Att curla eller inte curla sina barn

[miumiu]

Lite osäker på om tråden hamnar rätt nu, då frågeställningen gäller ett mera helhetsomfattande perspektiv än själva barndomen. Mod får gärna flytta till allmänt om det passar bättre.

Jag är absolut en curlande förälder själv vill jag börja med att erkänna. Det bres mackor till min numera snart tioåriga son och jag skäms nästan över att erkänna detta men det händer att jag bär (!!) honom upp ur sängen på morgonen för att liksom få fart på dagen. Han är mogen på många sätt men fortfarande omogen inom andra områden och han kan exempelvis inte vara själv hemma, om så ens i 5 minuter. Han är en ängslig själ och kräver fortfarande en hel del roddande kring sig i vardagen. Läxor läser vi tillsammans (vilket jag tror är normalt för åldern förvisso? Men har inget minne av att någon läste läxor med mig efter typ första klass..) och läxläsning sker med lämpligt mellanmål/snack nära till hands, rätt belysning, rätt pennor osv osv. Ja ni hör ju, en ganska typisk 10-talist tror jag ändå att han är.

Jag kan inte påstå att jag blivit direkt curlad själv. Född i mitten av åttiotalet. Jag fick själv transportera mig till de aktiviteter jag hade, höll koll på läxor, gympapåse, egna nycklar osv från lågstadieålder (bara tanken på att låta sonen ansvara för en nyckelknippa gör mig kallsvettig ). Om jag tittar på de som är lite yngre än mig i min närhet, säg födda runt millennieskiftet, upplever jag någon slags generationsskifte i hur folk generellt uppfostrats. Det är såklart helt anekdotiskt och jag inser såklart att massa faktorer spelar in kanske inte minst socioekonomiska. Min chef har exempelvis 2 barn som bara är mellan 5-7 år yngre än mig men det känns som att det skiljer mer pga väldigt olika uppväxtförhållanden.

Har läst flera rapporter där vad man valt att kalla "curling" påstås vara bra i den mening att de mätbara skillnader man kunnat se gynnat dom curlade barnen. Vad jag dock tycker mig kunna se är att det kanske funkar bättre att curla en viss "personlighetstyp", men kanske blir kontraproduktivt för en annan slags personlighetstyp. Dvs, rent krasst, du blir jävligt osjälvständig. Och som den neurotiska åttiotalist jag ändå är har jag därför börjat noja över att mitt curlande ska missgynna sonens utveckling. Vi är två föräldrar, men sambon är själv mega-curlad hemifrån i den bemärkelse att man fortfarande inte får bre sina egna jävla mackor när vi åker till hans föräldrahem. Han kunde inte hyvla en ost när vi flyttade ihop, utan att det blev gigantisk skidbacke och då var han liksom 25. Han har dock hämtat upp sig rätt bra under våra 15 år tillsammans och är nog mognare än mig på vissa sätt, men ändå fortfarande en pappagris av rang. OBS att jag inte ser något fel i detta, det är bara ett krasst konstaterande (jag är både mamma- och pappagris själv så jag dömer ingen).

Vad tror ni kloka Bukefalister, själper eller hjälper curling? För vem curlar vi egentligen? Jag kan personligen känna att jag troligtvis överkompenserar för det lilla barnet i mig, dvs jag vill kunna ge mitt eget barn någonting som jag själv kanske upplever att jag saknat. Och missförstå mig rätt nu, för jag fick massvis med omsorg och kärlek. Men samtidigt fick jag växa upp alldeles för fort, och hade nog en känsla av att jag måste reda mig själv från ganska tidig ålder.

 

[animalasia]

Lite osäker på om tråden hamnar rätt nu, då frågeställningen gäller ett mera helhetsomfattande perspektiv än själva barndomen. Mod får gärna flytta till allmänt om det passar bättre.

