Att aldrig passa in

[monster1]

Har inte riktigt tid för hobbys, och nu när jag är i så många, stora och obekväma sociala sammanhang finns heller inte orken.

Vad härligt det låter med bra vänner där man fullt ut kan vara sig själv! Jag tror att jag, när jag är fullt ut mig själv, är väldigt otrevlig och det uppskattar väl ingen människa!
Jag är ju tyvärr en ganska asocial, cynisk och lat person. Men jag vill liksom ändå känna att jag KAN passa in och bli omtyckt när jag vill det. Om det makes sense.

Jag har ganska många cyniska, asociala och lata vänner. Sen beror det ju på hur man menar. Tex kan det ju vara jobbigt att vara vän med någon som aldrig orkar själv ta ansvar för vänskapsrelationen = lat på det sättet. Men att vara allmänt lat är väll helt ok, tom ganska skönt. Angående plump. även väldigt plumpa människor har ju vänner så jag tror inte det behöver vara ett hinder heller om du nu är plump, det är ju inte säkert, det kanske bara är en gammal bild du har av dig själv. Om man är orolig för det så bara säg det innan, ursäkta jag kan utrycka mig lite plumpt ibland, bara säg till mig om det händer. När jag läste i Uppsala så var det många som var 20-25 som lästa samtidigt jag var i trettioårs åldern så även om de var hur rara som helst var vi inte riktigt intresserade av samma typ av umgänge. Istället blev det så att jag umgicks med en blandad grupp äldre studenter, vars gemensamma nämnare var djurintresse (och en djup och innerlig kärlek till fika). Så att försöka hitta en annan grupp som kanske inte kör det där insparksrejset kan ju vara något. Hur man hittar dom är ju lite mer oklart, kanske finns de i något gemensamt intresse eller att det finns någon i en korridor i krokarna eller så där.

 

[anonymys22]

Jag kan känna igen mig att komma lite i andra hand.

Bara en fundering: När du skriver lat vad menar du då? Har haft mängder av bekanta som aldrig föreslår att vi ska ses eller kommer med förslag vad vi kan göra. Det fungerar inte från mitt håll och då förblir de bekanta.

 

[QueenLilith]

Åh vad jag känner igen mig. Jag har alltid sen barndomen tagit på mig någonsortd "mask" och varit så och så för att passa in. Jag har alltid haft lätt att skaffa många bekantskaper och folk brukar tycka om mig till en början, men tyvärr verkar många inte riktigt vilja en "riktig vänskap" utan jag som person är rätt komplex och har många lager. Genom åren har det blivit man blir mer cynisk. Jag har alltid känt mig annorlunda, sedan barnsben. Jag är "the odd one out" och som tonårig kände jag oftast jag blev andrahandsval av vänner. Tex på fest så pratade man hellre med andra än mig etc fast när folk behövde snacka av sig och få tröst så sökte dom till mig. Men det gjorde med tiden att jag kände mig utnyttjat. För det fanns aldrig någon axel för mig att luta mig mot. Jag är också rätt självständig och jag avskyr att bli Micro managed av chefer så det leder tyvärr till konflikt. Fast jag faktiskt hatar såna konflikt och konfrontera folk så har jag mycket integritet och jag kan gå med på mycket som är rimligt men tex när chefer ber mig hämta dennas lunch flera gånger på en vecka så säger jag till slut ifrån. Jag jobbar inom IT, jag är inte en personlig assistent.

Sånt speglar sig även i relationer. Jag har några få vänner och en fantastisk sambo som förstår mig till 100% och alltid har min rygg, men dom flesta av dessa är män. Så jag kan verkligen sakna att ha djupa vänskapsrelation till kvinnor men känns som oavsett hur mycket jag försöker så vill det sig inte. Så då skitrr jag i det. Jag kan nog upplevas som två lägen: antagligen är jag super sprallig, snackar på som fan och skämtar, eller också är jag instängd, orkar inget och hatar världen typ.

Så du är verkligen inte ensam! Jag har inte fått diagnos men blev remiteret. Men dom ville inte utreda när jag hade en depression och sen när jag blev "frisk" så ville dom inte utreda mig då "jag är för väl fungerande".

