Hej på er!
Jag är ny på detta forum och jag hoppas att jag postar i rätt del. Jag behöver ventilera och resonera lite med andra hästfolk i en fråga. Alla reflektioner och tankar mottages tacksamt!
Det är så att jag plötsligt efter 20 års uppehåll i ridningen har börjat att fundera på att ta upp det igen. Det är egentligen inte ett plötsligt infall utan att det har kommit smygande i och med att dottern har börjat rida och jag har alltid under dessa 20 år haft en stor sorg i hjärtat med saknad.
Jag själv är nu över 35 år och har haft flertalet hästar under hela min uppväxt. Hästar var mitt liv, varje dag, året om sedan jag var en liten plutt. Jag sålde min sista häst när jag var studerade på gymnasiet och det var verkligen min bästa vän. En drömponny som jag hade från föl och delvis red in, gjorde allt med och som jag hade hemma på gården. Jag har verkligen underbara minnen från denna tid från långa uteritter, ridläger med hästen, tävlingar, träningar, badande med hästar, barbackaridning i grimma och grimskaft över blomsterängar, hoppning över hinderbana i skogen, you name it!
I och med att tonårsdottern ridit på ridskola nu i några år har de vackra minnena börjat att vakna till liv igen i mitt hjärta. Häromnatten lamslogs jag plötsligt totalt av saknad och jag fick fram bilder på min sista häst på en sida på nätet. Tårarna bara strömmade ned för mina kinder. Efter 20 år av undanträngda minnen och saknad släppte allt.
Jag har under dessa 20 år fått andra intressen men jag vet att om jag återupptar ridningen nu så är det enbart det som kommer att vara i fokus så som det var för 20 år sedan. All min fritid och stor del pengar kommer att gå till hästen. Det kommer inte att finnas tid till någonting annat, nästan, och det kommer vara stallet som gäller varje dag. Jag vet exakt vad det innebär att äga en häst. För om jag återupptar ridningen så är det egen häst som gäller. Ridlektioner kommer inte kännas aktuellt för mig. Jag kanske har tappat lite under dessa 20 år men det mesta sitter i ryggmärgen. Ridlektioner intresserar mig inte. Jag är intresserad av att bygga en fin relation med min häst med trygga band. Jag har heller inga tävlingsambitioner, de dagarna är förbi, utan jag ser mest fram emot långa uteritter i skog och mark och att tillsammans med hästen bli ett sammansvetsat team där hästens välmående kommer först.
Eftersom dottern också rider tänker jag då köpa en häst som vi båda kan rida. Dottern börjar att lära sig och har viljan och modet men kunskaperna och färdigheterna kan med fördel byggas på ytterligare. Tänker att hon kan få gå något år till på ridskolan för att lära sig mer och därefter blir det köp av häst. Hon behöver en trygg, vänlig, stabil häst och därför kommer det bli en modell större häst, eventuellt en ridtravare, en skadefri och frisk häst, gärna valack, ålder runt 10 år, trafiksäker, utbildad och lättsam häst trots att jag själv är van vid spralliga araber, hingstar, unghästar och allt möjligt och inte räds att ta mig an hästar med attityder etc. Åtminstone inte för 20 år sedan men det är en lång tid sedan. Kanske har man tappat lite av modet man hade då?
Tyvärr har vi inte tillgång till eget stall eller mark numera utan vi kommer i sådana fall få stalla in någonstans i närheten. Gärna i lösdrift med tillgång till paddock/ridhus och fina ridvägar.
Vad tror ni? Alla tankar mottages tacksamt! Tänker man rätt? Fel?
Jag är ny på detta forum och jag hoppas att jag postar i rätt del. Jag behöver ventilera och resonera lite med andra hästfolk i en fråga. Alla reflektioner och tankar mottages tacksamt!
Det är så att jag plötsligt efter 20 års uppehåll i ridningen har börjat att fundera på att ta upp det igen. Det är egentligen inte ett plötsligt infall utan att det har kommit smygande i och med att dottern har börjat rida och jag har alltid under dessa 20 år haft en stor sorg i hjärtat med saknad.
Jag själv är nu över 35 år och har haft flertalet hästar under hela min uppväxt. Hästar var mitt liv, varje dag, året om sedan jag var en liten plutt. Jag sålde min sista häst när jag var studerade på gymnasiet och det var verkligen min bästa vän. En drömponny som jag hade från föl och delvis red in, gjorde allt med och som jag hade hemma på gården. Jag har verkligen underbara minnen från denna tid från långa uteritter, ridläger med hästen, tävlingar, träningar, badande med hästar, barbackaridning i grimma och grimskaft över blomsterängar, hoppning över hinderbana i skogen, you name it!
I och med att tonårsdottern ridit på ridskola nu i några år har de vackra minnena börjat att vakna till liv igen i mitt hjärta. Häromnatten lamslogs jag plötsligt totalt av saknad och jag fick fram bilder på min sista häst på en sida på nätet. Tårarna bara strömmade ned för mina kinder. Efter 20 år av undanträngda minnen och saknad släppte allt.
Jag har under dessa 20 år fått andra intressen men jag vet att om jag återupptar ridningen nu så är det enbart det som kommer att vara i fokus så som det var för 20 år sedan. All min fritid och stor del pengar kommer att gå till hästen. Det kommer inte att finnas tid till någonting annat, nästan, och det kommer vara stallet som gäller varje dag. Jag vet exakt vad det innebär att äga en häst. För om jag återupptar ridningen så är det egen häst som gäller. Ridlektioner kommer inte kännas aktuellt för mig. Jag kanske har tappat lite under dessa 20 år men det mesta sitter i ryggmärgen. Ridlektioner intresserar mig inte. Jag är intresserad av att bygga en fin relation med min häst med trygga band. Jag har heller inga tävlingsambitioner, de dagarna är förbi, utan jag ser mest fram emot långa uteritter i skog och mark och att tillsammans med hästen bli ett sammansvetsat team där hästens välmående kommer först.
Eftersom dottern också rider tänker jag då köpa en häst som vi båda kan rida. Dottern börjar att lära sig och har viljan och modet men kunskaperna och färdigheterna kan med fördel byggas på ytterligare. Tänker att hon kan få gå något år till på ridskolan för att lära sig mer och därefter blir det köp av häst. Hon behöver en trygg, vänlig, stabil häst och därför kommer det bli en modell större häst, eventuellt en ridtravare, en skadefri och frisk häst, gärna valack, ålder runt 10 år, trafiksäker, utbildad och lättsam häst trots att jag själv är van vid spralliga araber, hingstar, unghästar och allt möjligt och inte räds att ta mig an hästar med attityder etc. Åtminstone inte för 20 år sedan men det är en lång tid sedan. Kanske har man tappat lite av modet man hade då?
Tyvärr har vi inte tillgång till eget stall eller mark numera utan vi kommer i sådana fall få stalla in någonstans i närheten. Gärna i lösdrift med tillgång till paddock/ridhus och fina ridvägar.
Vad tror ni? Alla tankar mottages tacksamt! Tänker man rätt? Fel?