Jag är absolut en curlande förälder själv vill jag börja med att erkänna. Det bres mackor till min numera snart tioåriga son och jag skäms nästan över att erkänna detta men det händer att jag bär (!!) honom upp ur sängen på morgonen för att liksom få fart på dagen. Han är mogen på många sätt men fortfarande omogen inom andra områden och han kan exempelvis inte vara själv hemma, om så ens i 5 minuter. Han är en ängslig själ och kräver fortfarande en hel del roddande kring sig i vardagen. Läxor läser vi tillsammans (vilket jag tror är normalt för åldern förvisso? Men har inget minne av att någon läste läxor med mig efter typ första klass..) och läxläsning sker med lämpligt mellanmål/snack nära till hands, rätt belysning, rätt pennor osv osv. Ja ni hör ju, en ganska typisk 10-talist tror jag ändå att han är.

Jag kan inte påstå att jag blivit direkt curlad själv. Född i mitten av åttiotalet. Jag fick själv transportera mig till de aktiviteter jag hade, höll koll på läxor, gympapåse, egna nycklar osv från lågstadieålder (bara tanken på att låta sonen ansvara för en nyckelknippa gör mig kallsvettig ). Om jag tittar på de som är lite yngre än mig i min närhet, säg födda runt millennieskiftet, upplever jag någon slags generationsskifte i hur folk generellt uppfostrats. Det är såklart helt anekdotiskt och jag inser såklart att massa faktorer spelar in kanske inte minst socioekonomiska. Min chef har exempelvis 2 barn som bara är mellan 5-7 år yngre än mig men det känns som att det skiljer mer pga väldigt olika uppväxtförhållanden.

Har läst flera rapporter där vad man valt att kalla "curling" påstås vara bra i den mening att de mätbara skillnader man kunnat se gynnat dom curlade barnen. Vad jag dock tycker mig kunna se är att det kanske funkar bättre att curla en viss "personlighetstyp", men kanske blir kontraproduktivt för en annan slags personlighetstyp. Dvs, rent krasst, du blir jävligt osjälvständig. Och som den neurotiska åttiotalist jag ändå är har jag därför börjat noja över att mitt curlande ska missgynna sonens utveckling. Vi är två föräldrar, men sambon är själv mega-curlad hemifrån i den bemärkelse att man fortfarande inte får bre sina egna jävla mackor när vi åker till hans föräldrahem. Han kunde inte hyvla en ost när vi flyttade ihop, utan att det blev gigantisk skidbacke och då var han liksom 25. Han har dock hämtat upp sig rätt bra under våra 15 år tillsammans och är nog mognare än mig på vissa sätt, men ändå fortfarande en pappagris av rang. OBS att jag inte ser något fel i detta, det är bara ett krasst konstaterande (jag är både mamma- och pappagris själv så jag dömer ingen).

Vad tror ni kloka Bukefalister, själper eller hjälper curling? För vem curlar vi egentligen? Jag kan personligen känna att jag troligtvis överkompenserar för det lilla barnet i mig, dvs jag vill kunna ge mitt eget barn någonting som jag själv kanske upplever att jag saknat. Och missförstå mig rätt nu, för jag fick massvis med omsorg och kärlek. Men samtidigt fick jag växa upp alldeles för fort, och hade nog en känsla av att jag måste reda mig själv från ganska tidig ålder.

Jag tänker att det beror på varför man tar vissa beslut. Brer du mackor för att undvika en konflikt eller för att du genuint känner att ditt behöver det just nu. Jag har två barn med npf diagnoser och tro mig jag har curlat dem i många situationer. Jag och min man har dock kontinuerligt pratat om vad vi kan hjälpa dem med i vardagen och vad vi tänker att de behöver träna på att klara själva, för att klara livet.

Mitt ena barn har haft perioder då hen fastnat i tankar om olika medicinska åkommor och vill söka vård. Vi har då haft samtal där vi försökt rationellt bena ut vad som kan vara rimligt att söka vård för etc men hen har stått på sig. Vi har då valt att förhålla oss passiva dvs inte hjälpa till att söka vård men heller inte argumentera mot. Detta har då lett till att hen har övervunnit sin rädsla att ringa och själv sökt vård vid olika instanser. Så i det fallet blev det bra av att vi inte curlade. Föräldrar vill så väl och ibland blir det fel. När man hör om föräldrar som skriver sitt barns cv eller går med till anställningsintervju då tänker jag att det gått för långt.