 

[yamyam]

Jag kände igen mig så mycket i en del av det du skrev i TS att jag först funderade på om jag skrivit inlägget


Tänkte bara säga ang att dina klasskompisar är yngre än dig, så vill jag bara flika in att min syster som började på sin utbildning när hon närmade sig 40 blev jättenära vän med en tjej som är 15 år yngre än henne. Det var inte så att dom fann varann direkt, tror de hittade varandra allteftersom, de gjorde en del arbeten ihop och med andra
Grupparbeten kan nog vara väldigt givande socialt. Men inte jämt och med alla, förstås.

Min syster har alltid upplevt sig ha svårt för att hitta nya vänner, och även om det med vissa personer var ett halvt helvette att göra grupparbeten så träffade hon en hel del som blev bekantskaper och vänner på olika nivåer. Ska tillägga att hon alltid upplevt sig ha väldigt svårt för att hitta vänner innan, men för henne hjälpte universitetsstudier med det.

Och, att dina klasskamrater just nu har ett stort intresse för insparken osv, det behöver inte betyda att det fortsätter så framöver. Så vänta ut dom lite innan du bestämmer dig för att dom är helt olik dig. Man vet aldrig vem man kan komma att klicka med

 

[Skrottiskrott]

Jag vet inte riktigt hur jag ska börja det här inlägget. Eller ens vad jag vill ha sagt. Jag har alltid haft en känsla av att jag inte passar in i några sammanhang alls. Jag har i perioder haft en eller flera vänner, men då har jag alltid känt att jag är deras andrahandsval.

En delförklaring, eller kanske hela förklaringen, fick jag när som jag vuxen diagnostiserades med autism. Ja, det förklarar ju många av mina svårigheter. Men jag vet också att jag kan föra mig i sociala sammanhang, jag är en kameleont och jag vet hur man beter sig och jag är duktig på att spegla andra.

Men trots att jag, på pappret, gör alla rätt så upplever jag ändå att jag aldrig blir omtyckt. Finns det en ledig plats bredvid mig och en annan, så väljer folk alltid att sätta sig bredvid den andre. Det är något med min person och uppenbarelse som avskräcker folk, och jag förstår det inte hur mycket jag än försöker analysera mig själv.

Nu går jag en utbildning där de flesta är minst 10 år yngre, lever för insparken och lever ett helt annat liv, så redan där ligger jag back. Men nu har jag bestämt mig att jag ska ta mig igenom utbildningen oavsett hur ensam och utstött jag än blir. Men visst gör det ont och sänker självförtroendet ändå.

Det finns såklart inget recept på hur man blir omtyckt, så det kan jag inte be om. Men hur orkar man leva med det?

Känner verkligen igen mig! Har ingen diagnos och misstänker inte heller att jag borde ha det, men riktigt låg självkänsla och något som under åren utvecklats till en viss social ångest. Blev väldigt mobbad i grundskolan så jag är hyfsat säker på att allt bottnar i det, men även om det kan vara skönt att ha en "förklaring" så är det inte lättare att känna sig bekväm bland andra för det!

Jag träffar en del andra föräldrar i och med att jag är föräldraledig nu och går på lite aktiviteter med barnen, och jag träffar andra hästägare i samband med stallet och ridningen, men allt blir bara ytliga, artiga samtal och jag känner mig väldigt obekväm och blir helt slut efteråt. Efteråt är jag alltid HELT övertygad om att de personer jag har pratat med tycker att jag är jättekonstig och jobbig och att de helst vill undvika mig i fortsättningen. Även när det kommer till de få vänner jag har och till och med mina syskon med sina respektive, och mina föräldrar, så känner jag mig övertygad om att de tycker att jag är jobbig att vara med och helst undviker mig. Eftersom min största skräck är att vara jobbig och påträngande, så vågar jag sällan ta kontakt och ta initiativ till att hitta på saker. Blir helt galen på detta tankesätt eftersom jag känner hur det begränsar mig och gör mig ledsen, och någon smart sida av mig fattar ju att det är rena hjärnspöken, men det är ändå de som styr.

