att älska och vara älskad

[Borttaget konto]

Ibland pratas det om känslan "kärlek". Men känslor har den egenskapen att de kommer och går. Att i en längre relation alltid ha känslan kärlek närvarande är ett omöjligt projekt. Ibland är man arg, ledsen och besviken. De som har känslan kärlek som kriterium får byta partner ofta, det ska ju "kännas rätt" och gör det inte det är det fel på relationen, alltså bör den avslutas.

Jag håller med om att kärlek inte är separationsångest, inte kan hängas upp på en evighetspremiss, och inte heller en ursäkt att bete sig illa osv, men går in och petar lite i ditt resonemang här i det citerade.

Jag köper inte att man inte kan ha känslan kärlek närvarande samtidigt som ilska, sorg, eller besvikelse. Jag tycker inte att känslan kärlek kommer och går lika flyktigt som ilska eller glädje. Att man är ledsen över något en älskad gjort tex innebär inte att man inte samtidigt känner kärlek. På vilket sätt skulle det vara en omöjlighet och ett argument mot att kärlek är en känsla, att man också känner negativa känslor? Känslor är väl sällan endimensionella, kärlek behöver kanske inte alltid innebära ett 100% positivt sinnelag för att finnas där?

Jag menar att det kan kännas jobbigt och samtidigt rätt, att det kan finnas kärlek även när det finns exempelvis ilska eller besvikelse.

 

[Mixoman]

Jag håller med om att kärlek inte är separationsångest, inte kan hängas upp på en evighetspremiss, och inte heller en ursäkt att bete sig illa osv, men går in och petar lite i ditt resonemang här i det citerade.

Jag köper inte att man inte kan ha känslan kärlek närvarande samtidigt som ilska, sorg, eller besvikelse. Jag tycker inte att känslan kärlek kommer och går lika flyktigt som ilska eller glädje. Att man är ledsen över något en älskad gjort tex innebär inte att man inte samtidigt känner kärlek. På vilket sätt skulle det vara en omöjlighet och ett argument mot att kärlek är en känsla, att man också känner negativa känslor? Känslor är väl sällan endimensionella, kärlek behöver kanske inte alltid innebära ett 100% positivt sinnelag för att finnas där?

Jag menar att det kan kännas jobbigt och samtidigt rätt, att det kan finnas kärlek även när det finns exempelvis ilska eller besvikelse.

Jag kan inte svara eller bemöta dina frågor eftersom du har ändrat om vad jag skrivit och formulerat dig därefter. Men jag håller med dig i det du skriver.

 

[Borttaget konto]

Jag kan inte svara eller bemöta dina frågor eftersom du har ändrat om vad jag skrivit och formulerat dig därefter. Men jag håller med dig i det du skriver.

Jag tycker inte jag har ändrat något? Vad exakt har jag ändrat?

 

[Borttaget konto]

@Mixoman jag tolkar det som att du genom ditt inlägg problematiserar olika definitioner av kärlek - i det stycke jag citerar problematiseras då definitionen av kärlek som en känsla. Du skriver att det är ett omöjligt projekt att i en längre relation alltid ha känslan kärlek närvarande, att "de som har känslan kärlek som kriterium får byta partner ofta" och jag håller inte med om att känslan kärlek skulle vara en flyktig känsla, även om den kan grumlas (och nu när jag tänker på det ser jag inte heller att flyktighet skulle vara ett problem för känslan kärlek som definition på kärlek).

Vad är det jag missuppfattat?

Är det så att du kanske inte problematiserar känslan kärlek som giltig definition på kärlek, utan enbart kravet på känslan kärlek i relationer? Förklara gärna vad du menar istället för att hävda att jag "ändrat om" vad du skrivit som om jag missförstått med flit.

 

[tanten]

J
Sen funderar jag på om enkelriktad kärlek ens existerar? Om det inte är ömsesidigt, KAN det ens vara kärlek då? Är inte det nåt som görs i det ömsesidiga relaterandet.

Nu begriper jag inte.

Så du menar att kärlek inte kan existera om den inte är besvarad?

Moderskärlek till det nyfödda barnet till exempel - finns inte den? Ett spätt barn kan inte känna kärlek. Menar du att det modern känner bara kan förklaras av hormoner och kemi? (och vad är kärlek om inte hormoner och kemi?)

Eller min egen mors kärlek till mig som jag är helt säker på att den fanns. Fast jag avskydde henne djupt.