 

[Rumpnissen]

Lite osäker på om tråden hamnar rätt nu, då frågeställningen gäller ett mera helhetsomfattande perspektiv än själva barndomen. Mod får gärna flytta till allmänt om det passar bättre.

Jag är absolut en curlande förälder själv vill jag börja med att erkänna. Det bres mackor till min numera snart tioåriga son och jag skäms nästan över att erkänna detta men det händer att jag bär (!!) honom upp ur sängen på morgonen för att liksom få fart på dagen. Han är mogen på många sätt men fortfarande omogen inom andra områden och han kan exempelvis inte vara själv hemma, om så ens i 5 minuter. Han är en ängslig själ och kräver fortfarande en hel del roddande kring sig i vardagen. Läxor läser vi tillsammans (vilket jag tror är normalt för åldern förvisso? Men har inget minne av att någon läste läxor med mig efter typ första klass..) och läxläsning sker med lämpligt mellanmål/snack nära till hands, rätt belysning, rätt pennor osv osv. Ja ni hör ju, en ganska typisk 10-talist tror jag ändå att han är.

Jag kan inte påstå att jag blivit direkt curlad själv. Född i mitten av åttiotalet. Jag fick själv transportera mig till de aktiviteter jag hade, höll koll på läxor, gympapåse, egna nycklar osv från lågstadieålder (bara tanken på att låta sonen ansvara för en nyckelknippa gör mig kallsvettig ). Om jag tittar på de som är lite yngre än mig i min närhet, säg födda runt millennieskiftet, upplever jag någon slags generationsskifte i hur folk generellt uppfostrats. Det är såklart helt anekdotiskt och jag inser såklart att massa faktorer spelar in kanske inte minst socioekonomiska. Min chef har exempelvis 2 barn som bara är mellan 5-7 år yngre än mig men det känns som att det skiljer mer pga väldigt olika uppväxtförhållanden.

Har läst flera rapporter där vad man valt att kalla "curling" påstås vara bra i den mening att de mätbara skillnader man kunnat se gynnat dom curlade barnen. Vad jag dock tycker mig kunna se är att det kanske funkar bättre att curla en viss "personlighetstyp", men kanske blir kontraproduktivt för en annan slags personlighetstyp. Dvs, rent krasst, du blir jävligt osjälvständig. Och som den neurotiska åttiotalist jag ändå är har jag därför börjat noja över att mitt curlande ska missgynna sonens utveckling. Vi är två föräldrar, men sambon är själv mega-curlad hemifrån i den bemärkelse att man fortfarande inte får bre sina egna jävla mackor när vi åker till hans föräldrahem. Han kunde inte hyvla en ost när vi flyttade ihop, utan att det blev gigantisk skidbacke och då var han liksom 25. Han har dock hämtat upp sig rätt bra under våra 15 år tillsammans och är nog mognare än mig på vissa sätt, men ändå fortfarande en pappagris av rang. OBS att jag inte ser något fel i detta, det är bara ett krasst konstaterande (jag är både mamma- och pappagris själv så jag dömer ingen).

Vad tror ni kloka Bukefalister, själper eller hjälper curling? För vem curlar vi egentligen? Jag kan personligen känna att jag troligtvis överkompenserar för det lilla barnet i mig, dvs jag vill kunna ge mitt eget barn någonting som jag själv kanske upplever att jag saknat. Och missförstå mig rätt nu, för jag fick massvis med omsorg och kärlek. Men samtidigt fick jag växa upp alldeles för fort, och hade nog en känsla av att jag måste reda mig själv från ganska tidig ålder.

Jag tror inte det har så stor betydelse i sig. I alla fall inte som du beskriver det. Visst att det kanske tillfälligt försenar något moment i utvecklingen. Men att bre macka, hyvla ost och ta sig upp ur sängen lär sig ”alla” tids nog.

Så länge alla mår bra och det funkar så kör. Precis som barn är olika är ju vuxna också det.

Jag har kompisar som nästan alltid lagar särskild mat till ungarna, så fort dom inte äter typ falukorv eller hamburgare. Det är så klart helt upp till dom men jag hade aldrig stått ut med det. Så därför gör jag det inte. Men jag tror att deras barn på sikt kommer äta som de flesta andra människor ändå.