Hur som helst - det jag vill komma till är att de gånger jag har studerat så har jag, trots att jag tycker att det är skitläskigt att ta kontakt med folk, ändå haft som lättast för att faktiskt avslappnat kunna prata med de jag studerar tillsammans med och även hitta några vänner. Inte varaktiga tyvärr, men ändå under utbildningens gång. Det har varit väldigt naturligt att prata om lektionerna, lärarna, uppgifterna osv. Mina studier innebar en hel del grupparbeten också vilket ju automatiskt skjutsade ihop mig med studiekamrater. Sedan blir det förstås svårare när de andra kör järnet med insparkning osv., men det borde finnas några till som egentligen inte är så intresserade av det. Jag tror att du kommer att hitta någon/några att känna dig bekväm med lite längre in på terminen!

 

[sjoberga]

Känner verkligen igen mig! Har ingen diagnos och misstänker inte heller att jag borde ha det, men riktigt låg självkänsla och något som under åren utvecklats till en viss social ångest. Blev väldigt mobbad i grundskolan så jag är hyfsat säker på att allt bottnar i det, men även om det kan vara skönt att ha en "förklaring" så är det inte lättare att känna sig bekväm bland andra för det!

Jag träffar en del andra föräldrar i och med att jag är föräldraledig nu och går på lite aktiviteter med barnen, och jag träffar andra hästägare i samband med stallet och ridningen, men allt blir bara ytliga, artiga samtal och jag känner mig väldigt obekväm och blir helt slut efteråt. Efteråt är jag alltid HELT övertygad om att de personer jag har pratat med tycker att jag är jättekonstig och jobbig och att de helst vill undvika mig i fortsättningen. Även när det kommer till de få vänner jag har och till och med mina syskon med sina respektive, och mina föräldrar, så känner jag mig övertygad om att de tycker att jag är jobbig att vara med och helst undviker mig. Eftersom min största skräck är att vara jobbig och påträngande, så vågar jag sällan ta kontakt och ta initiativ till att hitta på saker. Blir helt galen på detta tankesätt eftersom jag känner hur det begränsar mig och gör mig ledsen, och någon smart sida av mig fattar ju att det är rena hjärnspöken, men det är ändå de som styr.

Hur som helst - det jag vill komma till är att de gånger jag har studerat så har jag, trots att jag tycker att det är skitläskigt att ta kontakt med folk, ändå haft som lättast för att faktiskt avslappnat kunna prata med de jag studerar tillsammans med och även hitta några vänner. Inte varaktiga tyvärr, men ändå under utbildningens gång. Det har varit väldigt naturligt att prata om lektionerna, lärarna, uppgifterna osv. Mina studier innebar en hel del grupparbeten också vilket ju automatiskt skjutsade ihop mig med studiekamrater. Sedan blir det förstås svårare när de andra kör järnet med insparkning osv., men det borde finnas några till som egentligen inte är så intresserade av det. Jag tror att du kommer att hitta någon/några att känna dig bekväm med lite längre in på terminen!

Insparken går dessutom fort över för de flesta. När jag började studera (för länge sedan) så var jag i ”rätt ålder” ganska direkt efter gymnasiet. Men hade redan små barn så deltagandet på insparksperioden var naturligt minimal (även om jag också kan säga att deltagandet hade varit litet ändå då jag inte alls trivs eller är bekväm i sällskap av personer som dricker mer än lite). De allra flesta var dock där för att studera och så fort insparken var över var det fokus för de flesta och festandet var inte i fokus. Kraven var skyhöga och de få som inte fokuserade blev bye, bye på ganska snart.

Att inte passa in under insparken betyder inte att man inte kommer att kunna hitta studievänner under utbildningen när studierna och intresset för ämnet är det som förenar er !

 

[vemsomhelst123]

Jag vet inte riktigt hur jag ska börja det här inlägget. Eller ens vad jag vill ha sagt. Jag har alltid haft en känsla av att jag inte passar in i några sammanhang alls. Jag har i perioder haft en eller flera vänner, men då har jag alltid känt att jag är deras andrahandsval.

