att älska och vara älskad

[Valkyria]

Hamnade i en liten diskussion med en vän härom dagen om huruvida vi kände inför den potentiella situationen där men älskar sin partner, men denna person inte besvarar ens känslor. Han, alltså vännen, känner att han inte skulle ha några större problem med att vara djupt förälskad i en partner som inte älskar en, men såklart tycker om en innerligt. Jag däremot tycker detta låter märkligt då jag tycker det är självklart att msn vill att den man älskar älskar en tillbaka... kan inte riktigt sluta fundera över ämnet, hur kännet ni?

 

[Mia_R]

Jag bröt upp från ett långt förhållande där det inte räckte för mig ... Att aldrig varit älskad eller ens kär i räcker inte för mig, att mina vänner tycker om mig är tillräckligt, att leva med någon som inte hyser varmare känslor är själsdödande. Då är jag hellre singel och kanske träffar någon som blir kär i mig än fortsätter leva med någon för att jag "duger".

Jag har älskat och vet skillnaden mellan de två.

 

[TinyWiny]

Jag håller helt med @Mia_R . Jag skulle heller aldrig kunna leva med en partner som inte verkligen älskade mig. Det är illa nog att leva i ett förhållande där man är den som älskar mest.

 

[tanten]

Det är en väsentlig skillnad mellan att älska och att tycka om.

Jag har levt 20 år med en man som verkligen älskade mig. Jag tvivlar inte en sekund på det.
Däremot tyckte han de senare åren rätt rejält illa om mig. Inget jag gjorde dög och han irriterade sig på i stort sett allt jag gjorde. Men han älskade mig och ett liv utan mig fanns inte i hans föreställningsvärld tror jag.

Med dettas i bagaget är jag numera helt beroende av att vara i sammanhang där jag är omtyckt. Är jag inte det drar jag mig ur. Hade en kk-relation där jag inte upplevde att jag var omtyckt och avslutade den just därför. Trots att sexet var magiskt.

Hellre omtyckt än bara älskad.

 

[Grazing]

Med dettas i bagaget är jag numera helt beroende av att vara i sammanhang där jag är omtyckt. Är jag inte det drar jag mig ur. Hade en kk-relation där jag inte upplevde att jag var omtyckt och avslutade den just därför. Trots att sexet var magiskt.

Är inte det vad en kk relation går ut på? Kravlöst lite känslolösare sex? Eller vad definierar du som omtyckt? Man kan väl vara omtyckt i olika sammanhang? Kan man ens älska någon utan att tycka om personen också? Jag förstår nog inte riktigt. Tycka om utan att älska kan man ju, men älska någon utan att tycka om den är ju en annan sak. Sen finns det ju visserligen olika typer av kärlek också.

 

[sjoberga]

Det är illa nog att leva i ett förhållande där man är den som älskar mest.

Fast om man ska fingradera det så är det alltid en part av två som är den som älskar mest.

 

[tanten]

Är inte det vad en kk relation går ut på? Kravlöst lite känslolösare sex? Eller vad definierar du som omtyckt?
.

Nja. JAg vill inte umgås med någon, i någon enda form av relation, utan att känna att det finns åtminstone ömsesidig sympati.
Kallt tekniskt sex är helt meningslöst för mig. Jag vill ha ömhet och beröring. Annars kan det vara. Jag vill ha någonstans att tanka hud, närhet och njutning.

Så nä. Mitt livs första fleråriga celibat pågår och det får förbli så.

 

[monster1]

Är inte det vad en kk relation går ut på? Kravlöst lite känslolösare sex? Eller vad definierar du som omtyckt? Man kan väl vara omtyckt i olika sammanhang? Kan man ens älska någon utan att tycka om personen också? Jag förstår nog inte riktigt. Tycka om utan att älska kan man ju, men älska någon utan att tycka om den är ju en annan sak. Sen finns det ju visserligen olika typer av kärlek också.