 

[Askur2017]

Viktigast är kanske att se till att man inte curlar bort barnens tro på sin egen förmåga. Att curla med en undermening att mamma/pappa måste göra allt det här åt dig för du kan helt enkelt inte själv. Det blir en jobbig spiral att ta sig ur en vacker dag tror jag.

Men där har ju en bredd macka eller en härlig omfamning när man ska upp ur sängen inte alls med saken att göra.

Jag tänker mer på en tonåring som fortfarande aldrig ringt ett samtal själv, inte behövt komma ihåg eller ta ansvar för något av betydelse och som har ett inlärt beteende att inget hänger på det egna ansvaret, allt görs eller styrs upp av någon annan. Där ger man sitt barn en extrem uppförsbacke in i vuxenlivet skulle jag säga, och inte minst en björntjänst till sig själv. Tänk så skönt att tryggt veta att ens älskade barn KAN stå på egna ben när det blåser (hur mycket man än är beredd att finnas där och stötta samtidigt)

 

[Midsommarblomster]

Jag tror också att olika saker fungerar för olika barn. Jag har som utgångspunkt att barnen klarar av mycket själva. Jag låter dottern hälla upp mjölk själv, testa bre mackan själv, klä på sig själv. Sonen får äta själv trots att vi får kasta alla kläder i tvätten efteråt och torka golv och bord. När de själva vill, då låter vi dem även om det kräver lite mer tålamod från oss vuxna (och spill..) Vi involverar dem även i hushållssysslor som att tvätta kläder, laga mat eller dammsuga. Jag tror att både barn och vuxna mår bra av att få känna sig kapabla. Med det sagt så har jag ju också barn som vill göra mycket och som inte har särskilt många speciella behov (just nu).

Jag tror man som förälder får känna av lite vad barnen klarar av, och hur mycket service man kan kosta på sig utan att det börjar kompromissa med deras egen förmåga att tro på sig själva eller att de blir lata. Sen beror det nog också på ”hur” man curlar. En del föräldrar övervakar nog studier, hjälper med läxor, knuffar i ”rätt” riktning här och var, köper bostadsrätt. Jag säger inte att det är rätt men gör man studier på det kan det nog anses att det är fördelaktigt. Har man en vuxen som fortfarande bor hemma, som man brer mackor till och tvättar kläder för att denne hellre vill spela dataspel än att söka jobb är det nog en mindre gynnsam form av curling.

Lång svar, jag tror som sagt att man som förälder får känna av. Kanske utmana både sig själv och barnen ibland, se hur det går. Men jag känner en 40+ man med autism som bor i samma trappuppgång som sin mamma. De har en fin och sund relation, i mina ögon. Utan den hade hans livskvalitet varit betydligt lägre. Hon kommer övervaka honom på nära håll livet ut, och känner jag henne rätt så är det ett uppdrag hon har mer än gärna. Individuella behov osv.

 

[Araminta]

Jag har inga egna barn men jobbar med barn. För mig verkar uppfostran handla om att kratta manegen och ge möjligheter till självständighet och utveckling. Hur detta görs måste anpassas efter både individ och situation. Jobbar barnet igenom utmaningar/utveckling inom ett område så ser jag inget negativt med att som förälder stötta upp (rejält) inom andra områden, om möjligheten finns.

Sen tycker jag att diskussioner om uppfostran och curling oftast landar i endimensionella argument om hushållssysslor. Visst är det nyttigt att kunna hantera en tvättmaskin, å andra sidan så är det något som går att läsa sig till och i värsta fall tar en halvtimma att lära ut. Det finns så många andra områden där barn kan lära sig ta ansvar, visa självständighet och växa. Men av någon anledning är det alltid tonåringens förmåga till att ta hand om disken som avgör hur curlade de är i många diskussioner.

