Att aldrig passa in

[Energi]

Jag vet inte riktigt hur jag ska börja det här inlägget. Eller ens vad jag vill ha sagt. Jag har alltid haft en känsla av att jag inte passar in i några sammanhang alls. Jag har i perioder haft en eller flera vänner, men då har jag alltid känt att jag är deras andrahandsval.

En delförklaring, eller kanske hela förklaringen, fick jag när som jag vuxen diagnostiserades med autism. Ja, det förklarar ju många av mina svårigheter. Men jag vet också att jag kan föra mig i sociala sammanhang, jag är en kameleont och jag vet hur man beter sig och jag är duktig på att spegla andra.

Men trots att jag, på pappret, gör alla rätt så upplever jag ändå att jag aldrig blir omtyckt. Finns det en ledig plats bredvid mig och en annan, så väljer folk alltid att sätta sig bredvid den andre. Det är något med min person och uppenbarelse som avskräcker folk, och jag förstår det inte hur mycket jag än försöker analysera mig själv.

Nu går jag en utbildning där de flesta är minst 10 år yngre, lever för insparken och lever ett helt annat liv, så redan där ligger jag back. Men nu har jag bestämt mig att jag ska ta mig igenom utbildningen oavsett hur ensam och utstött jag än blir. Men visst gör det ont och sänker självförtroendet ändå.

Det finns såklart inget recept på hur man blir omtyckt, så det kan jag inte be om. Men hur orkar man leva med det?

 

[Red_Chili]

Har du några hobbys? Något sammanhang där du kan få kontakt med andra som har NPF-diagnoser?

Jag känner nämligen igen mig väldigt i det du skriver. Men jag har också upptäckt att det kan vara lätt att få riktiga vänner, om man tittar på rätt ställen och hittar andra med diagnos För hur bra jag än blir på att föra mig bland neurotypiska på tex jobb, i skola och liknande så är det först när jag och de andra har full förståelse för varandras sätt att fungera och vi inte(!) behöver tänka på hur vi ska bete oss som det kan bli bra. När jag och mina vänner umgås så får hela våra personligheter plats, och alla våra NPF-egenheter. Och så kan vi sucka tillsammans åt hur omöjliga neurotypiska människor är

 

[Energi]

Har du några hobbys? Något sammanhang där du kan få kontakt med andra som har NPF-diagnoser?

Jag känner nämligen igen mig väldigt i det du skriver. Men jag har också upptäckt att det kan vara lätt att få riktiga vänner, om man tittar på rätt ställen och hittar andra med diagnos För hur bra jag än blir på att föra mig bland neurotypiska på tex jobb, i skola och liknande så är det först när jag och de andra har full förståelse för varandras sätt att fungera och vi inte(!) behöver tänka på hur vi ska bete oss som det kan bli bra. När jag och mina vänner umgås så får hela våra personligheter plats, och alla våra NPF-egenheter. Och så kan vi sucka tillsammans åt hur omöjliga neurotypiska människor är

Har inte riktigt tid för hobbys, och nu när jag är i så många, stora och obekväma sociala sammanhang finns heller inte orken.

Vad härligt det låter med bra vänner där man fullt ut kan vara sig själv! Jag tror att jag, när jag är fullt ut mig själv, är väldigt otrevlig och det uppskattar väl ingen människa!
Jag är ju tyvärr en ganska asocial, cynisk och lat person. Men jag vill liksom ändå känna att jag KAN passa in och bli omtyckt när jag vill det. Om det makes sense.

 

[Blyger]

Jag har inget bra svar, eftersom jag har lite samma känsla för större sammanhang - jag passar inte riktigt in.
Har helt enkelt insett att jag passar bättre med färre, och närmare, vänner istället.
Du låter för övrigt lite lik en av mina bästa vänner och hon är definitivt inget andrahandsval för mig

 

[Red_Chili]

Har inte riktigt tid för hobbys, och nu när jag är i så många, stora och obekväma sociala sammanhang finns heller inte orken.

Vad härligt det låter med bra vänner där man fullt ut kan vara sig själv! Jag tror att jag, när jag är fullt ut mig själv, är väldigt otrevlig och det uppskattar väl ingen människa!
Jag är ju tyvärr en ganska asocial, cynisk och lat person. Men jag vill liksom ändå känna att jag KAN passa in och bli omtyckt när jag vill det. Om det makes sense.

Klart att man känner sig asocial, cynisk, lat och allmänt hemsk när man är i konstant fel sällskap som bara stjäl energi!