Nä, jag begriper inte. Det där får du förklara närmare.

/tanten - som har älskat obesvarat alldeles för många gånger i sitt liv

 

[Petruska]

Jag lutar tveklöst åt att motstridiga känslor kan samexistera samtidigt hos samma person (mig). Jag kan tex vara ledsen pga a och glad pga b samtidigt. Jag är mer tveksam om det går att hänge sig åt eller aktivt odla mer än en känsla i taget. Jag ser i hög grad känslor som ett slags aktiviteter än som enbart något som drabbar oss. Det gäller i hög grad för kärlek.

 

[Petruska]

@tanten Jag tänker nog mest högt. Föräldrakärleken är ett specialfall.

Men kärleken mellan vuxna. Alltså, jag tänker nog att även vänskap förutsätter ömsesidighet - i ett ömsesidigt görande bygger man sin vänskap och vänskapen får näring av det, om man har lite tur. Jag tänker nog något liknande om kärlek.

Den enkelriktade kärleken är ju inte ett ömsesidigt görande, odlas inte i samspelet. För det finns inget (kärleks)samspel där. Jag tänker att det inte riktigt kan vara samma känsla eftersom den inte odlas genom att man relaterar.

 

[Sleepy]

Jag ser i hög grad känslor som ett slags aktiviteter än som enbart något som drabbar oss. Det gäller i hög grad för kärlek.

Vad för aktiviteter?

 

[Petruska]

@Sleepy Själva kännandet, så att säga. Om man odlar känslan eller inte, vad man gör med den, hur man uttrycker den och sådant.

 

[Sleepy]

@Petruska Men om du nu ska göra nån aktivitet med känslan så måste den ju existera först. Du älskar någon och så visar du det genom olika uttryck, du underhåller den och utvecklar den genom att agera på olika sätt. Men först måste ju känslan ha uppstått/drabbat dig rätt in från vänster. Eller? Gud, vad djupa vi är.

 

[tanten]

@tanten Jag tänker nog mest högt. Föräldrakärleken är ett specialfall.

Men kärleken mellan vuxna. Alltså, jag tänker nog att även vänskap förutsätter ömsesidighet - i ett ömsesidigt görande bygger man sin vänskap och vänskapen får näring av det, om man har lite tur. Jag tänker nog något liknande om kärlek.

Den enkelriktade kärleken är ju inte ett ömsesidigt görande, odlas inte i samspelet. För det finns inget (kärleks)samspel där. Jag tänker att det inte riktigt kan vara samma känsla eftersom den inte odlas genom att man relaterar.

@Petruska - du är avslöjad. Du är en hopplös romantiker. Romantisk kärlek är din grej.

Jag ser ingen skillnad mellan olika slags kärlek, mer än att den till en partner innehåller sexuella känslor (för oss som inte är asexuella då).

 

[martha]

Men det behöver väl inte vara så komplicerat att man skriver så man inte ens förstår
Klart man kan ha obesvarad kärlek och i långa förhållanden så älskar man kanske inte alltid varandra samtidigt lika mycket

 

[monster1]

Men det behöver väl inte vara så komplicerat att man skriver så man inte ens förstår
Klart man kan ha obesvarad kärlek och i långa förhållanden så älskar man kanske inte alltid varandra samtidigt lika mycket

Varför inte då, filosofi är ju att expandera tänkandet bortom sin egen gräns det är ju så man utvecklas.

 

[Petruska]

@Petruska Men om du nu ska göra nån aktivitet med känslan så måste den ju existera först. Du älskar någon och så visar du det genom olika uttryck, du underhåller den och utvecklar den genom att agera på olika sätt. Men först måste ju känslan ha uppstått/drabbat dig rätt in från vänster. Eller? Gud, vad djupa vi är.

Ja, jag håller med om att man nog inte kan liksom bestämma vad man ska känna utifrån vad som verkar lämpligt. Man väljer inte känslor helt fritt. Men jag är rätt övertygad om att man om man vill kan påverka vad man känner till stor del. Styrkan i känslan och vilken vikt man tillskriver den osv kan man påverka rätt långt med sina handlingar. Sen kompliceras det ju om man har motstridiga viljor. Olycklig kärlek, tex, verkar man ofta samtidigt vilja både slippa och behålla. Då blir det ju den viljekrocken som påverkar hur man gör med sin känsla- ofta med deppigt resultat.