Med detta sagt så är första steget alltid att se till att vardagen fungerar för hela familjen. Föräldrar behöver en hållbar vardag också och innebär det att tonåringarna dammsuger huset så är det givetvis 100% okej. Det jag vänder mig mot är när den oerhörda komplexiteten som är uppfostran, kokas ner till något så, i det stora perspektivet, banalt som städ och tvätt.

 

[Ninnurur]

Alltså, att underlätta vardagen anser jag inte vara att curla. Min unge har väldigt svårt för morgonen med allt var det innebär (hennes pappa var likadan). Att jag då gör iordning frukost till henne samtidigt som jag gör min så hon bara behöver gå upp, vakna och äta anser jag inte är att curla. Eller att jag mockar ponnyns box samtidigt som hon borstar och sadlar, det är ju bara att utnyttja tiden på bästa sätt, även om många andra tycker att hon ska ta hand om sin egen ponny. Det är liksom skillnad på att stötta och underlätta vår gemensamma vardag mot att ta bort valmöjligheter och bara göra allt. Tycker jag iaf.

 

[Inte_Ung]

Jag har curlat alla mina barn.
Enligt principen "Jag har dem bara till låns och det gäller att göra det bästa av den tiden".

De har alla tre blivit ambitiösa människor som samlar vuxenpoäng och akademiska examen.
Snart så har de alla varsin master i olika ämnen.
De ser det som att de inte har några ursäkter för att misslyckas.

Varför skulle man inte underlätta så mycket som man kan?

 

[Rumpnissen]

Viktigast är kanske att se till att man inte curlar bort barnens tro på sin egen förmåga. Att curla med en undermening att mamma/pappa måste göra allt det här åt dig för du kan helt enkelt inte själv. Det blir en jobbig spiral att ta sig ur en vacker dag tror jag.

Det där tror jag är superviktigt. Men precis som du skriver, så är det ju lite olika saker. Att underlätta och stärka självständighet är inte motsatser utan något man kan göra samtidigt.

Mina barn har gått/cyklat till skolan själv sen de var 8-9 år. Det "kravet" har vi ställt på dem utifrån att det är så jädra viktigt att få känna att man kan saker själv. Att odla deras självständighet. Sen gjorde dom så klart inte det från en dag till en annan. Först gick vi med dem, sen gick de tillsammans när vi påminde dem och kollade så de fick med allting, sen gick de tillsammans utan att vi påminde och nu cyklar de på var sitt håll medans jag och pappan är på jobbet.

Lite likadant med läxor. Nu när dom är 10 och 13 år för dom ta ansvar för sina läxor själva. Vi frågar ibland vad de har för läxor och hur det går. Vi hjälper mer än gärna dem, men då får dom säga till. Jag tänker att det är mycket bättre att de lär sig en strategi nu, när det ännu inte spelar så stor roll, än när man är 20 år och missar att plugga till tentan för mamma och pappa inte påminde .

 

[miumiu]

Jag har curlat alla mina barn.
Enligt principen "Jag har dem bara till låns och det gäller att göra det bästa av den tiden".

De har alla tre blivit ambitiösa människor som samlar vuxenpoäng och akademiska examen.
Snart så har de alla varsin master i olika ämnen.
De ser det som att de inte har några ursäkter för att misslyckas.

Varför skulle man inte underlätta så mycket som man kan?

Jaa, jag tänker att det funkar att curla om personen själv har sas ett inneboende driv. Dvs vill frigöra sig från föräldrarna vid lämplig ålder och pröva sina vingar, vill klara saker på egen hand. Dom flesta vill nog det men har sett exempel på fall där det blivit en symbios mellan förälder och barn som inte gynnar någon egentligen. Dvs föräldern klamrar sig fast vid att vara ”behövd” för att det har blivit en slags identitet, och det vuxna barnet är fortfarande ett ”barn” i den bemärkelse att man helt och fullt ut litar på att föräldern styr upp och fixar. Men ofta ser jag också att detta är en personlighetstyp som kanske är benägen att använda andra människor på samma sätt, dvs som verktyg för att kratta åt sig själv.