 

[Energi]

Jag har inget bra svar, eftersom jag har lite samma känsla för större sammanhang - jag passar inte riktigt in.
Har helt enkelt insett att jag passar bättre med färre, och närmare, vänner istället.
Du låter för övrigt lite lik en av mina bästa vänner och hon är definitivt inget andrahandsval för mig

Jag blev verkligen varm i hjärtat av ditt svar, det var så fint på något sätt. Tack!

Hur har du hittat dina få men nära vänner?

 

[Energi]

Klart att man känner sig asocial, cynisk, lat och allmänt hemsk när man är i konstant fel sällskap som bara stjäl energi!

Jag uppskattar valideringen enormt, suger åt mig som en svamp! Förstår att "mina" människor också finns någonstans, bara inte där jag letat.

Min självbild som en elak människa befästes när jag var liten och inte hade lärt mig det sociala samspelet alls. Både min familj och skola beskrev mig som bossig, dominant och plump. Mamma sa, och säger, ofta att jag har sagt något elakt, "men du förstår inte det själv". Det sitter stenhårt fast och jag är rädd att jag hela tiden säger dumma saker, trots att jag anstränger mig att vara snäll och trevlig.

Jag försöker ofta reflektera över det och se vilka av de egenskaperna som jag fortfarande har kvar och kan förändra, men fastnar lätt i självhatskänslorna det väcker. Det var ju bara ett litet, väldigt känsligt och vidöppet barn, med autism, som var ständigt i flykt- och försvarspanik och inte lärt sig helt att bita ihop och gömma den där sidan som av samhället ofta är oönskad.

Tänker jag så, så tycker jag synd om det lilla barnet som gjorde sitt bästa för att passa in och bli sedd och hörd. Men jag har så väldigt svårt att acceptera den sidan av mig. I mörka stunder tänker jag att jag är nog narcissist. I ljusa stunder tänker jag på alla möten som vårdpersonal, där jag faktiskt alltid har varit extra omtyckt och uppskattad. Men tillbaka till de mörka stunderna där jag tänker att anledningen till det är att jag har varit i en maktposition gentemot patienterna.

Babbel babbel.. skönt att få ur sig!

 

[Red_Chili]

Jag uppskattar valideringen enormt, suger åt mig som en svamp! Förstår att "mina" människor också finns någonstans, bara inte där jag letat.

Min självbild som en elak människa befästes när jag var liten och inte hade lärt mig det sociala samspelet alls. Både min familj och skola beskrev mig som bossig, dominant och plump. Det sitter stenhårt fast!

Jag försöker ofta reflektera över det och se vilka av de egenskaperna som jag fortfarande har kvar och kan förändra, men fastnar lätt i självhatskänslorna det väcker. Det var ju bara ett litet, väldigt känsligt och vidöppet barn, med autism, som var ständigt i flykt- och försvarspanik och inte lärt sig helt att bita ihop och gömma den där sidan som av samhället ofta är oönskad.

Tänker jag så, så tycker jag synd om det lilla barnet som gjorde sitt bästa för att passa in och bli sedd och hörd. Men jag har så väldigt svårt att acceptera den sidan av mig. I mörka stunder tänker jag att jag är nog narcissist. I ljusa stunder tänker jag på alla möten som vårdpersonal, där jag faktiskt alltid har varit extra omtyckt och uppskattad. Men tillbaka till de mörka stunderna där jag tänker att anledningen till det är att jag har varit i en maktposition gentemot patienterna.

Babbel babbel.. skönt att få ur sig!

Vet inte alls var i världen du bor eller så, men OM du råkar bo i stockholmstrakten och vilja komma ut på en lugn hundpromenad någon dag så är det bara att hojta till. Jag kan garantera att du inte är så hemsk som du själv tror, hade du varit det, då hade du aldrig skrivit den här tråden till att börja med.

Har du förresten någon kontakt med habiliteringen?
När jag fick mina diagnoser så blev jag erbjuden att via habiliteringen komma med i någon samtalsgrupp med andra som har åtminstone ena diagnosen, för att "få känna att man passar in" och allt vad det var. Nu består ju hela min bekantskapskrets av NPF-personer, så jag kände verkligen inget behov av att vara med i sådan grupp (det där med att boka in möten och planera in sådant och sitta i grupp med flera personer... nä. Det är inte för mig.), men jag kan tänka mig att det är jättebra om man inte har så stort socialt nätverk och känner att man behöver träffa flera människor.

 

[Energi]

Vet inte alls var i världen du bor eller så, men OM du råkar bo i stockholmstrakten och vilja komma ut på en lugn hundpromenad någon dag så är det bara att hojta till. Jag kan garantera att du inte är så hemsk som du själv tror, hade du varit det, då hade du aldrig skrivit den här tråden till att börja med.

