskilt mycket alls om henne, saknaden är definitivt mindre och jag är så glad att jag har honom. Utan hund var jag ensam på ett sätt som varken katter, sambo eller hästar kunde råda bot på!

 

[FengurLaugar]

Hur i hela världen ska man klara av att gå vidare när ens allra bästa vän har fått somna in?

Snart är det två veckor sedan min älskade vän somnade in i mitt knä och jag känner mig förtvivlad!

Tanken att jag aldrig mer ska få se honom får mig att må illa. Min andra hund har tagit det hela med ro och jag kämpar på med gott humör för att han ska må bra.

Just nu känner jag mig hopplös och ointresserad utav precis allting. Det känns ensamt och tråkigt allting.

Alla tar vi oss igenom sorgen på ett eller annat vis och det är inte det första djuret som jag förlorar men detta är det värsta som jag har varit med om .

Hur har Ni som förlorat hundar klarat Er utan att deppa samman totalt?

Jag ber om ursäkt om det redan finns tråd om detta...

Beklagar verkligen.

Vi förlorade vår underbara fina hund pga en dum och onödig olycka för en månad sen. Det är så himla tomt och tråkigt och vår 3 åriga dotter pratar om att han är i himlen och att hon tycker han kan komma tillbaka nu när han inte har ont längre
Pga det sättet han fick lämna oss så känns allt ännu jobbigare för det var så dumt och orättvist. Han skulle ju finnas här i iallafall 5 år till!

Men, det är lite lättare nu efter några veckor och vi har börjat planera för en ny familjemedlem.