 

[SiZo]

Nu har ju jag inga barn, men för mig är det skillnad på att curla, tex bre mackan så att barnet aldrig få lära sig att bre mackan och därmed saknar förmågan att bre mackan och att bre mackan för att det helt enkelt blir trevligare för alla inblandade. Det första blir inte bra i längden, men alternativ två där barnet är helt medveten om hur man gör och rent tekniskt kan göra det själv har jag jättesvårt att se problem med, så länge man själv är nöjd med upplägget.
Och så får man såklart acceptera att det kommer en dag där barnet själv absolut vill bre sina mackor.

Har man flera barn så får man kanske passa sig för särbehandling bara.

Jag minns själv att min bror ALLTID fick skjuts till tågstationen. Jag fick verkligen aldrig det, inte ens när det verkligen pissregnade, eller var -20 ute. I efterhand förstår jag att det är för att jag tog mig dit ändå, min bror hade bara struntat att åka till skolan. Men det kändes så sjukt orättvist att jag inte ens kunde få det när det verkligen behövdes. Det är kanske inte en helt lätt balansgång.

 

[Inte_Ung]

Dvs föräldern klamrar sig fast vid att vara ”behövd” för att det har blivit en slags identitet, och det vuxna barnet är fortfarande ett ”barn” i den bemärkelse att man helt och fullt ut litar på att föräldern styr upp och fixar.

Det gäller ju som förälder att ha egna gränser runt sig själv.
Vi föräldrar har hela tiden haft egna liv med yrke och hobby.
Och det har nog förhindrat att det blivit överdrivet eftersom att ingen har haft något behov av att "klamra.sig".

Men ofta ser jag också att detta är en personlighetstyp som kanske är benägen att använda andra människor på samma sätt, dvs som verktyg för att kratta åt sig själv.

De blir nog på det viset oavsett hur föräldrarna gör.
Jag har sett och råkat ut för många sådana vuxna människor.
De är på något sätt helt omättliga så det får man se upp med om man inte vill bli uppäten med hull och hår.
Där kommer gränser runt den egna personen in.
Man vill ju göra egna saker också och vila, äta gott och titta på någon film.

 

[Mirtai]

Jag curlar nog min 10-åring en del inom vissa områden. Men å andra sidan är han grymt självständig inom andra så jag tänker att det väger upp.

Tex hjälper jag honom fortfarande att byta om på morgonen. Jag väcker honom, hjälper honom och byta om och så får han frukost. Helt enkelt därför att han är så morgontrött att det är så vi får det att fungera. Jag kör honom till skolan trots att vi bor nära, men han har haft lite svårt att vara i skolan så är det skjuts som krävs för att han ska vara där utan tårar varje dag kör jag gärna.

Å andra sidan är han ensam hemma länge, fixar mellis och kan värma mat. Går hem själv, går till kompisar/träning på egen hand osv.

Så jag tänker att det jämnar ut sig och snart kommer han inte vilja att mamma hjälper till med påklädningen iaf. Jag försöker se förmågor och bygga på dem och hjälpa till där det inte riktigt räcker till helt enkelt.

 

[Inte_Ung]

Har man flera barn så får man kanske passa sig för särbehandling bara

Inte alls.
Det är bra att redan tidigt lära sig att olika människor har olika behov och olika förmågor.
Till var och en efter behov blir sällan rättvist.

 

[vemsomhelst123]

Jaa, jag tänker att det funkar att curla om personen själv har sas ett inneboende driv. Dvs vill frigöra sig från föräldrarna vid lämplig ålder och pröva sina vingar, vill klara saker på egen hand. Dom flesta vill nog det men har sett exempel på fall där det blivit en symbios mellan förälder och barn som inte gynnar någon egentligen. Dvs föräldern klamrar sig fast vid att vara ”behövd” för att det har blivit en slags identitet, och det vuxna barnet är fortfarande ett ”barn” i den bemärkelse att man helt och fullt ut litar på att föräldern styr upp och fixar. Men ofta ser jag också att detta är en personlighetstyp som kanske är benägen att använda andra människor på samma sätt, dvs som verktyg för att kratta åt sig själv.