Jo men det finns ju kompis i knullkompis. Om man inte ens tycker om den andra personen på ett vänskapsplan tycker jag det känns väldigt märkligt.

*kl*
Själv har jag nog slutat med att dela upp min kärlek i romantisk kärlek (till en partner) och vanlig kärlek (till vänner familj husdjur mm). För mig är det samma, nära vänner ingår jag ofta i en förälskelsefas med på samma sätt som när man träffar en en partner så i princip är enda skillnaden för mig att vi har sex och liksom laddar relationen med den typen av närhet på ett sätt som jag inte laddar mina relationer till familj och vänner på.

Jag skulle nog snarare tycka det var konstigt om man inte älskar någon man är nära, jag älskar ju alla mina nära relationer vänner, partners, familj etc. Jag kan t om känna kärlek till mina arbetskollegor (även dom som jag emellanåt tycker beter sig som puckon) vanlig medmänsklig kärlek... Känner inte folk det?

 

[Grazing]

Jo men det finns ju kompis i knullkompis. Om man inte ens tycker om den andra personen på ett vänskapsplan tycker jag det känns väldigt märkligt.

Finns väl olika varianter av det där, många vill ju just ha känlobiten borta för att slippa det där med att den ena faller och vill ha mera.

Många klarar väl av att ha det på den nivån också utan att känslor väcks för mycket. Jag hade nog haft svårt att se skillnad på vad som vad vad, det är för mig iallafall alltid känslor i den biten, jag faller väldigt lätt så jag hade nog inte klarat av att ha en kk pga det. Det hade förmodligen bara slutat i olycklig kärlek. Att hålla det på en vänskapsnivå och känslosex, det hade blivit galet för mig.

 

[Petruska]

Däremot tyckte han de senare åren rätt rejält illa om mig. Inget jag gjorde dög och han irriterade sig på i stort sett allt jag gjorde. Men han älskade mig och ett liv utan mig fanns inte i hans föreställningsvärld tror jag.

För mig är det förvånande att du ser det som att han älskar. Som jag relaterar till din beskrivning, så påstår han att han älskar, men jag tror honom inte. Jag hade nog sett det som en blandning av typ kontrollbehov, ägandekänslor, separationsångest eller nåt åt det hållet.

 

[TinyWiny]

Fast om man ska fingradera det så är det alltid en part av två som är den som älskar mest.

Så kan det vara men det är skillnad på om det märks eller inte. Så länge det inte märks i relationen så kvittar det ju.

 

[Petruska]

Jag är tveksam till det där graderandet. Vad betyder det att älska lite mer eller lite mindre?

Att det skulle vara plågsamt att älska nån som bara gillar en, är en sak, men @Mixomans gradering förstår jag inte. Hur mäter man?

Sen funderar jag på om enkelriktad kärlek ens existerar? Om det inte är ömsesidigt, KAN det ens vara kärlek då? Är inte det nåt som görs i det ömsesidiga relaterandet.

 

[Mixoman]

Jag är tveksam till det där graderandet. Vad betyder det att älska lite mer eller lite mindre?

Att det skulle vara plågsamt att älska nån som bara gillar en, är en sak, men @Mixomans gradering förstår jag inte. Hur mäter man?

Sen funderar jag på om enkelriktad kärlek ens existerar? Om det inte är ömsesidigt, KAN det ens vara kärlek då? Är inte det nåt som görs i det ömsesidiga relaterandet.

Det är en bra fråga som jag inte har svar på. Var och hur har jag diskuterat gradering av kärlek/älska?

 

[Petruska]

Det är en bra fråga som jag inte har svar på. Var och hur har jag diskuterat gradering av kärlek/älska?

Förlåt, det var @sjoberga som skrev det jag kommenterar. Mea culpa.

 

[sjoberga]

Förlåt, det var @sjoberga som skrev det jag kommenterar. Mea culpa.

