Ja, om man kan det här med matlagning så är det ju så lätt, så många dörrar öppnas!
Jag har aldrig haft intresset, det har alltid varit tråkigt och fullständigt ointressant. Ett növändigt ont för att överleva. Mammas matlagningsgener gick inte i arv! Senast i dag blev jag skitarg när brunsåsen kokade över och hällde då ut allt, jag hatar bränd sås! Bara att göra om. Och ja, jag tänkte genast på vilket ekonomiskt slöseri med såsen som ju i stort sett redan var klar, men bränd. Barnen, som ju är tonåringar, var ju genast där och var ekonomiska och sa att den går ju faktiskt att äta trots allt, onödigt att göra ny. Men för mig var det bara ett enda stort NEJ, jag ville inte äta bränd sås, precis som jag inte ville äta någon enkel slags barnmat i dag även om vi inte åt någon vidare avancerad mat. Vanlig hederlig husmanskost liksom.
Jag är uppvuxen i en fattig familj. Hur fattig förstod jag inte ens förrän jag blev vuxen faktiskt. Att mamma inte ens hade mat så det räckte på riktigt, hur hon ens kunde få ihop något så att vi inte gick hungriga var en konst. Men det var inte tal om ekopasta, ekoägg eller dyrare alternativ, bara mat som mättade hela månaden. Men hon rökte och visst hade hon ju kunnat sluta med det? Men tja, hon har gjort nu, men under större delen av mitt liv när jag växte upp tillbringade hon ihop med min alkoholiserade pappa som misshandlade henne så att hon fick gömma sig på ställen så han inte hittade henne, om rökningen var det som fick henne att orka så kan jag i dag säga att jag förstår henne, även om det ju självklart är en dyr vana....
Böngryta har jag nog aldrig ätit... det är och var inte det min mamma lagade när jag var barn och det var inte vad vi fick lära oss på hemkunskapen och jag känner väldigt få människor som skulle göra en böngryta.