Har du förresten någon kontakt med habiliteringen?
När jag fick mina diagnoser så blev jag erbjuden att via habiliteringen komma med i någon samtalsgrupp med andra som har åtminstone ena diagnosen, för att "få känna att man passar in" och allt vad det var. Nu består ju hela min bekantskapskrets av NPF-personer, så jag kände verkligen inget behov av att vara med i sådan grupp (det där med att boka in möten och planera in sådant och sitta i grupp med flera personer... nä. Det är inte för mig.), men jag kan tänka mig att det är jättebra om man inte har så stort socialt nätverk och känner att man behöver träffa flera människor.

Bor i Uppsala!

Ja, jag blev faktiskt också erbjuden diagnosgrupp, men tackade nej för det kändes som att ett så "påtvingat" intimt gruppmöte skulle vara alldeles för läskigt och överväldigande.

Däremot ska jag kanske höra av mig till hab igen och höra vad dom tänker om situationen. Bra tanke!

 

[Dorinda]

stackars det lilla barnet som inte alls fick den stöttning cache kärlen det behövde
Klart det har satt sina spår i självkänslan!

Att du är andra hands vännen tror jag inte på, det tror jag är hjärnspöke.

Var lite extra snäll mot dig! Köp en fin present till dig själv?

 

[Blyger]

Jag blev verkligen varm i hjärtat av ditt svar, det var så fint på något sätt. Tack!

Hur har du hittat dina få men nära vänner?

Bra fråga. Får nog klura lite. Men de flesta är väl hästtjejer på ett sätt eller annat. Senaste gången jag hittade någon ny (vännen jag nämnde ovan) och jag stod uppstallade på samma stall under några år.
Jag har flyttat (långt) ett par gånger och då försvinner ju många 'naturliga' umgängen eller vad man ska säga. Eller möjligheten att träffas hyfsat ofta.

 

[Lingon]

Har inte riktigt tid för hobbys, och nu när jag är i så många, stora och obekväma sociala sammanhang finns heller inte orken.

Vad härligt det låter med bra vänner där man fullt ut kan vara sig själv! Jag tror att jag, när jag är fullt ut mig själv, är väldigt otrevlig och det uppskattar väl ingen människa!
Jag är ju tyvärr en ganska asocial, cynisk och lat person. Men jag vill liksom ändå känna att jag KAN passa in och bli omtyckt när jag vill det. Om det makes sense.

Nä, alltså, det (det fetade) uppskattar ingen människa. Människor umgås med de personer som får dem att må bra. Men meningen får mig att undra om du tycker om dig själv?

 

[Tonto]

Jag vet inte riktigt hur jag ska börja det här inlägget. Eller ens vad jag vill ha sagt. Jag har alltid haft en känsla av att jag inte passar in i några sammanhang alls. Jag har i perioder haft en eller flera vänner, men då har jag alltid känt att jag är deras andrahandsval.

En delförklaring, eller kanske hela förklaringen, fick jag när som jag vuxen diagnostiserades med autism. Ja, det förklarar ju många av mina svårigheter. Men jag vet också att jag kan föra mig i sociala sammanhang, jag är en kameleont och jag vet hur man beter sig och jag är duktig på att spegla andra.

Men trots att jag, på pappret, gör alla rätt så upplever jag ändå att jag aldrig blir omtyckt. Finns det en ledig plats bredvid mig och en annan, så väljer folk alltid att sätta sig bredvid den andre. Det är något med min person och uppenbarelse som avskräcker folk, och jag förstår det inte hur mycket jag än försöker analysera mig själv.

Nu går jag en utbildning där de flesta är minst 10 år yngre, lever för insparken och lever ett helt annat liv, så redan där ligger jag back. Men nu har jag bestämt mig att jag ska ta mig igenom utbildningen oavsett hur ensam och utstött jag än blir. Men visst gör det ont och sänker självförtroendet ändå.

Det finns såklart inget recept på hur man blir omtyckt, så det kan jag inte be om. Men hur orkar man leva med det?

Jag känner igen mig. Jag fick också min diagnos i vuxen ålder.

Upplever att det är relativt enkelt att hitta vänner om man håller på med en hobby och hittar andra som har det som sitt specialintresse - men dessa vänner försvinner om man byter hobby/intresse. Jag har istället skaffat hundar som sällskap, det är mycket enklare än att försöka upprätthålla mänskliga relationer

Jag är dock lyckligt lottad och har även en väldigt fin sambo som är väldigt social så där får jag vänskapsrelationer där jag inte behöver göra så mycket har ett socialt umgänge där med olika events och aktiviteter att sticka iväg på. Jag kan sakna att inte ha så många vänner, men vet inte om jag skulle orka att upprätthålla vänskaperna ändå?