En delförklaring, eller kanske hela förklaringen, fick jag när som jag vuxen diagnostiserades med autism. Ja, det förklarar ju många av mina svårigheter. Men jag vet också att jag kan föra mig i sociala sammanhang, jag är en kameleont och jag vet hur man beter sig och jag är duktig på att spegla andra.

Men trots att jag, på pappret, gör alla rätt så upplever jag ändå att jag aldrig blir omtyckt. Finns det en ledig plats bredvid mig och en annan, så väljer folk alltid att sätta sig bredvid den andre. Det är något med min person och uppenbarelse som avskräcker folk, och jag förstår det inte hur mycket jag än försöker analysera mig själv.

Nu går jag en utbildning där de flesta är minst 10 år yngre, lever för insparken och lever ett helt annat liv, så redan där ligger jag back. Men nu har jag bestämt mig att jag ska ta mig igenom utbildningen oavsett hur ensam och utstött jag än blir. Men visst gör det ont och sänker självförtroendet ändå.

Det finns såklart inget recept på hur man blir omtyckt, så det kan jag inte be om. Men hur orkar man leva med det?

Du är en empatisk och klok person tycker jag. Vi var i samma föräldraråd och du var en av dem jag tyckte ”bäst” om, det var ju en ganska strulig tråd pga en användare och du höll alltid god ton och var trevlig även när det mellan raderna syntes att du var rätt sur.

Jag pluggade också till ett sjukvårsyrke för många många år sen, en av de jag fortfarande har kontakt med var mamma till min 2 år yngre lillebrors klasskompis, dvs ca 25-30 år äldre än mig som nästan kom direkt från gymnasiet. Min ”bästa” kollega är snart 70 och jag är 37. Vi hade flera äldre i vår klass när jag pluggade och det berikade oss yngre otroligt mycket tror jag såhär nästan 20 år senare.
Och, jag tror att jag läst att du pluggar till sjuksköterska någonstans, det brukar ju vara ganska stora grupper men också rätt många som ”sadlar om” i klasserna. Så det borde gå att hitta andra som inte lever studentlivet fullt ut

 

[Energi]

Tack för alla tankar och tips, det är jättevärdefullt!

Vi har väldigt mycket grupparbeten genom hela utbildningen, och det känns ändå okej. Jag "kan" hantera sådana situationer ganska bra och anpassa mig efter de andra. Ett litet problem som utstått är att det är lite svårt för mig att INTE ta på mig allting. Gruppmedlemmarna har väldigt olika inställning till studier och olika mycket erfarenhet/kunskap sen innan, vilket gör det lite svårt att få ihop ett arbete som inte spretar. Eller för den delen, ett arbete som jag känner att jag kan stå bakom typ.

Men det är ju såklart en del av utbildningen, att lära sig arbeta i grupp och lära sig hantera olika roller i teamarbetet. Men svårt för mig att balansera, jag har så höga krav på min egen prestation och det är svårt att kombinera med någon som kanske inte har vilja eller förmåga att leva upp till den nivån.

 

[Seaside]

Jag känner igen mig mycket i det du skriver @Energi. Jag har också gått en stor del av mitt liv och känt att jag inte passat in. Jag tror att mitt problem har varit att jag under lång tid inte förstått mig själv (inte förstått/vetat/erkänt att jag är på spektrat) i kombination med att jag inte träffat rätt människor för mig. Jag fick en ögonöppnare så sent som i måndags där jag i ett helt oväntat läge träffade en människa som jag klickade så otroligt bra med. Vi hade ett fantastiskt samtal i en timme medan våra barn tränade, och jag gick därifrån med en energi som jag inte haft på länge. Och jag inser att det finns människor för mig där ute någonstans. De kanske inte finns där jag vanligtvis rör mig men om jag är öppen för nya samtal och nya situationer så ökar jag chansen att hitta dem.

Du har en fantastisk chans nu när du pluggar att träffa nya människor. Kanske att "dina" människor dyker upp nu. Ge det tid och häng inte upp dig på ålder. Jag kan önska att jag inte hade pluggat så tidigt (mellan 20-25) för jag var så otroligt vilsen då. Eller det var nog bra att jag gjorde det då, men jag skulle haft ännu mer ut av att göra det nu i mogen ålder.