Jag håller med dig, mitt barn är litet (5) men ganska harig på många sätt och vill men vågar inte vissa saker. Jag och hennes pappa har lite olika approach till det, han curlar nog lite mer men är också mycket mindre brydd om ifall saker är farliga på riktigt. Ingen av oss curlar när det gäller att prata om ”allvarliga saker”, där tror jag vi skiljer oss lite från många andra föräldrar i vår närhet. Eller att berätta att vi ska göra något roligt med risken att det ställs in och att det blir en besvikelse (jag vet många som inte säger något förrän samma dag då man vet att alla är friska och stjärnorna står rätt).
En morgon i hallen vi lämning frågade mitt barn om hen var trevlig, jag svarade typ att ”ja det är du verkligen när du är trevlig, då är du den trevligaste jag vet. Men man är ju inte alltid trevlig, inte jag heller, man är ju inte alltid trevlig bara för att man är mamma”
Pedagogen som var där kom ut och sa att det var det bästa hon hört på 10 år, för att nuförtiden ska allt vara perfekt och man får inte vara osams/stressad eller säga ifrån.

Har man bara ett bar tror jag man kommer curla, men det är skillnad på att curla lite och att hålla barn helt fria från problem tills de faktiskt kommer, om du förstår vad jag menar?

 

[Sedna]

Inte alls.
Det är bra att redan tidigt lära sig att olika människor har olika behov och olika förmågor.
Till var och en efter behov blir sällan rättvist.

Håller med, motiverad särbehandling behöver de lära sig tidigt.

Annars blir de ju tillslut unga friska vuxna som sitter kvar på sin plats på bussen medan den halte med kryckor, den gamle med rullator och den högravida med foglossning får stå eftersom den som sitter inte ser andras behov.

I ett mellanstadieklassrum idag kan hälften av eleverna ha önskemål om samma plats, att sitta i grupprum eller på en ensam plats utanför klassrummet. Läraren vet mycket väl vem som har störst behov av nämnda platser men ska argumentera med ett gäng till utan behov men med en önskan som förväntas bli uppfylld. Annars är det så orättvist och någon blir kränkt.

Förståelsen för att människor är olika med olika förutsättningar och behov kan man med fördel börja träna på tidigt, synnerligen enkel sak att träna på i en familj med flera barn i olika åldrar och med olika behov.

 

[gammalek]

Kan inte låta bli att ge ett skräckexempel på curling: En 25-åring har kommit in på en högskoleutbildning. Föräldern tar ledigt från sitt jobb för att skjutsa det sedan länge vuxna barnet till första dagen på utbildningen så att det ska hitta och komma i tid.

 

[Ajda]

Svårt och komplext ämne tycker jag. Är själv en tudelad förälder kring detta.

Jag blev inte curlad själv som liten. Blev en ganska välfungerande vuxen person.

Läste/hörde en mexikansk kvinna säga att ett barn ska göra allt själv som det klarar att göra själv. Och det stämmer ju också. Varför ska man plocka, bre smörgås, skjutsa när barnet är högst kapabelt att klara det?

Men jag tror knappast en människa blir en sämre person för den haft föräldrar som krattat manechen åt hen under uppväxten. För att man fått sin mellis fixad även om man är 15 år. Att ponnyns box är mockad och klar när man ridit. Blir skjutsad till högskolan första dagen oavsett ålder osv.

Man får göra det som känns rätt för en själv. Jag tror inte det finns varken rätt eller fel.

 

[Ajda]

Kan inte låta bli att ge ett skräckexempel på curling: En 25-åring har kommit in på en högskoleutbildning. Föräldern tar ledigt från sitt jobb för att skjutsa det sedan länge vuxna barnet till första dagen på utbildningen så att det ska hitta och komma i tid.

Men är det inte jättesnällt att stötta upp sitt vuxna barn en dag då hen troligen är nervös?
Jag tycker inte det är att curla. Och är det det, så tycker jag inte det är fel.

 

[gammalek]

Men är det inte jättesnällt att stötta upp sitt vuxna barn en dag då hen troligen är nervös?
Jag tycker inte det är att curla. Och är det det, så tycker jag inte det är fel.

Jag håller inte med. Man kan stötta och peppa på annat sätt så att det vuxna barnet kan genomföra resan på egen hand. Då växer självförtroendet.