Att jag känner att jag inte är så omtyckt är nog mitt eget fel, jag har låg "agreeableness" naturligt vilket försvårar sociala relationer för mig, men jag vill absolut inte låtsas vara någon annan än den jag är.

 

[Blyger]

Nä, alltså, det (det fetade) uppskattar ingen människa. Människor umgås med de personer som får dem att må bra. Men meningen får mig att undra om du tycker om dig själv?

Min bästis beskriver sig också som asocial, cynisk och lat.
Jag uppskattar henne väldigt mycket.

 

[Lingon]

Min bästis beskriver sig också som asocial, cynisk och lat.
Jag uppskattar henne väldigt mycket.

Jag tror inte att ens egen beskrivning av en själv alltid är 100% korrekt. Sen är såna egenskaper relativa också. En medelsocial person skulle ses som asocial av en supersocial. Medan en asocial skulle tycka att hen var väldigt social.

 

[Energi]

Jag känner igen mig. Jag fick också min diagnos i vuxen ålder.

Upplever att det är relativt enkelt att hitta vänner om man håller på med en hobby och hittar andra som har det som sitt specialintresse - men dessa vänner försvinner om man byter hobby/intresse. Jag har istället skaffat hundar som sällskap, det är mycket enklare än att försöka upprätthålla mänskliga relationer

Jag är dock lyckligt lottad och har även en väldigt fin sambo som är väldigt social så där får jag vänskapsrelationer där jag inte behöver göra så mycket har ett socialt umgänge där med olika events och aktiviteter att sticka iväg på. Jag kan sakna att inte ha så många vänner, men vet inte om jag skulle orka att upprätthålla vänskaperna ändå?

Att jag känner att jag inte är så omtyckt är nog mitt eget fel, jag har låg "agreeableness" naturligt vilket försvårar sociala relationer för mig, men jag vill absolut inte låtsas vara någon annan än den jag är.

Hobby verkar vara svaret alltså! Men jag orkar inte det just nu, jag behöver göra skolan till mon hobby för att orka igenom det.

Angående det sista du skrev, känner igen mig 100%! Aldrig hört uttrycket tidigare, men det är ju precis så det är.

 

[Energi]

Nä, alltså, det (det fetade) uppskattar ingen människa. Människor umgås med de personer som får dem att må bra. Men meningen får mig att undra om du tycker om dig själv?

Nej, det gör jag väldigt sällan. Alltså jag kan vara stolt eller nöjd med vissa egenskaper ibland, som att jag är smart och snabb. Men min person tycker jag inte särskilt mycket om.

 

[Blyger]

Jag tror inte att ens egen beskrivning av en själv alltid är 100% korrekt. Sen är såna egenskaper relativa också. En medelsocial person skulle ses som asocial av en supersocial. Medan en asocial skulle tycka att hen var väldigt social.

Absolut, tänkte mest att ts kanske inte ska haka upp sig på det utan man kan få vänner ändå?

 

[Trott]

Mycket klokt har redan sagts, vill bara säga att jag känner igen mig i vad du skriver. Jag har dock ingen diagnos, men jag har under sommaren tänkt att jag ska be att få göra en utredning, då jag har insett att jag nog ligger inom autism spekrumet. Jag har haft "lättast" att hitta vänner (läst enstaka, för dom är lätträknade) inom en hobby eller på arbetsplatsen, tidigare var det hästar, nu är det sömnad. Tyvärr försvinner många när man byter jobb eller hobby. Tror aldrig jag haft mer än en eller två vänner "samtidigt", och jag har insett att jag heller inte orkar hålla igång vänskapsrelationer ensam, utan då släpper jag istället.
Nått jag tror är viktigt är att bygga upp självkänslan, och att gilla sitt eget sällskap. Det görs inte i en handvändning, och man kan behöva samtalsterapi, men jag tycker att jag mår bättre ensam nu än för några år sedan, efter att jag återigen gått i terapi där vi också pratade mycket om relationer, vad jag behöver och mår bra av osv. Det är så lätt att försöka slå knut på sig själv för att andra ska gilla en, så man tycker allt sämre om sig själv tillslut är min känsla iaf.

 

[Görel]

Att vänskaper byggda runt en hobby rinner ut i sanden när man slutar med hobbyn kan vara tråkigt om man gillar personen och tycker att det ger mer än bara det gemensamma intresset. Mitt tips är att försöka utöka de gemensamma beröringspunkterna genom att hitta andra saker att göra tillsammans, vilket kan leda till djupare vänskap.
En tjej som jag började gå på spelningar med bara för att våra bästa kompisar inte gillade samma band som mig är nu en av mina närmaste vänner och vi reser på semestrar tillsammans.