Och jag gjorde bara ett konstaterande utifrån @TinyWiny :s inlägg. Jag tror inte heller det är intressant att fingradera kärlek och älskande. Jag tror att alla individer har olika sätt att älska och visa sin kärlek - så jag tror att det är stört omöjligt att lyckas fingradera graden av älskande. Snarast riskerar man att bli olycklig om man måste veta att motparten älskar en minst (och helst då lite till) så mycket som man själv älskar. Det blir en tävling som ingen vinner, i något som inte borde behöva vara en tävling.

 

[Mixoman]

Jag tycker det här är en intressant frågeställning. För det första så är det ingen som kan ge en exakt definition av vad kärlek och älska innebär, alltså blir det helt subjektivt. Dessutom så ofta kryddat med massa floskler och uttryck som egentligen saknar substans.

En del tycks mäta "kärlek" i graden av separationsångest. Ju sämre man mår av att bli lämnad/hot om att bli lämnad, desto mer älskar man. Samtidigt är det många som har extremt svårt för separationer och klänger fast vid en partner trots att relationen är per definition destruktiv med elakheter och ibland våld och övergrepp. Alltså blir det svårt tycker jag att ha det som ett kriterium för "kärlek"

Ibland pratas det om känslan "kärlek". Men känslor har den egenskapen att de kommer och går. Att i en längre relation alltid ha känslan kärlek närvarande är ett omöjligt projekt. Ibland är man arg, ledsen och besviken. De som har känslan kärlek som kriterium får byta partner ofta, det ska ju "kännas rätt" och gör det inte det är det fel på relationen, alltså bör den avslutas.

Eller att säga "jag vet att det här är för livet" blir också lurigt eftersom det är svårt, rentav omöjligt, att veta vad vi tänker och känner om tio år. Jag vet inte ens vad jag kommer ha för tankar och känslor i morgon eftersom jag inte vet vad som händer under morgondagen. Det är väl troligt att tanken om partnern skulle ändras om det plötsligt uppdagades att den på nätterna säljer knark, förgriper sig på barn och är ledare för ett nazistnätverk.

Passion och förälskelse är förvisso jättekul och hisnande men det säger inte så mycket om förmågan att skapa en längre relation. Det som skapar våra tankar och känslor är hur den andre (eller de andra) agerar. Kärlek som beteende är mer mätbart och påtagligt. Det håller alltså inte att säga att man älskar någon annan och sen ägnar sig åt elakheter, kontrollerande och övergrepp av olika slag. Men kärlek får ofta en upphöjd status som gör att massa skit ursäktas i kärlekens namn. Som om den låg helt utanför ens kontroll. "Jag drabbades av kärlek", "Det gick inte att stå emot", "Jag klarar inte att vara ifrån honom". Sånt kan till och med ses som positivt och som ett tecken på den där äkta kärleken. Andra känslor kan vi inte ursäkta lika lätt. "Det gick bara inte att låta bli att köra över idioten på parkeringsplatsen, jag var drabbad av ilska" är inte lika acceptabel.

Så innan någon kan presentera en exakt och giltig definition lägger jag hellre energin på att vara en så bra vän/partner/kk/kollega jag kan vara utifrån mina värderingar. Det kan jag påverka i hög grad, resten får vara som det är och som det blir.

 

[monster1]

Det är väl troligt att tanken om partnern skulle ändras om det plötsligt uppdagades att den på nätterna säljer knark, förgriper sig på barn och är ledare för ett nazistnätverk.

och tänk vad grinig vederbörande måste vara när den aldrig får sova...

 

[Mixoman]

och tänk vad grinig vederbörande måste vara när den aldrig får sova...

Precis. Så varje gång man upplever sin partner som grinig bör man fråga om nazistnätverk och andra nattliga aktiviteter.

 

[monster1]

Precis. Så varje gång man upplever sin partner som grinig bör man fråga om nazistnätverk och andra nattliga aktiviteter.

Eller glädjas åt att den åtminstone har en egen hobby?

 

[Mixoman]

Eller glädjas åt att den åtminstone har en egen hobby?

Ja! och så får man ju egentid själv